“SÅ HÄR I STARTEN AV JANUARIDEPRESSIONEN SÅ ÄR DET FINT MED EN PLATS DÄR EN FÅR LOV ATT BARA VARA”. SARA ÖSTEBRO HAR BESÖKT 13FESTIVALENS FÖRSTA DAG. EN FESTIVAL HELT TILLÄGNAD PERFORMANCEKONSTEN.

För tredje året i rad blir det performancefestival på Konstepidemin i Göteborg under trettonhelgen. Festivalen startades 2015 av Anna Carlson och Jill Lindström som ville skapa en plattform för performancekonsten och skapa en plats där konstnärer från ett brett fält kunde mötas. Redan från starten var tanken att ge plats åt både etablerade konstnärer, liksom studenter och noviser inom formen.

Vad som slår mig när jag besöker festivalens första dag är bredden och den stora mängd deltagande konstnärer, det är hela 120 konstnärer som fyller programmet under de två dagar festivalen är igång. Det är imponerande. Vad jag också lägger märke till då jag stegat upp för backen upp till Konstepidemin är den speciella atmosfär som gör sig gällande. Festivalens form, likväl som det konstnärliga innehållet, provar sig fram, testar, känner efter. Ett trevande, ett sökande. Formen gör bara gott, det ger stort svängrum. För besökaren kan upplägget kanske kännas svårtillgängligt till en början. Festivalen fjäskar inte precis, den halvinterna attityden (det känns som att alla känner alla) kan skapa viss osäkerhet, det är inte tillrättalagt och du får se till att hitta rätt bland husen. Som besökare får du själv ta ansvar för din vistelse, och ja, du kan behöva prata med folk (!) för att hitta rätt eller veta vad som försiggår. Mängden av programpunkter och parallella tider kan också göra det svårt att hitta fokuset och lugnet som varje enskild akt kräver. Men om du orkar att ge dig in i upplevelsen så får du mycket tillbaka, och efter ett performanceverk eller två så känner du dig invigd.

Mitt första verk för dagen trängs jag i en dörröppning för att få en glimt av. Det är Anastasia Savinovas Come back. Come barefoot. Växter sys fast i kläder, jord på golv, och så avslutas det med att några av publiken får ta emot vita kuvert. Jag fick inget själv, så vad som finns inuti får vara ett mysterium.

Lina Karlsson, Lisa Sellin och Maja Östebro ger en andaktsfull performance där ingefäran får gestalta kunskap och vår möjlighet att växa fritt utan hinder.

I en annan dörröppning kikar jag över axlar in på Clara J:son Borgs The Chase to be among Men. Axlar, armar och händer i en egensinnig koreografi, som om de värmer upp inför något. “Into my arms, O Lord” sjungs.

I festivalens samlingspunkt tillika cafeteria, för kvällen förvånansvärt lik en toppstuga på en skidort med doft av brasa och människor som trängs i värmen, tar jag del av bandet BabyBabyBullshit där vi uppmanas att säga NEJ! till fascister, nazister och rasister. “De kommer knacka på din dörr”.

Jag lyssnar till en personlig och indragande historia av Krystallia Sakellariou. Om en mor som dött och om vad som är kvar, om dagböcker, arkiv och liv.

Tillbaka till toppstugan där Benedikte Esperi och Fanny Kivimäki låter publiken lysa upp deras kroppar när de långsamt och iförda ögonbindlar tar sig fram bland bord och stolar. Rummets energi samlas.

För mig avslutas kvällen med brottningsmatch med titeln Du e dum i huvet, av Emelié Sterner och Sebastian Rudolph Jensen, men ikväll med Frida Boson som inhoppare in i Emeliés ställe. Ett möte mellan två personer som har olika tankar om konst och skapande. Svettigt, rått, varmt och vackert.

Just så här i starten av januaridepressionen och omsluten av mörkret som inte kommer försvinna på ett tag så är det fint med en plats där en får lov att bara vara. Fri från köphets och saker att ta tag i. Istället en plats för utforskande av det där stora som vi alla är en del av. Men en behöver inte analysera verken eller grunna på mening, det kan komma senare om en har lust. Nu är du bara här i rummet tillsammans med andra och upplever ögonblicket. En bra start på året.

13festivalen kör även lördag 6 januari.

13FESTIVALEN
Pågår även 6 januari med performanceakter från kl 14.00

Konstepidemin, Göteborg

Omslagsbild: Från Du e dum i huvet. Foto: Sara Östebro

Skriven av: Sara Östebro