“EN GÅNG SKA DU VARA EN AV DEM SOM LEVAT FÖR LÄNGESEN”. SARA ÖSTEBRO HAR TAGIT DEL AV BEGRAVNING1, EN INTERAKTIV HELKVÄLL ÄGNAD ÅT BEGRAVNING OCH DÖD.
Vi möts 16.45 utanför ingången till Uppsala gamla kyrkogård. Det är den 3 november och Alla helgons dag, och kyrkogården glimmar av ljus, tända av novemberkalla händer. Kyrkogården ljuder av långsamma steg i grus, varma och låga röster, vedträn som brinner i en eldkorg.

Vi som är på kyrkogården idag för att ta del av Begravning1 blandas med övriga kyrkogårdsbesökare, och om det inte vore för mobilerna vi har i händerna och hörlurarna vi har i öronen så skulle det inte gå att skilja oss från de andra. Vi står och inväntar början på denna interaktiva helkväll där vi ska ägna oss åt frågor om begravning och död.

Begravning1 är den sista delen i en trilogi om livets riter. Skaparna Ellen Norlund, Martina Elm och Tove Berglund har under två års tid ägnat sig åt livsriternas plats och uttryck i dagens Sverige, ett av de minst religiösa länderna i världen. Vi har tidigare kunnat läsa om trilogins första två delar här på Scenkonstguiden, Anne Vigeland levde ut sina flickdrömmar i Bröllop1 och Matilda Johansson flöt runt tyngdlöst i grupp i Dop1.

GÅ HÄDAN, KNOPPA AV, GÅ BORT, GÅ RUNT HÖRNET, GÅ UR TIDEN, DÖ
Mobilerna har räknat ner och vi har spridit ut oss på kyrkogården, omslutna av mörkret. Första delen av kvällen är en ljudvandring, där vi genom att röra oss låser upp ljudspår. Dikter och poetiska instruktioner blandas med information om kyrkogårdar och begravningshistoria. “Vet du att det i en grav ofta ligger kistor staplade i lager på varandra?”, “almar planterades på kyrkogårdar då de ansågs ta bort stanken av förruttnande kroppar”. Jag får ta del av korta stycken om begravning och klass, jag får lyssna till alla de synonymer vi har till begreppet ‘att dö’, “gå hädan, knoppa av, gå bort, gå runt hörnet, gå ur tiden”, jag uppmanas att kolla upp mot himlen.

“Engång ska du vara en av dem som levat för längesen”. När Pär Lagerkvists dikt från diktsamlingen Aftonland läses upp mjukt i mina öron får jag gåshud och jag känner starkt där och då att Allhelgonahelgen, och traditionen att i stilla samvaro tänka på liv som funnits innan oss, är en tradition jag vill ta tillbaka till mitt liv.

KBT FÖR DÖDSRÄDDA
Vi rör oss gemensamt upp till Uppsala slott och Uppsala konstmuseum, och del två av kvällen inleds. Iklädda svepningsskjortor (den klädedräkt som den döde begravs i om inget annat önskemål finns) delas vi upp i grupper och får ta del av olika stationer. Stationerna ger oss olika ingångar till begravningsriten och döden, som kognitiv beteendeterapi för dödsrädda där vi närmar oss ämnet från olika håll.

I momentet där vi provligger kistor pendlar jag starkt mellan obehag och fnissattacker, scener ur diverse Dracula-filmer blandas med en knut i magen när verkligheten sköljer över mig. Att ligga själv i en kista var inte det som slog hårdast (det var faktiskt förvånansvärt bekvämt), men att se min syster ligga i kistan bredvid mig var jobbigare än vad jag trodde det skulle vara.

I en annan station möter vi begravningsentreprenören Emilie Tingström som berättar om sitt arbete och hur hon ser att många idag är är fjärmade från döden, och hur vi vill få döden och avskedet att passa in i våra tajta scheman. I en tredje får vi smörja våra händer med myrra och lyssna till hur beröring hjälper både den döende och anhöriga i sorg.

Här är det vi deltagare som är i fokus. Vi presenteras för upplevelser som sätter igång våra inre processer. Begravning1 är en del av den typ av verk som blandar sinnliga och poetiska moment med presentationer och intervjuer. Sakligt, informativt men med en poetisk udd – ett allkonstverk som sträcker sig över genres. Här spelar deltagarnas tidigare erfarenheter stor roll, något som är en tillgång och möjlighet, men som också innebär en utmaning och ett stort ansvar då trettio olika erfarenheter och känsloprocesser sätts igång. I början av upplevelsen berättas det att vi själva får känna av hur djupt vi vill gå in i undersökandet, och att vi kommer att vara varandras utforskningskamrater under kvällen, men tyvärr erbjuds inte större interaktion mellan oss deltagare, inte förrän precis i sluttampen på upplevelsen.

GRAVÖLET
Efter en blomsterritual under ledning av artisten Min Stora Sorg är det dags för kvällens sista (eller näst sista) del, middagen, eller gravölet. Vi bjuds på en trerätters middag där konstnären Kristin Bergman komponerat en helsvart meny. Lekfullt, gott och en upplevelse för ögat. Vid bordet startas en diskussion kring vad vi varit med om. Mina bordskamrater och jag delar våra olika erfarenheter och känslor kring död och sorg. Trots att vi är främlingar för varandra kan vi dela med oss av rädslor och erfarenheter. Högt och lågt, från grandiosa tankar om vår egen begravning till strategier för sorgearbete. Vi är alla ivriga att reda ut våra tankar om det vi varit med om. Här krockar ibland också våra olika känslor kring ämnet, då vad vi varit med om självklart också ger olika inställningar till död, sorg och rädslor. Jag pendlar mellan att tycka att det var fint att ha ett så öppet och fritt samtal, men det hade också varit hjälpsamt att ha en samtalsledare som kunde leda oss igenom reflektionen.

Middagen avbryts av talare som har olika ingång till döden och dess riter. Här blandas tårar med skratt. Jens Johansson, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, håller ett tankeeggande tal om dödens filosofi. “Är döden något dåligt för den som dör? Är döden bara en spegelbild av tiden innan vi föddes?”.

Den gemensamma reflektionen kring bordet avslutas tyvärr alltför stressat och plötsligt. Vi blir bortryckta från vår begravningsgemenskap och hamnar snabbt och utan möjlighet för känslomässig omställning på den efterföljande begravningsfesten/kombinerade premiär- och avslutningsfesten. Jag hade behövt en mjukare övergång, en möjlighet att få avsluta upplevelsen på samma mjuka och varma sätt som den började. En avslutande ritual eller stilla reflektion hade behövts innan vi kastades ut till de levande igen.

BEGRAVNING1
Av: Ellen Norlund, Martina Elm och Tove Berglund

3 november 2018

Uppsala gamla kyrkogård / Uppsala konstmuseum
Medverkande: Joanna Nordahl – Foto
Ann-Sofie ”Anso” Lundin / Min Stora Sorg – Musik
Lynn Åkesson – Professor i etnologi
Stefan Storm – Kompositör
Maja Daniels – Fotograf
Jens Johansson – Professor i praktisk filosofi
Emilie Tingström – VD/Grundare Grindstolpens begrvaningsbyrå
Rakel Eklund – Doktorand i palliativ vård
Karolina Oxelväg – Konstnär
Fredrik Jonsson – Digital kreatör
Oskar Gullstrand – Video
Mathias Lech – Scenkonstnär
Lisen Ellard – Scenkonstnär
Christoffer Lojd – Ljus / Teknik
Sara Bergmark – Producent
Kristin Bergman – Konstnär & kock

Omslagsfoto: Maja Daniels. Bilden visas här något beskuren.