Stolt historia som skapar förändring

“Vi ville visa kampen”. Sara Axelsson har träffat den romska kvinnoföreningen Trajosko Drom och gruppen bakom föreställningen En Oförglömlig Historia.

I november förra året såg jag föreställningen En Oförglömlig Historia på Stora Teatern i Göteborg. Föreställningen gjordes av Trajosko Drom, en romsk kvinnoförening baserad i Göteborg som jobbar med romers rättigheter. Det är också vad deras föreställning handlar om; romers rättigheter, liv och historia – både i Sverige men också på andra ställen i världen. Det är dans, det är sång, det är sorg, kamp, stolthet och glädje i en salig blandning. Livshistorier koncentrerat i en två timmars föreställning. Det är en historia både för de som levt den, men också för de som inte vet vad det innebär att vara rom idag.

Jag blev nyfiken på vad kommer hända härnäst för Trajosko Drom och föreställningen, så jag stämde träff med Nathalie Ivanovitch, Silvia Mutto, Nina Trollvige, Linda Turilow från Trajsko Drom för att få höra mer. Vad gör de annars, när de inte producerar teater?

Silvia: Vi får besök från romer som behöver hjälp med att skriva CV eller hjälp med myndighetspapper, följer med till läkaren, hjälper dem med att översätta något som de inte förstår. Vi har ju ett öppet kontor här så att de kan komma och få den här hjälpen. Och sen har vi ju en massa andra projekt där vi jobbar med unga tjejer, unga kvinnor – och med rättighetsfrågor, med hälsa. Så det är ju jättebrett. Föreställningen var bara en bit av det vi gör!

Linda: En liten del av kakan. Ett liten del, men som tog mycket tid!

Nina: Ja, och jag har skrivit en skuggrapport till Europakommissionen – i ett uppdrag från dem att skriva om romsk inkludering i Sverige. Hur det är ur det romska perspektivet i civilsamhället. Så det är verkligen högt och lågt, blandat. Det är väldigt mycket att göra, men det har varit ett stort tryck och en stor efterfrågan på oss – så att du lyckades haffa oss här nu…

Silvia berättar att de till en början var osäkra på om de hade tid till att satsa på föreställningen, om de skulle kunna driva ett så stort projekt samtidigt som att alla andra delar av verksamheten skulle fortsätta. “För min del kan vi producera mer!” tillägger Linda, och det verkar som att alla är lika nöjda med att de tog beslutet att satsa.

Silvia: Det blev mer personligt än vad vi trodde. Anna Ulén (regissör, reds. anm.) sa “berätta på ditt sätt, gör det på ditt sätt så att det blir naturligt”. När vi såg att det kändes naturligt och de kände sig hemma – på det sättet som de talade och agerade, då blev det “wow!” det blev liksom bättre. Föreställningen blev ännu bättre.

Linda: Anna är en mycket trevlig person att samarbeta med och hon är verkligen ett proffs på alla sätt. Och hon har tålamod, hon har verkligen tålamod! Anna är bra på att jobba med deltagande processer och är engagerad i mänskliga rättigheter. Det är hon som trott på detta och stöttat hela tiden. Som sagt “jo, men vi kan göra det själva”, utifrån våra egna berättelser och utveckla det. Manuset har ju utvecklats under tidens gång och det är hon som stöttat och trott på idén. Hon har ju varit en stor del av alltihop. Berättelserna och det konstnärliga.

Hur började arbetet med föreställningen?

Silvia: Första året jobbade vi mycket med romska ungdomar i förorter i Göteborg. Unga tjejer och killar – där vi hade mycket träffar och vi pratade om den romska kulturen. För vi har ju ingenting nedskrivet. Och de unga tjejerna och killarna intervjuade folk, de intervjuade äldre romer, för att kunna bevara historierna och få det nedskrivet. Vi gick med dem på studiebesök till bland annat operan, och de fick prova på att stå på scen själva. De fick känna av den här teaterbiten, för många har ju inte det. Det är inget vi har som självklart, att man går på teater med familjen, eller att man går till operan. Det händer inte! Så det kanske kommer börja hända nu, efter den här föreställningen. Det här har ju varit jätteintressant.

Nina: Projektet började som en del av Kreativa Platser (ett kulturprojekt via Kulturrådet, reds. anm.) och det var ju inte bara vara målinriktat mot föreställningen, då visste vi inte hur det skulle te sig, och vilka som skulle vara med på scen till exempel, vilka berättelser som skulle komma med och hur.

Det som jag tycker är fint med er föreställning är att ni både lyfter upp det tunga men också det fina och att ni lyfter upp en stolthet.

Linda: Det var det jag ville att vi skulle visa, så att det kommer fram.

Nina: Ja, vi ville inte bara lyfta upp det tunga. Vi ville lyfta upp överlevnadsstyrkan. Det ville vi göra rent konstnärligt, att vi alla är där, att vi har den här gemenskapen. Ville visa kampen. Hur saker missförstås som egna val, som kanske egentligen, att man inte har fått lov att vara bofast, så man har fått bo i tält, med tält och vagn. Och sen kanske husvagn. Att visa det.

Silvia: Men vi vill ha fram det här, att vi är stolta. Att vi kan få vara stolta för att vi är romer. För att vi ska få älska vår kultur, och att vi älskar vår kultur. Och vi ville visa det på scen. Det är viktigt för oss och vi gillar att vara romer och vi trivs med varandra. Det är utåt vi måste dölja det, det romska. Vi är jättestolta och vi ville visa det på scenen.

I er programserie (Fem kvinnor, SVTplay) så var det någon som sa att det pratas mycket om romer, men att ni inte får prata själva. Det är något jag själv tycker stämmer, för det här är första gången som jag känner att jag har fått höra romska berättelser från romer själva. Och det kändes viktigt. Samma sak upplevde jag när jag såg En Oförglömlig Historia. Det blir en helt annan bild när den presenteras inifrån ett romskt perspektiv – än utifrån.

Silvia: Exakt, för det är alltid någon annan som har berättat vår historia. Det är någon som har sagt: Ja, men jag kan om romer och jag vet hur dom är, och jag vet vad dom vill ha och vad dom behöver. Och i det har vi känt att “nej, vi vill berätta vår egen historia – så som det egentligen är och hur vi känner”.

Nina: Det var många romer som var där som kände “ja, men det här är min vardag”. Till exempel i en scen som vi hade med som utspelar sig på Arbetsförmedlingen. Att man får se i en scen det man upplever är fel, att det inte ska vara sådär. Det var många som sa det “jag får se mitt liv!”.

Silvia: Men för många romer var det första gången som de var och såg någonting, alltså, en teater, en föreställning. Det var första gången. Folk har aldrig varit inne på Storan. Det är helt ny värld som öppnas för dem.

Om man som utomstående vill stötta ert arbete eller stötta romers rättigheter, hur kan man engagera sig då?

Linda: Om man bara är en vanlig person så tänker jag såhär: På grund av vår historia och sånt där så har vi ett rykte, och det ligger inristat i människor. Så folk som var och såg föreställningen kanske fått en annan syn. Det är ju det, att på något sätt förändra den här synen.

Nina: Förståelsen.

Linda: Ja, förståelsen! För det är ju mycket missförstånd. Till exempel att “romer dom ljuger, dom stjäl”. För att det kanske förr i tiden var några kvinnor som stal två höns? Men varför gjorde de det? För att de hade fem barn hemma som är utan mat – utan boende. Det var för att överleva. Men, det är ingen som säger att det var därför de tog de här två hönsen. Att det var för att mata sina barn – utan “ha!” och så är det bara det här att “de är tjuvar, de är tjuvar”. Förstår du? Så det är ju det här som måste förändras. Synen på oss romer. Så jag känner att där, där måste det brytas på något sätt men jag vet inte hur. Det är det stora frågetecknet för oss här också och det vi arbetar med dagligen.

Är ni nöjda över hur En Oförglömlig Historia har tagits emot?

Linda: Ja, alltså vi är överväldigade!

Silvia: Alltså jag fattar inte än idag att vi har kunnat göra det här. Jag har inte landat än och känt efter… Igår träffade jag några äldre damer som också har en organisation – och hon sa till mig “jag har aldrig vetat innan hur ni har haft det. Hela min syn på den romska gruppen har blivit förändrad.” Bara det, att få höra någonting sånt! Hon sa “det är nu jag förstår, och ser er på ett annorlunda sätt än vad jag gjorde innan”.

En Oförglömlig Historia

Trajosko Drom

Två gästspel med hela ensemblen i vår (finansierat av Postkodsstiftelsen):

Palladium i Malmö – 8 mars

Södra Teatern i Stockholm – 13 mars

En liten av föreställningen åker också upp till Norrbottens museum i april/maj.

Läs mer:

Trajosko Drom

Fem kvinnor  – Ta del av Trajosko Droms arbete via SVTplayserien där man får lära känna Nathalie Ivanovitch, Silvia Mutto, Marcela Kovacsova, Nina Trollvige, Linda Turilow – deras historia och arbete med romers rättigheter. Nina och Nathalie medverkar också på scenen i föreställningen med sång, dans och agerande.

Omslagsfoto: Ola Dyrhill

Skriven av: Sara Axelsson