Sara Östebro spenderade nästintill all sin Bokmässe-tid i en rosa monter tillhörande Institutionen för kulturvetenskaper. Omgiven av gröna växter, godis och en popcorn-maskin tog hon del av ett samtal om klubbkultur och DJ-liv.

“SVARTKLUBBARNA KOMMER DÖ UT”
Kanske orättvist att bara ta ett citat så där ur sitt sammanhang och slänga upp det som titel, men jag gör det ändå. Det var Julia “Pugsi” Ivarsson som uttalade dessa ord under ett samtal med titeln The Only Way is Up där klubbkulturen sattes under lupp. Julia sa nog de där orden lite ur frustration, lite på grund av “äh, jag är less”-känslan. Mer om varför hon uttalade dessa ord senare (cliffhanger!). För samtalet jag tog del av var inte endast så grått och undergångsbetonat, tvärtemot var det ett mångsidigt samtal om klubbvärlden – både en kritisk analys och en kärleksförklaring till en värld i ständig rörelse.

Anna Gavanas och Anna Öström berättade om sina erfarenheter från en spännande epok i svensk klubbhistoria. Deras bok DJ-liv släpps i februari 2016 och i boken undersöker de vilka aktörer som drivit fram DJ-kulturen i framförallt Stockholm, och med vilka visioner, motgångar och ideal de gjort detta. Bland annat har de spårat hur queerkulturen påverkat dj-kulturen.

ulia “Pugsi” Ivarsson, DJ och klubbarrangör, är väl känd för de flesta klubbgåare i Göteborg. Queerklubbs-kulturen kommer upp på tal och när vi går in på kritiken så nämner Julia att hon till viss del känner av en stelhet och nämner vänner som inte känner sig “tillräckligt gay” för att passa in i vissa av dessa klubbsammanhang. Att en måste vara normbrytande på många olika sätt för att bli accepterad och att vissa kulturella markörer är så pass viktiga att någon utan kunskap om dem kan bli utesluten.”Det finns absolut maktstrukturer och hierarkier även om inte många vill erkänna det”.

Anna Öström fortsätter: “Det finns en tendens hos utsatta grupper att hålla på sin grupp”. Inget konstigt med det. Alls. Det behövs rum där utsatta och normbrytande individer kan växa sig starkare tillsammans och dela gemensamma erfarenheter. Men hur påverkas då dessa rum av den ökande popularitet som i sin tur lockar till sig en bredare publik? Queerklubbarna har ju minst sagt exploderat under de senare åren i Göteborg.

Någon nämner att många queerklubbar idag “kidnappats av straighta som gillar att ha glitter i ansiktet”, någon annan undrar vem som kom på att “glitter” kunde räcka som tema. Kanske är den där stelheten som Julia nämnde en reaktion på detta, tänker jag. Men såklart, så fort någonting blir tillräckligt populärt så vill alla vara en del av det, ha en del av kakan.

Svängningarna mellan underground och mainstream är omvälvande, men såklart inte endast av ondo. Julia nämner feminismen som startade som en undergroundrörelse. Anna Gavanas att det “inte går att ha en helt manlig line-up idag utan att det blir problematiskt”. Saker händer, och mycket av det som händer händer tack vare folk som kämpat i underläge, som verkat utanför officiella sammanhang, som varit jäkligt underground men vars idéer spridit sig och kommit att påverka våra verkligheter idag.

VARFÖR SA JULIA DE DÄR ORDEN DÅ?
Under samtalet så snackades det om läget i Göteborg, om en utveckling där svartklubbarna i Göteborg blivit mer mainstream. “Alla” har koll, “alla” är på “alla” klubbar, att det inte finns någon egentlig gräns mellan svart- eller vit klubb – vi går på det vi tycker låter coolast. Men visst är det så att en svartklubbsromantik råder. Vita klubbar leker med svartklubbsestetiken. Julia berättar om tips klubbarrande vänner fått: “Säg att de måste skriva upp sig på lista, då kommer alla tycka det är coolt”.

Så visst är det så att svartklubbarna fortfarande har något mer som lockar än billigare alkohol och längre öppettider. Det är något magiskt med miljön, det oväntade och såklart med arrangörer som vågar boka mer experimentella och nyskapande akter då de inte behöver oroa sig för dagskassor och inkomstkrav. Arrangörer som vågar riskera mer.

Så – är det inte härligt att svartklubbarna frodas?

Tillbaka till Julia: “Göteborgs stad har ju fattat det där, i och med hela grejen med Ringön. De har fattat att det finns kapital där att dra vinning av”.

Aha, kapital, Aha, vinning. Någon förstår såklart att det finns pengar att tjäna här. Och det är när detta kommer upp på tal, om Göteborg & Co’s förstudie om Ringön med namnet “Tillåtande oaser” som sucken kommer och orden “svartklubbarna kommer dö ut, tror jag”. För visst är det så att när underground blir uppmärksammat av det mainstreama och av folk med makt, då någon börjar räkna sedlar, så finns det en risk att det som var just så där spännande, magiskt och risktagande försvinner. Att det blir anpassat, sönderkramat eller plötsligt får nåt slags uppdrag för att fylla någons politiska mål eller boosta besökssiffror.

När jag vandrar ifrån den rosa montern och vidare in i Bokmässe-kaoset så har jag ändå en hoppfull känsla av att klubbvärlden transformerar sig själv ur den knipan också, till nya och oanade former, till nya rum, till nya fantasier.

Skriven av: Sara Östebro