Utställning JESPER NORDA Utställning 2021 Jesper Norda Fåglad (version 2021) Skimmer och Härvor i Viskans vatten och marker 13 november – 11 december DIGITAL KATALOG Katalogen innehåller bland annat dokumenterande bilder och en fördjupande text av Fanny Lindh, designer/konstnär/forskare/fixare/curator/däggdjur/skribent – i rörelse. KATALOG När Jesper Norda flyttar in på Boy konsthall skapar han plats för lyssnandet. Under året har han besökt de små sjöar i Bollebygd som ingår i Viskans vattenflöden, sjöar belägna i området mellan riksväg 40 och vägen mot Hyssna. Med utgångspunkt i ett litet skogsområde som ligger mellan två av dessa många sjöar, Smulingtjärnen och Stora Ringtjärnen, har han skapat ljudverket och installationen Fåglad (version 2021). Smulingtjärnen och Stora Ringtjärnen är belägna på 174 m ö.h och avståndet mellan sjöarna är mindre än hundra meter. Dock, mellan dessa sjöar löper en osynlig gränslinje, Smulingtjärnen rinner ut i Rolfsån och Stora Ringtjärnen rinner ut i Viskan. Denna plats har Norda närmat sig med tankar kring lyssnandet: det passiva lyssnandet, det aktiva lyssnandet och de olika spänningslägen som finns däremellan.Jesper Norda har sin bakgrund som musiker men ungefär halvvägs in i utbildningen till tonsättare växlade han över till bildkonsten. Allt sedan dess har han arbetat parallellt med musik och bildkonst, alltid lika konstnärligt konsekvent. I bildkonsten expanderar den konceptuella grunden i enkla rumsliga ingrepp av ljud, objekt, text eller ljus, ibland approprierande till andra konstnärliga uttryck, ibland kopplat till rent subjektiva erfarenheter. http://www.jespernorda.com/art/ Vi har möjlighet att bjuda in Norda tack vare samarbetet med projektet Skimmer och härvor i Viskans vatten och marker, ett projekt initierat och lett av Theo Ågren och Thomas Laurien. I projektet undersöker de hur konstnärligt arbete kan medverka till förändrade och hållbara relationer mellan människor och fler-än-människor. Utgångspunkten för projektet är vattendraget Viskan.Curatorer Theo Ågren & Thomas Laurien https://www.skimmerochharvor.net/

Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. < Back AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. Previous Next AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Artist Name 00:00 / 44:01

En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. < Back FESTIVALSPECIAL En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. DAGS FÖR EN RIKTIGT FESTIVALSPECIAL MED TIPS PÅ INTERNATIONELLA FESTIVALER OCH HUR EN HITTAR IN I STÄMNINGEN. DESSUTOM HAR MATILDA BEGETT SIG TILL BERLIN FÖR ATT TA PULSEN PÅ THEATERTREFFEN. Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj. Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst. Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig. Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna! Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör. Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. Vilka är era topp tre festivaler? Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler. En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. Vilken var den tredje? Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. Vad är det ni ska göra på GDTF? På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018 Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. < Back EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN NEDLAGD FESTIVAL Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. “JAG KÄNNER MIG NÄSTAN OLYCKLIGT FÖRÄLSKAD OCH FÖRSÖKER STILLA MIG SJÄLV: MEN DET ÄR JU BARA EN FESTIVAL?” AMELIE SVENSTEDT HAR UPPLEVT SITT FÖRSTA ÅR PÅ GAGNEF, SOM OCKSÅ ÄR DET SISTA. EFTER 17 ÅR MED MUSIK OCH KONST VID DALÄLVEN LÄGGS NU FESTIVALEN NER. Mitt första år och Gagnefs sista – till och med jag kände vemodet komma krypande redan innan festivalen drog igång. Vad som började som en 30-årsfest för grundaren Mattias Norström och hans vänner har nu varit en konst- och musikfestival vid Dalälven i 17 år. Tusentals människor har under denna tid besökt Ängsholns Folkpark varje sommar för att uppleva musik, konst och kärlek tillsammans med kulturföreningen Skankaloss och ortsborna. Gagnef är en festival som ingen annan, och i år har den varit annorlunda på många vis. Redan i december gick man ut på festivalens Facebooksida med vad som kallades ”Nya Gagnef”. Där ett allt större fokus skulle ligga på konst, musik och natur istället för rejv, som det påstods ha blivit för mycket av. Många ställde sig kritiska till den nya inriktningen medan andra spekulerade kring ifall detta var en aktion för att skrämma bort gäster med andra prioriteringar än arrangörernas. Men, bara några veckor innan festivalens start kom ytterligare ett meddelande. Detta skulle bli festivalens sista år. Någonsin. Ingen jag känner som besökt Gagnef har kunnat beskriva vad det har varit som gjort upplevelsen så speciell. Nu sitter jag med samma svårighet att omvandla mina intryck till ord. Allt känns plötsligt så överflödigt i text, precis som om jag var nykär. För det första så är allt på Gagnef konst. Det handlar lika mycket om platsen och naturen man befinner sig i som i det tillfälliga, arrangerat för festivalens skull. Besökarna är alla jämlikar– här görs ingen skillnad på musiker som spelar på stora scener runt om i världen och lokala skejtare som vill visa upp sina senaste tricks. Närheten till naturen och öppenheten inför skapandet gör upplevelsen till något annorlunda varje dag. Redan på torsdagskvällen bjuds de tidiga gästerna på liveframträdanden från artister som GRANT och Anna von Hausswolff på Amfiteatern. Men det är i den så kallade ”Källan” som dansen håller i sig fram till klockan två. Då stängs området för kvällen och eventuella festligheter får fortsätta på campingen. På fredagen går jag till Missionen utanför området för att se Goran Hassanpours utställning. Jag möter konstnären själv vid besöket som förklarar att hans spegelkreation har tappat några bitar under gårdagens vernissage. Medan han städar upp tar jag in den luftiga salen och videoverket The Tower of Babel som nu har monterats på en hög vägg. Därefter promenerar jag runt en stund i det lummiga grannskapet innan jag beger mig till området och platån vid vattnet där den årliga Älvfloppen pågår. En simhoppstävling utan dess like med spexiga utstyrslar, två energiska cirkusdirektörer och tre bubbeldrickande domare. Många är där och hejar på, andra badar och solar. Efter att en tjej på en uppblåsbar haj har vunnit tävlingen går jag vidare till den yttre delen av området vid namn “Dalen” för att besöka ljus- och ljudföreställningen Lumière Etrange av Ragnar Grippe och Tobias G Ryhlander. I en uppbyggd träbox i skogen utmanar jag mina sinnen av ljus och ljud med en ögonbindel på. På seneftermiddagen börjar musiken pumpas ut allt högre och DJ-setet Don’t Behave it’s Reggae Rave med Axel Boman, Pedrodollar och Superpitcher engagerar många till gungande dans. Samtidigt visas en VM-match inne på Dansbanan för de sportintresserade tillsammans med fotbollsmaskoten Angela Wand. Segal Kadija Mohamed håller en uppskattad poesiläsning vid vattnet och det börjar långsamt skymma. Efter en vegetarisk pokébowl drar kvällens första spelning med det kongolesiska bandet KOKOKO igång – Amfiteatern fylls av euforiskt dansande människor till experimentella elektroniska toner. Därefter intar Jenny Wilson scenen med en skarp ljusshow och låtar från det uppmärksammade albumet It Hurts, samtidigt som det ryktas om att Cherrie är den hemliga gästen som ska framträda på Dansbanan. Men jag dansar istället vidare in i Källan, och blir kvar. När området stänger vid 03 rör vi oss ut till en tennisbana vid campingen där det bjuds på klassiker och skriksjungande människor i Tryckartältet. Det påminner om en miniversion av det populära klubbkonceptet “Natten”. Lycklig och trött går jag hem vid klockan åtta. Lördagen, den sista dagen på den sista festivalen. Jag är rätt segstartad efter gårdagens upplevelser. Som tur är arrangörerna väl medvetna om de lockande sena nätterna och den första stora händelsen på spelschemat startar först vid 13. Det är den årliga konstauktionen vid Amfiteatern som lockar, med självaste Mattias Norström som utropare. Konstverken inspekteras av eventuella köpare innan auktionen drar igång. Utgångspriserna och konsten varierar. En fantastisk handgjord vas säljs för en större summa pengar medan en tjocktröja med årets Gagnef-logga, i ironisk Guccidesign, går för cirka 1000 kronor. Mattias och hans vänner skrattar, dricker cava och berättar anekdoter om festivalen och tidigare auktioner – det ligger en viss nostalgi i luften. Jag hör en av gästerna på främre raden säga att hon är nära till gråt efter att sista verket har sålts. Sedan är dagen igång och området börjar fyllas med besökare. Jag ser kortfilmsprojektet RÖST på Dansbanan, lyssnar en stund på King Ayisoba, besöker den pågående skatetävlingen och fotar konsten inne på området. En igloo bestående av frysboxar av Michael Johansson, en hönsgård i lera och ett videoverk i ett hönshus (med en blinkning till våra moderna matvanor) utförd av Zoe Barca och Olga Pedan tillsammans med non-profit-galleriet Nomad i ryggen. Även performanceartisten Karin Victorin hinner rida in på området med en enhörning innan den stora snackisen tar vid, kvartsfinalen i VM mellan Sverige och England. Vi vinner inte matchen. Men vad gör det när Amason, med Amanda Bergman i spetsen, kommer upp på scenen efteråt och vaggar den överraskade publiken till ro i värmen. Jag gråter, utan någon annan anledning än att det är så fint, så lugnt, så självklart. Efteråt går jag och några fler ner till älven för att svalka oss till tonerna av Daniel Norgrens rispiga stämma som hörs från Amfiteaterns scen. Återigen går solen ner över Dalälven och jag vandrar hem för att göra mig redo för den långa, sista natten. För mig har det som främst lockat bland årets bokningar varit FAKA. Performance-duon från Johannesburg har jag följt en tid och musikvideon till Uyang’khumbula får mig att dansa varje gång. Nu står de framför mig på Dansbanans scen och publiken skriker, skrattar och dansar med sådan inlevelse att taket nästan lyfter. Efter den svettiga spelningen sätter jag mig vid ett bord för att andas. Mörkret har fallit över området men överallt är det fest – ljus som blinkar, olika takter från olika musikscener och kroppar som rör sig. Off The Meds spelar sista låten på Dansbanan, den mänskliga discokulan i Källan kliver ner från sitt danspodium och scenen har redan börjat monteras ner efter Ammar 808s spelning på Amfiteatern. Området stänger klockan tre. Festen fortsätter på ett sista open-air i Dalens skog långt in på morgonen… Jag pratade med någon om att det var min första gång som besökare på Gagnef och att det skulle göra mig mer öppen för allt som fanns att uppleva detta år, utan att behöva jämföra med de tidigare. Detta stämmer säkert, men jag blev också så tagen av min första upplevelse att det nu känns snopet att vi inte får dela mer tid ihop. Helt ärligt fyllde tre dagar i Gagnef mig med lycka och lugn som fortfarande sitter i. Jag känner mig nästan olyckligt förälskad och försöker stilla mig själv: Men det är ju bara en festival? Var det verkligen så bra? Den hör nog av sig till dig igen ska du se. Tack för att jag fick ta del av en liten bit paradis vid Dalälven 5-7 juli 2018. Nu går Skankaloss vidare, Gagnefborna likaså – det måste vi andra också göra. Redan i slutet av augusti arrangeras systerfestivalen PLX Tjärö för andra året i rad. Nya möjligheter för nya konstupplevelser och interaktioner skapas på andra platser i Sverige. Och precis som med kärleken får vi fler chanser. Omslagsfoto: Amelie Svenstedt Skriven av: Amelie Svenstedt Previous Next

Workshop Puppets and provocation Workshop 2015 Workshop: Puppets and provocationi ledning av Ivana Sajevic och Nils Zapfe från Lovefuckers Dags att få upp ögonen för objektsteater/dockteater och undersöka dess utrycksmöjligheter! Dockteater är så mycket mer än bara den klassiska bilden, i Berlin till exempel spelar en med alla slags olika objekt från kaffesump till helkroppsdockor som styrs av fyra personer. Dockteater, eller objektsteater som vi föredrar, används i andra länder för att belysa brännheta och aktuella teman, definitivt för vuxna. Kom och lär känna denna explosiva konstform tillsammans med oss! Om workshopen: Har dockan/objektet möjlighet att vara mer radikal i sitt uttryck än en mänsklig skådespelare? Vi utforskar hur en med objektet kan utmana sociala konventioner och utforska nya kommunikationsvägar i live-situationen. I arbetet med föreställningen SPAM arbetade Lovefuckers utifrån tydliga sceniska bilder och mål, men med att alltid vara redo för improvisation och oförutsedda händelser. Detta arbetssätt är något som workshopen kommer ta avstamp ifrån. Förkunskap: Tidigare erfarenhet från gestaltande praktik (teater, dans, performance el. likn.) Tillgänglighet: Cinnober Teater ligger på markplan. Dörrbredd 110 cm. Toaletterna är små och ligger en trappa ner, men tillgång till stor toalett på markplan kan ordnas om vi får veta i förhand. Lördag 12 december 11.00-17.30Cinnober Teater, Göteborg Workshopen kommer hållas på engelska. Om Lovefuckers Lovefuckers är en objekt-teatergrupp baserad i Berlin, men med medlemmar utspridda lite varstans i världen. Teater Nu har haft en crush på Lovefuckers uttryck och stil sedan 2009 då vi först såg dem spela - och nu har vi äntligen lyckats få till ett gästspel här i Göteborg! Nu ska fler få chansen att falla pladask! Lovefuckers kombinerar musik, video, dockor, performance och dokumentärt material i sina produktioner. De har spelat på konsertarenor och strippklubbar likväl som teatrar och konstfestivaler. Med sin punkiga attityd till genren och sin unika stil föryngrar Lovefuckers dockteatern. De jobbar med flytande gränser mellan objekt, docka och skådespelare och blandar allvar med humor och populärkulturella referenser. Lovefuckers mål är “to put some glamour to dirt and to search for love where everything seems to be sick”.

Gala SCENKONSTGALAN 2017 Gala 2018 Scenkonstgalan var en årligt återkommande gala som lyfte grupper, konstnärer, föreställningar och initiativ från scenkonstfältet. Scenkonstgalan 2017 är var den fjärde galan i ordningen och gjordes av Scenkonstguiden. Ägde rum 17 februari 2018. Årets tema är stjärnor och juryn nominerar scenkonst från norr till syd. Scenkonstgalan är till för att hylla scenkonsten och människorna som skapar den - en stor kärleksfest där vi möts och firar! Konferencierer - Nina Haber och Elin Söderquist från Gruppen Husband - Xenia Kriisin med Johan Hjalmarsson och Erik ”Errka” Peterson DJ i Kristallfoajén: DJ Lovefuck Mellanakter: GöteborgsOperans Danskompani, utdelare, special guests. Avslutas med sprakande Galaklubb på Göteborgs Stadsteater! Jury 2017 - Årets jury består av tio personer, uppdelade på fyra sektioner – norr, öst, väst och syd. Syd Rayam Al Jazairi Julia Hagström Öst Joel Valois Ylva Lagercrantz Spindler Ninos Josef Norr Christina Degerström Sara Meidell Väst Josefina Samuelsson Ylva Sheqiri Catharina Bergil Pristagare genom tiderna ÅRETS MAGI Vi vill hylla dem som får oss att tappa tid och rum ⭐ Dissekering av ett snöfall, Norrbottensteater – 2019 ⭐ GöteborgsOperans Danskompani – 2017 ⭐ Dear Stage, PotatoPotato Scenkonst – 2016 ⭐ Rörelsen får aldrig rynkor, Elin Hermansson – 2015 ⭐ I remember, Art of spectra – 2014 ÅRETS SPOT ON Vi vill hylla dem som sätter fingret rätt ner i samtiden ⭐ Mödrars manifest, Konstgruppen Ful – 2019 ⭐ Zebrafinken, Carlos Romero Cruz / Riksteatern – 2017 ⭐ Frökenmaskinerna #1 & #2 , Kastratet – 2016 ⭐ Unveil, Die Bühne – 2015 ⭐ Cargo, Angereds Teater och Circus Debre Berhan – 2014 ÅRETS KATHARSIS ” Vi vill hylla känslostormar som förlöser ” ⭐ Labyrint, Malmö Stadsteater – 2019 ⭐ Hamlet, Folkteatern Göteborg – 2017 ⭐ Möta hösten tillsammans?, Anna Vnuk och KLASSEN – 2016 ⭐ Constellations, GEST-Gothenburg English Studio Theatre – 2015 ⭐ Våroffer, Jeanette Langert – 2014 ÅRETS BROTT ” Vi vill hylla dem som brottar ner normen ” ⭐ Fem musor, PotatoPotato – 2019 ⭐ Killarna, Ögonblicksteatern – 2017 ⭐ JUCK -2016 ⭐ Mens, Teater Tamauer – 2015 ⭐ Röst: in concert, Göteborgs Stadsmission, Folkteatern och Unga Folkteatern – 2014 ÅRETS SINNESORGASM ” Vi vill hylla dem som får våra känselspröt att explodera ” ⭐ Skirtpower, danskompaniet Spinn – 2019 ⭐ Mormor, Mamma, Syster och Jag – Från Andra Sidan Heder, Art Arnehed – 2017 ⭐ Dear Humans, Dansstationens Turnékompani & Mari Carrasco – 2016 ⭐ M M M – Mat, Mata, Matas, MOLD – 2015 ⭐ Att begära tre systrar, Göteborgs Stadsteater – 2014 PUBLIKENS RÖST (DELADES UT 2017 & 2019) ⭐ Bernardas hus, Teater Norra – 2019 ⭐ Lost in Translation, International Theater Stockholm – 2017 ÅRETS SLOWFOOD ” Vi vill hylla näringsrika långkok som får oss att växa som människor ” ⭐ Lule Stassteater – 2019 ⭐ Lilith Performance Studio – 2017 ⭐ Mörkrädd, Masthuggsteatern – 2016 ⭐ A Particular Act Of Survival, Ami Skånberg Dahlstedt – 2015 ⭐ Johanna Larsson, för 2556 dagar på Backa Teater, Utanför boxen Masthuggsteatern – 2014 ÅRETS POLITISKA ” Vi vill hylla dem som ger behövliga käftsmällar ” ⭐ Carolina Frände, för Krilon och The Laramie project – 2019 ⭐ Svaret, Kulturhuset Stadsteatern Vällingby – 2017 ⭐ Revolution Poetry – 2016 ⭐ Troll i utkanten av samhället, Regionteater Väst – 2015 ⭐ Djävla Nuläge, Borås Stadsteater – 2014 ÅRETS FORMFÖRNYARE ” Vi vill hylla nya tankar om rum och nya rum för tankar ” ⭐ The most human, Robin Jonsson – 2019 ⭐ En annan värld, Malmö Stadsteater – 2017 ⭐ Våld och pedagogik – 2016 ⭐ Stand up yours – 2015 ⭐ Palmarum – 2014 ÅRETS EXTRAORDINÄRA INSATS (DELADES UT 2014) “Vi vill hylla dem som går i spjutspetsen” ⭐ Haroon Natan – 2014 ÅRETS HEDERSPRIS ⭐ Martha Vestin – 2019 ⭐ Josette Bushell-Mingo – 2017 ⭐ Ulla Kassius – 2016 ⭐ Henric Holmberg – 2015 ⭐ Rubicon – 2014 Programblad 2017

Projekt SKYLT TEATER Projekt 2022 I Gamlestaden, Göteborg, hittar du en enorm skylt där det står TEATER. Det är en symbol för den konst vi behöver i livet, för världen som en scen, men också en kommentar till de moderna städerna som misslyckas med att planera för utrymme för konst när de utvecklas. Även när det påpekas från början: en stad är ingenting utan konst, ser vi gång på gång hur utrymmen, låga hyror och andra faciliteter som behövs för ändamålet glöms bort i verkligheten. Den fyra meter breda skylten är placerad ovanpå taket på en byggnad som ska rivas. I motsats till vad som verkar vara: en teater i sikte, kan dessa versaler tända en gnista och låta ljusen lysa vägen. Skylten är ett samarbete med Platzer och är ett pilotprojekt inom Trainart, Kreativa Europa.

Teater KONSTKOLONIN Teater 2017 – EN MIDDAG DU SENT KOMMER GLÖMMA. EN FÖRESTÄLLNING SOM RÖR SIG I GRÄNSLANDET MELLAN TEATER, SUPPER CLUB OCH KONSTNÄRSSAMTAL. GENOM KOREOGRAFI, DRAMATISERING, INSTALLATION OCH MIDDAG REKONSTRUERAS MYTOMSPUNNA KONSTNÄRSKOLONIER PÅ PLATS I TRÄDGÅRDSFÖRENINGEN I GÖTEBORG. Konstnärskolonier har historiskt fungerat som ett motstånd mot den rådande ordningen och varit en plats för konstnärer att undersöka nya uttryck, testa nya vägar och göra det där som ingen vågat göra innan. Vilka nutida konstnärliga tillflyktsorter behövs idag? Genom tre kvinnliga konstnärers ögon – Lili Brik (mest känd för att ha inspirerat bland annat Majakovskij, Yves Saint-Laurent och Pablo Picasso), Virginia Woolf (Bloomsburygruppen) och Anna Ancher (Skagenmålarna) – blickar vi tillbaka till 1900-talets början och sekelskiftets konstkolonier. Varje föreställning gästas av en inbjuden gäst, som reflekterar kring konstkoloni som livskonst, motståndsstrategi och alternativ samhällsform – och hur konsten kan utgöra en rum för förändring idag. Konstkolonin är ett gestaltande av en dagdröm, en dröm om konstnärsklustret som förhöjer dig. Ett försök till att skapa känslan av original. En lek med vad som är genuint. Ljuset i Skagen blandas med svettig poesi och nyskapande form. VI BÖRJAR MED EN MIDDAG OCH SLUTAR MED KONTEMPLATION. VÄLKOMMEN ATT SLÅ DIG TILL BORDS! Under föreställningen kommer du bjudas på mat* och dryck finns också tillhands.* KONSTNÄRLIGT TEAM Idé och koncept: Matilda Johansson, Sara Östebro & Henrik Sputnes Regi och manus: Matilda Johansson Skådespelare: Lina Ljungqvist Dansare: Jasmine Attié INBJUDNA GÄSTER Fredag 15 september - Nina Bondeson Nina Bondeson är en välkänd svensk bildkonstnär, författare och debattör, boende och verksam i Mölndal. Bondeson har tidigare varit professor i textilkonst vid högskolan för design och konsthantverk, vid Göteborgs universitet. Söndag 17 september - John Huntington John Huntington är konceptuell konstnär med främsta intresse i byråkratiska strukturer, irrationalitet och motstånd. Genom sina två samarbetsprojekt Kanslibyrån och Frihetsförmedlingen försöker han utmana och omforma strukturer i samhället, för att belysa det tvetydiga och ibland absurda i en del sociala överenskommelser. Onsdag 20 september - Matilda Johansson Matilda är konstnärlig ledare för Teater Nu och regissör för Konstkolonin. När nu Matilda själv blir gäst vid bordet får vi höra hennes tankar kring ämnet och om varför konstnärkolonier lockar. I sitt konstnärsskap återkommer Matilda till tematiker som rör sig kring makt och inflytande, organisering och påverkan. Matilda brinner för form, både ritualen kring “att skapa scenkonst” och “att gå på scenkonst”. Hennes stil är lekfull men noggrann. Matilda är helt klart en Brechtian med en förkärlek för verfremdung och premissen att skådespelarna går in och ut i fiktionen. Torsdag 21 september - Caroline Andréason Caroline Andréason är skådespelare och konstnärlig ledare för konstkollektivet snö. Caroline har arbetat på Backa Teater, Folkteatern, Göteborgs Stadsteater, Teater UNO och Cinnober, och även gjort ett flertal större roller på film och i TV. Konstkollektivet snö har sedan starten 2012 skapat scenkonst och performance, bl a Psykos 4.48 av Sarah Kane 2013, Slå rot där ingen plats för rötter finns 2014-15, Flykt 2016 och senast Modern av Svetlana Aleksijevitj 2016, som fortfarande spelas och skall ut på turné senare i höst. Konstkollektivet snö vill skapa rum för samtal och söker nya spelplatser varje gång. Fredag 22 september - Josefina Posch Josefina Posch är internationellt verksam konstnär som sedan 2008 är baserad i Göteborg. Hennes konstnärskap existerar i skiljelinjen mellan det privata och det publika och rör sig i gränslandet mellan skulptur, digitala medier och social-practice. Josefina är även verksam som curator, aktivist och föreläsare; hon driver Snowball Cultural Productions, är styrelsemedlem och gallerikoordinator på Galleri Box och adjunkt på Akademin Valand, Göteborgs Universitet. Lördag 23 september - Trinidad Carrillo Trinidad Carrillo är konstnär och bor i Göteborg sedan 1998 då hon började på Högskolan för Fotografi där hon tog Masterexamen. Hon har givit ut tre fotoböcker: Naini and the Sea of Wolves ( svenska fotobokspriset 2008), The name from Mars (2013) och No Date (2016). Hon har ställt ut flitigt i Sverige och även internationellt. Hon har sin grund i fotografin men jobbar även med installationer och perfomativa musikverk sedan ett par år tillbaka. Hon är just nu med på den kollektiva utställningen Konvergenser#3 på Nevven Gallery i Göteborg och arbetar på en duoutställning med Tuija Lindström som öppnar i Husby Konsthall den 25 November. I sin praktik intresserar hon sig för det som finns emellan det personliga och det magiska. Torsdag 28 september - Caisa-Stina Forsberg Caisa-Stina Forssberg, frilansande skådespelare med bas i Göteborg. Nyutexaminerad från Masterprogrammet för fördjupat skådespeleri. Aktuell med Körsbärsträdgården på Smålands Musik & Teater samt med Jag, Händel med det norska kompaniet Nartmanstiftelsen. Hon utgör även 50% av podcasten Kulturens ABC och driver instagramkontot @bleknos. Fredag 29 september - Veera Suvalo Grimberg Veera Suvalo Grimberg är initiativtagare till och konstnärlig ledare för Spinn. Hon har varit verksam som koreograf och dansare sedan 1995. Veera är utbildad dansare på Performing Arts School i Göteborg och har dessutom studerat danspedagogik. Bland Veeras egna verk märks bl.a. Hi-Hat Xpres 2012, The Dancing Excavators, The ground breaking ceremony (Sveriges paviljong, Världsutställningen i Shanghai) 2009 och Truckbaletten 2007-2009. Mellan 2003-2004 arbetade Veera som Airis-konstnär (TILLT) och 2004-2007 som Stadskoreograf i Vara. Hon har också arbetat som dansare med koreografer som Gun Lund, Ismo-Pekka Heikinheimo och Eva Ingemarsson. Lördag 30 september - Ami Skånberg Dahlstedt Ami Skånberg Dahlstedt är en scenkonstnär som arbetar med dans, text och film. Hennes verk är en intra-aktion av nutida dans, japansk dans, livsberättelser och konstnärlig forskning. Hon har just spelat föreställningen Medusas Skratt som förenade punk, Hélène Cixous, japansk medeltidspoesi och disco. Hon arbetar undersökande med att gå långsamt för att se hur en dansarmetod kan vara ett sätt att möta samhället/att mötas i samhället. Hon har också påbörjat ett scenkonstnärligt arbete om hur kvinnlig galenskap konstrueras.

Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. < Back ETT LÅNGSAMT MUSIKSTYCKE BAKLÄNGES Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. “SUGGESTIVT OCH MÖRKT. DET ÄR BÅDE DESS STYRKA OCH STÖRSTA SVAGHET” REIKA XAPPOLA FARMAN, JURYMEDLEM, HAR SETT KOREOGRAFEN JEFTA VAN DINTHERS DARK FIELD ANALYSIS PÅ GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Inför festivalen fastnade jag rätt så snabbt för Dark Field Analysis. Inte för att två nakna män illustrerade programbladets omslag utan då föreställningen beskrevs som en “thriller”. Hösten är på väg in och jag och min vän Emelie Leriche som gick och tittade var nyfikna på vad koreografen Jefta van Dinther, som uppmärksammats rejält senaste åren, skulle hitta på. Föreställningen hade sålt slut två dagar innan och jag fick en stol i sista sekund och recensionen var räddad. I foajén var det många förväntansfulla blickar och en bra blandning av människor. Efter en liten presentation, där vi bland annat fick reda på exakt antal minuter föreställning skulle ta, fick vi gå in till den mörka salen. RUMMET EKADE FRAMTID Runt den kvadratiska scenen sitter publiken och i mitten betraktar vi en sjukhusgrön matta. Bra ljus tänkte jag omedelbart då det totalt fokuserar publikens uppmärksamhet på scenen. Scenens upplägg förde direkt tankarna till en framtida operationssal med två försöksmänniskor. Någonstans lite utanför mitten på mattan satt två nakna män. Jag ändrar mig och säger två kroppar, inte för att vara politiskt korrekt utan då det var två kroppar som inte hade något tydligt gestaltat maskulint eller feminint över sig. Det började med en lång tystnad. Sedan långa långsamma meningar av rörelser där kropparna tar lång tid på sig att tala. Inga snabba kroppsrörelser utan ett iskallt mörker som faller rakt ner på de två kropparna. What are you thinking ? ”What is your fist memory” var det första jag hörde, kropparnas första kommunikation sattes igång och jag förväntade mig inte dessa ord och tänkte direkt: Ge mig ingen nostalgi, jag orkar inte. Men föreställning var raka motsatsen. Allt med rummet ekade nämligen framtid. INGET SEXUELLT ÖVER DEN NAKNA HUDENS MÖTEN Efter ett par minuter har ljussättning, ljud och rörelser gjort betraktaren till en naturlig del av rummet. Man börjar smälta in. En av dansarna ställer frågor nyfiket och naivt till den andra, som jag tänker har levt lite längre eller funnits till på den gröna sjukhusmattan i en längre tid. Den yngre ber den äldre att öppna munnen, precis som doktorn ber patienten vid ett sjukhusbesök. Referenser till Apornas planet dyker upp i huvudet tillsammans med associationer till bakterier, halsont och streptokocker. Men ljudet “aaaaa” som doktorn brukar utstöta kommer inte. Det blir en tyst undersökning. ”I only remember the pregnant silence and the slow motions kind of sensation” Statisk kroppskontakt, inget sexuellt över den nakna hudens möten men väldigt intimt, den ena kroppen, den lite nyare kroppens rörelser är mer statisk, den äldre som rör sig mjukare. Den mjukas rörelser visar på att han fått mer övning i livet. Den kroppen har även mer svar på den nyare kroppens frågor. Jag slutar att lyssna på vad det är dom säger och min uppmärksamhet fångas, äntligen mer rörelser. Fram tills nu har det gått långsamt, det kändes som ett långsamt musikstycke som går ännu långsammare baklänges. ”Were you bleeding? ” ”have you seen the inside of a body” Nu pratar vi. Men vad är det vi pratar om? Jag har sett första säsongen av West World. Tv-serien med Anthony Hopkins och robotmänniskor som skapats i labb och sen sätts i Westernmiljö. Dark Field Analysis är inte i en Westernmiljö utan lutar mer åt labbet och sjukhusets miljöer – vilket visserligen även förekommer i West World. I ett labb kan allt kännas sterilt och redan bestämt. Rummet vi satt i kändes väldigt bestämt och jag kunde inte sluta tänka på det. Olika rörelser utsattes för Iika mängd ljus där skuggorna fick flera liv samtidigt som musiken gick på. Dansarna höll monologliknande tal mot publiken men inte till publiken, vi betraktar labbråttorna. Jag föreställer mig att mellan mig och kropparna finns ett glasfönster och att jag långsamt börjar att trycka mitt ansikte mot glaset. ”Life cracks open” Detta börjar kännas som ett stycke som kommer att påverka mig på något sätt. Ville jag ha mer eller blev jag uttråkad, jag kunde inte avgöra. 30 min hade förflutit och jag väntade och ville förstå. Vill jag ha mer eller borde jag bara gå nu? Musiken går på , surr och snabba frekvenser. Och varför börjar den ena mima till texten i låten tittandes ner på mattan? Här tappar de bort mig en aning. EN KÄMPIG VÄNTAN Upplevelsen saknar enhetlig berättarform och jag börjar acceptera jag inte inte kommer få några direkta svar utan det får komma vid ett senare tillfälle. En del av oss kan i ett sådant läge uppleva oss exkluderade: är detta koreografen och dansarnas självupptagenhet som spelar oss ett spratt? Föreställningens höjdpunkt var när allt släcktes ner, totalt mörker och vissa reste sig upp och gick – kanske för att de var rädda eller för att de fått nog. Ett skönt drag från koreografen och jag fick vila lite i väntan på akt två. Akt två var födseln. Väldigt vackert men hela väntan dit var aningen för kämpig. För mycket text och för mycket väntan. Ljusspelet gick tillbaka mot grönt, och i operationssalen är det snart allt färdigställt och efter 50 minuter reser den ena sig upp på två ben. Endast då slog det mig att allt varit på golvet fram tills denna stund. Stela statiska steg avlutar stycket i diagonal och vi ser kropparna in i minsta rörelse med en kroppslig kontroll och det är häftigt att se en kropp i kontakt med sig själv. Juan Pablo Caramas rörelser får mig att tänka på hur det känns att känna till varje muskel och hur den ska bete sig med att sträva uppåt långsamt, det är kroppskonst. Dark Field Analysis är ambitiöst och avancerat. Suggestivt och mörkt. Det är både dess styrka och största svaghet. Som besökare tappas man bort under resans gång. Man väntar på förlösning men möts av starka och rätt förvirrande intryck. Vissa kommer älska det. Andra kommer bara resa sig och gå. Kisar man riktigt hårt så når man kanske insikt och ett högre tillstånd av föreställningen. Undertecknad blev mest utmattad. Men det är ju en känsla det med. DARK FIELS ANALYSIS Backa teater Göteborgs dans- och teaterfestival 2018 Koreograf: Jefta Van DintherDansare: Juan Pablo Cámara och Roger Reyner Sala Ljusdesign: Minna Tiikkainen Foto: Ben Mergelsberg, bilden är beskuren. Skriven av: Reika Xappola Farman Previous Next

LIVE från Scenkonstbiennalen i Norrköping! Vi kastar ur oss teser och testar dem på publiken. < Back 5:2 – SIAR OM FRAMTIDEN LIVE från Scenkonstbiennalen i Norrköping! Vi kastar ur oss teser och testar dem på publiken. Är 80-talet tillbaka? Eller kommer scenerna försvinna och ersättas med livelänk i soffan? Eller är Beck det enda som kommer spelas framöver? De och några till testas på prominent livepublik från Scenkonstbiennalen. Previous Next 5:2 – SIAR OM FRAMTIDEN Artist Name 00:00 / 42:35

Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. < Back FÅNGEN I FANTASIN Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. KASTRATETS ANDRA FÖRESTÄLLNING NÅGONSIN, ANTI-LANCELOT, GÅR UPP PÅ SCEN I GÖTEBORG DEN 29 MAJ. FÖRESTÄLLNINGEN ÄR DEN ANDRA DELEN AV FRÖKENMASKINERNA DÄR DEN ROMANTISKA KÄRLEKEN SÄTTS UNDER LUPP. SCENKONSTGUIDENS SARA ÖSTEBRO DYKER NER I ETT SAMTAL MED REGISSÖREN MAX BOLOTIN OM KÄRLEK, RELATIONER, FANTASI OCH MAKT. Anti-Lancelot är berättelsen om Guinnevere, drottningen som är gift med Kung Arthur (ni vet han som drog svärdet ur den där stenen), och om Lancelot – Guinneveres riddare, som i Kastratets händer blivit till riddarpojken med liljevit stjärt, drottningens kärleksintresse och erotiska fantasi. Men innan vi går in mer på berättelsen om Guinnevere så tar vi en annan berättelse. Jag bad Max Bolotin, en av de konstnärliga ledarna för Kastratet, och textförfattare och regissör för aktuella Anti-Lancelot, att berätta berättelsen om Kastratet. Det slående namnet kommer från en teatergrupp som bildades på Teaterhögskolan i Malmö någon gång runt 2009. I gruppen ingick just Daniel Nyström (skådespelare i del ett av Frökenmaskinerna, I love Transylvania) och Caroline Söderström (skådespelare i Anti-Lancelot), och några till som just nu inte är en del av denna berättelse. Gruppen övergav sedan namnet för ett annat, Kastratet blev ledigt och Max såg sin chans. “Jag har alltid tänkt att det namnet, det ska jag använda till något.” Vi hoppar tillbaka till 2014 då Max precis blivit klar med texten till I love Transylvania, sitt examensarbete på ovannämnda skola, och behövde skapa ett forum för textreading. I samma veva pratade han och Sara Tuss Efrik ihop sig, båda saknade ett sammanhang, och Sara saknade en plats att experimentera med digitala uttryck på. “Då skapade vi Kastratet, i den lite brokiga form den är i nu, ett nätverk och en plattform för olika typer av konst och litteratur”. KÖTT OCH VÅLD OCH DÖD OCH BLOD Kastratets brokiga plattform används som en experimentplats och publiceringsyta för ett gäng människor från olika konstuttryck. En av Kastratets spelplatser är på webben där texter och illustrationer publiceras, en annan på scengolvet. Jag frågar Max om det finns någon gemensam tråd som går igenom alla Kastratets aktörer. “Egentligen inte. Det har inte funnits något program eller något manifest. Men allt eftersom så har vi ändå upptäckt att vi är intresserade av teatralitet på olika sätt, även i det som ligger utanför den rena teaterverksamheten. Vi är intresserade av dramatik, helt enkelt. Det finns någon typ röd tråd ändå i det vi publicerat, där det finns en känsla av att hellre ta i för mycket än för lite, hellre för tillgjort än för formbundet och svalt. Vi har en dragning åt det groteska, det överdramatiska och kött och våld och död och blod.” ANTI-LANCELOT Tillbaka till berättelsen om Guinnevere och riddarpojken. Anti-Lancelot är del två av Kastratets serie Frökenmaskinerna. Del ett var I love Transylvania som spelades på Teater Trixter hösten 2015. Båda är monologer om hövisk kärlek, begär och makt. Har en sett del ett kommer du kunna känna igen dig. “Det finns en del “call-backs” i texten som man kanske kommer känna igen om man har sett den tidigare”. I föreställningen Anti-Lancelot står Guinnevere i centrum, och relationen mellan henne och hennes riddare – ett nät av BDSM-erotik, fantasi och hennes val mellan två sorters makt, makten hon har över riddarpojken som får honom att underkasta sig, och den världsliga makten, statusen hon får av att vara drottning. “Det finns också en bitterhet hos Guinnevere över att hon inte fått makten själv, utan att den har givits till kung Arthur istället, som hon är gift med. I föreställningen ställs frågan om är det möjligt att förebrå honom för att han bara tog makten när han lyckades dra svärdet ur stenen och alla bestämde sig för att han skulle vara kung bara för det? Kan man förebrå honom för att han tog emot den makten? Så det är en källa till bitterhet i Guinneveres liv, även om hon har en stor förståelse för det”. SANNINGEN Vårt samtal svänger här in på ämnet relationer, och fantasier en har om sina kärlekspartners, något som monologerna också undersöker. “Det är omöjligt att vilja samma sak i en relation”, menar Max, “Det är alltid i någon mån en konstruktion, en fiktion. Vi kan aldrig veta hela sanningen om varandra, eller om oss själva egentligen, och därför är vi på något sätt dömda att hålla på med fiktioner och fantasier när vi relaterar till varandra.” En insikt som kan låta mörk och tung, så jag frågar Max om han också ser att detta står i motsats till vår lycka. “Nej, tvärtom”, svarar Max, “så kanske man måste acceptera att det är så för att kunna bli lycklig”, men brister snabbt ut i skratt. “En jättesvår fråga, jag vet absolut inte hur en blir lycklig!”. Huvudpersonerna i Frökenmaskinernas båda monologer har inget som helst intresse av denna insikt, eller vilja att se att personen de åtrår skulle ha en egen vilja och eget motiv till relationen, något som skapar problem när verkligheten inte verkar vara så som de själva målat upp den. “Nollpunkterna i båda pjäserna är att där människor inte lyckas leva upp till varandras fantasier, så tar våld vid. Det handlar om faran att fastna, att bli fången i någon annans fantasi. Det finns ögonblick i både pjäserna där huvudpersonen plötsligt bestämmer sig för, eller inser, att den personen de älskar, och som de tror är deras ideal, är det totalt motsatta, ett monster.” Kastratet #2 ANTI-LANCELOT Spelas vid tre tillfällen: 29 maj, 30 maj & 5 juni Teater Trixter, Göteborg Text & regi: Max Bolotin På scen: Caroline Söderström Omslagsbild: Caroline Söderström i Anti-Lancelot. Foto: Ina Marie Winther Åshaug. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Jetzt agerar genom att snacka med mänskor som älskar publiken och vill att de ska ha huvudrollen i allt de gör och vi provar på det där med huvudroll. < Back 1:2 - JETZT AGERAR Jetzt agerar genom att snacka med mänskor som älskar publiken och vill att de ska ha huvudrollen i allt de gör och vi provar på det där med huvudroll. Här kommer andra saker som vi lockar med: - Snack om vad parallella universum spelar för scenkonst. - Att barn längtar efter en poltergeist. - Vi ger er ett nytt mätinstrument (låter tråkigt, är roligare än tråkigt) Inklippta människor: Henrik Sputnes, curator Naïvité och Johan Rödström, scenograf MOLD. Previous Next 1:2 - JETZT AGERAR Artist Name 00:00 / 1:04:05