“KAN VI BACKA TIDEN, KAN VI SKRIVA OM SPELREGLERNA, KAN VI FÅ EN ANDRA CHANS?” RASMUS RAPHAËLLE ÖSTEBRO HAR TAGIT DEL AV MOLLY LOWES MEGAPERFORMANCE GAME ON PÅ LILITH PERFORMANCE STUDIO I MALMÖ.
Befinner vi oss i en tid av bristfällig empati, eller försöker vi febrilt orientera oss efter någon slags gemenskap mitt i en likgiltig masspsykos? Vilka är vi? Är inte du som jag? Jag trodde att jag var som du. Får jag smaka på dina popcorn?

Det första vi-et som uppenbarar sig är denna gemensamt slingrande kropp som tillsammans delar en spänd förväntan. Ett typiskt dramatiskt oktobermörker omger oss. Vi står i kö, vi står tätt intill varandra och vi väntar. Genom högljudda viskningar delar någon med sig av rykten om vad vi står inför. Vi är förberedda. Vi är här tillsammans. Vi är ett lag av betraktare och vi vet helt säkert att spelet snart ska spelas. Kanske viskas det om att tävlingslystenhet är synonymt med drivkraft, att en vinnarskalle eventuellt är den enda möjliga överlevaren i den slutgiltiga striden. Egentligen tror vi inte på såna påståenden, ju, men vi vet att de cirkulerar och med tiden normaliseras i det samhälle vi tvingas hantera var dag. Kanske är vi här för ett att mätta ett ofrånkomligt behov av underhållning och eskapistisk utandning från rådande samhällsklimat. Vi väntar. Fortsatt väntar vi tillsammans. Klockan slår 20, dörren öppnas och spelreglerna uppenbarar sig – successivt men oerhört kompromisslöst säkert. Order blir till lag och mitt framför ögonen på oss omdefinieras vi-et medan vi utan motsägelse eller protest accepterar att lagkamrater blir motståndare – ett någonting som vi instinktivt borde känna ställs i motsats till oss och vår nya gemenskap.

GAME ON är interaktivitet utan egentligt utrymme för påverkan. GAME ON är en parodi på verkligheter i verkligheten. GAME ON skapar sociala och emotionella tillstånd som bevisligen paralyserar vår medmänsklighet.

FÄRGEN ÄR RÖD, FÄRGEN ÄR BLÅ
Det glittrar och glimmar i associationer kring politikens grundfärger. Associationer som översätts till ställningstaganden kring ett vi och ett dem. Stämningen är festlig, hotfull och inbjudande. Färgen är röd, färgen är blå och spelplatsen är en slags ironisk, lekfull och förväntad tolkning av sportarenan som symbol för okomplicerade, efterlängtade och riktigt oriktiga konflikter. Vi känner till den här typen av plats, vi har varit här förut och vi agerar efter invanda beteenden. I denna framställning ifrågasätts inte det mänskliga behovet av att tillskriva sig som vinnare över någonting, vad som helst, även om vi skrämmande nog råkar definieras som potentiella förlorare.

Med symboler, tecken och manipulation leder Molly Lowe oss genom ett makalöst och strikt kaotiskt mastodontperformance, in i en kritiskt lekfull citering av verkligheten. Iklädd min tilldelade lagtröja följer jag den tydligt definierade vägen och orienterar mig tveklöst efter färgen som blivit synonymt med min samhörighet. För mina högt värderade låtsaspengar köper jag gladeligen några pom-poms och ett pärlhalsband i souvenirkiosken. Men jag får inte välja färg, det ter sig helt omöjligt att uttrycka annan visuell tillhörighet än till min tydligt tilldelade och nästintill påtvingade gemenskap. I den här verklighets-citeringen finns inga färgskalor eller alternativ. Jag varken kan eller får måla utanför konstnärens konceptuella linjer. Varje försök drunknar i ett hav av socialt normativa självklarheter. Med en axelryckning tvingas jag acceptera det och placeras sedan i en hängivet dirigerad kroppslig orkester med machoanda, bultande energi och vrålande kamplystenhet. Nyss var vi kollektivt slingrande, nu är vi uppdelat statiska och vi stirrar varandra i vitögat. Vi är två körer som på röda och blåa läktare speglas i varandras likheter och olikheter. Av auktoritära maskotar och absurt avdramatiserade lagledare uppmuntras vi i vårt fortsatt upptrissade stojande. Som förväntat tävlar vi nu mot varandra på alla sätt vi förmår. Det som sammanlänkar oss är symbolen för den inbillade konflikten – det förstorade foosball-spelet bestående av dockor i verklig skala. De är de ofrivilliga spelarna utan tydliga lagtillhörigheter eller annan uppdelning än att de styrs av rummets rådande motparter. De enda som i psykotisk inbillning verkar förhålla sig till striden är vi som omger den rektangulära ytan vi inbillas tro är den betydande fristående spelplanen. Jag undrar vem här inne som besitter positionen och möjligheten att tala om för oss vilka som utgör de verkliga marionettdockorna i detta bisarra och barocka mimetiska verklighetsdrama?

GAME ON är scenografisk regi och en surrealistisk dokusåpa à la horror-comedy-gameshow-nyhetersport-
och-väder. GAME ON är ett rum som drunknar i en smittsamt brölande maskulinitetsnorm bortanför den maskulint kodade kroppen. GAME ON anspelar på mänsklighetens brister och den moderna människans sociopatiskt djuriska instinkter.

VI ÄLSKAR SHOW
Showen är plötsligt igång. Äntligen? Jag är stundtals uttråkad utan att det egentligen påverkar det tillstånd jag försatts i. Bombastiska och basalt banala operadueller varvas med löften om stundande dramatik och blodigt lekfullt allvar. Fanorna vajar och i en kollektivt susande rörelse ställer vi efter påtryckningar oss upp för att hedra vårt nyfunna sammanhang och identiteten med den. Vi lyder order, såklart. Showen är lika mycket ritual som krigsförklaring och skämt. Showen är lockbetet, vi älskar show och vi showar gärna med. Framför våra ögon utspelar sig en match av regelrätt splatterfotboll, fast med fake-blod och död på låtsas. De ofrivilliga spelarna förlorar armar, ben och huvuden. Skådespelet är inget annat än en grotesk massaker, men det enda som får utrymme på denna arena är behovet av att segra. Vi mumsar på popcorn och erbjuds köpa korv, vuvuzelahorn och symboler för känsloreaktioner. Ett antagande om inbillad slump hänger i luften, men illusionen är inte vattentät. Bulvaner och initiativtagare utmärker sig subtilt men medvetet. Skådespelarna är strategiskt utplacerade frön. De är trendsättare. De är vågens begynnelse. Mitt i kaoset mellan blodbad, en svepande kiss cam, ljudet av barnskrik och glädjevrål efter vunna poäng som ändå inte räknas fastnar jag i tanken om hur det bristfälliga skådespelet eventuellt avsiktligt sipprar igenom för att ge oss ledtrådar om att grupptryck inte beror på stenhård regi och minimalt utrymme för initiativ som inte
passar in i detta utstuderade narrativ av iscensatt verklighet. Jag sitter som förstenad och vägrar acceptera att vi gemensamt lät detta ske. Jag känner ånger, förskräckelse, och panik över hur lättlurade vi är – i denna fiktion, precis som i vår upplevda verklighet. Showen slutar med en sista manipulation till publikapplåder. Det är ett hastigt men utdraget och motvilligt slut. Långsamt skyndande lämnar publiken arenan och vi-et känns nu inte som något annat än ett isolerat jag.

Ensam sitter jag nu kvar på läktaren och undrar vem om inte vi som bär det yttersta ansvaret för att i vår samtid förankra medmänsklighet, solidaritet och altruism i teori och praktik. Kan vi backa tiden, kan vi skriva om spelreglerna, kan vi få en andra chans? Om ja, kan vi hantera den möjligheten, eller är människan bara ett instinktivt blodtörstande flockdjur vars största rädsla är att stå utan definierad gemenskap i en tid där det desperat formulerade vi-et tros vara besatt av att gruppera sig mot det andra, det som inte är vi, det som utstrålar annanhet, ett antaget yttre hot?

GAME ON
En (totalt utsåld) megaperformance av Molly Lowe. Dokumentation och spår från detta megaperformance presenteras sedan i en efterföljande utställning.

Lilith Performance Studio

Performance 6, 10, 13, 17, 20 oktober

Utställning 27 oktober – 18 november (torsdag-söndag)

Omslagsbild: Lilith Performance Stuido / Petter Pettersson. Bilden visas här något beskuren.

Skriven av: Rasmus Raphaëlle Östebro