28 april – 2017, tidigare publicerad på Scenkonstguiden.

En månad efter den engelska teatergruppen Quarantines residens i Göteborg kikar vi närmare på vad workshopen innebar, både för Quarantine själva och för deltagare i workshopen.

För ungefär en månad sedan träffades åtta gravida personer för att under fem kvällar undersöka tematiken och skapa material tillsammans med den engelska teatergruppen Quarantines inför nypremiären av deras kommande föreställning Spring. Residenset gjordes möjligt av Göteborgs dans- och teaterfestival med stöd av det europeiska nätverket NXTSTP och EU:s Kulturprogram, och Scenkonstguiden fick det fantastiska uppdraget att styra upp träffarna.

Nu har det gått en tid efter residenset och Quarantine är tillbaka på hemmaplan. Vad innebar workshopen för gruppen, vad tog de med sig från arbetet? Hur var det egentligen på de där träffarna? Och vad gjorde de? Jag har hört efter med Anna-Klara, medverkande i workshopen, och Leentje, från Quarantine, om hur workshopen fungerade och vad de tar med sig därifrån.

Anna-Klara Ajaxsson

Då: Nyfiken workshopdeltagare, gravid i vecka 39. Nu: Nybliven mamma till lille Kalle, 20 dagar gammal.

Anna-Klara Ajaxson och Kalle. Foto: Privat

Hej Anna-Klara! Hur står det till?

– Det är bra! Mycket nytt med att ha en liten minimänniska att ta hand om bara.

För ca en månad sen deltog du i en fem dagars-workshop av den engelska teatergruppen Quarantine, tillsammans med en grupp andra gravida. Vad var det som fick dig att hoppa på det äventyret?

– Jag var i vecka 39 då och kände att jag istället för att bara gå hemma och vänta kunde göra något roligare med tiden. Dessutom tänkte jag att det kunde bli en bra förberedelse inför livet som mamma. Att det var ett sånt härligt gäng som deltog gjorde saken bara bättre!

Vad gjorde ni på träffarna?

– Första gången var det mycket information om själva scenkonstprojektet, vilket var superintressant. Vi fick väldigt specifika frågor att svara på och lärde känna varandra mer i gruppen. Frågorna kunde vara sådana som beskriv hur ditt rum såg ut när du var liten till sådana som rörde mer i vilket kulturellt sammanhang vi vill att våra barn ska växa upp i. Vi fick också läsa frågor ställda till våra då ofödda barn. Utöver det så fikade vi och sjöng mycket karaoke!

Var det som du trodde det skulle vara?

– Helt klart bättre! Det var väldigt roligt att lära känna gänget i Quarantine och alla härliga gravidos! Dessutom kul och intressant att få vara en del i den kreativa processen.

Har du något extra speciellt minne från träffarna som du tar med dig?

– Jag tyckte särskilt att det var kul att få del av varandras berättelser och sjunga tillsammans. Sen var jag så klart även extra nöjd över att mitt luftgitarrssolo till The Final Countdown satt klockrent, haha.

Vi håller ju tummarna för att Quarantine kan spela hela serien Summer, Autumn, Winter, Spring i Göteborg. Med den inside-information som du fått nu, skulle du rekommendera folk att kika in föreställningen?

– Jag skulle verkligen rekommendera folk att gå och kika på föreställningen. Jag blev superinspirerad av att höra dem berätta om deras vision av projektet och av att se snuttar av det som fanns inspelat! Gå och SE! Tror alla vi tjejer som var med och deltog dessa dagar kommer  att göra det i alla fall.

Emma Hedin, Anna-Klara Ajaxson och Maja Waern. Foto: Simon Banham

Leentje Van de Cruys

Då: Del av Quarantines crew på plats i Göteborg. Nu: Förbereder nypremiären av Summer, Autumn, Winter, Spring som kommer äga rum under Norfolk & Norwich Festival i maj. 

Leentje Van de Cruys och Gloria. Foto: Privat

Hej Leentje! Ungefär en månad har gått sedan ni var på plats i Göteborg, hur har erfarenheterna och materialet sjunkit in?

– Just nu är vi mitt i den första veckan av repetitioner inför den nya versionen av Spring i Norwich där vi kommer att presentera den som en del av kvartetten Summer, Autumn, Winter, Spring under Norfolk & Norwich festival här i maj. Vi håller precis på att lära känna de som kommer medverka i föreställningen, så det är fortfarande svårt att säga hur det kommer att bli den här gången.

Fick ni vad ni önskade från träffarna med gruppen i Göteborg?

– Vi kunde inte ha hoppats på en bättre upplevelse – kvinnorna var så entusiastiska och otroligt engagerade i projektet, och de var väldigt öppna och generösa under repetitionerna. Upplägget på residenset var idealiskt för oss  – först spenderade vi tid i Vitlycke (Vitlycke – Centre for Performing Arts reds. anm.) där vi hade lyxen att kunna fokusera intensivt på vårt arbete med en mindre grupp människor (och i en vacker och lugn miljö). Att sedan förflytta oss till Göteborg och kunna experimentera med idéerna och kunna testa dem med gruppen gav oss möjligheter att kunna utveckla projektet ytterligare. Hela arbetet och residenset har förändrat hur vi tänker kring projektet och det har gett oss en tydligare bild av hur vi kan närma oss människor och hur vi ska lägga upp arbetet med dem.

På vilket sätt har ert arbete med Spring förändrats av er tid i Göteborg?

– Innan vi kom till Sverige så kände vi att vi hade fastnat i arbetet med Spring, vi kände att det var någonting som saknades men vi kunde inte riktigt säga exakt vad eller hur vi skulle kunna lösa det. Responsen vi hade fått tidigare från publik var att de tyckte att föreställningen var rörande, och då speciellt själva texten, men vi kände att det behövdes ett element av glädje och lätthet. I Göteborg så testade vi att låta deltagarna sjunga karaoke, och det gav oss vad vi sökte efter. De hade riktigt roligt under de momenten, och det var fantastisk att se!

Har du något speciellt minne från workshopen som du vill dela med dig av?

– Ja, det är otroligt många fina minnen och för många för att kunna sägas, men några bilder som verkligen fastnat är Annas ryska folkdans, Emma som sjöng en svensk psalm alldeles själv medan de andra pratade tyst i bakgrunden, Maja som inte missade en enda sång, Anna-Klara som spelade luftgitarr. Och så ska jag inte missa att nämna fikat, speciellt chokladkakan med glass! Det är så fantastiskt att träffa nya människor och lära känna dem, de gör att arbetet och projektet alltid blir nytt och annorlunda. Därför är det här projektet så fantastiskt!

Maja Waern, Noemi Gaglianone och Diana Orozco. Foto: Simon Banham