Detta är del 1 av 3 i reportageserien konstkluster.

Grez-sur-Loing är en konstkoloni i Frankrike som har en särskild plats i den svenska konsthistorien. Strindberg var där, vissa av Skagenmålarna kom dit, Carl Larsson träffade Karin och de födde också sitt första barn på denna ort. En plats som har romantiserats och mytologiserats. Men vad var så speciellt med den här platsen, varför har den fått sådan betydelse?

Jag ringde upp Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. Alexandra är konstvetare i grunden och flyttade till Göteborg 2003 där hon tog sin magisterexamen och blev doktorand.

Att det blev Grez som blev hennes forskarämne kom till genom en liten twist. Hon hade börjat forska kring en koloni i Bayern, Dachau, men under en uppgift i forskarutbildningen bytte hon plötsligt spår.

“Vi skulle skriva en låtsasansökan till de stora bidragsgivarna. Då skulle vi hitta på ett annat ämne än det vi skulle skriva vår doktorsavhandling om. Under forskningen kring Dachau dök en annan grupp upp som gick under namnet Glasgow Boys, som också hade anknytning till Grez. De hade jag inte hört talas om. Jag började fundera kring varför vi inte vet något om de skotska konstnärerna, medan i skotsk litteratur omnämns inte de svenska konstnärerna som också vistades i Grez.”

Först var tanken att hon skulle skriva en samlad konsthistoria kring alla internationella grupper som vistades i Grez, men sedan växte vinkeln fram och blev mer ett kritiskt förhållningssätt mot den konsthistoria som redan skrivits.

“När jag presenterade det här låtsas-forskar-ämnet tyckte alla att det var så mycket bättre, så jag övergav jag konstnärskolonin i Bayern fast jag hade hållit på med det i över ett år.”

UT PÅ LANDET
Under 1800-talet var det ett stort fenomen att konstnärer sökte sig ut på landet och det fanns mängder av koloniorter på den franska landsbygden. Det viktiga blev att hitta en ort som låg tillräckligt långt ifrån Paris för att undvika den turistiska känslan, samtidigt skulle det ligga på ett bekvämt pendlingsavstånd till Paris. Att just Grez blev en koloni var en konsekvens av att den stora konstnärskolonin i Barbizon i Fontainbleau-skogen blev för populär.

“Det var mycket turister och byn började att bli moderniserad. Husen fick moderna tak, så de var inte så bra motiv längre. I skogen började det skapas riktiga vägar och det var mycket folk som sprang runt där.”

I Grez, strax utanför Fontainbleauskogen, fanns dessutom vattnet. Floden som gick genom byn och hotellet låg exemplariskt i anslutning till vattnet med en vacker trädgård. Konstnärerna kunde ställa upp sina stafflier på bron och måla av floden. Det fanns också höga trädgårdsmurar, så det var lätt att hitta en avskild plats för att måla av nakenmodeller utan att bli störda.

“Det är ju ofta så att det finns väldigt praktiska anledningar varför man väljer dessa platser. I litteraturen framställs det ofta som att konstnärerna direkt kände någon magisk atmosfär. Att det fanns något med platsen som gjorde den så pittoresk. Men ofta stämmer det inte, såna här platsmyter hittas ofta på lite senare. Egentligen är det väldigt praktiska saker som avgör.”

Varför sökte sig då folk ut, bort från Paris? Alexandra berättar att detta började redan på slutet av 1700-talet, bland annat genom Rousseaus skrifter. Denna vurm befästes sedan under 1800-talet och framför allt under den senare delen. Industrialiseringen bidrog till att fler människor flyttade till städerna och städerna växte. De stora städerna uppfattades som smutsiga, ohälsosamma och rent av något onaturligt. Det blev en romantisering kring landsbygden och man började också få uppfattningen att befolkningen som levde på landsbygden hade bättre moral, medan de rika stadsborna kunde upplevas som dekadenta. Det blev populärt med målningar på bönder och den enkla landsortsbefolkningen och målningarna visades på salonger i Paris.

“Det var ju bourgeoisin, de rika i Paris som köpte tavlorna. Och varför vill dom ha bönder på sina väggar? Det hade att göra med att man upplevde att de var moraliska människor och att de levde i harmoni med naturen.”

Det fanns helt enkelt en marknad, de rika ville ha sina motiv och därför valde konstnärerna också att måla det.

HUR PÅVERKADE DE VARANDRA
När jag frågar om hur de influerade varandra berättar Alexandra att det finns delade meningar om detta. De som hävdar att de internationella konstnärerna inte umgicks baserar det främst på Strindbergs uttalande att de satt uppdelade vid matbordet, där landsmän satt med landsmän. Alexandra tror ändå att de behövde varandra för utbyte.

“Det är väldigt svårt att säga att det inte fanns en social gemenskap, jag tycker inte riktigt det håller. Man kan inte flytta till franska landsbygden och tro att man blir en del av befolkningen där. För bönderna som bor där är man alltid udda och det ville man också gärna vara. Det finns berättelser om att de svenska konstnärerna och engelsmännen klädde sig väldigt udda. De ville ju inte anpassa sig till landsbygdslivet. De gick runt där i bara badbyxor och trätofflor. Vissa saker anammade man, trätofflorna hade bönderna också och de var praktiska när man fick stå och måla på lerig och fuktig grund i timmar, men till detta hade man konstiga badrockar eller roliga hattar eller sådant. Man ville sticka ut. Man var aldrig en del av befolkningen där. För att skapa en gruppkänsla är det viktigt att man har en antigrupp mot vilken man befäster sin egen grupp. De här konstnärerna befäste sin mera bohemiska konstnärsidentitet mot den enkla landsbygdsbefolkningen.”

Och visst är det svårt att tro att de internationella konstnärerna inte umgicks, när det hölls gemensamma maskerader och danskvällar. Dessutom finns det exempelvis bevarad text om att Carl Larsson drack eggtoddy med amerikanerna.

Huruvida de har påverkat varandra i sin konst är svårare att gå till botten med. ”Men om man läser vad de själva skrev, jobbade de ibland tillsammans, satt bredvid varandra i skogen och målade till exempel. Man kunde måla själv eller tillsammans, men när man kom hem till hotellet så kunde de ha utbyte av varandra. I Barbizon var detta nästan konventionaliserat, man ställde sina målningar ut med hotellmuren för att de skulle torka och efter maten drack man vermouth och pratade om målningarna som stod på tork. Vi vet inte om det hände i Grez, men nog visste de hur de andras motiv såg ut. Man visste vad de andra målade.” Alexandra beskriver att konstnärerna kunde diskutera olika tekniska tillvägagångssätt eller jämföra landskapen mellan länderna. Det finns också berättelser om hur det hjälpte varandra att sätta titel på sina verk.”


EN MYTOLOGISERAD PLATS
Att platsen sedan har blivit så mytologiserad kan handla om att de konstnärer som vistades i Grez också blev de stora konstnärerna i den svenska konsthistorien.

Under 1800-talet började man skriva nationell konsthistoria, innan fanns det inte på samma sätt. Skapandet av konsthistorien var en del av det svenska nationsbygget. ”Man skapade en gemensam svensk identitet genom bl.a. en svensk historia och svensk litteratur och konst man kunde samlas kring. Man brukar inte känna samhörighet med andra svenskar bara för att man bor i ett land med samma gränser. Detta var något man under 1800-talet skapade väldigt aktivt. En del av detta var att skapa en svensk konsthistoria, och svenska motiv”.

Den första betydelsefulla svenska konsthistorien skrevs av Georg Nordensvan som själv var konstnär och sedan blev skribent (korrespondent i Paris för svenska dagbladet). “Att han var konstnär legitimerade honom att skriva konstkritik, och detta gjorde honom då sedan legitimerad att skriva konsthistoria. Nu är det ju mer separerade grenar och det förväntas ett kritiskt perspektiv mot händelserna om man skriver konsthistoria. Den här historieframskrivningen hade nog inte gått igenom idag.”

Georg Nordensvan skrev i princip fram sina vänner och beskrev deras förhållningssätt och konst som revolutionerande, främst när de blev opponenter mot akademin. Alexandra är tveksam hur revolutionerande de egentligen var.

“Om man tittar på hur det var egentligen, så kanske det inte var så revolutionerande som det skrevs fram av konstnärerna själva och Nordensvan. De fick egentligen en bra utbildning på akademin som de tog med sig ut på kontinenten, resor som akademin också uppmuntrade. Vissa konstnärer fick ju till och med stipendier för att åka, så akademin var inte alls så reaktionär som det påstods i opponenternas berättelse. Nordensvan skrev fram berättelsen ganska dramatiskt och det blev ju den konsthistorien som gällde under stora delar av 1900-talet.” Opponenterna blev sedan Konstnärsförbundet samt viktiga svenska nationalmålare och då många av dem hade varit i Grez, blev också orten en viktig del av den svenska konsthistorien.

Grez blev så viktig att hotellet där konstnärerna hade vistats sedan kom att ägas av en svensk stiftelse. I slutet av 80-talet hittade några Göteborgare det förfallna Hôtel Chevillon i Grez. De blev upprörda, det var ju tristl att inte fransmännen bevarade detta kulturarv. De bestämde sig att skapa en stiftelse som hade som ändamål att konservera detta hotell och fylla det med konstnärsliv igen. Eftersom det var till salu slog man till. Detta var en kostsam historia och man fick till och med Kungen att stötta upp. Det blev en nationell angelägenhet att bevara detta svenska kulturarv.

Grez beskrivs som en utopi, jag tänker att det är den ultimata instragram-tillvaron och funderar på när jag kan åka dit.

Bild: Wikimedia Commons

Skriven av: Matilda Klamas