OSCAR STEEN VAR PÅ PRESSVISNINGEN AV MALMÖ DOCKTEATERS NYA FÖRESTÄLLNING SKVALPET SOM HAR PREMIÄR DEN 9 JANUARI.

– Har ni tips på effektiva betablockerare?

Malmö Dockteaters grundare och teaterchef, Erik Holmström, frågar oss på pressvisningen av Skvalpet humoristiskt angeläget om medel att motverka sina små handskakningar som välter dockor och scenografi under en scen med ett tjugotal dockor, stolar och små 3d-printade kaffekoppar.

– Jag försöker ju leka men det är ju svårt att göra det avslappnat när ni sitter där.

Visst kan det låta lite överspänt. Jag menar, det är ju inte ovanligt att det är precis så teatern beskrivs i de mest ideala stunder. Som en lek. Mellan scen och salong. Mellan skådespelare och roll. Mellan skådespelare på scen. Men i den scen utav Skvalpet som visades upp i källaren på Hasselgatan 8 i Malmö praktiseras en annan typ utav lek.

I linje med dockteaterns första föreställning, Funktionell dumhet, bygger texten på intervjuer (om än mer tillspetsade). Dockorna är här mindre och inte mer avancerade än vanliga leksaksdockor, sådana där som brukar höra till dockhus i skala 1:18. För att dockorna ska kunna föra samtal med varandra kräver det att Holmström, i egenskap av enda dockförare, sträcker sig över, under och emellan hinder på den lilla teaterscenen och vickar på små huvuden, armar och ben. Holmström ger också röst till varje docka via en litet headset som styr ut minsta viskning till salongen. I motsats till tidigare verk, där föreställningarna krävt fler människor än dockor, manövrerar här en enskild person hela ensemblen. Jag slås av samma voyeuristiska sensation som när min treåriga dotter leker med sina Pippifigurer här hemma. För dockorna tar inget ansvar för publiken, de får liv i ett eget universum och emellan varann uppstår ett fält utav koncentration som likt magnetism drar mig upp ifrån sitsen.

Kommunikationen med publiken står istället Sofia Andersson för. Hon är attributmakare för Skvalpet och livefilmar föreställningen med flera kameror. Den aktiva dockan projiceras ovanför den lilla lilla scenen, komplett med gigantiska händer som manövrerar den lilla plast/ler-figuren. Miniatyrscenen har miniatyrrån med miniatyrlampor som fungerar, det finns en miniatyrtrappa ner till källaren där vi får förklarat att ytterligare scener kommer utspela sig. Längst bak i rummet står en stad som kommer bjuda på ”en överraskning” när föreställningen är klar. Och strax till höger som miniatyrscenen, staden, filmkamerorna och sittplatserna ligger teaterns verkstad och kontor. Arbetsdator, verktyg, 3d printer och dockmaterial. Malmös yngsta teaters lokaler är som en öppen nerv där publika föreställningar ligger i knäet på sin egen produktion, här tar jag inte del utav sömlösa hantverk eller dramatiska berättelser. Istället ligger kvaliteten i något annat, något klumpigt men samtidigt väldigt intimt. Som att jag blir lite rädd för att andas när ljuset går ner och ett stelt leransikte pratar med ett annat leransikte. Där det som skapas är så skört att en påslagen telefon inte bara skulle störa, utan rent utav döda den lilla befolkade världen framför mig.

Så i ljuset utav detta kanske de där betablockerarna inte vore så tokiga, för den där öppna nerven i rummet koncentreras till de små händerna, fötterna och ögonen när spelet börjar. Samt förstås de gigantiska, lätt skakande händerna som ger dem liv, och ibland välter en stol på köpet.

Det blev bara en scen ifrån Skvalpet som visades upp för oss där innan julhelgen. Men med löfte om en liten intim premiär på nyårsafton med en större offentlig premiär 9:e januari är jag glad över att vara malmöbo där Sveriges enda dockteater för vuxna huserar.

SKVALPET – MALMÖ DOCKTEATER, MALMÖ
Idé, koncept & på scen: Erik Holmström
Regi: Erik Holmström & Andrea Edwards
Scenografi: Johan Bergman
Scenografi i scenografin: Sören Brunes
Musikkomposition: Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén
Attributmakeri: Sofia Andersson
Dockhuvuden: Ida Mira Johansson
Producent: Anna Jonsson Björk

Omslagsfoto: Från Skvalpet.

Skriven av: Oscar Steen