SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED KOREOGRAFEN OCH KONSTNÄREN SONJA JOKINIEMI SOM GÄSTAR GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED BLAB, ETT PERFORMANCEVERK SOM BLANDAR BILD, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI.

I augusti äger Göteborgs dans- och teaterfestival rum, en internationell festival som under tio dagar ger oss teater, dans, nycirkus och inspirerande möten. Nytt för i år är Stages, en plattform för ny scenkonst, där scenkonstnärer som just håller på att etablera sig får möjlighet att möta festivalpubliken.

En av dessa konstnärer är Sonja Jokiniemi, annars baserad i Helsinki, Finland. Hon gästar festivalen med Blab, ett verk som beskrivs som en ‘awkward’ tankeprocess utan början eller slut. Bilderna skvallrar om färg, form och gränsöverskridande uttryck. Jag blev hooked direkt och bestämde mig för att ta reda på mer om Sonjas arbetssätt direkt från Sonja själv.

HEJ SONJA! VI BÖRJAR MED TRE SNABBA FÖR ATT KALIBRERA OSS. NÄMN TRE ORD SOM BESKRIVER DIG!
– Aha! Hmm… Grrrr…

NUVARANDE HUMÖR?
-Inspirerad.

VAD SYSSLAR DU MED JUST NU?
– Jag jobbar i Leuven och Gent i Belgien i ett deltagarbaserat projekt om autism och självuttryck som heter Caring for Stories, initierat av forskaren Leni Van Goidsenhoven från Leuven University. Projektet stöds också av STUK, ett hus för dans, bild och musik i Leuven. Vi arbetar med sex deltagare med autism, och tittar på språk, kommunikation och kreativa möten genom den filosofiska linsen ‘New Materialism’ (kort och klumpigt förklarat: en filosofisk idéströmning som bl.a. kritiserar uppdelningen av ‘natur’ och ‘kultur’ och som menar att vi bör se på allt som skapat av samma material, därför är t.ex. både naturen liksom det sociala/kulturen konstruerade, reds anm.).

TACK! VI KÖR VIDARE. DU BESÖKER GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL I SOMMAR MED BLAB, SOM BESKRIVS SOM EN “HYBRID”, EN BLANDNING AV MÅLNING, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI. ÄR DEN HÄR TYPEN AV GENREBLANDNING VANLIGT FÖR DITT ARBETE?
– Jag jobbar med material och objekt – eller allra helst saker – som medverkande och medarbetare på scenen på olika sätt. Teckning har alltid funnit med parallellt med mina performanceverk sedan 2008 på olika sätt. I vissa processer har mina teckningar och skisser varit en typ av utgångspunkt, för att komma åt arbetets inre värld, i vissa fall har jag även gjort parallella publikationer, antingen med en lös koppling till performanceverket, eller där man kunde följa arbetet genom en bok. I Blab översätts tre av mina teckningar till stora dukar på scenen. Att ljuda och känna av saker är en del av mitt arbete, och det koreografiska arbetet händer lika mycket i rörelsen av mänskliga kroppar som rörelsen och omvandlingen av saker i, och med, rum.

I TEXTEN OM BLAB STÅR DET ATT VERKET FÖRSÖKER “ESCAPE THE WORLD OF CATEGORIES”, ATT RÖRA SIG BORT FRÅN KATEGORISERINGAR – VILKA BEGRÄNSNINGAR ELLER FAROR SER DU I ATT FÖRSÖKA FÖRSTÅ SAKER, OCH ATT KATEGORISERA OCH FÖRKLARA DEM?
– Det finns ingen fara i att försöka förstå saker. Men vad som är en besvikelse för mig är hur våra samhällen hanterar skillnad. Hur mycket vi kategoriserar människor, hur diagnostiskt vårt språk är mot olika uttryck och upplevelser, och hur snabbt vi dömer varandra. Så snart viljan att försöka förstå faller in i det normativa tänkandet, som kategoriserar istället för att se på mångfald, så blir det en oönskad upprepning, ett reproducerande av invanda synsätt.

I mitt arbete vill jag presentera en möjlighet att försöka förstå saker genom att ta in upplevelsen på ett mångfacetterat sätt, detta genom att kliva in i en så kallad ‘meningslös’ (non-sensical) upplevelse och få möjlighet att leva genom de känslor och associationer som uppstår när du inte ges ett narrativ, eller där du presenteras för flera narrativ samtidigt. Du får upptäcka saker genom din intuition.

Jag vill föra fram den här typen av utrymme som ett intelligent och viktigt utrymme i ett samhälle som har blivit överfixerat med rationellt tänkande, instrumentalisering och koncept-tänkande. Konst har också lidit mycket av den rörelse som finns där konsten ges sitt värde genom dess instrumentella syfte. Här är vi faktiskt i stor fara, vi riskerar att förlora våra uttryck för fantasi.

JAG KÄNNER ATT VI ÄR SÅ INVANDA KRING ATT SKAPA BERÄTTELSER OCH NARRATIV OM SAKER VI UPPLEVER, TILL OCH MED DÄR DET INTE VERKAR INTE FINNAS NÅGOT. HUR ÄR DET FÖR DIG I DITT ARBETE – KÄNNER DU AV EN TENDENS ATT FÖRSÖKA “SKAPA MENING” AV ALLT?
– Jag vet alltid vad arbetet betyder för mig, men jag vill inte säga att detta är vad det är och borde vara för alla andra. Det handlar inte heller om att undvika ansvar för vad jag gör, utan istället försöker jag se möjligheten för flera subjektiva berättelser som äger rum i ett gemensamt teaterutrymme där rummet verkligen är tillgängligt för icke-gemensam förståelse och tolkning, men som ändå inte avviker från erfarenheten och upplevelsen av att ta del av det tillsammans. Jag tycker det är så befriande när det händer! Det har alltid varit svårt för mig att särskilt förstå de sociala koderna kring språk och meningsskapande i vad jag ser som ‘Teater’. Jag försöker gå bort från den givna koden av hur det ska vara och har varit, och istället se hur vi i ett delvis känt och delvis okänt landskap av symboler, meningar, berättelser och möten bildar våra egna subjektiva nät av förståelse.

I mitt parallella arbete som konstnär och snart som en konstterapi-instruktör (expressive art therapeutic instructor), jobbar jag med människor med olika språk och perceptionsmönster än så kallade ‘neuronormativa’ personer. Här, liksom ofta “in real life” ställs jag inför frågor kring hur vi kan möta varandra utan ett gemensamt språk och hur vi skapar något som är gemensamt trots, och med hjälp av, våra skillnader, fel, och behov och önskningar som krockar. Det är ofta utmanande, men för mig på en mänsklig och filosofisk nivå är det extremt viktigt.

I BLAB JOBBAR DU MED TRE PERFORMERS – IVO SERRA, MIRA KAUTTO OCH SARA GUREVITSCH. JOBBAR DU VANLIGTVIS MED FLER PERSONER I DINA VERK PÅ DETTA SÄTT?
– Jag har gjort arbeten med mig själv på scenen, ensam eller i en duo, under de senaste åren. Detta är det första arbetet med andra konstnärer på scenen (och där Sonja själv inte är med på scen, reds anm.).

HUR MYCKET AV ARBETET HAR NI SKAPAT TILLSAMMANS?
– Jag tror att som performer/scenkonstnär, är man alltid i dialog med koreografernas vision och sin egen inre intuition och uttryck, och i den meningen är det ett samarbete mellan intuitioner och närvaro. De konstnärer jag arbetar med i Blab tar fram djupet i materialet.

TILL SIST – VEM TYCKER DU SKA KOMMA OCH SE BLAB PÅ FESTIVALEN?
– Självklart tycker jag att alla borde se detta! Jag skulle inte göra konst om jag tyckte att det bara var för en viss typ av människor. Jag hoppas att många kommer!

GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL
17-26 augusti

Blab visas onsdag den 22 augusti på Atalante, Göteborg

Biljetter till Stages släpps på fredag 1 juni! Då släpps även lösbiljetter till det övriga programmet.

Omslagsbild: Från Blab. Foto: Simo Karisalo. Bilden visas här något beskuren.