“DET ÄR BÄTTRE ÄN DU KAN FÖRESTÄLLA DIG!”. KARIN NOOMI KARLSSON GUIDAR OSS TILL BYGDESPELEN I DALARNA.
”Det finns enligt min mening inget trivsammare sätt på vilket man kan presentera en bit av en bygds historia, än att göra det i form av ett spel.”

– Rune Lindström, skapare av Himlaspelet

De så kallade bygdespelen utgör en egen form av teater, ofta med en lokal förankring. Skådespelarna kan vara såväl professionella utövare som teateramatörer från lokalsamhället och föreställningarna väcker ofta stort engagemang hos medverkande och publik. De spelas i snart sagt var del av landet, företrädelsevis på sommaren då många ensembler använder sig av utomhusscener. Trots den aldrig vikande entusiasmen hos publiken är ryktet bland storstädernas kulturmänniskor aningen befläckat då bygdespelen ofta buntas ihop med olika typer av buskis och amatörteater, men bygdespelen förtjänar ett bättre öde än så. För den som är intresserad finns en rad pärlor att njuta av under sommaren.

Och vad kan väl vara bättre än att kombinera en sommarsemester med röda stugor och glittrande sjöar med en teaterupplevelse utöver det vanliga? I hjärtat av Dalarna finns det ett antal föreställningar att välja på. Gemensamt för många bygdespel i regionen är att de bygger på historiska händelser och gamla sagor och myter med en koppling till orterna där de framförs. De drar alla stor publik och många av dem spelas ofta, om inte årligen så åtminstone återkommande.

Låt oss därför ta en närmare titt på några av de mer kända spelen som ges i just bygdespelens förlovade landskap.

GAMLA GÅRDEN
Gamla gården skrevs 1935 av Per Johannes. Per Johannes hade en folkskollärarexamen i botten och var bördig från Rönnäs by utanför Leksand. Pjäsen uruppfördes 1935 i Leksand och den var redan från början menad för amatörteaterskådespelare. Den turnerade runt i Dalarna och sattes upp i olika hembygdsföreningar och framfördes även i radion 1936. Efter 1941 spelades Gamla gården inte under ett antal år och fokus kom att hamna på Himlaspelet som då hade haft premiär. På 50-talet översatte man manuset till Bjursåsmål och 1951 kom man återigen att spela stycket men nu på dialekt. Sedan 1978 spelas pjäsen på Dössberget i Bjursås.

Gamla gården handlar om den stora utvandringen till Amerika under sent 1800-och tidigt 1900-tal och om hur bönderna lurades att sälja sin skog för en spottstyver till stora skogsbolag. Inspiration till pjäsen fick författaren genom att hans farfar hade varit en av de bönder som motsatte sig skogsförsäljningen. När farfadern gick ur tiden försökte man tvinga fadern att gå med på försäljning av sitt skifte men även där tog det stopp och skiftet kom att stanna i släktens ägo.

Utvandringen till Amerika berör stora delar av svenska folket och det är därför lätt att känna igen sig i berättelsen. Kontakten mellan de som gav sig av och de som stannade kvar var sporadisk av förklarliga skäl och när en av bygdens söner efter många år i Amerika återvänder till sin åldrige far vet glädjen inga gränser. Det är en fin skildring av emigranterna på sent 1800- och tidigt 1900-tal som möter publiken.

Det finns ingen uppgift om när Gamla gården spelas nästa gång eller vilka som deltar, men pjäsen brukar spelas i samband med Bjursvicku i slutet av juli. Kontakta hembygdsföreningen för mer information.

TROLLBRÖLLOPET
Detta bygdespel skrevs 1932 av Herbert Grönfall, bördig från Äppelbo. Enligt en lokal sägen från 1600-talet ska handlingen i Trollbröllopet utspelat sig på en fäbodvall i Äppelbotrakten och det handlar om hur Äppelbo kyrka fick sin brudkrona. Spelet uppfördes första gången 1935 på samma helg som Gamla gården och är ett av de äldre bygdespelen i Sverige. Det spelas återkommande varje år och senaste uppsättningen ges i år, ett samarbete mellan lokala teateramatörer och Äppelbo Hembygdsförening.

80729351-xD3gb
Älvor. Från Trollbröllopet. Foto: Trollbröllopet

Här möter vi en berättelse om hur en ung flicka kläddes till brud av traktens troll men räddades i sista stund av ortsbefolkningen. På huvudet hade hon då en gyllene krona och den fäbodvall där hon brukade driva boskap fick därav namnet Brudskogen. Sägnen nedtecknades av Karl Erik Forsslund på 1920-talet i verket Med Dalälven från källorna till havet och enligt berättelsen gick det till på följande sätt:

”Det var på hösten, en mörk kväll, en sälbukulla var ensam vid vallen. Hon satt och vov en väv, då kom trollen in och skulle klä henne till brud åt en trollyngling; hon bad att få väva ut väven först, men det fick hon inte; de slet bort väven och hade sönder vävstolen. Då knöt hon sitt strumpeband omkring vallhundens hals (enligt andra sin halsduk med en vidfästad skriven lapp) och skickade hunden ner till sin fästman hemma i byn. Han förstod att något galet var på färde och gav sig iväg ridande, med ett stickbloss, som var utbrunnet när han var nära framme och som han kastade i en tjärn – den har ännu ljust vatten, alldeles grönt, och heter Lystjärn.

Det var två slags troll, fattiga och rika. De fattiga fick inte komma in och vara med på kalaset; till hämnd talade de om för fästman, hur han skulle göra: kasta yxan över trollen därinne och hugga kniven i dörrn. Bruden var nästan färdigklädd, endast vänsterhandsken felade, annars hade de tagit henne med sig. Nu fick han henne med sig upp på hästryggen och red i sporrsträck därifrån, trollen kom efter och grät och tjöt, men så kom dom till en åker som var harvad i kors och då kunde de inte följa längre”… ”de kom till en höstplöjning, den var plöjd med plog med stål i och han red i kors över den, så trollen måste vända.

Hästen stalp död, när dom kom hem men gullkronan hade kullan på sig än; den var tung och så stor att man gjorde tre stycken av den, en till Nås, en till Järna och en till Äppelbo.

Och i Äppelbo kyrka finns trollens brudkrona kvar än idag, en liten fin pjäs med hängande löv och 7 diamanter (troligen bergskristaller) och ingen vet när eller varifrån den kommit hit; kanske såsom krigsbyte från något katolskt tempel, där den krönt en madonnabild, tro somliga.

Förr skulle varje Äppelbobrud, som bar kronan, bära stål på sig under vigseln, för att inte trollen skulle komma och ta både krona och brud.”

Brudkronan i berättelsen finns i verkligheten och går att beskåda i Äppelbo kyrka. Den är tillverkad i Tyskland på 1400-talet och det har framförts tankar om att den skulle kunna vara en del av ett krigsbyte som på oklara vägar har hamnat i Äppelbo kyrka. För att bortförklara hur en så dyrbar krona kunde hamna där den hamnade har sägnen sannolikt växt fram. Det hade under alla omständigheter varit mer hedersamt om den hade kommit från trollen än att den skulle visa sig vara stöldgods.

HIMLASPELET
Himlaspelet skrevs av Rune Lindström och hade premiär 1941 på Dramaten i Stockholm, delvis som en protest mot nazismens härjningar i Europa. Spelet gavs sedan i Sammildalsgropen i Leksand under många år men har även spelats i Tällberg. De senaste åren har man använt Svea-salen i Leksand för föreställningarna och på det viset är man inte lika utsatta för vädrets makter.

Himlaspelet ges oftast årligen men har haft några kortare uppehåll sen premiären 1941. Lindström tog utgångspunkt i det klassiska dalamåleriet när han skrev sin pjäs och texten består av sex målningar med tillhörande berättelser. En kurbitsmålare får agera berättare för hela historien och detta anknyter till den tradition av kringresande målare, oftast namnlösa för eftervärlden, som prydde hemmen med sitt måleri hos de som hade råd.

Handlingen utspelar sig i Dalarna och i en variant av det förlovade landet som bär tydliga likheter med det Dalarna som huvudpersonen så småningom lämnar bakom sig. Drängen Mats fästmö Marit bränns på bål som häxa och då hon är oskyldig bestämmer sig Mats för att söka upp Gud och ställa honom till svars. Han slår följe med en kurbitsmålare men när målaren måste lämna honom luras han av Djävulen själv att välja den breda vägen före den smala. Den naive Mats förändras till det sämre och girigheten och ondskan får honom att glömma sitt egentliga ärende. Varje steg han tar övervakas dock av Marit och Gud från himmelens höjder och när han slutligen ligger på sin dödsbädd ges han möjligheten att välja godheten och träda in i paradiset där han återförenas med sin Marit.

Himlaspelet är en berättelse om kampen mellan ont och gott, om vinsten med att behålla sin barnatro och att det aldrig är försent att välja det goda och det rätta i livet. Även på sitt yttersta kan syndaren få Guds förlåtelse. Men det handlar inte bara om religionen och den kristna tron. Det handlar också om utanförskap, mobbning och de onda krafter som vill ta över här i världen och det är med andra ord en ständigt aktuell pjäs.

Årets uppsättning av Himlaspelet spelades 27-31/7 i Svea-salen i Leksand.

SÅ VARFÖR SKA DU BESÖKA ETT BYGDESPEL?
Bygdespelen fortsätter att leva tack vare det enorma engagemang som ortsbefolkningen lägger ner. När det klagas alltmer på att landsbygden för en tynande tillvaro har man sannerligen inte tagit någon hänsyn till denna unika teaterform som drar publik från både när och fjärran. På ett lättillgängligt sätt ges publiken glimtar in i delar av historien som annars sällan exponeras i modern tid. Den enda utmaningen är möjligen inslaget av lokala bygdemål som kan ge publiken lite nervösa ryckningar men de allra värsta varianterna brukar vara bortslipade.

Himlaspelets koppling till kyrkan och häxprocesserna belyser situationen för de som drabbades av vad som allmänt kallas ”Det stora oväsendet” som pågick mellan 1668 och 1676. Nära 300 personer fick sätta livet till innan man fick stopp på masshysterin, de flesta var kvinnor och unga flickor (totalt sett har drygt 400 personer avrättats för trolldom i Sverige mellan 1492 och 1704). Trollbröllopet ger både insyn i hur folk levde på landet och i vad man trodde på förr i tiden. Ett simpelt krigsbyte i verkligheten förklaras med trolltyg och så växer en sägen fram som än i modern tid traderas i form av ett teaterstycke.

Varför inte utmana dig själv och besöka ett av de många bygdespelen? Du får ett stycke lokalhistoria på köpet, det bjuds på levande musik av spelmän och även om det inte alltid är så kändistätt på scenerna som i en större stad så är det riktigt skickliga skådespelare – både proffs och amatörer – som uppträder och som lägger ner själ och hjärta i föreställningarna. Det går inte att lämna en sådan föreställning oberörd, i alla fall har inte jag lyckats med det konststycket ännu. Och vill du att bygdespelen ska leva kvar även i framtiden så går det ofta bra att bli medlem i vänföreningar som stöttar projekten ekonomiskt.

Läs mer:

Per-Ola Björklund: Bygdespel i Dalarna. Handling, bakgrund, tillkomst. Rabén & Sjögren 1983

Omslagsbild: Pixabay. CC0 Creative Commons

Skriven av: Karin Noomi Karlsson