Konstkluster #2
Snart är det premiär för Teater Nu och Scenkonstguidens föreställning Konstkolonin. I samband med detta kommer Scenkonstguiden ta ett redaktionellt grepp kring konstnärsgrupperingar. Detta är del 2 av 3 i reportageserien konstkluster.
Henrik Sputnes arbetar som frilansande curator och skribent verksam i gränslandet mellan kritik, pedagogik och kollektiva konstnärliga praktiker. Just nu arbetar han med Teater Nu och Scenkonstguidens produktion Konstkolonin. Här berättar Henrik om sociala processer, prekära arbetsformer och osynliga glastak.
Just nu är arbetet inför Konstkolonin i full fart, en produktion som fördjupar sig kring tankar om konstnärers grupperingar, mytomspunna konstkolonier och skapandets förutsättningar – en tematik som går hand i hand med Henriks praktik och intresse i stort. Som ett annat exempel – under våren presenterade Henrik ett arbete han utfört på uppdrag av Kultur i Väst, Kluster för en självorganiserad samtidskonst, en rapport som undersökte hur konsten i Västsverige mår med speciellt fokus på det självorganiserade konstlivet.
Vad är det då som utmärker konstnärers organisering och “klustrande” idag? Vad handlar självorganisering om? Jag frågar Henrik.
-Självorganisering som fenomen är närvarande inom flera områden i vår omgivning. Självorganiserande beteenden kan observeras inom ekonomi, populationsdynamik och psykologi. Inom konstens område tar sig motsvarande fenomen sig uttryck i form av nätverksenheter bestående av aktörer (individer eller organisationer) vilka är kopplade till varandra genom sociala relationer.
Om det är något specifikt som är utmärkande idag är det snarare hur dessa verksamheter – om frågan syftar på just konstnärsdrivna verksamheter – tenderar att utveckla egna produktionslogiker, organisationsformer och utställningsformat. Det betyder att de förhåller sig mycket olika till det konstsystem och för övrigt den samtid som de har att förhålla sig till. Oftast på ett sådant sätt att en verksamhet som exempelvis befinner sig här i Göteborg kan ha mer gemensamt med en verksamhet som befinner sig på andra sidan jorden än med de som befinner sig i dess egna närmiljö. En annan relevant men samtidigt sorgesam iakttagelse, är att trots sina framgångar har den kollektiva organiseringen av samtidskonsten inte nått bortom det osynliga glastak som idag tycks reglera hur långt dylika verksamheter kan utvecklas i Sverige.
Varför har det blivit så tror du?
-Det handlar här om en komplex väv av hindrande faktorer som på en rad plan skapat låsningar. Konkurrens om knappa resurser och ohållbara produktionsvillkor där medel idag tenderar att stanna inom institutionerna.
Hur ser du på dig själv och din del av detta självorganiserade nätverk, som en del av ett kluster? Och vad kan du se för svårigheter eller faror med strukturen?
-Om vi ser på självorganiserad i betydelsen av att vi som individer i dag i allt högre utsträckning själva måste skapa de strukturer vari vi frambringar vår plats i tillvaron, arbetsmässigt, identitetsmässigt och socialt, så kan man tala om självorganisering som ett negativt fenomen, där prekära arbetsformer blivit den främsta arbetsformen inom den kreativa sektorn. I min egen praktik intresserar jag mig för att arbeta kollektivt och sammanföra konsten med praktiker och sammanhang som vanligtvis inte förknippas med konst.
De flesta av oss är redan i varierande utsträckning en del av samskapade sociala processer och nätverk av olika slag. Inom konstens område har betydelsen av nätverk haft stor betydelse eftersom premisserna för skapande bygger på att oberoende konstnärer och curatorer själva kan organisera sina egna projekt. Därför utgör självorganisering inom konsten en viktig behovstrappa där konstnärer kan skapa kontroll över produktion, distribution och representation av konstnärlig arbete.
Kluster åsyftar vanligtvis en specifik avgränsad geografisk miljö inom vars gränser samverkan ökar tillgång på spetskompetens, kunskapsutveckling och kunskapsutbyte. Inom konstens område ser vi hur initiativ och relationer är sammanvävda i globala och lokala nätverk. Kluster utan fixerade geografiska gränser som begagnar sig av resurser och koncept som existerar långt utanför samtidskonstens gränser.
I förra reportaget i denna serie så intervjuar Matilda Johansson Alexandra Herlitz som skrivit en bok om Grez-sur-Loing och varför denna plats lockade konstnärer. Kan du se en plats idag i Sverige som drar konstnärer till sig? Kan du se nån sån plats i världen?
-Det finns en uppsjö av sådana platser! I rapporten Kluster för en självorganiserad samtidskonst tittar vi närmare på tre sådana plaster och vilken betydelse de för sina närmiljöer. Not Quite, ett kulturcentrum beläget i i norra Dalsland, Skogen en plattform för scenkonst och Bottna en bygd i norra Bohuslän som är hemvist för ett kulturellt ekosystem bestående av flertal självorganiserade initiativ. Om man är intresserad av att fördjupa sig i konstnärsdrivna platser rekommenderar jag att man tar sig en titt på publikationen Artist-Run Europe: Practice/Projects/Spaces, den innehåller ett index med över 500 konstnärsdrivna platser i Europa.
Nu är du med och jobbar med Konstkolonin – vad tycker du är mest spännande med arbetet?
-En arbetsprocess är sällan den andra sig lik, men eftersom jag personligen föredrar att arbeta med olika människor så kommer svaret alltid vara att det mest spännande ligger i att tänka och göra tillsammans. Oavsett om det är med konstnärer, andra aktörer eller med publiken som deltar i verket.
Tips och länkar:
Konstbrunch
På söndag den 10 september har du möjlighet att höra mer om vad Henrik har att säga om sociala processer och konstnärers organisering, och samtidigt mumsa på en härlig brunch!
Trädgårdsföreningen, Göteborg
Söndag 10 september, 11.00
Konstkolonin
Premiär 15 september
Trädgårdsföreningen, Göteborg
Rapporten: Kluster för en självorganiserad samtidskonst
Skriven av: Sara Östebro