“KANSKE KAN MINA NYA ERFARENHETER TREVANDE SKAPA EN FRAMTID MED EN LIKNANDE FESTIVAL I SVERIGE.” MAJA BJÖRKQUIST HAR BESÖKT OEROL, EN NEDERLÄNDSK FESTIVAL FÖR PLATSSPECIFIK KONST.

Jag sitter på en strandbar blöt, matt och vindbiten. Jag har just byggt mängder med sandtorn på stranden tillsammans med andra besökare och konstnärer. Sandtornen kommer agera scenografi till föreställningen Uniforme Remain som jag ska se om ett par timmar. Det gemensamma byggandet öppnade upp för samtal både med andra besökare och med konstnärerna bakom verket. Att skapa något tillsammans fick mig att känna mig behövd. Mötet i det offentliga rummet blir mer avslappnat och prestigelöst än det i scenrummets salong. Jag blir nyfiken på vad det är som pågår, blir sugen på att få veta mer, vara med. Jag får vara mer än endast konsument. Att utföra en handling ger mig frihet, jag slipper tänka så mycket och får istället uppleva och lära känna verket med min kropp. Det finns ingen som vill ge mig ett budskap eller lära mig något, det finns någon som vill dela en erfarenhet tillsammans med mig.

Restaurangen jag sitter på blir snart överfull och ett par slår sig ner vid mitt bord. Vi börjar prata om olika föreställningar vi sett under de senaste dagarna på scenkonstfestivalen Oerol på den nederländska ön Terschelling. Jag delar med mig av mina upplevelser av att ströva fram längs en stig till en glänta i skogen för att lyssna på Bedtime Stories. Hur museivandringen The end of Nature i dynerna fick mig att uppleva naturen som något unikt och skört jag inte får röra. I utbyte får jag tips om att besöka Signaal bij Schemerdonker, en kilometerlång vandringsopera på stranden som samverkar med havet och vinden. Och att jag verkligen borde se föreställningen Billy the Kid – a post-truth concert in court, ett undersökande om varför vi ständigt skapar och återskapar hjälten, legenden, den vita mannen.

Efter de många tipsen får jag skörda frukterna av mitt hårda sandtornsbyggande. Och visst blir det fysiskt för mig när de under föreställningen förstör det vi byggt tillsammans under dagen. Vårt kollektiva projekt raseras på en halvtimme där på stranden med havet och horisonten som kuliss samtidigt som jag känner blåsorna bränna i mina händer.

Efter föreställningen trängs jag på cykelbanan med alla andra besökare. Jag överhörde till och med någon säga att de var tvungna att lämna bilen hemma eftersom det inte var möjligt att köra ut på grund av den ändlösa strömmen av cyklister. Jag cyklar genom vacker natur till ett av festivalområdena för att umgås, dricka och äta något. De vackra festivaltälten som agerar barer och dansgolv är spektakulära och höjer trivselfaktorn. Dansgolvet levererar 90-tals musik och jag funderar på om det är den perfekta musiken för en åldersblandad grupp. Jag kan alla låtar för att jag var liten på 90-talet, alla ungdomar kan låtarna för att det är populärt just nu och föräldrar till 80-talister känner igen låtarna. Jag dansar en stund innan jag trött, väderbiten och inspirerad, cyklar till min camping och går och lägger mig i mitt tält.

När jag vaknar den sista festivaldagen kan jag inte förstå att jag har varit här i tio dagar, det känns som tre, trots alla nya intryck. Som tur är har jag en biljett till en audiowalk innan jag ska åka hem, Reverse av Johannes Bellinkx. Den 75 minuter långa baklängespromenaden går genom strand, dyner och stad. Verket ger mig en chans att blicka ut över historien och trevande röra mig baklänges mot en okänd framtid. Människorna runt om kring mig tar hänsyn, ler och tittar på mig där jag osäkert och långsamt tar mig fram (eller bak) längs med stigar, vägar och trottoarer. Vi pratar inte, men vi tittar på varandra, liksom i samförstånd. De blir en del av verket eftersom de omedvetet är statister i det. Jag rör mig bort från dem men mötet kommer finnas kvar som en del av min livshistoria, kunskapsbank och erfarenheter. I nästa sekund trampar min trevande fot i hundbajs och jag tänker att den okända framtiden kanske mest har skit att erbjuda. Men snart har framtiden blivit dåtid och den obehagliga upplevelsen bortglömd.

På båten tillbaka till fastlandet med Reverse färskt i minnet blickar jag ut över Nordsjön och ser Terschelling långsamt bli mindre och mindre och funderar över det som varit och framtiden som finns bakom mig. Jag önskar att jag mött en liknande festival under min uppväxt, som en introduktion till både festival och scenkonst för småstadsungdomen Maja. Kanske kan mina nya erfarenheter trevande skapa en framtid med en liknande festival i Sverige. Säg till om du vill vara med.

OEROL
Oerol är en nederländsk festival, som verkar för platsspecifik scenkonst, belägen på ön Terschelling som ligger i mitten av det Unesco skyddade Vadehavet. Oerol för samman nyskapande konstnärer med en bred publik och strävar efter att undersöka och utforska kultur och natur. På programmet fanns i år 36 scenkonstföreställningar att uppleva och utöver det 16 expeditioner (en slags utställningar i naturen) samt gatuteater, konserter och mindre evenemang. Nästa festival äger rum 14-23 juni 2019.

Omslagsbild: Strijbos & Van Rijswijk, Signaal bij Schemerdonker. Foto: Nichon Glerum

Skriven av: Maja Björkquist