ANNE VIGELAND HAR UPPLEVT BRÖLLOP1 – EN INTERAKTIV MASTODONTUPPLEVELSE I EN INDUSTRILOKAL I UPPSALA.

Klockan är 23.20 när jag ramlar in i ett sammetsklätt rum längst in i Köttinspektionens stora industrilokal i centrala Uppsala. Cavans rus känns i blodet och några väggar bort skriksjunger någon till Whitney Houston. Den klibbiga scenröken som har trängt in i lokalens alla vrån de senaste timmarna letar sig även fram genom dörrsprickan här, fyller det lilla rummet med en förväntansfull dimma. Under 20 minuter pratar jag med kvällens huspsykolog Oskar Henriksson. Jag är nervös, överväldigad och lite full. Vi pratar om min relation till bröllop, frieri, vigsel och äktenskap, om mina tankar kring tvåsamhet och romantik. Jag har precis gift mig, noga plockat ut den perfekta brudklänningen, promenerat långsamt uppför altargången med operasång klingande i öronen, ätit fantastiskt bröllopsmiddag medan talare har rört mig till tårar och skratt. Jag har dansat vals, ställt upp mig för bröllopsfoto och rökt cigaretter på baksidan av festlokalen medan jag har varit noga med att inte få cigarettaska på det vita polyestertyget kring min kropp. Och jag har delat min bröllopsdag med 30 andra vitklädda brudar. Vi har jämfört längden på våra släp, hjälpt varandra med dragkedjor och underkjolar och fäst plastblommor i spontana håruppsättningar. Min skepticism kring bröllopsritualernas patriarkala innebörd är för tillfället som bortblåsta, och jag märker hur mina händer blir svettiga när jag principfast försöker svara på psykologens frågor om mina egna tankar kring begreppet bröllop, som barn och som vuxen kvinna. Jag har ju fått leva ut flickdrömmen och burit en bröllopsklänning med puffärmar som nådde mig till öronen. Jag har fått uppleva livets största händelse, och jag älskade det.


Tove Berglund, Ellen Norlund och Martina Elm har skapat ett fantastiskt projekt om bröllopsdagen som institution, tradition och norm. Bröllop1 beskrivs på evenemangets hemsida som en interaktiv helkväll som sätter deltagaren i centrum – en omslutande upplevelse som inkluderar alla sinnen. Verket representerar en ny form för scenkonstnärligt undersökande där de medverkande deltagarna utgör det främsta konstnärliga materialet och där upplevelsen tar utgångspunkt i och skapas utifrån den egna kroppen, snarare än att projiceras från aktör till publik. I Bröllop1 innebär detta en iscensatt bröllopsdag och en upplevelse av visuellt och emotionellt överflöd där häpnadsväckande klänningar och starka ord om det problematiska vid dagens juridiska äktenskapslager lever sida om sida i en underbart motsägelsefull symbios. Bröllop1 är den första i en serie av tre verk som tar sig an kyrkans idé om livets händelser, dopet och begravningen skall även dem de-konstrueras och återskapas. I Sverige väljer allt färre att vara med i kyrkan, samtidigt som de kyrkliga riterna så som just dopet, bröllopet och begravningen har en central plats i den svenska identiteten som samhälleliga markörer för det individuella livets utveckling. Denna märkliga paradox förtjänar en rejäl rentvättning, och Berglund, Norlund och Elm väljer att göra det med ett konstnärligt projekt fyllt till randen av paljetter, tyll, populärkulturella referenser och guilty pleasures. En fest för alla sinnen.

Bröllop1 bestod alltså av fördrink och mingel, en sakral vigselceremoni, en ljuvlig trerätters middag signerad Sebastian Razola, ett antal middagstal av benhårda teoretiker och akademiker, en bröllopsvals med nykomponerat musik av Stefan Storm och en underbar fest med psykologmöte, karaoke och vodka. Men om det är ett moment vid dagen som förtjänar en närmare djupdykning och en riktigt hyllning så måste det vara klänningsprovningen. Tidigt under dagen leds vi in i ett rum fyllt av gigantiska bröllopsklänningar. Präst och klänningsentusiast Björn Häggmark har en enorm samling prinsessliknande bröllopsklänningar från 80- och 90-talet. Likt gigantiska marängtårtor fyller klänningarna rummets väggar och golv, det är ett surrealistiskt och underbart syn. Häggmark berättar om samlingen och om bröllopsklänningarnas färgskala och detaljrikedom. Sedan får vi prova, noga välja ut en klänning, försöka hitta den rätta, både i utseende och i storlek. Det är en milt sagt exalterat stämning som närvarar medan det trampas i evighetslånga släp och klänningar skickas mellan flera potentiella brudar. Själv hittar jag en romantisk klänning med vackra broderier, långt släp och stora rosetter. Jag fäster en blomma och lite tyll i mitt hår och väntar på att vigselceremonin skall inledas.

I den långsamma klänningsparaden som sedan utgjorde delar av vigselceremonin, tänkte jag främst på hur mycket den bröllopsklänning jag hade valt att bära påminde mig om min mammas bröllopsklänning. Hon gifte sig 1982 och under otaliga år var den klänningen ett populärt inslag i källarens utklädningslåda, fram tills den en dag glömdes bort och slängdes. Den klänningen var alltid för stor för mig under mina barndomsår, men nu passar denna mig alldeles, alldeles perfekt. Det är både konstigt, lite fjantigt och ganska rörande. Mitt i detta fantastiska klänningslandskap slår det mig även hur bekvämt och självklart alla dessa människor rör sig i sina vita brudklänningar, klänningar vars främsta symbolik innebär en jungfrulighet, ett fortsatt överlämnande av kvinnan som ägodel och ett patriarkalt maktspel som jag har svårt att tro att någon här inne skulle kunna ställa sig bakom idag. Ändå älskar vi att bära dessa klänningar. Kanske innebär det en mytologisering av en svunnen tid, kanske är det barndomsnostalgi eller en fascination över det romantiska överflödet. Oavsett erbjuder Bröllop1 en personlig djupdykning i vad bröllop och äktenskap innebär för individen, ett ifrågasättande av privata värderingar och samhälleliga förväntningar kring romantisk kärlek.

Fotograf, omslagsbild och artikelbilder: Miranda Ivarsson

Skriven av: Anne Vigeland