“UNDERSÖKANDET BÖRJAR LÅNGSAMT SÄTTA RUMMET I GUNGNING OCH SKAPAR RESONANSER AV IGENKÄNNING OCH SMÄRTA.” MATILDA KLAMAS HAR SETT HEMSJUKA PÅ FOLKTEATERN I GÖTEBORG, EN FÖRESTÄLLNING DÄR TILLHÖRIGHET SÄTTS UNDER LUPP.

Vi möts av två skådespelare i ett avskalat rum. Undersökandet står i fokus och denna gången är detta undersökande rent konkret. Här ska vi närma oss personer med nostalgi, hemsjuka, förstå dem, ta del av deras smärtkoreografi och krypa under huden på dem. Det är en undersökning av vår samtid, av geografisk, ideologisk och social hemlöshet där frågor kring tillhörighet och trygghet är det som dominerar.

Skådespelarna är sig själva fast i en förhöjd form, de är undersökarna som efter närmanden blir de personer de undersöker. Eller snarare går in i de personerna.

Spelet präglas av närvaro och en utsökt intimitet. Sandra Medina och Rasmus Lindgrenlyckas med små medel, som tonen i rösterna, och med små gester skapa ett rum av tillit och vi kommer riktigt nära.

Deras grundliga undersökande börjar långsamt sätta rummet i gungning och skapar resonanser av igenkänning och smärta. “Det här kommer bli tråkigt” säger Sandra Medina i början av spelet och det stämmer, men inte tråkigt som på en långtråkigt sätt utan tråkigt som i att de gräver sig in och sätter känslomässiga spår som jag måsta deala med. Vilket kan vara en betungande uppgift.

På golvet läggs en rad av personakter ut och under föreställningen får vi lära känna dessa personer genom deras liv och deras smärtor. Det är bland annat en soldat från förr som fått sitt hjärta att ta ny form och blöda svartblod av hemlängtan, en flicka som förlorat sin morfar och saknar allt som förändras och en ung kvinna som inte känner hemhörighet i sitt land och det sätter sig som en smärta i axeln och att hon fastnar i rörelser.

Undersökningens struktur är utmärkt för att nässla in oss och få oss att börja känna med karaktärerna. Vi närmar oss med enkla medel, som lukt och rörelser, tills gestaltningen sätter igång och vi får en klump i magen.

För hemsjuka handlar inte bara om hemlängtan utan också om den sociala hemlösheten, vilket vi alla mer eller mindre bidrar till. Vilka är det vi inte bjuder in till middagen? Vem på jobbet “klickar” ingen med?

En av de starkaste scenerna är när skådespelarna experimenterar kring beteenden som får dem att uppleva otrygghet. Sandra Medina ber Rasmus Lindgren att vara närvarande men ignorera henne när hon pratar och visa ointresse och avstängdhet, innan experimentet är igång har Rasmus redan börjat och den kylan han utstrålar sätter sig i hela rummet. Det är inte bara hans handling och hennes reaktion som skapar smärta och igenkänning utan också igenkänningen i beteendet, när senast gjorde jag så?

När jag kommer ut från salongen sitter rörelserna kvar. Känslan av att behöva sucka och kvida, för detta är en sann ögonöppnare av hur människor mår i ens direkta närhet men också i ett globalt perspektiv. Det är synd om människorna.

HEMSJUKA – ETT SCENKONSTVERK FÖR ALLA SOM NÅGONSIN LÄNGTAT HEM
Av och med: Rasmus Lindgren och Sandra Medina
Regi och processledning: Rasmus Lindgren
Text och research: Gabriela Pichler, Rasmus Lindgren och Sandra Medina
Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren
Ljusdesign: Bella Oldenqvist
Ljuddesign: Robin Auoja

Föreställningen spelades på Folkteatern Göteborg, 17 – 18 april kl 18.30

Bild i bannern: Rasmus Lindgren och Sandra Medina. Foto: Lina Ikse

Skriven av: Matilda Klamas