Vi frågar oss, är det okej att ha med djur i föreställningar och på film? Hur skådespelartränar man ett djur? Hur är det att spela mot ett djur? < Back 2:3 – DJUR I KULTUR Vi frågar oss, är det okej att ha med djur i föreställningar och på film? Hur skådespelartränar man ett djur? Hur är det att spela mot ett djur? Teasers: - Storyn om anden som tog serien Cleo till filmfestivalen i Cannes. - Cirkus Brazil Jack slår hål på våra cirkusfördomar. - Sara frågar sin katt om hon har skådespelardrömmar. - Vi skapar den nya trenden som kommer att ersätta karaoke. Inklippta djur: Emelie Wallberg (skådespelare Uppsala Stadsteater), Moa Richter (Djurens rätt), Anne-Lie Arrefelt (Filmdjur), Trolle Rhodin (cirkus brazil jack) och katten Esther. Previous Next 2:3 – DJUR I KULTUR Artist Name 00:00 / 1:11:26

Varför verkar alla älska böcker, film och scenkonst som är baserad på verkliga händelser? Gäst: Paula Stenström Öhman. < Back 4:1 – BASED ON A TRUE STORY Varför verkar alla älska böcker, film och scenkonst som är baserad på verkliga händelser? Gäst: Paula Stenström Öhman. ”När man då säger, nej men det här är en påhittad historia. Då är det folk som blir besvikna. Det är som att upplevelsen är mindre värd." - Paula Stenström Öhman Vår gäst är ingen mindre än kriminologen, regissören och manusförfattaren Paula Stenström Öhman. Previous Next 4:1 – BASED ON A TRUE STORY Artist Name 00:00 / 56:32

Uppdrag Kulturnatta-oraklet Uppdrag 2016 Allt sedan urminnes tider har Oraklet löst människors bekymmer - allt från kärlekssmärta och existentiella problem till outfit-ångest och smågnabb. Nu tar hon sig an den största av livets alla frågor: Vad ska jag göra under Kulturnatta? Allt du behöver göra är att uppsöka Oraklet från Scenkonstguiden, resten löser sig på plats: Nordstan, lördag 16 januari, 13.00-15.00. Angereds Centrum, tisdag 19 januari, 17.00-19.00 Frölunda Torg, torsdag 21 januari, 17.00-19.00 Kulturnatta 2016 är den 22 och 23 januari. Produceras av Scenkonstguiden på uppdrag av Kulturnatta.

Äntligen är avsnitt 8 här och vi firar detta med ett specialavsnitt. Vi intervjuar och diskuterar den supercoola gruppen Lovefuckers. Spelar gör som vanligt Flocken. < Back AVSNITT 8 – SPECIALAVSNITT: LOVEFUCKERS Äntligen är avsnitt 8 här och vi firar detta med ett specialavsnitt. Vi intervjuar och diskuterar den supercoola gruppen Lovefuckers. Spelar gör som vanligt Flocken. Previous Next AVSNITT 8 – SPECIALAVSNITT: LOVEFUCKERS Artist Name 00:00 / 33:59

I avsnitt 12 snickesnackar vi om Do it like a dude av Teater Smuts, om japansk dans, thailändska ljud och om vad det betyder när processen är i fokus. < Back AVSNITT 12 – JIPPO OCH STRÖMAVBROTT I avsnitt 12 snickesnackar vi om Do it like a dude av Teater Smuts, om japansk dans, thailändska ljud och om vad det betyder när processen är i fokus. Previous Next AVSNITT 12 – JIPPO OCH STRÖMAVBROTT Artist Name 00:00 / 46:35

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Är Berlin Berlin? Alltså är Berlin fortfarande ett hippt kulturmecka? Vilka städer försöker ta sig upp och bli Europas nya metropol? "Berlin har varit ute i 10 år, det dröjer nog längre innan den staden är helt död" Gäster: Cecilia Suhaid Gustafsson (konstnärlig ledare, Atalante) och Olof Runsten (registudent STDH). < Back 3:3 – ÄR BERLIN BERLIN? Är Berlin Berlin? Alltså är Berlin fortfarande ett hippt kulturmecka? Vilka städer försöker ta sig upp och bli Europas nya metropol? "Berlin har varit ute i 10 år, det dröjer nog längre innan den staden är helt död" Gäster: Cecilia Suhaid Gustafsson (konstnärlig ledare, Atalante) och Olof Runsten (registudent STDH). Previous Next 3:3 – ÄR BERLIN BERLIN? Artist Name 00:00 / 1:17:46

Teater HÄRMED FÖRKLARAR JAG KRIG MOT GUD Teater 2011 Spelades 15 april – 5 maj, 2011 på Amandas teater. Under nio föreställningar bjöd Teater Nu in gymnasieklasser och trevlig publik till Härmed förklarar jag krig mot Gud. I samband med föreställningen anordnades samtal där publiken diskuterade tillsammans med skådespelarna och inlånade moderatorer. I anslutning till föreställningen kunde man beskåda fotoutställningen ”Guds gåva till mannen”. Om föreställningen: ”Sex gudar kommer ner på jorden och intar människogestalt, deras uppgift från Gud är att övervaka världen och se till att livet fortlöper. Några blir ordningsgudar och några blir ödesgudinnor. En dag tröttnar ödesgudinnorna på sin uppgift. Varför blev de kvinnor som ska förlika sig med tanken att föda barn, är deras mening med livet redan bestämd? Berättelsen är en saga och ett porträtt av samhällets syn på fortplantning, kvinnan och Gud. Är meningen med livet barn? Vem är det som stöper oss och styr våra liv? Kan inte allt ibland kännas orättvist uttänkt? Är det inte dags att ta saken i egna händer? Är det inte dags att förklara krig mot Gud?” Föreställningen presenterade inga lättköpta svar utan bejakade det frågande och uppmuntrade till att brottas med könsideal, Gud och de rådande normerna för att ta reda på vad man själv egentligen tycker om saker och ting. Medverkande: Manus och regi – Matilda Johansson Producent – Rasmus Klamas Skådespelare – Anna Bergman, Kaisa-Liisa Strand, Alexandra Frick Brorsson, Elin Hansen, Johan Paus, Nils Lindenmo, Rasmus Klamas och Magnus Lindberg. Scenograf – Petra Linderson Ljusdesign – Michel Käll Kostym – Ia Olsson Guds gåva till mannen Fotoutställning av Gabriella Duraffourd och Astrid Warberg. Härmed förklarar jag krig mot Gud arrangerades med stöd av Göteborgs Stad Kultur, MoKS och Folkuniversitetet.

Teater THE HOUR AT THE BOTTOM Teater 2026 The Hour at the Bottom 9 och 10 maj, Zentralwek, Dresden 13 maj, Scen 46 Göteborg For English scroll down Teater Nu presenterar samproduktionen The Hour at the Bottom med världspremiär på Zentralwerk i Dresden den 9 maj och Sverigepremiär den 13 maj på Scen 46 i Göteborg. THE HOUR AT THE BOTTOM En lekfull föreställning om något så allvarligt som människans villkor - Har du aldrig ifrågasatt avståndet mellan ditt finger och månen? - Vem, jag? Nej. Att vårt liv är ändligt, att det mäts i år, dagar, minuter och sekunder, är en tung börda att bära. I The Hour at the Bottom har två personer kastats in i ett universum utan regler eller någon uppenbar mening. Det enda de har är en tidsgräns - om 70 minuter kommer de inte längre att existera. För att hantera detta faktum hittar de på uppgifter för att försöka förstå vad det innebär att leva ett meningsfullt liv, att vara nöjd med den tid man har och de handlingar man utför. Hur når man till en punkt där man kan säga: "Detta var allt som blev, och det är bra"? The Hour at the Bottom är samskriven av Sonia Antinori (Italien) och Matilda Klamas (Sverige). Det är ett konstnärligt samarbete som utforskar tidens oundvikliga gång, kampen för att göra avtryck och modet att blicka in i tomheten utan att blinka. De två personerna spelas av Matilda Bördin (Sverige) och Angelo Callegarin (Italien), som för de filosofiska frågorna om den mänskliga tillvaron in i nuet. The Hour at the Bottom i Dresden På: Zentralwerk, Dresden Den: 9 maj kl 20.00 (Premiere) och 10 maj kl 19.00. Föreställningen spelas med tysk undertext i Dresden. The Hour at the Bottom i Göteborg På: Scen. 46, Fiskhamnsgatan 43, Göteborg. Den: 13 maj kl 20.00 Föreställningen är en del av festivalen Crossing Stages. Fri entré, men biljettbokning krävs. Längd: 90 minuter Språk: Engelska Medverkande: Matilda Bördin och Angelo Callegarin Manus och regi: Sonia Antinori och Matilda Klamas Produktionsteam: Sara Östebro, Barbara Lubich, Bettina Lehmann och Christian Palmizi Foto: AnnaCarin Isaksson Föreställningen är en samproduktion mellan kulturorganisationerna MALTE (Italien), Teater Nu (Sverige) och Zentralwerk e.V. (Tyskland), inom ramen för projektet TESTART (Testing New Skills for the Circulation of Innovative Co-Creation Methods in the Performing Arts Sector), medfinansierat av Creative Europe och koordinerat av Consorzio Marche Spettacolo (Italien). ENG: THE HOUR AT THE BOTTOM A playful show about something as serious as the human condition and how to make sense of it all. Never questioned the space between your finger and the moon? Who, me? No. The fact that our life is finite, that it is measured in years, days, minutes and seconds is a hard burden to carry. In the universe we enter two persons are thrown into a condensed version of life, without rules or any obvious meaning. They have a timeline, in 70 minutes their time is up and they will exist no more. To cope with that fact they are inventing tasks to understand what it is to live a meaningful life, to be satisfied with the time you have and the actions you take. How do you reach a place where you can say: this is it, and it is enough? The Hour at the Bottom is co-written by Sonia Antinori and Matilda Klamas. It is an artistic collaboration exploring the inevitable progression of time, the struggle to make an impact and the courage to stare into the void without batting an eye. On stage, the text is brought to life by the actors Matilda Bördin (Sweden) and Angelo Callegarin (Italy), calling the philosophical questions about the human condition into the here and now. The Hour at the Bottom in Dresden At: Zentralwerk, Dresden 9 maj at 8 pm (Premiere) 10 maj at 7 pm The show is presented with German surtitles in Dresden The Hour at the Bottom in Gothenburg Venue: Scen 46, Fiskhamnsgatan 43, Gothenburg Date: May 13 at 8:00 PM The performance is part of the Crossing Stages festival. Free admission, but ticket booking is required. Genre: Theatre Duration: 90 minutes Language: English Performed by Matilda Bördin and Angelo Callegarin Written and directed by Sonia Antinori and Matilda Klamas Production team: Sara Östebro, Barbara Lubich, Bettina Lehmann and Christian Palmizi. The show is co-produced by the cultural organizations MALTE (Italy), Teater Nu (Sweden) and Zentralwerk e.V. (Germany) as part of the project TESTART (Testing new skills for the circulation of innovative co-creation methods in the performing Arts sector), co-financed by Creative Europe and coordinated by Consorzio Marche Spettacolo (Italy).

Rasmus Klamas intervjuar Simon Norrthon, lektor i skådespeleri. < Back VI TAR TEMPEN PÅ STOCKHOLMS DRAMATISKA HÖGSKOLA! Rasmus Klamas intervjuar Simon Norrthon, lektor i skådespeleri. Den första teaterhögskolan vi tar pulsen på är Stockholms Dramatiska högskola, där jag pratat med Simon Norrthon, lektor i skådespeleri, om vad skolan har för inriktning och vem som egentligen bestämmer det. Jag går på direkt, med första frågan: Har Stockholms Dramatiska Högskola någon speciellt metod eller inriktning? Både ja och nej. Vi är inte som Lecoq-skolan i Paris, som läser Lecoq-teknik eller som “Göteborgs-skolan” som vilar påYAT-metoden. Om vi har någon speciellt metod? Det beror på vilken utbildning vi pratar om, vi har ju mim-skådespeleri här, som har sin grund i den polska mimen. Skådespelarutbildningen i sin tur möter flera olika tekniker, både djupläsning, mim, Meisner-teknik och sen möter de lärare som har utvecklat sina egna tekniker. Jag tänker så här, att en skådespelare inte har råd att ha en teknik, utan måste ha ett flexibelt verktyg. Vi måste kunna arbeta med en strikt koreograf eller en devising-konstnär. Så ni vill ge någon form av gottepåse? Ja, det kan man väl säga! Vem är det som bestämmer vad som ska vara i den här gottepåsen? Det är jag! (skrattar) Eller det är jag som tar beslutet, men jag har ett helt kollegium som jag bygger min beslut på, deras förslag och beroende på vilken behov den studentkullen som är inne har. Så ni har alltså möjlighet att modifiera utbildningen lite för varje klass? Ja, det har vi! De kurser vi ger kan se lite olika ut, till exempel hade vi förut en kurs som hette barnteater, som idag heter ung publik. För jag tänker att det inte är själva teatern som de ska studera utan hur en kan arbeta med en ung publik, vilka frågor kan man ta upp och hur gestaltar man dem och så. Men sen vad en gör i den kursen kan se väldigt olika ut, det skulle kunna vara ett dansteater-projekt eller att man spelar en skriven barnpjäs eller att man gör ett devising-arbete. Hur skiljer sig Stockholms Dramatiska Högskola från de andra teaterhögskolorna? Stockholms-skolan vilar på en tradition av psykologisk realism och manliga genier, rent historiskt (skrattar). Den har ju sina rötter i Gustav III hovteater och Dramatens elevskola och även om inga av de personerna finns kvar, så finns ju traditionen kvar kring hur man ser på skådespelarens uppdrag. Jag tycker det är någonting som vi utmanar dagligen, men samtidigt är stolta över. Det är lite dubbelt. Jag skulle kunna tänka mig att en annan skola kan vara mer postdramatisk eller Brechtiansk. Så där kan man säga att vi har ett ganska klassiskt ideal, eller kanske inte klassiskt men gammaldags. Att skådespelarens hela kropp ska engageras av vad den gör, så att säga. Finns det ett scenskolemöte där ni alla teaterhögskolorna träffas och bestämmer vilka inriktningar ni ska ha? Så att ni inte blir för lika? Vi träffas faktiskt två gånger om året och vi är ganska olika och samtidigt har vi samma problem. De som leder de här skolorna har olika ideal och värderingar och det påverkar skolorna under de åren som de verkar i dem. Så att skolorna drar alltid åt lite olika håll. Jag tycker att det är bra att de profilerar sig lite, Göteborgsskolan har ju ansträngt sig för att profilera sig emot film, Malmö har ju länge värnat om ensemblen och de andra säger nog att Stockholms-skolan värnar individen, att vi fostrar solister på Dramatens stora scen. Det är ju inte riktigt sant. Vi är ju en skola med 21 olika kandidatinriktningar vilket gör att studenterna här möter både filmregissörer, scenografer och dramatiker, som de gör kurser tillsammans med och det påverkar ju också hur studenterna jobbar och vilka de blir. Om du skulle beskriva den optimala studenten. Hur är den? Jag har nog inte mött den där optimala studenten, man letar hela tiden efter den. Jag vill hitta någonting annat, något nytt, för vi behöver lite andra kroppar på scenen, tycker jag. Men det jag vill ha är någon som påverkas av det material och den publik som den möter. Jag vill ha någon som tycker att det är kul att spela teater. Det betyder någonting för mig. Vad är det för skådespelare som kommer ut från er efter tre år? Jag önskar att de är självständiga konstnärer, men som också förstår hur det är att arbeta i ett kollektivt arbete. Att de kan ta regi, vilket betyder att de kan omsätta allt som sker runt om till konst, att de kan verka kreativt även om omsättningarna är tuffa, liksom. Men de ska kunna skapa själva, det är viktigt. Du berättar att du vill hitta någonting nytt och se andra kroppar på scenen. Hur gör ni för att hitta nya grupper och locka dem att söka? Det är ett problem som vi har på alla konstnärliga utbildningar och nu har vi ett projekt, jag vet inte vilken gång i ordningen, där vi vill bredda rekryteringen. Det ska vi inte sticka under stolen med, att det är svårt för oss. Dels kan vi inte kvotera, vi kan inte säga att vi ska ha så här många med ett funktionshinder eller som talar ett visst språk, eller så. Men vi har haft en utbildning, där undervisningsspråket var teckenspråk och då lockade vi ju en ny grupp med studenter, som annars har svårt att hävda sig i konkurrensen med hörande studenter. Sen är ju våra utbildningar öppna, vilket gör att man ofta konkurrerar med personer som stått på scenen i flera flera år. Får man inte möjlighet att synas och verka på scenen, så lägger man av och fortsätter inte till oss. Så vi måste hitta de tidigare och där har ju folkhögskolorna ett stort uppdrag att göra just detta. Vi har en baskurs i mim nu, som borde vara internationell och där vi borde ha stor representation på alla sätt, så vi får se, vi hoppas att det blir så. Vi riktar oss till kulturföreningar i hela Sverige som håller på med dans och försöker locka de till denna kurs. Slutligen, vad är du mest stolt över med skådespelarlinjen på Stockholms Dramatiska Högskola? Nu gör vi en fristående kurs med Théâtre du Soleil, som Ariane Mnouchkine kommer leda tillsammans med fem skådespelare från Théâtre du Soleil. Det menar jag är en världshändelse, det är en av världens största regissörer som inte har gjort en workshop i Skandinavien någonsin, vad jag vet. Det är jag jättestolt över, det är hemskt kul! Jag skulle säga de internationella kontakterna, de senaste åren, för det är lite nytt. Det är jag stolt över. Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari < Back SMÅ NERVER AV PLAST Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari OSCAR STEEN VAR PÅ PRESSVISNINGEN AV MALMÖ DOCKTEATERS NYA FÖRESTÄLLNING SKVALPET SOM HAR PREMIÄR DEN 9 JANUARI. – Har ni tips på effektiva betablockerare? Malmö Dockteaters grundare och teaterchef, Erik Holmström, frågar oss på pressvisningen av Skvalpet humoristiskt angeläget om medel att motverka sina små handskakningar som välter dockor och scenografi under en scen med ett tjugotal dockor, stolar och små 3d-printade kaffekoppar. – Jag försöker ju leka men det är ju svårt att göra det avslappnat när ni sitter där. Visst kan det låta lite överspänt. Jag menar, det är ju inte ovanligt att det är precis så teatern beskrivs i de mest ideala stunder. Som en lek. Mellan scen och salong. Mellan skådespelare och roll. Mellan skådespelare på scen. Men i den scen utav Skvalpet som visades upp i källaren på Hasselgatan 8 i Malmö praktiseras en annan typ utav lek. I linje med dockteaterns första föreställning, Funktionell dumhet, bygger texten på intervjuer (om än mer tillspetsade). Dockorna är här mindre och inte mer avancerade än vanliga leksaksdockor, sådana där som brukar höra till dockhus i skala 1:18. För att dockorna ska kunna föra samtal med varandra kräver det att Holmström, i egenskap av enda dockförare, sträcker sig över, under och emellan hinder på den lilla teaterscenen och vickar på små huvuden, armar och ben. Holmström ger också röst till varje docka via en litet headset som styr ut minsta viskning till salongen. I motsats till tidigare verk, där föreställningarna krävt fler människor än dockor, manövrerar här en enskild person hela ensemblen. Jag slås av samma voyeuristiska sensation som när min treåriga dotter leker med sina Pippifigurer här hemma. För dockorna tar inget ansvar för publiken, de får liv i ett eget universum och emellan varann uppstår ett fält utav koncentration som likt magnetism drar mig upp ifrån sitsen. Kommunikationen med publiken står istället Sofia Andersson för. Hon är attributmakare för Skvalpet och livefilmar föreställningen med flera kameror. Den aktiva dockan projiceras ovanför den lilla lilla scenen, komplett med gigantiska händer som manövrerar den lilla plast/ler-figuren. Miniatyrscenen har miniatyrrån med miniatyrlampor som fungerar, det finns en miniatyrtrappa ner till källaren där vi får förklarat att ytterligare scener kommer utspela sig. Längst bak i rummet står en stad som kommer bjuda på ”en överraskning” när föreställningen är klar. Och strax till höger som miniatyrscenen, staden, filmkamerorna och sittplatserna ligger teaterns verkstad och kontor. Arbetsdator, verktyg, 3d printer och dockmaterial. Malmös yngsta teaters lokaler är som en öppen nerv där publika föreställningar ligger i knäet på sin egen produktion, här tar jag inte del utav sömlösa hantverk eller dramatiska berättelser. Istället ligger kvaliteten i något annat, något klumpigt men samtidigt väldigt intimt. Som att jag blir lite rädd för att andas när ljuset går ner och ett stelt leransikte pratar med ett annat leransikte. Där det som skapas är så skört att en påslagen telefon inte bara skulle störa, utan rent utav döda den lilla befolkade världen framför mig. Så i ljuset utav detta kanske de där betablockerarna inte vore så tokiga, för den där öppna nerven i rummet koncentreras till de små händerna, fötterna och ögonen när spelet börjar. Samt förstås de gigantiska, lätt skakande händerna som ger dem liv, och ibland välter en stol på köpet. Det blev bara en scen ifrån Skvalpet som visades upp för oss där innan julhelgen. Men med löfte om en liten intim premiär på nyårsafton med en större offentlig premiär 9:e januari är jag glad över att vara malmöbo där Sveriges enda dockteater för vuxna huserar. SKVALPET – MALMÖ DOCKTEATER, MALMÖ Idé, koncept & på scen: Erik Holmström Regi: Erik Holmström & Andrea Edwards Scenografi: Johan Bergman Scenografi i scenografin: Sören Brunes Musikkomposition: Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén Attributmakeri: Sofia Andersson Dockhuvuden: Ida Mira Johansson Producent: Anna Jonsson Björk Omslagsfoto: Från Skvalpet. Skriven av: Oscar Steen Previous Next

Årskrönika VI BLICKAR TILLBAKA PÅ 2024 Årskrönika 2024 TEATER NU SÄGER TACK TILL 2024 Vilket år det har varit! Vi har rest, skapat, ställt ut, spelat teater och utvecklats i mötet med andra – både nära och långt bort. Boy konsthall har varit vårt kreativa nav, men världen har också öppnat sig för oss genom samarbeten och utbyten. Här bjuder vi på några glimtar från 2024, ett år fyllt av konstnärliga äventyr och nya perspektiv. https://video.wixstatic.com/video/ef4005_b530c3c525b0430cab6aec1097d416c3/1080p/mp4/file.mp4 Vi har rest och skapat utbyten Det här året har tagit oss långt hemifrån och ännu längre in i konstvärldens möjligheter. I Italien deltog vi i uppstarten av EU-projektet TestArt, där vi mötte konstnärer från hela Europa och deltog i inspirerande workshops. Resan fortsatte till Ljubljana, där vi kombinerade möten och utbyten med att ta del av scenkonstfestivalen Mladi Levi. Det är något alldeles särskilt med att möta andra konstnärer och deras arbete på deras egen hemmaplan – det utmanar och inspirerar. Vi har skapat utställningar på Boy konsthall Året började med Alva Qi Törnqvists magiska installation Deras hår glänste i solen, där keramik, film och 3D-utskrivna objekt berättade om migration och hemkomst. Sedan kom Jan Martin Tordby och gjorde konsthallen till sin ateljé under ett residens, med en utställning som växte fram framför våra ögon. Göran Kling bjöd in oss till ett universum av keramiska reliefer som lekte med både antiken och populärkulturen. Den femte sommarsalongen i ordningen visade verk av nio konstnärer från Härryda och Sjuhärad. Linda Morell skapade ett rum som smälte och förändrades inför våra ögon. Vi avslutade året med Evelina Dovstens verk Anna själv tredje, en kronologisk resa genom hantverk och tid. Varje utställning har varit en egen värld, och det har varit en glädje att få dela dem med er. Vi har gästat Under året har vi tagit våra projekt och idéer till nya platser. I mars spelade vi vår hyllade föreställning Rörelsen på Inkonst i Malmö, där vi mötte en varm och engagerad publik. Senare under året gästade vi Glasrummet på Konstepidemin med Sanna Lindholms utställning Scen 1. Med sina skulpturer och teckningar skapade Sanna en meditativ resa genom träets och tidens cykler. Att gästa andra scener och rum har gett oss nya perspektiv och spännande möten – något vi hoppas få göra ännu mer av framöver. Vi har samarbetat Samarbeten har varit hjärtat i mycket av det vi gjort i år. Tillsammans med Göteborgs universitet och professor Jonas Ivarsson har vi utvecklat idéer kring performance lectures – en spännande mix av konst och forskning. Producentbyråns satsning Producentcheck har hjälpt oss att få en utomstående blick på vår verksamhet och stärka vår kommunikation. Vi känner oss rustade för framtiden tack vare dessa samarbeten. Vi utvecklas Det är något speciellt med att blicka tillbaka på ett år och se allt som vuxit fram. Vi har inte bara skapat och rest – vi har också förändrats. Varje möte, varje utställning och varje projekt har lämnat avtryck som hjälper oss att växa. Tack för att ni följt med oss under 2024.