MATILDA KLAMAS REFLEKTERAR KRING GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL OCH STÄLLER SIG FRÅGOR KRING ENGAGEMANG OCH ANGELÄGENHET.
Göteborgs dans- och teaterfestival är sannerligen igång och har tagit staden i besittning. Åtminstone är det svårt att missa om en tittar på stadens flaggor – där vaggar de lila och vittnar om att kultur finns inom sikte. Än finns det tid att ta del av festivalen då finalen är till helgen.

Att ha en internationell festival är en ynnest. Ett tillfälle att bli överraskad och bredda sina vyer. Frågan är dock om göteborgaren, alltså då syftar jag på gemene man (om det finns något sådant), ens vet om att det pågår trots de lila flaggorna. Själv har jag hajat till över frekvensen av ansikten jag känner igen. Jag påstår inte att det är en festival för redan invigda. Eller så klart att det är på ett sätt. Det måste det vara, men publiken måste vara där bredvid och fascineras och förfasas. Givetvis att branschen ska vara där och tycka och tänka, se och reflektera. Det borde till och med vara en ännu större angelägenhet. På så sätt blir festivalen relevant för återbörden av konsten. Däremot är det inte verket vi pratar om när vi kommer ut ur salongen, vi vet ju inte vad den andre tycker. Kanske vill vi (läs även jag) inte ta ifrån någon den andras upplevelse, dissa det vi sett så att någon tar illa upp eller om en älskar det känna sig ängslig att det kanske inte var så bra trots allt, den andra vet säkert bättre vad som egentligen är objektiv bra.

Ta Bokmässan som ett exempel där både bransch och besökare är angelägna. Där upprör bokningar, debatter skapas, vi nås av både missnöje och hurrarrop.

Om Göteborgs och dans- och teaterfestival är det dock oroväckande tyst. Varför vet jag inte. Kanske ligger det i scenkonstens natur? För som sagt tänker jag att det borde angå fler – bra eller dåligt till trots.

Sen handlar scenkonst sällan om det var bra eller dåligt utan vilka tankar och känslor det väcker. Låt mig nu engagerat berätta lite om de känslor och tankar som kommit till mig – för jag tänker låta festivalen angå mig.

Det började med en invigning på Stora Teatern, varnad för att det bara var saft i champagneglasen trängde jag mig fram genom ett nickande och hejhej till baren. Peppen låg i luften och den där känslan av måtte detta vara bra så vi kan gå peppade ut i natten infann sig.

L N´EST PAS ENCORE MINUIT… (IT´S NOT YET MIDNIGHT…)
Invigningsföreställningen var l n´est pas encore minuit… (It´s not yet Midnight…) med kompanit Compagnie XY. Ett kompani bestående av 22 akrobater som tillsammans skapar övermänskliga pyramider av minst tre personer som står ovan på varandra. Genom lek och bråk skapades vackra och häpnadsväckande mänskliga skulpturer. Som att få en skärva av liv. Däremot reagerade jag på hur en del stereotypa bilder återskapades då kvinnor och män skildes tydligt med kläder, formationer och agerande. När den första fascinationen hade lagt sig av “wow hur är det möjligt” gick tiden betydligt långsammare och timmen kändes snarare som två.

Starkast för mig var på slutet när applådtacken avbröts av att en av konstnärerna gick fram på scen och läste upp ett meddelande om solidaritet och gemenskap från ensemblen. “Själva kommer vi fortare fram men tillsammans kommer vi längre”. Jag kan inte annat än hålla med, låt oss tillsammans komma längre vad det gäller stereotypa könsnormer även inom cirkusområdet.

EXPOSE´ DANCE FESTIVAL
Vidare ut i natten kom vi i alla fall och vi styrde våra steg direkt mot Pustervik för att ta del av Vouge-balen, Expose´ Dance Festival. Vouge ball konceptet är en del av Hbtqia+ communityt/kulturen. När tillställningen väl drog igång långt efter utsatt tid blev jag mind blown på ett helt annat sätt. Tala om engagerad publik och ett hyllande av mångfald utan att stryka medhårs.

En vogue ball är en tävling där de dansande bedöms av en internationell jury. En jurymedlem fungerar som MC, en sorts ciceron som presenterar både de tävlande och de olika kategorier som gäller för kvällen. Det kan vara till exempel Red Velvet Runway, där deltagarna är klädda i rött och uppträder på en catwalk, eller Golden Olden Way, där dansarna ska ha något guldfärgat i sin outfit.

Deltagarna ägde scenen, publiken var eggade till max och alla blev styrkta med en välbehövd kaxighet.

BLAB
Nästa anhalt är dag sex av festivalen då jag begav mig till Atalante för att ta del av Blab av Sonja Jokiniemi. En föreställning där förväntningarna kan ha legat mig till last. Då Scenkonstguiden har intervjuat Sonja Jokiniemi och jag fann hennes tankar högst intressanta var jag minst sagt peppad.

Det scenrum som jag till en först upplevde som lekfullt och fantasieggande vackert blev snart en mättad bild. Föreställningen beskrivs som en hybrid av bildkonst och koreografi där människor och objekt blandas, där kroppar sträcks ut och begär genomträngs. För mig blev föreställningen snabbt en enda bild av begär och sexualitet, en bild som varken eggade eller väckte mig. Skulpturerna blev i mina ögon enbart fallossymboler och det våldsamma stycket med de gnyende hundarna blev för mig som tortyr. Om det ändå hade varit provocerande – för mig blev bilderna ett dött lopp där min fantasi inte fann någon rymd. Spännande var dock kostymvalet, som engagerade publiken efteråt. De laborerade med en slags nakenhet fast med kläder på. Till exempel en luftig topp och byxa som med sitt håliga mönster skapade konstrast mellan att vara naken men välklädd. Eller kvinnan i “latex-dress”. Tänk en genomskinlig disktrasa som gjorts om till en onepice som inte andas. Vilket ledde till att publiken var rädd att hon skulle svimma. “Hoppas hon får ta av sig den direkt efteråt”.

Och här gjorde jag mig också skyldig till att prata om väder och vind efter föreställningen. Varför gick jag inte igång och engagerat uttryckte mig efter föreställningen? Som så många håller jag med om att hellre tycka något än att allt blir ljummet och bara en parantes. Vi får inte glömma deras arbete, deras tankar bakom verket – det jag åtminstone kan göra är att tycka, tänka eller känna något.

THERE IS A NOISE
Näst på tur för att stilla min hunger efter härlig scenkonst var There is a Noise av Freya Sif Hestnes & Marina Popovic detta var som balsam för min själ.

Vi bjuds till bords bland ett krigslandskap i miniatyr och får till uppgift att hjälpa till och placera ut soldater. Doften av nygräddade våfflor ligger i luften. Ett intimt samtal påbörjas, där en av konstnärernas mormors dagbok från 1945 hjälper oss in i tematiken. Det blir ett samtal om minnen, sanna och kanske osanna, och en berättelse om att vara ett barn som har flytt till Skandinavien.

Det som utmärker There is a Noise är att de på samma gång skapar spänning och ett intimt rum. Jag känner mig trygg, men samtidigt oerhört vaken för snart kommer bordet skälva och miniatyrerna omvandlas till ett storartat skuggspel. Jag blir berörd och invigd, det är som att jag har fått en personlig gåva.

SLUTLIGEN
Ja, slut är det inte. Festivalen är i skrivande stund i full gång och snart sitter jag bänkad på Stadsteatern för att se Ein Volksfeind (An Enemy of the People) från Schaubühne Berlin.

Däremot ställer jag mig fortfarande frågan kring när vi/jag ska slå på stora trumman kring scenkonst? Instagram storys gapar tomt av reflektioner från föreställningarna. Ingen är upprörd, några inbördes prisar. Låt det angå oss mer. Nej, inga drev, inga oreflekterade resonemang. Men gärna glöd!

Bild i bannern: från föreställningen There is a Noise

Skriven av: Matilda Klamas