Rasmus Klamas har besökt improfestivalen Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen.

Det finns en sak jag hatar med impro. Den saken älskar jag lika innerligt. Samma sak finns inom stand up:en och mina känslor där är desamma. Vi tar ett exempel ur stand up-världen:

Du ska gå på stand up-klubb på till exempel Norra Brunn i Stockholm, headline för kvällen är Nour el Refai och det är därför du är där. För att se Nour. Klubben börjar klockan 19, men Nour går inte på scenen förrän närmare 21. Innan det är det två timmar av total skämskudde. Du får se en finnig 18-åring krypa upp på scenen och göra någon överdriven spaning om manligt och kvinnligt, detta följs av en något (alltså mycket lite) bättre människa som verkar ha hittat nån karaktär som hen ska köra. Detta pågår och pågår och pågår och när Nour väl kommer så har din tro på stand up tillintetgjorts.

Du måste alltså genomlida dåliga komiker för att sen komma till the good stuff. Men samtidigt är det något jävligt fett med det. Tänk om jag som 18-åring hade fått stå på samma scen som typ Lena Endre. Shit, va häftigt.

Samma tradition finns inom impron, eller iallafall på festivalen Improfest. Som ni ser är jag är ambivalent inför detta. Men låt mig nu berätta om min lördagskväll på Improfest som började i ett improhaveri och slutade i allas våta improdröm.


City Impro Theatre. Fotograf: Mikael Thor
Jag börjar min kväll med att ta mig till Gothenburg Studios för att se City Impro från London och International Theatre Stockholm från just Stockholm. I vår liknelse är City Impro den finniga 18-åringen. Den som inte har nån koll alls på hur man spelar teater eller hur man bygger en berättelse. Det är som ett dåligt firmafest-spex och såklart så är alla deras moment interaktiva. Publiken ska upp på scen, skrika platser och relationer. Jag ser hur min blick spikar fast sig i golvet varje gång de tittar ut i publiken och raggar folk. Det blir lite pinsamt när publiken som kommer upp nästan är bättre än de på scenen. Men jag tycker vi lägger den upplevelsen bakom oss och går vidare, för nu kan det bara bli bättre. Och det blir det.

Det är International Theatre Stockholm som går back to basic. De börjar med att be oss i publiken att blunda och tänka på en dag där inte allt gick som det skulle. De väljer en slumpvis vald person som kort berättar om händelsen och sen kör de en pjäs i 30 minuter baserat på det. Hela min kropp skriker JA! när de sådär snyggt hoppar mellan karaktärer och bara får mig att fatta, utan att det är för övertydligt. Väl avvägt.

Med hopp om impron tar mig till Teater Aftonstjärnan för att se kvällens huvudnummer – Det Andre Teatret. Mitt sällskap berättar att hon sett de förut och att de är riktigt bra. Puh, då ska det här nog vara lugnt. Konceptet går ut på att en inbjuden gäst intervjuas på scen och fyra skådespelare och en musiker hoppar in emellan och improviserar gästens liv. Kvällens gäst är ingen mindre än Lasse Kronér och som han bjuckar på sig själv. Han berättar storys om hur han sålde ett halsband någonstans i Europa, drack rosévin på Avenyn och bodde hos sin bästa vän på sjukhuset i flera månader.

Ni som har en bild av impro, att det bara är tjo och tjim och ingen substans blir här slagen på fingrarna. Det blir ett så vackert porträtt av en persons liv gjort med så mycket värme och kärlek. Ibland när jag ser på impro känner jag att det här hade ju blivit mycket bättre om en författare bara hade skrivit en pjäs om det. Men det här var så självklart och så intuitivt. Planen var att föreställningen skulle vara 50 minuter – det blev 2 timmar. 2 timmar som jag absolut inte vill ha tillbaka. När föreställningen sen är slut så väntar ännu en föreställning. Jag behöver springa vidare, men jag sörjer inte. Jag vet inte vad som skulle kunna toppa det jag just sett.

Publiken var lyrisk, jag var lyrisk och Lasse Kronér var minst sagt lyrisk. Jag tackar Improfest för en fabulös avslutning, jag hatälskar Improfest för att nybörjare får öppna kvällen och jag tycker nu ännu lite bättre om Lasse Kronér.


Det Andre Teatret. Fotograf: Mikael Thor
Skriven av: Rasmus Klamas