YOLANTA SCHULTZ RIGTORP HAR SETT MEPHISTO PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER, OCH BLEV SÅ FRUSTRERAD ATT HON UPPFANN ETT NY RECENSIONSFORM FÖR 2010-TALET. VI FÅR EN SATIRISK OCH HUMORISTISK REFLEKTION – HELT UTAN CENSUR.

Refrängen till Darins hitlåt från 2005 rör sig i huvudet när jag den tjugonde september går ut genom Göteborgs Stadsteaters huvudingång. Strax innan nio på kvällen. “Money for nothing, money for nothing”, en känsla som kommer till mig ofta i den här byggnaden. Andra akten av kvällens Mephisto har precis börjat spelas på stora scen. Huvudrollen Hendrik Höfgren, den i första akten unga, vänsterpolitiskt engagerade skådespelaren har gift sig och åldrats något. Nazisterna och Adolf Hitler har vunnit valet och 20-tal har blivit 30-tal i Berlin. Hendrik utses till teaterchef för Berlins teaterar; en drömposition, om det inte hade varit för att arbetsgivaren är den nationalsocialistiska staten. Det här innebär ett val för Hendrik, mellan moraliska principer och sitt eget egos vilja till storhet. Klaus Manns roman iscensätts den här gången i regi av Pontus Stenshäll, i nära samarbete med Stadsteaterns nya fräcka skitstora projektorsskärm, placerad i stora scenens fond.

När jag lämnar Stadsteatern den här kvällen, efter att ha sett den en och en halv timme långa första akten av Mephisto, så gör jag det för att jag kände att jag hellre ville “komma i säng i tid” än att ägna en dryg timme till av mitt liv åt detta. Jag kände också att nu är det fanihelvete så jävlarimig nog på att Stadsteatern tar sin budget och lägger på sådana här nonchalant genomarbetade, intetsägande och förvirrade produktioner när DET FINNS TUSEN OCH ÅTER TUSEN frigrupper i Göteborg som hade gjort SÅ mycket bättre och intressantare saker för de här pengarna. Och gjort det fullt ut, inte bara “tillräckligt” för att det ska få benämnas som färdigt. “Money for nothing, money for nothing…”. Det var min känsla. Men nu såg jag ju endast halva Mephisto, så för att inte verka helt oresonlig i min kritik har jag tagit in en klasskamrat till mig på Nordiska Teaterskolan, som stannade kvar även under akt två, att bolla min upplevelse med. Så kära läsare, möt Elsa Carlsson:

Hej Elsa!

Hej, hej.

Ska vi lite snabbt bara komma på några anledningar till varför vi inte borde tas på allvar i våra åsikter kring den här pjäsen?

Nu ska jag vara pretentiös här, nej men du får censurera mig. Vi är ju unga, det är väl en relevant sak. Sen är det väl för att vi är tjejer då. Eller borde? Aha, jag trodde du frågade varför inte kommer tas på allvar! Borde… För att vi inte har koll typ! Vi vet ju inte så mycket. Enligt vissa äldre människor så vet vi ju ingenting. Vi har ju inte så mycket livserfarenhet.

Sen kan det ju ligga någonting i att vi båda egentligen tycker samma sak om föreställningen. Det kan ju bli att en eldar påvarandra och hamnar en bit bort ifrån verkligheten om en inte är självkritisk.

Javisst.

Både du och jag har ju kollat på mycket teater, och ett brett spektrum av olika slags teater dessutom, borde inte det vara en merit i det här fallet?

Ja alltså jag känner ju mig kvalificerad. Vafan, vi borde tas på allvar. Vi är ju unga, vi har ett annat perspektiv.

Än vilka?

De andra. Pontus Stenshäll. Nej haha, censurera mig. Censurera mig!

Haha, de andra = något slags “kulturetablissemang”?

Ja! Det blir ju intressant att fråga oss, som inte är en del av det där. Vi är ju varken verksamma kulturskribenter eller etablerade regissörer, eller så. Men ändå intresserade och tar del av teater; vi är ju del av publiken liksom. Vår åsikt är superrelevant.

Tack! Över till själva föreställningen då; vilken riktning tog den här specifika tolkningen?

Pontus Stenshäll har väl försökt dra in den i vår samtid, tror jag. Men man kommer fan inte ihåg, det är ett jävla brus. Nej men, riktningen är väl att ha vill ta in den i dagens samhälle med tanke på SD och de nationalistiska rörelserna i Europa och Sverige som finns på liknande sätt idag som när Mephisto utspelar sig. Det ANTAR jag i alla fall måste ha varit tanken.

Men fanns det någon tydlig parallell till samtiden i själva föreställningen då? Utöver att Stadsteatern i sin marknadsföring beskriver Mephisto som “brinnande aktuell”, och det går att dra den slutsatsen själv utifrån den samhälleliga kontexten?

Nej, inte direkt. Jag tyckte inte det gick fram i själva föreställningen. Man ska inte behöva läsa en pjäs/läsa på om en pjäs/läsa recensioner av en pjäs innan man går och ser den för att förstå. Jag kände inte ens att jag förstod helt när jag satt där. Det här med att behöva vara intellektuell hela jävla tiden? Och så ska man behöva känna någon slags skam över att man inte förstår, som om man därför är korkad? Nej, det där är exkluderande teater. Det hade ju klickat för ALLA där inne vad de menar med att sätta upp just Mephisto, just nu, om de hade haft så mycket som EN tydlig referens till dagens samhälle. OCH gjort den mer intressant.

Ca 80% av handlingen utspelade sig inte på scenen, utan i kulisserna och övriga byggnaden, genom att en fotograf med filmkamera följde efter skådespelarna och detta sedan projicerades på deras nya fräscha (gigantiska) bakgrundsskärm. För mig bidrog detta till känslan av splittring och förvirring kring både koncept och handling – hur kände du?

Absolut. Jag tyckte att de kunde använt sig av det medlet, kan bli skitsnyggt det där med att filma i kombination med scenteater, men det blev för mycket av den varan. Det tillförde inte heller så mycket till storyn, sättet de gjorde det på. Shaky-cam och lite hemmagjord känsla.

Nej, det hade behövts lite mer stöd för det där i själva innehållet för att en skulle fatta varför det gjorde ett sådant val i utförandet. I övrigt med scenografi och scenografiska lösningar då?

Det var inte så mycket som tillförde något i scenografisk väg, och den kändes absolut inte enhetlig eller följsam, eller logisk. Jag förstår varför de ville göra den här produktionen på stora scenen; “storsatsning” osv, men nu blev det också i och med fokuset på filminslagen bara så mycket rumsligt space som de inte utyttjade. Det var ju bara för skärmens skull då. Om de hade gjort den mer på scen, och på Studion så hade de behövt tänka mer på vissa scener och då hade den kanske känts mer sammanfogad och blivit bättre. Just för att de hade behövt skippa vissa tekniska val som skärmen och att göra saker långt bort.

Jag håller med, tycker även att de hade kunnat korta ner den nämnvärt; det hade bidragit till mer tydlighet i handlingen. Men du, uppsättningen har ju trots allt fått strålande recensioner; DNs recensent upplevde den exempelvis som en triumf för Pontus Stenshäll. Vad tyckte du om regin i övrigt, “triumferar” Stenshäll enligt dig?

Det var som att det hade klickat för vissa skådespelare och inte för andra regimässigt. Till exempel han som hade lite musikalkänsla över sig, Jesper Söderblom som spelar dramatikern Sebastian Brückner (som även hade någon slags konferencier-roll genom föreställningen); det var uppenbart att han hade någon tanke med att vara lite “mycket”, han hade anpassat sitt skådespeleri till föreställningens karaktär och sedan gått in för att spela det så. Problemet var ju att en stor del av ensemblen inte hade gjort det, slash att alla gjorde det på väldigt olika sätt. Stenhäll triumferade INTE just på grund av att större delen av ensemblen inte visste vad de gjorde där.

Precis; då har han ju inte lyckats förmedla sin vision, vilket lite bäddar för kaos oavsett hur bra den visionen är. Men till huvudrollen då; vad tror du att Kulturbloggens skribent menade när hen skrev att Fredrik Evers, som spelar Höfgren, “gnistrade”?

Hahaha. Ja du. *Stoppar in en snus*. Gnistra är väl det man gör när man har “fattat det”, och sedan gått ett steg längre. När man är “in to it”. Jag skulle inte säga att han gnistrade.

Kostymen då, hade den något?

Nej med det var där jag kände att de hade kunnat gå all in 20-tal. Superrealistiskt. Men nej. Det var typ en glittrig kjol som någon hade som jag tänkte direkt att det syntes att den absolut inte kom från 20-talet. “Produktplacering: Monki”, tänkte jag.

Vad borde de göra för att fixa det här då? Tips till de inblandade?

De borde sätta sig tillsammans allihopa, hela gänget, all teknisk personal också, och bara sitta och prata om den, jävligt länge, och mycket, och ingående. Ta ett kollektivt beslut; vad är det vi vill säga här nu? Så att alla inblandade har koll på det.

Tack Elsa!

Tack!

Omslagsfoto: Ola Kjelbye

Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp