Block: Kulturens gräsrötter, #2

UTFORSKNINGARNA FORTSÄTTER – I DEL TVÅ AV VÅR DJUPDYKNING KRING KULTURENS GRÄSRÖTTER KIKAR VI NÄRMARE PÅ HUR KULTUR FÅR PLATS I STADEN MED HJÄLP AV HEITI ERNITS, DOKTORAND OCH PROJEKTLEDARE.

Kulturell infrastruktur. Sug på det ordet! Kulturell. Infrastruktur. Jag vet inte hur det kommer sig, men det ordet har på senaste dykt upp lite varstans. Två ord som pekar på allt det som finns till för att stödja och möjliggöra kulturskapande.

Heiti Ernits har koll på ämnet. Han jobbar på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut med att forska kring hållbar stadsutveckling och har då undersökt fenomenet kulturell infrastruktur.

Jag ber Heiti förklara vad ordet betyder för honom:

”Kulturell infrastruktur är en underliggande struktur som på olika sätt stöttar och möjliggör olika typer av kulturella aktiviteter i rummet. Det kan bland annat handla om tillgång till lokaler och platser. En kulturell infrastruktur, kan man säga hjälper olika typer av kulturella aktiviteter att äga rum eller ta plats i stadsrummet.”

För er som läst del 1 av vår artikelserie kanske minns hur Emma Swanström, låtskrivare och DIY-förespråkare, pratade om vikten av att ha egna platser där skapande kunde ta plats. Att det är där allting börjar.

“Kultur måste kunna äga rum” menar Heiti och kopplar det till frågan om hur staden planeras? I hur stor utsträckning får kulturen plats i planeringen? “Jag brinner för att det ska kunna finnas en blandning i en stad, olika aktiviteter med en bredd av olika uttryck. Inte bara avenyn.”

EXEMPEL: RIO RIO
Om du är göteborgare känner du nog till Rio Rio, båten som ligger i kajen vid Fiskekyrkan. Båten med kulörta lyktor och ruffigt skråv dit vi gått för indieklubb men råkat hamna i salsaeufori, eller tvärt om. En van nattsuddare känner väl till båtens trappor, speciella lukt (avlopp?) och båtdäck. När båten hotades med nedstängning och skrotning var Heiti en av de som engagerade i opinionen kring båtens fortlevnad.

“Det kom som en chock när jag hörde att den skulle tas bort. Och hur det uttrycktes från stadens sida, att den var ingenting att ha.”

Hur kunde en plats som var älskad av så många ses som skräp och skit av staden? För Heiti var detta ofattbart och ville ta reda på hur det kunde komma sig att denna attityd fanns, och för att påverka beslutsfattarna tog han på sig uppgiften att lyfta fram det som tog plats på Rio Rio och visa att det ju visst händer mängder av kulturella aktiviteter där. Heiti fick möjlighet att forska kring ämnet. “Då gick jag ännu mer på djupet”.

Nu fick han möjlighet att sätta båtens kulturella betydelse på pränt och nedteckna den kulturella kraften. Sätta ord på svettiga dansnätter, toakösdiskuterande, basgång och möten. Han upptäckte båtens betydelse för en mängd olika kluster i staden, hur den är en unik mötesplats för den latinamerikanska befolkningen på västkusten, hur människor som annars lever segregerat från varandra här kan mötas.

“Ju mer jag grottade ner mig i vad den där båten gjorde egentligen, i och med salsan och danskulturen som tog plats där, desto mer upptäckte jag att ‘wow, vilken plats’. Och desto mer konstigt blev ställningstagandet att det här inte skulle vara något att ha.”

Varför tyckte beslutsfattarna då att båten inte bidrog till någonting, sågs som skräp och “ingen riktig båt”. Heiti menar att det är flera händelser som gjort det möjligt.

Dels historiskt, om hur det kom sig att båten hamnade där den ligger.

“Båten hade knött in sig där en gång i tiden, på falska premisser. När båten var på plats blev folk chockade av hur den såg ut.”Det hade gjorts ett bra lobbyarbete för att få en plats, men sen när båten väl kom på plats så blev folk sura. “Men då var ju båten där”.

Heiti menar också att synen på båten hänger samman med utvecklingen av hela Roselundsområdet. Båten drogs med i hur det pratade om Rosenlund – att det var skräpigt, stökigt och otryggt. I den vändan drogs båten in som en orsak till områdets otrygghet och det beslöts att båten var ful och skulle bort.

“Min upplevelse var att de tjänstemän som verkade i det här sammanhanget inte hade koll på båten. Du vet, oftast jobbar man ju mellan 8 och 5 kanske, man kanske inte heller bor i stan. Och sen går man och kollar in båten, mitt på dagen, och tänker att ‘oj, här var det skräpigt och här händer ju ingenting’ – men man har ingen koll på vad som händer där på kvällen och natten.”

Det hade inte gjort någon studie kring vad som egentligen skedde på båten och tjänstemännen hade inte koll på båtens kulturella aktiviteter. Samtidigt lobbade områdets fastighetsägare för att få bort den.

Hur kommer det sig att den är kvar undrar ni kanske? Opinionen lyckades få politikerna att ta tillbaka sitt beslut och båten ligger kvar. För nu. I framtiden hägrar västlänken och ny bebyggelse av Rosenlund. “Den slutliga nådastöten” menar Heiti.

“LYFTA KULTURENS VIKT I STADSPLANERINGEN”
Om då den kulturella infrastrukturen ska möjliggöra kultur, vad finns det då för hinder och barrriärer som idag motverkar kulturens möjligheter att ta plats i staden?

“Jag tänker på barriärer fysiskt. Dels i form av avstånd och tillgänglighet, men också som ekonomiska barriärer i form av för dyra lokaler, när man inte har stora ekonomiska resurser eller möjligheter. Och om man tänker i form av infrastruktur så ska ju infrastrukturen möjliggöra saker, inte försvåra.” Heiti kopplar tillbaka till Rio Rio, hur båten med sin centrala position ändå kunnat erbjuda billig hyra för aktörer och arrangörer. “En billighetsoas mitt i centrala Göteborg”, som i sig gjort det möjligt för en mängd olika kulturyttringar och klubbar att ta plats i staden.

Exemplet Rio Rio ger en användbar bild av hur kulturen glöms bort i stadsplaneringen. Hur kommer det sig att viktiga kulturkluster inte är synliga i beslutsunderlag. Exemplet i sig ställer frågor om på vilka fler ställen detta sker idag. Vilka kunskaper skrivs inte ner eller förbises?

Heiti berättar om hur den vanliga gången i stadsplanering brukar gå till, planer skickas ut som sedan olika expertinsatser kikar på. Hur mycket kulturen räknas in beror då till stor del hur väl insatta i kulturen tjänstemännen är. “Det är inte alltid de här frågorna och det småskaliga ger stor vikt eller kommer upp i handlingarna eller i beslutsdokumenten, och då tas det inte hänsyn till”

Trist ju, men allt är inte så mörkt. Det finns metoder som motverkar detta, som tar fram arbetssätt som ska lyfta kunskapen om kulturens betydelse för en stad. Cultural planning är en rörelse inom stadsplanering där fokus ligger på att lyfta kulturens vikt i stadsplaneringen. Det är ett arbetssätt där en går in på djupet i en stadsdel eller ett grannskap och gör en grundlig inventering av de kulturella resurserna som finns där. En pratar med människorna i området och kartlägger kulturen.

En nackdel med detta, menar Heiti, är att det arbetet är väldigt tidskrävande och att det oftast sker lite för sällan. “Kultur är väldigt dynmiskt och föränderligt, så görs det för sällan kanske man missar saker, eller riskerar att få en kartlägning som snabbt blir gammal.”

Hur cultural planning kan utvecklas, och hur en kan jobba mer dynamisk med frågan är vad som står härnäst på Heitis att göra-lista, “hur vi mer aktivt kan utforska av stadens kulturflöden och införliva det i planeringsprocesser mer kontinuerligt”. För stadsplaneringsnörden kan jag viska om ord som “cultural co-planning” och “laboratory urbanism”. Kom ihåg var du hörde det först.

För det bubblar just nu mycket kring cultural planning och urbana tankelabb. Kika till exempel in Nordic Urban Laboratory, ett tre dagars intensivt stadsplaneringslabb som kommer ta plats i Borås och Göteborg den 6-8 april. Här kommer det djupdykas ner i trender, stadsplaner och kulturellt drivna processer. Jag känner på mig att orden kulturell infrastruktur kommer fortsätta poppa upp i fler och fler sammanhang framöver.

Omslagsbild: Heiti Ernits

Skriven av: Sara Östebro