NEIL PATRICK HARRIS, MICHAEL C HALL OCH NU OLA SALO. DE HAR ALLA TRE TAGIT SIG AN DEN QUEERA ROCKSTJÄRNAN HEDWIG. RASMUS KLAMAS HAR RINGT UPP HUGO HANSÉN SOM NU REGISSERAR DEN SENARE. JAG PRATAR SÅKLART OM MUSIKALEN HEDWIG AND THE ANGRY INCH SOM NU HAR PREMIÄR PÅ GÖTA LEJON.

Musikalen Hedwig and the angry inch hade premiär Off-Broadway 1998, då spelade upphovsmannen John Cameron Mitchell, Hedwig. Det skulle dröja hela 16 år tills den tog sig till Broadway, då How I met your mother-stjärnan Neil Patrick Harris gjorde att Hedwig fick ett rejält uppsving.

Musikalen kan beskrivas som en slags monolog i konsertform. Hedwig föddes som Hans i Östberlin och ville därifrån. Träffar en amerikansk militär, Luther, tycke uppstår och de vill gifta sig. Men, det är inte tillåtet med gay-bröllop i DDR, så för att kunna gifta sig och fly till Västberlin så genomgår Hans en könskorrigering. Den operationen misslyckas och det som blir kvar är en liten bit kött, som Hedwig då väljer att kalla för “the angry inch”. Ett år senare har muren fallit och Luther har dumpat Hedwig. Hon sitter i en trailer park, pank och misslyckad. Då träffar hon Tommy Gnosis och det är här musikalen börjar. Hedwig blir förälskad i Tommy och förföljer honom på hans turnéer och i den här versionen är Tommy i Stockholm och då har Hedwig bokat upp Göta Lejon för att berätta om hur nära hon är sin kära Tommy Gnosis. Hugo berättar.

– Det är ju lite speciellt med Hedwig and the angry inch, det är inte en dramatiker som har suttit sig ner vid skrivbordet och skrivit en berättelse utan den är framavlad under fyra års tid. John Cameron Mitchell kom till ett ställe i New York som hette Squeezbox, som var en transklubb där det framfördes punk- och rocklåtar live. Han åkte dit och testade lite material, sen åkte han hem och jobbade om den, vilket gör att storyn inte är helt självklar. Det är ju lösa nummer som är ihopsatta, så det är mer en emotionell story. Den börjar på ett sätt, sen känns det så, sen känns det så och sen känns det så. Storylinen kanske verkar rörig, men jag tror att det kommer kännas naturligt för publiken.

Trots att Hedwig and the angry inch spelats på Broadway, West end och har gjorts på film, så är det ju faktiskt en ganska spetsig och lite udda musikal som känns lite indie. Ändå så spelas den nu på Göta Lejon i Stockholm som kanske mest är känd för att sätta upp stora, breda och ganska snälla föreställningar.

– Jag tycker att det är väldigt modigt av dem att göra Hedwig and the angry inch. Det är ett ganska tufft tema och inte alls så glatt och publiktillvänt alla gånger. Jag frågade cheferna på Göta Lejon om de ville att jag skulle ta bort de lite tuffa bitarna och göra den snällare, men de sa att de ville ha den på det sättet som jag ville göra den. Syftet med det här är inte att sälja ut en hel säsong utan syftet är att bredda vad Göta Lejon kan vara.

Publiken som vanligtvis går till Göta Lejon möts ju oftast av föreställningar, så som den glittriga musikalen Priscilla med Pernilla Wahlgren i huvudrollen eller musikal-komedi-parodin Förklädet med Björn Kjellman. När de nu möts av en störig, queer och högljudd Hedwig, kommer de bli besvikna?

– Jag tänker att alla gillar en bra pjäs och det här är en bra pjäs. Det kanske också är så att de som inte riktigt visste vad de gick och såg på, behöver se den mest. Det är ju verkligen en pjäs om tolerans och acceptans. Om kaos och att inte vara stereotypt kvinnlig eller stereotypt manlig utan i någon gråzon. Att det kan vara väldigt vackert. Att queer är nånting vackert. Det kaoset är något som är själva livet i någon bemärkelse.

“She’s more than a woman or a man, she’s a gender of one and that is accidentally so beautiful.” – John Cameron Mitchell om Hedwig

Hedwig är en otroligt intressant karaktär och debatten om trans har ju fått stor uppmärksamhet de senaste åren. 2008 sattes Hedwig and the angry inch upp för första gången i Sverige, då på Stockholms Stadsteater med Johannes Bah Kuhnke som Hedwig och Farnaz Arbabi som regissör. Jag funderar på om Sverige nu, 8 år senare, är ännu mer redo att ta emot Hedwig?

– Sverige har ju en väldigt unik drugkultur* i och med att vi haft After Dark sedan 80-talet. En man som klär sig i kvinnokläder är ju något som vi accepterar rakt av. Det som är lite mer hardcore i Hedwig är ju att storyn är rätt saftig och att Hedwig är mer än bara en dragqueen. Hon är en transperson och det är ju mer diskussion idag om vad trans är och känna sig som mittemellan. Eller att man byter ibland, att man går från det enda, till det andra och sen till något tredje. Den debatten fanns ju inte alls för 10 år sedan, som den finns idag.

Som jag så ofta gör i mina intervjuer, så ställer jag alltid en sista fråga som är svinsvår att svara på. Så även denna gång. Håll i hatten, här kommer den. Om du var en rockstjärna, likt Hedwig. Vad skulle ditt artistnamn vara då?

– Oj, haha! Jag har aldrig reflekterat över den frågan förut (en stunds fundering). Nämen, det får väl bli The Director eller nånting då!

Jag hoppas att Göta Lejon-publiken kommer ta emot Hedwig med öppna armar och att privatteatrar fortsätter att sätta upp lite smalare och mer vågade föreställningar. Sen hoppas jag givetvis att vi får se The Director äntra scenen någon gång i framtiden. Håll ögonen öppna!

* ORDLISTA
Druga – Annat ord för dragqueen.

Fotograf: Mattias Edwall

Skriven av Rasmus Klamas