Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. < Back AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. Previous Next AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Artist Name 00:00 / 48:12

Utställning EVELINA DOVSTEN Utställning 2024 Evelina Dovsten Anna själv tredje En rumslig fris som visar på hantverkets dialoger, död och växelverkan. 9 november - 14 december VERNISSAGE Lördag 9 november klockan 12.00-14.00 Anna själv tredje är en rumslig fris av sammanbundna individuella verk bestående av träpannåer, akrylfärg, äggoljetempera, skuret och slipat planglas samt tusch och blyerts teckningar på papper. Med inspiration av konstnären Anna Cassels datummärkta serier av verk från förra sekelskiftet har Evelina Dovsten byggt upp en kronologisk serie arbeten där betraktaren kan studera hennes resultat som en löpande formel. Arbetsmetoden och de första skisserna skapades i somras under ett residens på Villa San Michele på Capri, Italien. Installationen du möter på Boy konsthall är en första version av ett pågående arbete. Evelina Dovsten är konstnär verksam i Stockholm och utbildad på Konstfack (MA 2019). I sin konst återvänder hon ständigt till teman rörande vetenskapsfilosofi och tyst kunskap. Hennes konst finns representerad på Nationalmuseum i Stockholm och i våras färdigställde hon sin första offentliga gestaltning för entrén till Värmdö kulturhus och bibliotek. Samtidigt är hon aktuell med boken Den moderna sfinxen skriven tillsammans med Andreas Nobel. www.evelinadovsten.com Evelina Dovsten Läs recension i Borås Tidning här .

Uppdrag GDTF FEST Uppdrag 2016 Scenkonstguiden, Teater Nu, kurerade och arrangerade Göteborgs dans- och teaterfestivals invigningsfest, finalfest och sex dagars festivalbar med liveakter och happenings på och kring Stora Teatern. GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 2016 : INVIGNINGSFEST Det här var kvällen då vi värmde upp scenkonstmusklerna och gjorde kroppen redo för nya intryck. Laddade upp, mötte nya vänner, snackade om förväntningar och gick in i festival-mode! Bland kvällens artister ser vi Elena Wolay, DJ Cha Me Suena och I Grow Paper Wings. Dessutom utlovas sinnliga upplevelseinstallationer där du kan mjuka upp dina sinnen, juice-bar för extra boost, en interaktiv regnbågscittra och en introduktion till fenomenet ASMR som kommer få dina känslespröt att vibrera. LINE UP: ▼DJ Elena Wolay ▼Live: I Grow Paper Wings ▼ DJ Cha Me Suena ▼ Chromatic Rainbow Zither/Regnbågscittra – Rickard Ljungdahl Eklund & Rasmus Persson ▼Juice-bar ▼ASMR ▼ Häng/Chill out/Floatie-area ▼ Sinnliga upplevelseinstallationer / Sensory experience installations GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 2016 : AFTER-ART GOES FESTIVALBAR Efter en hel dags scenkonstnjutning, vad passar då bättre än att få slappna av på en uteservering. Varje dag under festivalen kommer Stora Teaterns uteservering vara öppen och varje kväll kommer vara unik – kolla in ny scenkonst, möt spännande människor, reflektera över dagens upplevelser, aktivera dig med knep och knåp eller kom ikapp med de senaste festival-snackisarna. Som ett lek- och busland för festivalisar. Fredag 19/8 – Taste the Fringe GBG FRINGE – Vi får tjuvkika på vad Göteborgs andra scenkonstfestival har i görningen. Samtidigt pågår Gothenburg Fringe Festival och under kvällen får vi se hela 5 (!) artister bjuda på allt från björndans till amerikans roadtrip. Medverkande: My Johansson – Nor I, Steven Karwoski – Am I there yet, Rebecca Pershagen – Daddy issues, Romeo & Chulio – Bearculture och Andrew Silverwood – Andrew Silverwood is a Self Absorbed Tw*t. Lördag 20/8 – Dadaistisk afton Anti-konst, anarkism, ready-made och cynism, kanske du utropar när du hör kvällens tema. Oavsett om våra artister vill kalla det konst eller ej, så vet vi att vi kommer få en perfekt start på lördagskvällen! Medverkande: Tomas Halling – XgLosCho och Ida Lod – Den dadaistiska divan Måndag 22/8 – A night at the opera Att vara på operan kan för vissa kännas lite stelt. Som att en måste klä sig och vara på ett visst sätt. Så är det inte på den här operan, utan här är det casual, snackigt och gött. Plus att det bästa från operahusen är fortfarande med, nämligen själva operamusiken. Bra va!? Medverkande: Pop Up-Operan Tisdag 23/8 – Electro night Denna kväll blir festivalbaren helt elektrisk (OBS, på ett skönt sätt). Vi laddar upp PA:t ordentligt och vi lovar att en inte kommer kunna sitta still när energin pumpar ut ur högtalarna. Medverkande: Göteborgselektronikerna feat. dansare från Adrianas danshus Onsdag 24/8 – Dance, dance, dance En hyllningskväll till dansen. Ikväll kommer det kännas ända ut i fingerspetsarna då kroppen får visa vad den kan. Det blir känslor, stor power och spetsigt ljud. Medverkande: PCOLLSMA och Rebecca Evanne Fredag 26/8 – Den våghalsiga förfesten Den stora finalfesten (27/8) förtjänar en förträfflig förfest. För att få hjärtat att slå starkare och komma i peppig stämning har vi bjudit in två stycken artister som kommer sätta våra nerver på prov. Kom dit, om du vågar! Mandas specialiteter är luftring, handstående och vighet. Hon har medverkat i produktioner världen över med nycirkuskompanier som Chameleon Theatre i Berlin, Cirk La Putyka (Tjeckien) och just nu är hon på turné med Cirkus Cirkörs senaste produktion Limits. Manda kommer att ge oss ett handstående nummer vi sent ska glömma. Medverkande: Manda Rydman GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 2016 : FINALFEST Välkomna till den stora finalen där vi dansar ut årets festival i en pulserande klubbupplevelse. Stora Teatern förvandlas till en sockerkicks-explosion, en bubblande värld av performance, DJ’s, happenings och överraskningar runt varje hörn. Det kommer bli sockersött, klibbigt och alldeles underbart. Överlåt dig själv till dansgolvet, låt kärlek och eufori pumpa ut till beatet av final. LINE UP: ▼ DJ iBellaO ▼ Liveperfromance: LUR ▼ DJ Studiokalejdo ▼Happening: Wonderland ▼ DJ Trillpussies ▼Pop up: Bring it to the floor ▼Happening: Bubbelmannen ▼ Danceoke: Studiokalejdo & Bataljonen ▼Sugarqueens: Teater Nu ▼ Sockerchock / Sugar kick

Samtal UNDERGÅNGEN – FASCINATION OCH SKRÄCK Samtal 2025 Undergången – fascination och skräck Fredag 24 oktober 19.00 – 19.45 Göteborg Konstmuseum Fri entré Teater Nu och Göteborgs konstmuseum bjuder in till ett samtal som djupdyker ner i undergångsmörker, dystopiska framtidsscenarier och gudarnas vrede – och som gräver i frågan om varför det är så att vi älskar att vältra oss i fantasier om världens och vår egen undergång. Hur kommer det sig att vi både fruktar och fascineras av att världen och det egna livet är ändligt? Samtalet tar avstamp i utställningen Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot som just nu visas på Göteborgs Konstmuseum och Teater Nu:s kommande teaterproduktion Undergången , där vi möter tre personer som försöker navigera mitt i en brinnande katastrof. Hur förhåller man sig till andra när överlevnad är högsta prioritet? Vem blir man när världen är på väg att gå under? Samtalet inleds med en kort läsning ur manuset. Medverkande: Matilda Klamas är regissör och dramatiker som precis avslutat det skrivande arbetet inför teaterföreställningen Undergången. I arbetet med manuset har hon bland annat inspirerats av The Walking Dead, Max Brooks Zombie: En överlevnadsguide, Walter Benjamins historiefilosofiska teser, Hannah Arendts Vita activa och Mörkret i oss: pessimismens och lidandets filosofi av Mara van der Lugt. Tobias Elof Hadin är präst i Svenska kyrkan och författare, som på fritiden älskar att skapa rostig rekvisita, se på skräckfilm, lajva och spela rollspel. 2021 gav han ut zombierollspelet Skjut Dom i Huvudet som utspelar sig i Göteborg, och 2024 kom fotoboken Blod och Rost: Drömmar om undergången där han tillsammans med Cajsa Lithell dokumenterat det post-apokalyptiska lajvet Blodsband reloaded. Patrik Steorn är docent i konstvetenskap och museichef vid Göteborgs konstmuseum. Han har bland annat forskat om svensk konst och bildkultur kring sekelskiftet 1900. Han har också varit lektor i modevetenskap och tävlande i tv-programmet Kontrapunkt. Moderator: Sara Östebro från Teater Nu, som där är verksam som dramaturg för de sceniska produktionerna och som curator för Boy konsthall.

Teater GAMLESTADENS RÖSTER Teater 2023 Teater Nu ger GAMLESTADENS RÖSTER, ett teaterstycke som på 15 minuter gestaltar Gamlestadens historia från sumpmark till stadsdel. Med humor och rapphet får vi en sammanfattning av Gamlestadens 550 år. "Lyssna till Gamlestadens rytm. Här har många fötter gått innan oss. Stått och sått Lyssna till historiens vingslag för här kommer våra inslag." Torsdag 17 augusti Firandet börjar 17.30, Teater Nu på scen ca 18.30 Holländareplatsen Fri entré Medverkande: Lovis Håkansson Rudy Addo Kristin Falksten Bakri Wazzan Text och regi: Matilda Klamas Föreställningen gjordes på uppdrag av BID Gamlestaden.

Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. < Back BLOOMSBURYGRUPPEN SER BORTOM DET MÄTBARA Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. Konstkluster #3 I samband med Teater Nu och Scenkonstguidens föreställning Konstkolonin tar Scenkonstguiden ett redaktionellt grepp kring konstnärsgrupperingar. Detta är del 3 av 3 i reportageserien konstkluster. ÄR VIRGINIA WOOLF MISSFÖRSTÅDD? KAN MAN JÄMFÖRA TEXT MED MÅLERI? OCH VART HAR KUNSKAPEN OM DET GODA SAMTALET TAGIT VÄGEN? MATILDA KLAMAS HAR PRATAT BLOOMSBURYGRUPPEN MED INGELA LIND OCH HITTAT EN GRUPP SOM GÅR BORTOM DET MÄTBARA OCH TVÄRSÄKRA. I min research till föreställningen Konstkolonin fick jag tag på boken Leka med modernismen, Virginia Woolf och Bloomsburygruppen, skriven av Ingela Lind. Det var som om bitarna föll på plats, Ingela Lind beskrev Virginia för mig på helt nytt sätt och jämförde henne med andra konstyttringar som kubismen och Marcel Duchamp. Ingela Lind beskriver Virginias passion för form, hur hon saknade saknade liturgi och meningsfulla ritualer i sin samtidskultur och genom denna beskrivning förstod jag varför hon slår an ett så viktigt ackord hos mig. Virginia blev med ens greppbar och inte bara en dyster författare som har begått självmord och som jag oformulerat hyser en attraktion till. Ingela Lind är konstkritiker och har figurerat både i radio, på TV och varit fast anställd på DN i 30 år. Konsten är hennes bas, men hennes definition av konst är bredare än många andras och hon hävdar att konstnären inte behöver definiera sig inom ett uttrycksmedel utan kan vara gränsöverskridande. Numera skriver hon i huvudsakligen böcker och är snart aktuell med sin andra bok om Bloomsburygruppen. Vägen till Bloomsburygruppen började med en datakrasch när hon jobbade på DN. Allt hon hade skrivit försvann. “Då tänkte jag, antingen begår jag självmord eller så hittar jag på någonting. Och det var det jag gjorde naturligtvis och då tänkte jag att jag måste hitta på någonting som jag kan hålla på med hela livet, som är tillräckligt intressant.” Detta resulterade i en fördjupning i Bloomsburygruppen. Bloomsburygruppen, var ett speciellt kluster, som bestod av både ekonomer, filosofer, historiker och konstnärer av alla de slag. Men skulle man kunna kalla gruppen för en konstkoloni? “Det skulle jag säga för att för dom var ju konsten viktigast, även för Keynes som i Sverige bara betraktas som en sifferman. John Maynard Keynes hade bara läst ekonomi en termin i Cambridge och sa att ekonomin och ekonomer är bara till för konsten. De skilde på mål och medel. För dom var ekonomin bara ett medel för konsten och ett liv i konsten, och målet var vänskapen, diskussion och sökandet efter sanning via konsterna.” Ingela berättar att gruppen var emot det mätbara, gränsdragningar och definerande. De menade att livet och konsten gick utanför alla klassifikationer. “Det är fantasin, idéerna och konsten som tar oss bortom det som är mätbart, och det som vi tror är världen, men de menar att det finns så mycket mer som vi inte vet” Är det där leken kommer in, undrar jag. “Absolut, där kommer allt in. Leken är det som är utan regler, till skillnad från spelet. Leken ändras hela tiden, förändras, utökas. Det är det som är livet för Virginia Woolf alltså det här nosandet på andra sätt, gå ut och in ur olika personligheter, gå ut och in i olika tankesätt. Den bok som jag har skrivit nu heter Ta sig frihet med underrubriken Bloomsbury, Indien och det omätbara. Det är det här omätbara som är väldigt viktigt i en tid där vi bara tror på fakta och det mätbara. Det är det som är konsten. Om du sätter upp massa gränser för hur man får tänka och hur man får gestalta saker så har du uteslutit konsten.” Leken var för Bloomsburygruppen både en politisk och en ideologisk handling. Genom lek öppnade de för nya infallsvinklar. “Där är leken otroligt viktig. Att föreslå och pröva.” Bloomsburygruppen träffades regelbundet genom hela livet och stötte tankar mot varandra. Ingela Lind framhåller att de höll ut med varandra, även när deras åsikter gick isär. “Dom hade artikulerat att samtalet och diskussionen var viktigt.” De var inte heller rädda för att kritisera varandra. “De skrev ner varandra men det dödade inte deras relationer. Vi blir ofta ovänner om vi har olika åsikter, men det blev inte dom. För dom trodde på samtalet. Där är vi väldigt otränade.” Deras sammanslutning bidrog till deras eget skapande och varande. Det goda samtalet var centralt för gruppen. Genom det fick de ständigt nya infallsvinklar. “De trodde att samtalet, alltså att samvaron med andra människor driver fram saker inom dig själv som du inte skulle kommit på om du var ensam.” Jag tänker att det goda samtalet är en konstform i sig men som vi kanske har tappat idag och Ingela hakar på min tanke. ”Ja, det är ju på något sätt ute, för det är ju det mätbara och det tvärsäkra, som i sig nästan blir någon slags hånande tvärsäkerhet, det är det som är inne. Det är väldigt farligt. Det utesluter och stänger istället för att öppna. Det är det där med öppnandet som jag tror är väldigt viktigt, att vi inte tror att vi har kommit fram till det slutgiltiga utan det kan finnas andra sätt att attackera det här på. Det drar ju också in andra kulturer och där var de ju lite pionjärer då när det var så isolanistiskt i England, som det håller på att bli igen. De var öppna mot andra sätt att tänka.” Ibland kan jag få för mig att vi har fått fel bild av Virginia, att vi har missuppfattat henne. “Jag vet inte om jag skulle säga missuppfattad, men vi har stängt in henne tycker jag, som ren litteratör. Jag kallar henne för en gränsöverskridande konstnär, för det är det jag tycker att hon är. Visserligen använder hon ordet hela tiden, men hon använder ordet som det vore måleri. Hon är oerhört intresserad av olika konstarter. Om du tar till exempel Vågorna eller Mot fyren, om man läser dem nästan som målningar då tycker jag att man kommer mycket längre än om man bara analyserar texten. Hon strövar runt i alla konstformer.” Virginia beskriver själv i en dagboksanteckning hur hon letar efter en ny form i sitt skrivande som skulle förändra allt. “Hon ville använda orden på det sättet, hon drömde om det. Orden var ju hennes specialitet, hon prövade dem, sög på dom. Hon ville vidga den ramen. På det sättet var hon väldigt nyskapande.” I boken Leka med modernismen beskriver Ingela hur Virginia var besatt av formen men att det kan kännas främmande idag då innehållet dominerar konsten. Något jag själv känner igen, att vi har lättare att prata innehåll än form i konst och scenkonst. “Jag tycker det har varit ett väldigt ensidigt förnekande av formens betydelse. Man kan ju inte plocka ut den ensam. Men formen spelar en oerhörd viktig roll när det gäller konstverken. När man säger att det bara är innehållet som spelar någon roll då kan man lika gärna gå till ren journalistik eller text. Men konst är ju så mycket mer, det är ju ett samspel mellan väldigt många olika former, innehåll, tid och personer. Det är det komplexa samspelet som är konstens frihet. Tar du bort formen har du ju bara en ren utsaga kvar.” Jag undrar givetvis varför det har blivit så att form frågorna hamnat i skymundan? “Jag tror att det är för att vi bakom oss har det här med formalismen, som på 50-talet blev så otroligt stel och elitistisk, och som sa att så här ska det vara. Det var det som gjorde formalismen så omöjlig. Man var tvungen att bryta upp den. Jag tycker också att om man säger att innehållet inte alls spelar någon roll, som några inom Bloomsburygruppen sa, vilket jag opponerar mig mot, då har man själv blivit fundamentalist.” Jag tänker att det också saknas kunskap att prata om form. Vi har inga ord för att beskriva form utan därför fokuseras det mer på innehåll. ”Allting beror på den tid man är i. Det har att göra med den tiden där politiken var det viktigaste. Och när politiken var viktigast, kanske för att det har varit så repressivt tidigare, då var alla formfrågorna farliga. Då ville man visa att konsten var mycket viktigare än bara konsten, att den hör ihop med samhället. Men det har vi visat så mycket nu, och då har man glömt bort formen helt. Vi har aldrig utbildats i att diskutera formen och se vad den gör för innehållet. Där är vi både outbildade och väldigt hämmade.” Kan pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf ha påverkat vår bild av Virginia? “Kanske att pjäsen har påverkat på så sätt att man tror att hon är läskig och galen. Det är många som tror att hon är det. Mycket av hennes kändisskap beror ju på hennes självmord och att hon betraktas som galen. Det tror jag har spelat en ganska stor roll. Men det var hon ju inte. Hon hade perioder av psykisk ohälsa men det är ju inte klokt om man ska dra fram det som den sanna bilden av Virginia Woolf. Hon var ju i själva verket otroligt skarp och det kanske var därför hon begick självmord för att hon kände att det där höll på att förstöras.” Virginia tog sitt liv 1941 och under andra världskriget bodde hon och hennes judiska make Leonard Woolf i Summerset. Ingela berättar hur de dagligen fick utstå flyganfall med flygningar 100m över sina huvuden. “Virginia fattade nog mer än någon annan vad kriget innebar. Självmordet var helt konsekvent, hon kände att hon inte kunde skriva längre och började höra röster igen, som hon hade hört när hon var sjuk för längesen, och hon misstrodde världen. Jag tycker man kan förstå, det är ingen galen handling, det är en konsekvent handling. Jag vill inte försvara det, men menar att det inte var en galen människa utan att det var genomtänkt.” Bloomsburygruppen tog ställning mot samhället genom att vara pacifister och var emot all form av fundamentalism och alla former av auktoritära maktutövningar. De tog också ställning för någonting, ett öppnande tankesätt och att konsten inte är medel för någonting. “Där är de för mig en alternativ modernism. Konsten får aldrig vara fundamentalistisk.” Ingela Linds engagemang för gruppen slutar inte i och med den andra bokutgivningen. I vår skapar hon och Bo Nilsson en stor utställning om gruppen på konsthallen Artipelag som ligger på Värmdö strax utanför Stockholm. Det är den första utställningen om Bloomsburygruppen i Skandinavien och de 3000 kvadratmetrarna utställningsyta på Artipelag kommer fyllas med de olika personerna, design, förstautgåvor och foton. Det blir Omega Workshops, Charleston och den mjuka modernismen. 22 mars öppnar utställning och jag kan knappt vänta. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Det är the podd of the festivaler. Vi springer runt som galningar på Göteborgs dans och teaterfestival, West Pride, Live Action och Andra Långdagen. Och vi har sjukt mycket att snacka om! < Back AVSNITT 31: NYA ORD, VÄNNER! Det är the podd of the festivaler. Vi springer runt som galningar på Göteborgs dans och teaterfestival, West Pride, Live Action och Andra Långdagen. Och vi har sjukt mycket att snacka om! Previous Next AVSNITT 31: NYA ORD, VÄNNER! Artist Name 00:00 / 1:00:31

Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. < Back JAKTEN PÅ STARTEN AV KARRIÄREN! Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. Regissören, dramatikern och ja, scenkonstgeniet, Malin Axelsson är superaktuell nu under hösten. I september släpper hon sin första roman Anropa samtidigt som hon börjar sitt nya jobb som konstnärlig ledare för Radioteatern. Jag tog ett snack med Malin om att vara elva personer som skriver ett och samma manus, att som sexåring bestämma sig för att jobba med scenkonst och att hänga i världens största UFO-arkiv. Det var egentligen först för några månader sen som jag själv fick sitta öga mot öga med Malin Axelssons scenkonst för första gången. Jag var i Malmö och tillsammans med ett par hundra andra människor knödde vi, under Scenkonstbiennalen, in oss i en liten teaterlokal i Västra Hamnen. De ljuslila biennalpassen lyser upp den nedsläckta salongen och jag får kanske min starkaste scenkonstupplevelse på många år. Det är Malin Axelssons Rose, Rose, Rose som hon skrivit ihop med Karin Serres för ung scen/öst. Den var så visuellt vacker och även fast den handlade om en tonårsflicka så kände jag att den handlade om mig och slog mig rakt i bröstet. Vad var det som fick Rose, Rose, Rose att bli som den blev? – Det är så många personer. Vi hade ju jobbat med Rose, Rose, Rose i flera år och när vi började repetera så fanns det inga karaktärer, det fanns tre manus – ett på svenska, ett på franska och ett blandat. Så skådespelarna har varit extremt medskapande i att stryka och välja text och att blanda språken. Man kan säga att processen har varit väldigt kollektiv. Malin berättar att hennes tid på ung scen/öst i mångt och mycket präglats av kollektiva processer. – Jag var väldigt intresserad av att utforska ett gemenskapande – hur gemensamt kan ett arbete bli? Vi gjorde en föreställning som heter Den magiska cirkeln som kanske var där vi gick längst i att bygga ett väldigt avancerat och interaktivt verk. Ett vackert ögonblick för mig var när vi skrev manus ihop, elva personer, i ett interaktivt dokument på nätet. Det tyckte jag var en otroligt häftig upplevelse. Inte bara i Den magiska cirkeln var relationen med publiken en viktig komponent, utan även i Rose, Rose, Rose, var jag som publik verkligen en del av föreställningen, även fast jag satt still i min stol under hela föreställningen. Malin berättar att det var denna närhet till publiken som gjorde att hon sökte sig till scenkonst för barn och unga. Förutom sitt jobb på ung scen/öst har hon jobbat som husdramatiker för UngaRiks. Något som också fick henne att bli sugen på att jobba mot barn och unga är att en ofta spelar nyskrivet och vågar utmana, både publiken och sig själv, i föreställningarna. Själv fick hon smaka på detta redan som sexåring. – Jag har starka minnesbilder fortfarande, från en föreställning, som jag tror bidrog mycket till att jag väldigt tidigt bestämde mig för att jobba med teater. Den heter Fram för lilla Märta och är skriven av Michael Segerström och jag kommer inte riktigt ihåg nu var den spelades, men det var en liten flicka i centrum för berättelsen. Det var en allvarlig och känslig berättelse om den här flickans liv och jag gissar att det var rätt så bra (skrattar). Var det det visuella eller vad var det som du diggade? – Det är klart att det var någonting med den där barngestalten som jag knöt an till. Men det jag kanske minns allra mest är att vi fick möta skådespelarna efter föreställningen och jag fick träffa hon som spelade flickan och prata med henne. Det måste ha varit runt 81, i en tid då barnteatern var stor. Man brukar prata om 70-talets barnteaterrevolution och det här var ju precis i anslutning till den, och den där närheten till publiken finns verkligen i barnteaterns tradition. Att man intresserar sig för publiken på djupet. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på att inte veta exakt vilken föreställning det var som hade påverkat Malin så mycket. Så jag startade en storsökning och jakten på denna föreställning tog sig via ett programblad från Teater 23:s uppsättning året efter till Tidningsteatern i Stockholm som spelade denna föreställning 1981. Björn Granath och manusförfattaren Michael Segerström står för regin och precis som Malin minns det, så beskriver även Expressens Lars Linder föreställningen, i en recension. Han skriver: “Aldrig någonsin har det varit så spännande att gå på barnteater som just nu. I Sverige utvecklas sedan en tid en märklig, nydanande dramatik som riktar sig till barn, men som tar sin publik på så djupt allvar att frågorna den ställer blir minst lika brännande för de vuxna som haft turen att gå med som sällskap.” Malin är som jag nämnde en mångsysslare av rang när det kommer till text och scenkonst. Hon har skrivit många pjäser, blivit nominerad till Augustpriset för sin barnbok Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn och kommer nu ut med sin första roman. Jag var nyfiken på om Malin har en skrivprocess som ser likadan ut varje gång. – Jag tycker mycket om att göra på olika sätt och helst göra på något nytt sätt som jag inte kan. En pjäs skrev jag utifrån research i “Archives for the unexplained” – som är ett av världens största UFO-arkiv som ligger i Norrköping. Då hade jag tänkt mig att skriva om UFO-bortföranden, men jag mötte massa människor i det här arkivet som ledde researchen åt ett annat håll. Det kan vara ganska svårt att planera en konstnärlig process eftersom det alltid kräver en öppenhet för att oväntade saker ska hända. Man vet aldrig vart ett projekt ska ta en. Det är ju det som är kul också. Så vi får se vad det blir nu. Improvisation är något jag är väldigt nyfiken på och vill lära mig mer om. Ibland kan det vara så när man jobbar med en improviserad scen att det blir den bästa scenen, men man kan inte upprepa det. Det är något väldigt vackert i det. Är det någon skillnad på att skriva för barn respektive vuxna? – Jag tror att jag förhåller mig på ungefär samma sätt, men jag är lite nyfiken nu på den vuxna publiken, eftersom jag ägnat sex år att möta barn. Så nu undrar jag: Vad tänker vuxna? (skrattar). Vad är viktigt för vuxna och vad engagerar vuxna? Hösten 2015 är Malin dubbelaktuell, både med romanen Anropa som hon skrivit på i över 10 år samt med sitt nya jobb på Radioteatern. Malin tar över efter Stina Oscarssons avhopp i vintras och vill modernisera radioteatern. – Något som intresserar oss på Radioteatern just nu är att vi befinner oss i en tid där radiolyssnandet har förändrats drastiskt på väldigt kort tid. Bara under min uppväxt har jag passerat genom vinyl, ett kort tid fanns det något som hetter minidisc (skrattar), och sen gigantiska mp3-spelare, sen krymper de ihop och nu har jag allt i mobilen. Nu är vi i en total gränsupplösning, på något sätt, mellan internet, mobilen, radio och TV. De här medierna har redan blandats ihop. Så det är en explosiv fas för radion och då också för radioteatern som konstform. När mediet förändras så drastiskt så öppnar det också upp för nya konstnärliga möjligheter, både i FM och på andra plattformar. Vi har konstnärliga verktyg idag som inte fanns för 10 år sen. Så en fråga jag ställer är: Vad är radioteater i det medielandskap vi har idag? Vad kan det vara? Kommer ni nå nya publikgrupper då? – Ja, vi vill att radioteater ska bli en angelägenhet för fler. Det är en intressant fråga. Hur ska det låta för att hela Sverige ska vilja lyssna? (skrattar). Nä, men den publikuppgiften är faktiskt ganska svindlande att vi vänder oss till hela Sveriges befolkning. Det är häftigt och svårt. Finns det något du bara kan göra som radioteater? Eller kan du göra alla verk både live och som radio? – Hmm, det var en intressant fråga. Om man inte tänker så fyrkantigt, så kan man tänka att radioteater också kan röra sig ute i det fysiska rummet. Även om FM har specifika kvaliteter som jag hoppas att vi kan utveckla vidare, så är inte uppdelningen mellan fysisk scen och radioteaterscen så definitiv. Speciellt inte med tanke på den gränsupplösning som vi precis pratade om. Du bär med dig din mobil överallt och kan lyssna var som helst. Vad skapar det för konstnärliga möjligheter i ett fysiskt rum? Det kan ju hänga ihop med varandra på olika sätt. Jag tänker att det finns föreställningar som rör sig kors och tvärs och respektlöst över den gränsen mellan den fysiska scenen och radioteaterscenen. Vi börjar närma oss slutet av vår pratstund, men jag hade en sista fråga som jag ville ställa. Jag tänker att om man älskar radioteater så älskar man ljud. Så jag frågade Malin om hon var ett ljud, vilket ljud skulle hon då vara? Hon funderade en lång stund och bad att få tänka lite grann. Några dagar senare fick jag ett mail med en ljudfil som hon valt att kalla för “Ljudet av badplats i augusti 2015” – ett ljud hon tyckte om. Som en sista bonus så bad jag Malin om hennes bästa häng- och lästips, när längtan efter sommaren blir för stor. Vart tycker du om att hänga? I etern, bland ljud, röster, historier och drömmar. Etern är genomskinlig, intressant och finns överallt, håller dig sällskap till långfrukosten, följer med till stranden och sanden, omsluter dig på resor och promenader och myser med dig alternativt håller dig tvingande vaken i sängen innan du ska somna. Det är en parallell komplex värld och scen där du både kan konfronteras med nya chockerande saker och drömma dig bort, det är bara att blunda mot solen och fly undan regnet och lyssna. Min favoritgrej är att diska eller jogga när jag hänger i etern. En annan snarlik men ändå annorlunda och på många sätt med etern förbunden plats som jag gärna hänger på är – nätet. Ditt bästa lästips? Tidskriften Kritikers senaste generösa dubbelnummer på tema Barn, där jag själv medverkar och även intressanta författare som Dimen Adbulla, Hassan Loo Sattarvandi, Jessica Schiefauer och Tone Schunnesson, bara för att nämna ett fåtal. Kan beställas på http://www.kritiker.nu . Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Utställning SOMMARSALONG 2023 Utställning 2023 Sommarsalong 2023 12-26 augusti Salongen visar den kreativitet och skaparkraft som finns i Sjuhärad och Härryda, och är en plats där gömda mästerverk får möta publik, kanske för första gången. Här hyllas den omvälvande fria kreativiteten! Medverkande utställare: Jane Karlsson Margareta Bergetun Eva-lena Andersson Maria Alling Britt-Marie Pålsson Danica Rahic Terese Johansson Bengt Manfredsson Jugoslav Pavic Birgitta Gustavsson Santesson Margareta Kagebo Dahlgren Malin Laitinen Silvana Jankovic Hanna Nyström Azadeh Shahbazi

Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. < Back AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. Previous Next AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Artist Name 00:00 / 42:36

Workshop WORKSHOP I CLOWNTEKNIK Workshop 2026 For English scroll down Stefan Ostojić gästar Teater Nu:s minifestival Crossing Stages med en workshop i clownteknik den 14 maj på Scen 46. Stefan är en professionell skådespelare och clown från Serbien. Han har bakgrund i klassiskt skådespeleri men har hittat hem i clowntekniken, där han hittat en frihet i sitt sceniska uttryck och en möjlighet att berätta historier med hjälp av humor. Som del i sin konstnärliga praktik reser han runt med cykel, mellan byar och länder, och spelar föreställningar. Under workshopen får du som deltagare utforska grundläggande clownteknik, fysisk gestaltning och publikkontakt genom praktiska övningar. Fokus ligger på närvaro och lekfullhet. ”Är det möjligt att kommunicera med en publik enbart genom din närvaro? Hur mycket krävs för att plantera en tanke i publikens medvetande? Vi kommer att utforska dessa frågor genom clownens uttryck. Att hitta frihet i det egna uttrycket. Vi kommer att röra oss långt bort från ‘method acting’ och ‘karaktärsarbete’, men samtidigt komma väldigt nära.” – Stefan Ostojić Workshopen är på fortsättningsnivå. Tidigare erfarenhet av skådespeleri, dans eller liknande krävs, men ingen tidigare erfarenhet av clownteknik är nödvändig. Deltagaravgift: 60 kr När: 14 maj kl 11.00-13.00 Var: Scen 46 Dörrarna öppnas 10.00 och f ika finns att köpa på plats ANMÄL DIG HÄR Din anmälan är registrerad först efter att du fått bekräftelsemail från Teater Nu och efter att du betalat in deltagaravgiften. ENG: WORKSHOP WITH STEFAN OSTOJIĆ We are pleased to invite Stefan Ostojić for a workshop in clown technique. Stefan is a professional actor and clown from Serbia. With a foundation in classical acting, he turned to clown to explore freedom of expression on stage and to tell stories through pure comedy. He travels by bicycle, performing shows in villages as part of his artistic practice. In this workshop, participants will explore fundamental clown techniques, physical expression, and audience connection through practical exercises. The focus is on presence and playfulness. “Is it possible to communicate with an audience using only your presence? What is the exact amount of effort needed to plant a thought in the audience’s mind? We will explore those questions through the medium of the clown. Finding freedom in self-expression. We will go far away from "method acting" and "character work" but ever so close.” – Stefan Ostojić The workshop is on an intermediate level. Prior experience in acting, dance, or related fields is required, but no previous experience with clown is necessary. Participation fee: 60 SEK When: 14 maj kl 11.00-13.00 Where: Scen 46 Doors open at 10:00, and refreshments will be available for purchase on site. Register here: Your registration is only registered after you have received a confirmation email from Teater Nu and after you have paid the participation fee. SIGN UP HERE

Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). < Back 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). Teasers: - Vi blir hjärntvättade av patriarkatet. - Nasim Aghili snackar om att jobba med sufisk dans i den, efter mycket hot, nedlagda föreställningen Marken brinner. - Linda Forsell från PotatoPotato tycker till om hur scenkonstinstitutionerna sköter sig, när det gäller att jobba icke-patriarkalt. - Moa Backman visar på hur en kan skapa utopiska rum - Stefan Åkesson berättar om att Hollywoodfilmer alltför ofta är fulla av patriarkat och nationalism in absurdum. Previous Next 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Artist Name 00:00 / 1:10:07