Alexander Abdallah studerar till skådespelare i Malmö och debuterar nu också som gästskribent på Scenkonstguiden. Här bjuder han på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten.

Högstadiet. Jag skrattade åt killar som sysslade med teater. Kallade dom bögar. När jag och mina vänner blev tvingade att se teater med skolan så planerade vi innan:’’Okej, varje gång alla skrattar, så låtsasskrattar vi på olika sätt’’. Frankenstein på Regina teatern i Uppsala. Alla andra skrattar, vi låtsasskrattar, gör sjukaste ljuden och sen skrattar på riktigt. Minns fortfarande hur roligt det var. Jag var värst. Läraren kastade ut mig.

Vi vill inte se Frankenstein. Vi vill inte se teater. I förort finns ingen teater, vi gör inte teater, vi är inte teater. Jag vet inte ens vad teater är för något. Vem är Frankenstein? Vad har han gjort? Några år senare är jag med i ett teaterprojekt i Uppsala. En av regissörerna är: En av skådespelarna i Frankenstein på Regina teatern.

15 år. Jag börjar dansa. Popping. Kamouflerade mitt teaterintresse som börjat växa i mig.

I Uppsala startas ett projekt. Ungdomar ska skapa en teaterföreställning ihop. Jag söker som dansare. Min dröm att stå på scen går inte att gömma längre och jag får roller i teaterföreställningen. Efter föreställningarna möter vi i ensemblen publiken utanför. Förortskidzen kommer fram. Helt galet inspirerade. Deras blick säger: Jag vill va som dig.

Då insåg jag: Att jag aldrig haft en sån. En sån som jag blev för dom där och då. Jag bestämde att jag skulle bli en sån. Den bästa. Jag ska inspirera alla i orten. Att jaga dröm. Och dom som inte vågar drömma – Ska börja våga drömma, högt.

2012 började jag studera teater på Wiks folkhögskola. 2013 ser jag Ardalan Esmailis föreställning utan titel på riksteaterns teaterdagar. Där var han. Äntligen. Som jag saknade hela min uppväxt: En människa som såg ut som jag och gjorde det jag ville göra. En blatte på scenskolan. Wow. Då bestämde jag. Jag ska också.Vi pratar efter föreställningen. Han nämner Fridhems folkhögskola.

2013. Sagoturne med klassen och första året på Fridhems folkhögskola. Efter en föreställning springer det fram ca 10 barn mot mig. ’’ Du är som Zlatan’’. Vi pratar arabiska. Jag skriver autografer. Dom säger att dom vill börja med teater. Den yngsta pussar mig på pannan och säger ’’du är så fin, jag vill bli som dig’’.

Jag känner igen honom från publiken. En av dom äldre där jag växt upp. Kriminell. Tvingad att se Romeo & Julia. Efter föreställningen kommer han fram till mig. Tänk er en kriminell person, sitta där på sin stol och le medans alla andra sjunger ’’ja må han leva’’. Typ så va hans ansiktsuttryck. En månad efter råkar vi på varandra i stan. Han nämner att han blev inspirerad. Att han börjat på en teaterkurs.

Under höstterminen 2015 har Malmö stadsteater 4 skådespelare som rasifieras. Antal förebilder: 4st. Malmö.

Gör något åt saken. Vad ska ni göra åt saken?

För jag ser talanger i förort men inga förebilder.

Skriven av: Alexander Abdallah