Matilda Johansson har intervjuat Mattias Andersson.

Lukas Moodysson, “Dom kallar oss Mods” och boken “Vi är Misfits” fladdrade förbi som associationer när jag i våras fick nyheten om Backa Teaters nya storsatning “The Misfits”. Pressbilden – en svartvitt bild, tre kids med neddragna mössor över ansiktet mot en bakgrund som andas betong – och så namnet The Misfits i svarta bokstäver. Namnet som för mig som musikbandsokunnig mer andas  ett lekfullt sätt att genom ett klatschigt namn ta tillbaka rätten att definiera sig själv. Jag ringde upp Mattias Andersson, teatergurun och skaparen bakom verket, och snackade utanförskap, associationer och bilder.

Föreställningen The Misfits fick mig att gå  igång totalt, redan från första lilla teaser, och jag började genast göra mina egna bilder av den kommande föreställningen. Med tiden började teatern presentera föreställningen allt mer tydligt och jag började fundera om jag hade låtit mina första tankar spinna iväg för långt från den verkliga föreställningen. Ett vanligt scenario, en väntar på något stort och undertiden projicerar en sina egna bilder och förväntningar och plötsligt blir det ännu större. På lördag (den 9 april) har föreställningen äntligen premiär och jag kommer lägga mina egna bilder åt sidan för att ge plats för det verkliga verket. Dock var jag ändå tvungen att luska lite mer i mina egna referenser, så när jag fick tag i Mattias Andersson var min första fråga:

– När jag först fick höra namnet The Misfits och såg bilden i våras, drogs mina tankar direkt till Dom kallar oss Mods. Finns det ett spår av Mods i föreställningen?

“Ja, det är inte det vi ska göra men absolut. 70-talet var ju ett väldigt socialt engagerat årtionde och engagerade kulturarbetare ville göra konst tydligt för dom missanpassade, så att säga, och dom som var utanför. De hade en väldigt tydlig politisk agenda. En väldig tydlig tro på att konsten kan förändra och skapa ett bättre samhälle. Backa Teater är absolut en produkt av det, en tanke om att lägga en teater ute i en förort, för ungdomar och genom konsten skulle en kunna förändra de här ungdomarna och skapa en bättre värld. Så det är absolut samma andas barn som denna föreställningen tar startpunkt i om en säger så.”

Inne i mina egna tankevarv fortsätter jag på Mods-spåret och frågar om vi kommer få se några likheter rent estetiskt?

“Föreställningen handlar ju om ett europa  idag, men tar startpunkt i 1978 och i Backas historia. Men det finns ju foton, dokumentära bilder som skådespelarna förhåller sig till, som gestaltar hur man bildmässigt gestaltade dom missanpassade i det svenska samhället 1978. Bilden i bilden och iscensättandet av bilder jobbar förställningen totalt med. Men den rör sig framåt ganska snabbt. Det handlar ju lika mycket om bilder idag av de missanpassade, och vilka de nu är… Men det är ett starkt tema i föreställningen, iscensättandet av, och kopieringen av bilder i teater, film media.”

Min andra association på föreställningen var av någon konstig anledning Lukas Moodysson och att jag sedan dess börjat fundera på om Mattias är teaterns Lukas Moodysson. När jag presenterar idén för Mattias skrattar han till överraskat, men känner sig inte direkt träffad. Jag forsätter och förklarar att för mig var Moodysson någon som tog de ungas perspektiv på allvar och gjorde grym film av det. Då instämmer Mattias lite mer igenkännande “Ja alltså jag tycker ju Fucking Åmål är en av de bästa ungdomsfilmerna, den är ju fantastisk. Men den är ju mer realistiskt, den här föreställning är mer associationer med bilder, performance, dans.”

Associationer alltså, ja men då är jag inte helt ute och cyklar tänker jag, men bestämmer mig att närma mig mer föreställningens kärna – de missanpassade, de som är utanför.

Kan det inte finnas fallgropar när en gestaltar på temat missanpassade och särskilt när en gör det för ungdomar, att en inte vill befästa en felaktig bild, resonerar jag. Men Mattias är inte rädd för att reproducera några missvisande bilder utan förklarar att föreställningen handlar precis om det och är en kritik mot att reproducera statiska bilder. Vilket ansvar har en då, undrar jag, när en tar sig an ett så känsligt ämne och gestaltar det för unga?

“Ja, man har ju alltid ansvar som konstnär, så en får ju vara beredd på reaktioner på det man sänder ut. Sen betyder det ju inte att man ska vara slätstruken och göra alla till lags. Föreställningen har en väldigt stark ideologisk grund och den använder sig av teaterns utopiska kraft och visar att det är faktiska roller och positioner som man kan kliva in och ut ur. Att det ofta är sociala konstruktioner som utser en syndabock. Vem som passar in eller inte är relativa bilder som kan förändras över tid. Teatern kan visa att det inte är roller som är statiska, även om det inte är lika lätt i verkliga livet att bara byta.

Jag blir nyfiken på att veta mer kring kopplingen mellan Backa Teaters historia och utanförskap och Mattias fyller i.

“Det fanns ett tydligt Patos hos dom som startade Backa Teater. Det var en trend då också att man medvetet valde något annat. Eva Bergman och Ulf Dohlsten var etablerade skådespelare, regissörer som medvetet valde bort att vara inne på stadsteatern inne i centrum, inne i den kulturella statusens topp och söker sig ut i periferin. Att söka upp dom som inte har den kulturella och ekonomiska makten som publik. Ungdomsteater har på något sätt alltid handlat om det, för hur man än vänder och vrider på det så är ju ungdomar en maktlösgrupp i samhället. Så i och med att jobba med teater för ungdomar blir det ett annorlunda maktperspektiv än om du gör en föreställning på till exempel dramaten eller en stor scen.”

Jag undrar om de har hittat något återkommande attribut som har gått igenom alla tider av utanförskap. Om de har märkt en trend som håller i sig. Rent tematiskt kan Mattias se en hel del likheter med 1978, men när en gjorde pjäser om missanpassade då bildsattes de med ungdomar med långt hår och trasiga jeansjackor, vilket inte är fallet idag. “Det fanns ju inget alls fokus på rasism och etnicitet, den typen av frågor som är så otroligt laddade idag. Religon och utanförskap var ju också ett tema som var fullständigt frånvarande när man gjorde så kallade problempjäser på slutet av 70 talet. Det är något som är en jätteskillnad.”  

Slutligen frågar jag om Mattias själv hade haft någon förebild som stod upp för utanförskapet när han var ung. Mattias tänker efter en stund och har ingen så där på rak arm. Men sen kommer han på:

“Jag älskade ju Joy Division. Liam Curtis, är ju en sån, men han tog ju livet av sig. Jag vet inte om det är en bra bild. Musiken handlar ju mycket om ensamhet och att inte komma in – en sån typ av känsla. Där finns ju ett starkt sånt tema.”
Vi avslutar samtalet och jag har något nytt att googla, Joy Division.  

Foto: Ingmar Jernberg, pressbild The Misfits