“JAG FÖRSÖKTE FORCERAT TÄNKA PÅ VIKTIDEAL FÖR ATT FULLFÖLJA UPPGIFTEN”. MATILDA KLAMAS HAR SETT FÖRESTÄLLNINGEN 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE OCH MISSLYCKADES ENLIGT SIG SJÄLV PÅ SAMTLIGA UTBILDNINGSPUNKTER.
VET DU VEM DU ÄR?
35 jag och några skådespelare är en föreställning som bygger på deltagande, där publiken genom interaktiva stationer får vägledning i hur de kan konstruera och repetera in sin internetpersona, och vilka sociala koder som kan användas för att göra internet till en feministisk utopi.

I foajén får vi ta emot ett formulär där det finns frågor om ditt jag. Vet du vem du är? Jag velar mellan ja och nej, kryssar nej. Nästa fråga: Är du säker? Är du riktigt säker?

In kommer ett överpeppat gäng. Jag citerar en medpassagerare på bussen hem “ett möhippegäng en inte vill hänga med”.

Vi får tilldelat oss den lokala valutan trustcoins, som bygger på tillit, och jag betalar gladeligen lite av mina 35 trustcoins för utbildningen och toapapper. Utifrån vår enkät blir vi peppigt indelade i grupper.

Min grupp tas emot av en nervös, eller förmodligen spelad nervös, föredragshållare. Här får vi en workshop om troll och lurkers. Vi övar oss i att bekräfta varandra och ställa frågor, får redskap att erkänna våra troll- och lurkerstendenser och verktyg att träna bort dem.

Det blir tydligt för mig att en av grundpunkterna kring den utopi vi “förväntas” att haka på är att delta mer på nätet och sprida positiva känslor, helt enkelt like:a loss och kommentera.

“En utopi på nätet kräver engagemang, och hur glada blir vi inte av likes”, förklarar föreläsaren Barbiecute.

ETT LIV IN FRONT OF KEYBOARD
Vi börjar också ställas inför faktumet att bara leva i livet in front of keyboard. Där kommer frågorna kring hur behag och tillfredsställelse ska tas hand om i den kommande utopin. Vidare får jag ta del i en skräddarsydd utbildning i frigörandet av kroppen och nya alternativ till njutning.

Jag får “dansa”, skaka kroppen fri från patriarkatets påtryckningar att trycka in vårt behov av rörelse i spel och form och hitta ett nytt formlöst sätt att röra mig. Som i min hjärntvättade hjärna liknar formen dans.

Jag får också ta del av ASMR-rummet, där jag erbjuds att doppa mitt ansikte i en croissant och leka med kinestetisk sand.

Ett av de mest krävande momenten under utbildningen var när vi fick lägga oss under ett skönt “tyngdtäcke” gjort av makaroner. Där skulle vi inse att våra lungor var fyllda av dyvatten som utgjordes av patriarkatet och alla förutfattade meningar om våra kroppar. Rummet var uppbyggt som en slags avslappningsstation och jag hamnade snabbt i ett meditativt läge.

När jag låg under det härliga täcket och lyssnade till den välbehagliga rösten bad hen mig att inte styra mina tankar utan att låta dem vandra fritt. Jag tänkte på mäktigheten av att föda barn och härlig inredning. Kanske lät jag mina tankar vandra för fritt eller i fel område av frihet, då plötsligt rösten bad mig att ta tankarna och bränna dem i en eld. Kasta bort förtrycket.

Bland barnfödar-tankar och nya färger på köksväggen, var jag högst motvillig att säga att det var patriarkatets fel och bränna skiten.

Jag försökte istället forcerat tänka på viktideal för att fullfölja uppgiften, men lyckades inte riktigt. Därav blev den ljusceremoni som följde lätt problematiskt då vi skulle kasta våra tankar överbord.

Jag smälte upplevelsen med lite egentid mellan passen, som tur hade jag trustcoins över så det räckte till nutella och chips.

Utbildningen blev klar – var jag redo att joina den feministiska utopin på nätet? Tveksamt.

Jag hade ju misslyckats på flera punkter i utbildningen och kanske var jag bortom räddning, hjärntvättad av patriarkatet.

I slutet blev vi ombedda att dela med oss av våra användarnamn och lösenord till de sociala medier vi använder, så vi alla kan hjälpas åt att sprida glädje i utopin och dela på arbetsbördan. Nästintill samtidigt när jag avböjer att dela med mig höjer en skådespelarna rösten och säger att en i publiken har sagt “Aldrig i livet!”

I grupper får vi sedan kort diskutera varför vi inte vill dela med oss och tyvärr inte prata lika mycket om våra tankar om den utopi som målats upp.

“VAD HAR VI VARIT MED OM?” “ÄR DET EN SEKT?”
På bussen på väg hem utbryter snabbt en diskussion med några andra från publiken. “Vad har vi varit med om?”, “Är det en sekt?”, “En dystopi”.

Mina medresenärer liksom jag beskriver upplevelsen snarare som ett mardrömsscenario än en utopi. Däremot hade jag svårt att luska ut om det var avsikten.

I programtexten läser jag att föreställningen 35 Jag och några skådespelare på fullt allvar vill utforska de psykologiska och etiska dilemman, och den politiska potential, som finns i den digitala offentligheten, där alla har möjlighet att framställa sitt eget subjekt.

Det blev ingen utopi den här kvällen, men jag drabbas ändå av vilka diskussioner upplevelsen satte igång. Det är inte ofta som en föreställning så direkt efter sitt slut uppbådar i diskussioner om dess syfte med andra ur publiken. Samtalet landade heller inte i vad som var bra eller dåligt, utan kring tankarna bakom verket.

En verkligt engagerande och tankeväckande kväll – men några medlemmar blev det inte, i alla fall inte den här kvällen.

Infobox:
35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE är ett samarbete mellan finlandssvenska Balu Frau (Sonja Ahlfors och Joanna Wingren), Stefan Åkesson (Poste Restante) och de nordiska skådespelarna: Nina Matthis, Sepideh Khodarahmi, Bergdís Jóhannsdottir, Lidia Bäck och Klara Wenner Tångring. Produktionen turnerar i hela norden under 2018-2019.

Bild i bannern: Foto Liina Aalto-Setälä

Skriven av: Matilda Klamas