Den engelska teatergruppen Quarantine blandar socialt engagemang med en nydanande experimentell form som sätter samtiden i scenljuset. Inför gruppens andra Göteborgsbesök har Sara Östebro pratat med regissören Richard Gregory för att få reda på mer om gruppen och hur de jobbar.
24 februari 2017, artikel från Scenkonstguiden.
I januari förra året fick vi på Scenkonstguiden möjlighet att arbeta med Quarantine när de besökte Göteborg och jag fick en inblick i deras fantastiska sätt att arbeta. För mig omdanar de teaterformen och har skapat en form där samhälleliga och högst mänskliga frågor kan behandlas genom konstens språk. En ny form av communityteater som tar hänsyn till livets osäkerhet, tvivel och vackra poesi. Nu i mars har jag äran att få arbeta med gruppen igen då de besöker Göteborg för att vidareutveckla sitt arbete. Inför besöket var jag bara tvungen att få veta mer om hur de arbetar, så jag ringde upp regissören Richard Gregory.
Quarantine startades 1998 av Richard själv, Renny O’Shea och Simon Banham. Richard berättar att de valde att starta eget då de ville arbeta med scenkonst som var socialt engagerad samtidigt som den var nytänkande och experimentell i sin form. Detta, berättar Richard, var något som saknades då för tjugo år sedan.
“De verk som var socialt engagerade var inte särskilt äventyrliga i sin form, och vice versa. Så för oss handlade det mycket om hur vi kunde föra de båda tankarna och sätten samman – ur det kom Quarantine till, och sedan dess har det varit en plats där vi kan experimentera med detta. Och samtidigt så var jag bara väldigt trött på att arbeta för andra. Jag ville vara ansvarig för mina egna beslut.”
Quarantines arbetssätt har kommit att röra sig kring ett här-och-nu, att på olika sätt fånga det flyktiga nuet och sätta det i scenljuset. Till en början arbetade det med att dramatisera människors personliga berättelser, att utifrån deras erfarenheter och livshistorier skapa något nytt. Över tid har detta arbete ersatts med en strategi som gör att de kan fånga nuet på ett mer direkt sätt, utan förvanskning. Nu utformar de sina sceniska verk på ett sånt sätt att ett ‘nu’ skapas, där aktörerna på scen får instruktioner och frågor att ta ställning till live.
“Istället för att representera nuet så skapar vi situationer och omständigheter som i sig skapar ett nu, en direkthet.”
Ur samma vurm för direkthet kommer gruppens förkärlek till att arbeta med personer som inte har tidigare erfarenhet av skådespeleri eller av att stå på scen. På detta sätt kommer de bort från idéer om vad teater är eller kan vara, och istället skapas en ofiltrerad respons. Det som kan vara svårt när en arbetar med icke-skådespelare är hur en, utan att ha tekniken, ska lyckas skapa nytt trots repetition och att köra samma scen om och om igen utan att tröttna. Detta har Quarantine kommit runt genom att strukturera sina föreställningar på ett sånt sätt att repetition inte uppstår.
“När vi skapar verken så ser vi till att skapa situationer där vi inte ber någon att repetera, istället ber vi dem att gång på gång skapa nytt.”
Richard Gregory. Foto: Ken Danks
I mars kommer gruppen till Göteborg för att utveckla sitt projekt Spring, den sista delen i en kvartett verk som gemensamt skapar en maratonföreställning på 7 timmar, en storskalig föreställning som handlar om människans livscykel och hennes förhållande till tid. Jag frågar Richard om anledningen till storleken på föreställningen, vad det är med maratonformatet de gillar?
“Det är nog den längsta föreställning vi gjort! Vi ville att det skulle handla om vårt förhållande till tid, och vi ville att på djupet undersöka frågor om födelse och död. Så vi kände att den stora skalan på frågorna, de episka frågorna, krävde en form som var lika episk. Och det är även något speciellt som händer när en publik spenderar så lång tid med verket, en hel dag. Något förändras, publikens förhållande till föreställningen förändras, och någon form av temporärt samhälle skapas. När vi är framme vid sista delen, Spring, så är det nästan som att alla i rummet deltar. Alla är någon form av aktör. Det blir en väldigt intressant atmosfär.”
Föreställningen tar oss igenom årets alla årstider, fyra delar som på olika sätt behandlar olika stadier i en människas liv. I första delen, Summer, tar 40 olika personer i alla olika åldrar och bakgrunder plats på scen. Från spädbarnet till 90-plussaren.
“När vi repeterar Summer så repeterar vi egentligen inte. Vi träffar folk och ger dem mat. Vi äter middag ihop, och vi pratar. Vi ställer frågor och lär känna dem. De får reda på föreställningens upplägg och struktur, men vi repar inte. När de sen står på scen reagerar de på instruktioner och frågor de möter. Så det är väldigt live, väldigt levande. Och väldigt komplext eftersom det är så många människor med så olika upplevelser av världen som möts på scenen.”
I andra delen, Autumn, får publiken inta scenen där en mängd aktiviteter tar plats. En kan diskutera världshistorien, bli spådd om sin framtid, dansa, äta mat och laga mat till nästa publik. En två timmars “paus” som både blickar tillbaka och in i framtiden. Tredje delen, Winter, är en film skapad tillsammans med en kvinna som står inför döden. Och slutligen sista delen, Spring, där nio gravida kvinnor intar scenen och ställer frågor om framtiden.
“Frågorna följer ett narrativ, från frågor om det ofödda barnet och frågor som kvinnorna har inför att föda. Sedan fortsätter frågorna framåt i tiden, de går vidare genom barnets hela liv. Om hur barnet är som spädbarn, när den är två år, om första dagen i skolan, om hur barnet kommer bete sig. Så fortsätter det genom barndomen, genom tonåren, vidare in i vuxenlivet för att sedan, slutligen, ställa frågor om döden.”
Föreställningen har också skapat oväntade resultat och ringar på vattnet som ingen i Quarantine kunde drömma om.
“Deltagarna i både Summer och Spring skapade ett enormt starkt band mellan varandra. Kvinnorna som deltog i Spring, som inte hade träffats innan föreställningen, deltog i varandras förlossningar, de kom otroligt nära varandra. De berättade hur unikt det var för dem att vara i en situation där de kunde prata med andra kvinnor om sin graviditet och dela sina tankar om framtiden – på ett filosofiskt plan istället för i en medicinsk miljö. De uppskattade den platsen och skapade starka band mellan varandra, vilket var fantastiskt! De var inget vi hade planerat. Det var fantastiskt att det hände, men det berodde helt på dem själva.
Frågorna och texten som föreställningen Spring utgår ifrån skapades tillsammans med en grupp kvinnor i Manchester och en grupp kvinnor de träffade i Göteborg i januari 2016. Då gruppens arbete alltid är i process och utveckling är de alltså nu tillbaka i Göteborg för att utveckla Spring vidare, nu med en ny grupp. Jag frågar om de märkt av några skillnader mellan den grupp de träffade i Manchester och den i Göteborg, om frågorna kvinnorna hade var annorlunda eller liknade varandra?
“Vi märkte av en stor skillnad mellan kvinnorna i Göteborg och de i Manchester, en skillnad i deras förhållande till graviditeten och moderskapet, så det ska bli otroligt spännande att komma tillbaka till Göteborg och få reda på mer. Det fanns liksom en direkthet hos de svenska kvinnorna och en självsäkerhet och självständighet inför tanken att bli mamma. Kanske en del av det har att göra med att om du är på väg att få ett barn i Sverige så är du medveten om att samhället kommer hjälpa dig och stötta dig, och kanske är positionen för kvinnor i samhället annorlunda i Sverige än i Storbritannien. Gruppen vi jobbade med i Göteborg var väldigt öppna och engagerade, så det ska spännande att ta oss an frågorna med en ny grupp!”
Hur kommer det sig egentligen då att de valt att komma till Göteborg för sina undersökningar, varför denna grå hamnstad? Gruppens relation med Sverige och Göteborg startade då Sarah Melin från Göteborgs dans- och teaterfestival såg gruppens föreställning Wallflower. I samma veva började gruppen och Sarah diskutera Summer. Autumn. Winter. Spring, och diskussionen ledde till att de besökte Göteborg förra året. Senare samma år kom de även att gästa förra årets upplaga av festivalen i Göteborg, då med föreställningen Wallflower.
“Vi förälskade oss i Göteborg, så vi gjorde allt vi kunde för att Sarah skulle ta oss dit igen. Vi uppskattade verkligen att vara där, arbetet med den grupp kvinnor vi mötte gav så otroligt mycket. Det var fantastiskt – rakt på sak, de var öppna och gav oss så mycket. Så Göteborg känns som en bra, säker och intressant plats för att utveckla föreställningen vidare – därför kommer vi tillbaka.”
Ännu finns det inga konkreta planer på att sätta upp Spring eller hela marantonförställningen i Sverige, men Richard och resten av Quarantine hoppas att det blir möjligt.
“Vi hoppas på det! Vi håller på att prata med Sarah och festivalen om det skulle vara möjligt. Det är ett komplicerat projekt, och mycket arbete som ska till. Men vi skulle verkligen vilja göra det. Fingers crossed!”
—
Länkar:
Göteborgs dans- och teaterfestival
Scenkonstguiden arbetar med Quarantine på uppdrag av Göteborgs dans- och teaterfestival. Projektet är initierat och drivs av Göteborgs dans- och teaterfestival med stöd av det europeiska nätverket NXTSTP och EU:s Kulturprogram.
Omslagsfoto: Från Spring av Quarantine. Foto: Simon Banham