Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. < Back VAD ÄR DOCKTEATER? Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. Den 13-17 november går Figur-festivalen av stapeln i Göteborg. Det blir föreställningar och föreläsningar från världens alla hörn. Men vad är dockteater egentligen? För att du ska ha full koll inför festivalen, ringde jag upp Margareta Sörenson som är teater- och danskritiker och har skrivit för Expressen i över 30 år. Hon är något av en expert på just dockteater och har skrivit en massa böcker, bland annat All världens dockteater och En estetik för dockteatern tillsammans med Michael Meschke, en bok om Marionetteatern ”…är bara ryck på trådar” och en om Dockteatern Tittut: ”En stor liten teater”. Ja, ni ser ju vilken ocean av kunskap jag har hittat. Ska vi först reda ut lite olika begrepp. Det finns dockteater, figurteater, objektteater, marionetteater med mera. Vad skiljer de här grejerna åt? – Figurteater är bara ett annat ord för dockteater, man har försökt att hitta ett annat namn som inte är så förknippat med barnens dockor. I Norge beslöt de sig på 80-talet för att helt byta namn till figurteater. I Danmark säger man istället animationsteater, men här i Sverige har vi hållt fast vid ordet dockteater. Man brukar dela in dockteatern i fyra tekniker. Jag tror egentligen att det är en ganska missvisande indelning, men det är så de brukar delas upp traditionellt. De fyra är marionetteater, där dockans styrs med trådar, det är stavdockor som styrs med pinnar underifrån, vi har handdockor som en trär in handen i och slutligen skuggspel. Hur är det med objektteater då? Sen finns det då objektteater som är att du till exempel gör Macbeth med en bricka med drinktillbehör. Du tar en grej som finns och använder den, animerar den, gör den levande. Oftast spelar du inte bara objektteater utan det blandas med annat. Till exempel Staffan Westerberg som hade sina strumpor, “Lill-Strumpa” och “Syster Yster” och även fast han sätter på glasögon på en strumpa, så kallar vi ändå det för objektteater, för att han använder olika vardagliga saker. Figurfestivalen innehåller ju inte bara dockteater utan också animation. Vad har de för koppling till varandra? En rätt stor del av dockteatern idag arbetar faktiskt med animationer och film, där det är lerfigurer som filmas, och sen redigeras det ihop det så att det ser ut som att de rör sig. När uppfanns dockteatern? Vet man det? Det man kan säga är att det är en av de äldsta teaterformerna som finns runt om i världen. Den går tillbaka på religiösa riter och att man offrade då små “gubbar” istället för att offra människor. Från det till att det blev ett evenemang som en köper biljetter till på en teater, det är ju väldigt långt. Det är inte förrän på 1500-talet som dockteatern blir helt skild från kyrkan, men Bibelns berättelser fortsatte att vara ett ämne för dockteatern. Det fanns ju även kringresande familjer som spelade dockteater, men de kunde inte leva på bara sin teater utan fick syssla med både tandutdragning, som var ett väldigt populärt nöje på marknader, och trolleri. En annan intressant sak som skett genom historien är att fram till andra världskriget spelades dockteater för vuxna som politisk satir. Både i Tyskland, England och Sovjetunionen spelade man för soldaterna för att roa och peppa politiskt. Vid ryska fronten spelades dockteater som avbildade Hitler och Chamberlain sittande framför en jordglob, där de skar och åt och delade upp jordklotet.Som ju gjordes i propagandasyfte eller bara som underhållning. Varför är det så att vi tänker på barn när vi tänker på dockteater? – Från i mitten på 1800-talet så växte en barnkultur fram och blev en separat del från den övriga kulturen, med barnböcker, barnmusik och så vidare. Där började även dockteatern gå över att bli mer för barn. Det var också väldigt vanligt att amatörer spelade dockteater och att det fanns mycket i skolor och på bibliotek. Det fanns även mycket dockteater i borgerliga hem, som sagoläsning. Hur mår dockteatern idag? – Jag skulle säga att dockteatern mår väldigt bra. Idag är man inte så upptagen av att fördjupa dockteatern som hantverk utan det är ofta en blandning mellan synliga skådespelare och dockor. Man kanske ska tänka att dockteatern alltid har varit en del av teatern som helhet, att skådespelare har rört sig mellan genrerna. Som kritiker tycker jag att dockteatern mår jättebra, speciellt att många grupper ligger i framkant när det gäller teater för barn. Till festivalen kommer “Teatro Gioco Vita”, som är Europas mest berömda skuggspelsteater och är otroligt skickliga. Sen finns det många bra dockteatrar som turnerar i Sverige, bland annat Teater Sesam i Göteborg och Marionetteatern från Stockholm. Finns det saker som en dockteater kan göra men som inte en annan typ av teaterform kan göra? Dockorna kan göra vad som helst: flyga, delas mitt itu, trollas bort. Till exempel så finns det ju möjlighet att skildra erotik i tider där det inte har varit tillåtet att göra med skådespelare. Det var ett sätt att kringgå både censur och tabu, att använda sig av nakna dockor, för de är ju trots allt inte riktiga människor. Tiden före franska revolutionen var en sån tid där man försökte införa censur av olika slag, där en till exempel inte fick ha talpjäser på marknader. Då kunde man kringgå det genom att säga att det var dockorna som sa det, det var inte vi. Om du fått blodad tand, finns det möjlighet att höra mer av Margareta under festivalen. Hon deltar i ett eftersamtal av föreställningen Funktionell Dumhet, 16 november på Stora teatern. Hoppas vi ses i festivalvimlet! Omslagsbild: Peggy Marco Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Performance LILLA KÖREN 2015 Performance 2015 Lilla Kören var en perfomancekör som rörde sig i gränslandet mellan det lite corny 40-talet och 2000-talets sliskiga yta. Lilla Kören specialskrev låttexter efter tillfälle och genomförde aktiviteter som bussbingo, sjungande servering och levande frågesport. Lilla kören rätt och slätt Kören älskar diktatoriska outfits, töntiga jultröjor i 3D och tar livet med en klackspark. Rent konkret skapar Lilla Kören koncept baserat på tillfälle. Uppträdande 2015 Riksteaterns kongress 10-årsfirande av Angeläget festival, arrangör Amnesty Scenkonstdagarna i Vara, arrangör Riksteatern Väst.

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Samtal INTERNATIONELL KONSTTRÄFF Samtal 2025 English below Internationell konstträff 19 september, 17.00-19.00 PanJál Scenstudio Sockerbruket 5, Göteborg Teater Nu bjuder in till en mingel- och samtalskväll för konstnärer och scenkonstnärer! Kom och mingla med lokala aktörer och internationella gäster. Det blir avslappnad speed-dating, panelsamtal om konstnärens roll i kristider, och mingel med fokus på internationellt samarbete och utbyte. Kvällen är en del av GIBCA Extended, ett nätverk och ett publikt program som samlar samtidskonstscenen i hela Västra Götaland. Programmet är också en del av projektet TestArt som verkar för att främja innovation och samarbete inom scenkonstfältet i Europa. Projektet samlar 15 partners från 5 länder. Vi bjuder på mat och dryck. Helt gratis, men föranmälan krävs! Språk: Engelska/Svenska Anmäl dig här: https://forms.gle/gcqdtkGQQHqM8DQt9 Panelsamtal: Konstnärens roll i en turbulent tid Vad innebär det att skapa när världen känns instabil, när framtiden är osäker? Hur kan det konstnärliga arbetet stå emot, svara och omformas när utrymmet för konst och fria tankar krymper i Europa? Samtalet samlar tre konstnärer verksamma inom teater, dans och samtidskonst, vars arbeten på olika sätt berör frågor om tillhörighet, tid, våld och osäkerhet. Genom konstnärliga experiment och internationella samarbeten undersöker de hur konsten kan svara på en tid präglad av turbulens och minskade möjligheter. I en tid när möjligheten till fredligt samarbete och fria uttryck ifrågasätts, blir konstnärliga handlingar och solidaritet över gränser avgörande. Samtalet tar avstamp i bilden av konstnären som narren – den som säger sanningen men riskerar att inte bli hörd. Vilket ansvar har konstnären i en tid av turbulens, och vilka nya möjligheter kan uppstå genom solidaritet och samarbete över gränser? Panelsamtalet ges på engelska. Medverkande: Matilda Klamas (hon/henne) är regissör, dramatiker och konstnärlig ledare på Teater Nu, baserad i Sverige. Som regissör drivs hon av dualiteter där frågor kring makt - innanförskap och utanförskap, relationen mellan det greppbara och det oformulerbara dominerar. Just nu arbetar hon med tre kommande teaterproduktioner – How / Hur? som har premiär den 3 oktober på festivalen Rabbit/Duck, Undergången som har premiär senare i höst, och en produktion med arbetstitel Stupid som hon skriver tillsammans med Sonia Antinori. Sonia Antinori (hon/henne) är italiensk dramatiker, skådespelerska, teaterregissör och översättare. Hon är utbildad i bildkonst, teater och balett vid universitetet i Florens. Hennes pjäser har satts upp på festivaler världen över och översatts till flera språk. Hon har även översatt verk av bland andra Schnitzler, Wedekind, Horváth och O’Neill, och belönades 2007 med Premio Ubu för sin översättning av Werner Schwab. Parallellt har hon undervisat i dramatik och skådespeleri på universitet och teatrar i Italien och utomlands. 2006 grundade hon MALTE som arbetar platsspecifikt, med särskilt fokus på transkulturalism, i Marche-regionen i Italien. Scilla Rajalin (hen/den) är en svensk-finsk koreograf baserad mellan Stockholm och London. Hen arbetar tvärdisciplinärt med dans, bildkonst och kreativt skrivande – och skapar dynamiska, ofta humoristiskt snedvridna verk kring föreställningar om identitet, opålitliga verkligheter och systematiska cykler av rutiner och mönster. Scilla är aktuell med verket 3,2,1 HUMP! som visas på Boy konsthall 4-31 oktober. Verket föddes som ett svar på krigssituationen i Europa och växte fram ur ett behov av motstånd mot uppmaningen att ”förbereda sig för krig". Moderator: Sara Östebro (hon/henne), är konstnärlig ledare på Teater Nu och curator på Boy konsthall –––––––––––––––––––––––––––– International Art Gathering Teater Nu invites you to an evening of networking and conversation for artists and performing artists! Come and connect with local creatives and international guests. The evening will include relaxed speed-dating, a panel discussion on the role of the artist, and networking focused on international collaboration and exchange. The event is a part of the project TestArt, which aims to promote innovation and collaboration in the performing arts across Europe. The project involves 15 partners from 5 countries and is co-funded by the European Union. This event is also part of GIBCA Extended, a network and a public program that gathers the contemporary art scenes and venues of Västra Götaland Region. Food and drinks will be provided.Free of charge, but registration is required! Free of charge, but registration is required! Languages: English/Swedish Register here: https://forms.gle/gcqdtkGQQHqM8DQt9 Organizers: Teater Nu & Boy konsthall Panel discussion: The Role of the Artist in Turbulent Times What does it mean to create when the world feels unstable, when the future is uncertain? How can artistic work resist, respond, and transform when the space for art and free thought is shrinking in Europe? This conversation brings together three artists working in theater, dance, and contemporary art, whose practices in different ways touch on questions of belonging, time, violence, and uncertainty. Through artistic experiments and international collaborations, they explore how art can respond to an era marked by turbulence and diminishing possibilities. At a time when the potential for peaceful collaboration and free expression is under threat, artistic actions and solidarity across borders become essential. The conversation takes its starting point in the image of the artist as the jester – the one who speaks the truth but risks not being heard. What responsibility does the artist have in times of turbulence, and what new possibilities can emerge through solidarity and cross-border collaboration? The panel discussion will be held in English. Participants: Matilda Klamas (she/her) is a director, playwright, and artistic director of Teater Nu, based in Sweden. As a director, she is driven by dualities where questions of power – inclusion and exclusion, the relationship between the tangible and the unformulated – dominate. She is currently working on three upcoming theater productions: How / Hur? , premiering October 3 at the Rabbit/Duck festival; Undergången , premiering later this fall; and a production with the working title Stupid , which she is writing together with Sonia Antinori. Sonia Antinori (she/her) is an Italian playwright, actress, theater director, and translator. She studied visual arts, theater, and ballet at the University of Florence. Her plays have been staged at festivals worldwide and translated into several languages. She has also translated works by, among others, Schnitzler, Wedekind, Horváth, and O’Neill, and in 2007 received the Premio Ubu for her translation of Werner Schwab. Alongside her creative work, she has taught playwriting and acting at universities and theaters in Italy and abroad. In 2006, she founded MALTE, which works site-specifically with a special focus on transculturalism in the Marche region of Italy. Scilla Rajalin (they/them) is a Swedish-Finnish choreographer based between Stockholm and London. They work across disciplines with dance, visual art, and creative writing – creating dynamic, often humorously distorted works that explore notions of identity, unreliable realities, and systematic cycles of routines and patterns. Scilla is currently presenting 3,2,1 HUMP! , shown at Boy konsthall from October 4–31. The work emerged as a response to the war situation in Europe and grew out of a need to resist the call to “prepare for war.” Moderator: Sara Östebro (she/her), artistic director of Teater Nu and curator at Boy konsthall

Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. < Back AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. Previous Next AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Artist Name 00:00 / 42:54

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

“Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. < Back TOMRUMMET BLEV STARTSKOTTET “Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. “VAD ÄR EN AKADEMI, EGENTLIGEN?” VERONIKA GUSTAFSON HAR KIKAT NÄRMARE PÅ DEN NYA AKADEMIEN, SOM TAGIT PÅ SIG UPPGIFTEN ATT DELA UT ETT ALTERNATIVT LITTERATURPRIS EFTER ATT SVENSKA AKADEMIEN STÄLLT IN ÅRETS NOBELPRIS I LITTERATUR. HON HAR PRATAT MED TVÅ AV AKADEMIENS TALESPERSONER, ALEXANDRA PASCALIDOU OCH ANN PÅLSSON. I svallvågorna efter turerna kring Svenska Akademien spolades årets Nobelpris i litteratur bort. Men det var inte ramaskriet, utan tomrummet som blev startskottet för ett alternativ att uppstå. Med Alexandra Pascalidou i spetsen gick över hundra kulturpersonligheter samman och bildade Nya Akademien, för att själva ombesörja årets litteraturprisutdelning och samtidigt pröva en väg till ett öppnare och mer demokratidrivet kulturliv. Medan vissa hävdar att Nya Akademien gör melodifestival av litteraturpriset och renommésnyltar, menar andra att den borde ersätta Nobelpriset för gott. Under tiden har Sveriges bibliotekarieskara fått nominera 47 kandidater till litteraturpriset, och en internationell omröstning hållits på Nya Akademiens hemsida, där Maryse Condé, Neil Gaiman, Kim Thúy och Haruki Murakami vaskades fram som finalister. Nu är det upp till Nya Akademiens nästan separata jury att kora vinnaren. För er som gillar att gissa: Murakami är uträknad, då han nyligen bestämde sig för att prisvägra. Världens mediehus snappade raskt upp vad som presenterades som ett substitut för Nobelpriset i litteratur. Omsusade i Der Spiegel, The New York Times, Turkish Telegraph etc och med tusentals påhejare världen över har Nya Akademien etablerat sig som en kulturkraft att räkna med, samtidigt som den själv räknar med att lägga ned – direkt efter utdelningen av litteraturpriset upplöses Nya Akademien, enligt hemsidan. Det har gått rasande fort. Vänta, vad är detta för en organisation, egentligen? Hur fungerar den, vad vill de uppnå och varför ska den upplösas så snart? Bäst att fråga Alexandra Pascalidou, Nya Akademiens grundare, och Ann Pålsson, akademiledamot tillika jurypresident för det nya litteraturpriset. ALEXANDRA, HUR SÅG DINA AMBITIONER UT NÄR DU STARTADE NYA AKADEMIEN, OCH HAR DE FÖRÄNDRATS SEDAN DESS? NÄR KOM DU PÅ IDÉN? Alexandra: Idén fick jag när jag hörde på nyheterna att de ställde in priset i år. Det var bara att kavla upp ärmarna och köra. Jag har gjort svårare saker i mitt liv. Och med den kraft, kreativitet och framåtanda som finns i vårt land är detta ett nöje! Min ambition var helt enkelt att fylla i den luckan som uppstått i samband med Svenska Akademiens misstag och övertramp. Det var ett haveri som världens medier rapporterade om och jag anser att det inte anstår Sverige eller en svensk institution med världens viktigaste varumärke att agera på detta vis. Vi kan bättre än så. Här finns så många kreativa, driftiga kulturarbetare, författare, litteraturvetare och akademiker, ledare, entreprenörer som kan göra skillnad och arbeta i takt med tiden i sann demokratisk anda med jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Vi vill lyfta litteraturen och författarna och inte låta dem betala priset för skandalerna. När jag ringde runt fick jag enkom entusiasm från människor som ville arbeta för ett nytt pris och en ny akademi. Vi enades om namnet Nya Akademien. VARFÖR SKA NYA AKADEMIEN UPPLÖSAS REDAN I DECEMBER, DIREKT EFTER PRISUTDELNINGEN? Alexandra: Nu har vi fullt upp med årets litteraturpris, men det finns inget principiellt som hindrar Nya Akademien från att leva vidare även nästa år. Vi får se hur det går. VAD INNEBÄR DET ATT VARA EN LEDAMOT AV NYA AKADEMIEN, VILKA UPPGIFTER HAR MAN? FINNS DET NÅGRA INTAGNINGSKRITERIER? Alexandra: Vi är en gratisarbetande gräsrotsrörelse där vem som vill får vara med och arbeta oavlönat för vår gemensamma vision – att dela ut priset och skapa en demokratisk, inkluderande och transparent prisprocess. Allt är frivilligt och man hjälper till så gott man kan med det man kan. Det enda vi kräver är att man sluter upp kring vår värdegrund som är demokratisk och tar ställning mot sexism och rasism. FINNS DET NÅGON SOM SKULLE FÖRVÄGRAS ETT MEDLEMSKAP? OM AUGUST STRINDBERG LEVDE NU OCH SKULLE ANSÖKA OM MEDLEMSKAP I NYA AKADEMIEN, SKULLE HAN FÅ BLI MEDLEM DÅ? Alexandra: En hypotetisk fråga men vi tar avstånd från misogyni och misantropi bland våra medlemmar. De som är med delar vår värdegrund och vill stå upp för alla människors lika rättigheter och friheter. Enligt er hemsida ska det nya litteraturpriset delas ut till “a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind into the world”. Vad innebär det? Ann: Att författaren genom sina berättelser bjuder in läsaren att förstå hens bakgrund och kultur, men också våra gemensamma likheter som människor: våra existentiella, sociala och politiska förutsättningar. Att författaren genom att dela med sig får oss att förstå lite mer om världen och om oss själva. Att författaren gör så att vi kan identifiera oss med en berättelse där vi från början inte känner igen oss. Alexandra: Det vi säger. I sann Alfred Nobel-anda. NI LÅTER BIBLIOTEKARIER NOMINERA KANDIDATER, ALLMÄNHETEN RÖSTA OCH EN JURYGRUPP BESTÅENDE AV FYRA PERSONER VARAV ENDAST EN ÄR MEDLEM I DEN NYA AKADEMIEN UTSE PRISTAGAREN. KAN MAN SÄGA ATT NYA AKADEMIEN DELAR UT DETTA LITTERATURPRIS, NÄR PRISPROCESSEN ÖVERLÅTS TILL UTOMSTÅENDE? Ann: Att expertjuryn står utanför det dagliga ideella arbetet i Nya Akademien är en försäkran om icke-jäv. Jurymedlemmarna ska vara fristående och koncentrera sig på läsningen. Så jobbar ju många juryer, t ex Augustjuryn där ledamöterna av juryn inte är en del av Augustadministrationen. PÅ HEMSIDAN STÅR DET ATT “LITERATURE SHOULD BE ASSOCIATED WITH DEMOCRACY, OPENNESS, EMPATHY AND RESPECT”. HUR GÖR NI FÖR ATT ETABLERA DENNA ASSOCIATION? ANVÄNDS DETTA SOM KRITERIER I NOMINERING OCH KORANDE AV FÖRFATTARE? Alexandra: Detta är inte kriterier för priset men vi anser att litteraturen ska vara öppen, tillgänglig och demokratisk. Litteraturen ska vara inkluderande och rymma mångfald. Det fria ordet ska inte vara ett privilegium för de bemedlade blott eller gynna ett kön, en klass, en kultur – enkelt uttryckt. NYA AKADEMIEN HAR KRITISERATS FÖR ATT EN STOR ANDEL AV DE NOMINERADE TILL DET INTERNATIONELLA LITTERATURPRISET ÄR NORDAMERIKANER OCH SVENSKAR. HUR SER NI PÅ DET? Ann: Först måste jag säga att jag är förvånad över att de som kritiserar de svenska författarna tvärtom inte är stolta över det intresse som svenska författare röner. Det här kan också bidra till att svenska författare i sin tur blir uppmärksammande i utlandet, en sorts omvänd internationalitet. Men nota bene, detta är läsarnas pris, speglat genom svenska bibliotekarierna och det ligger i sakens natur att de är nära den svenska och anglosaxiska litteraturen. Med detta pris, som drivs helt ideellt, prövar vi en ny modell. Det finns många andra litterära priser utgivna av etablerade föreningar och skattefinansierade institutioner som täcker in minoriteter och mindre språkområden. Vårt mål är att skapa en plattform som delar med sig av bra böcker och intressanta idéer, som kan läsas och diskuteras och delas – en demokratisering av litteraturspridandet, om man så vill. Att Nordamerika har många författare med på listan är inte konstigt. Det är en stor kontinent som även inbegriper områden som Kanada t ex. Sedan är det många författare eller författares förfäder som har flytt, migrerat eller bara tillfälligt bytt land (ofta från franska eller engelska kolonier) till USA. Det är också detta som gör berättelserna så dynamiska, mångfacetterade och lätta att ta till sig för alla som inte känner till författarens hemland eller kultur. Jämför t ex med Nobelspristagaren V.S. Naipaul, den i modern tid kanske störste skildraren av det postkoloniala arvet. Han bosatte sig ju i England redan vid 18 års ålder men räknas ändå ofta som en författare från Indien och Trinidad. Jag tänker så här, att var man bor idag – just för tillfället – är kanske inte längre så intressant i vår globaliserade värld. APROPÅ KRITIK! AV DEN KRITIK NI HITTILLS FÅTT: VILKEN ÄR KNASIGAST? FINNS DET NÅGON KRITIK NI KAN HÅLLA MED OM? Alexandra: En del av kritiken blickar bakåt och andas visst klassförakt. Underskattningen av bibliotekarierna och läsare runtom i världen är bara sorglig. PÅ ER HEMSIDA SKRIVER NI ATT “LITERATURE BECOMES THE COUNTERFORCE OF OPPRESSION” MENAR NI ATT DET ÄR NÅGOT LITTERATUREN ÄR, ELLER NÅGOT DE VILL FÅ DEN ATT BLI? BETRAKTAR NI PRISUTDELNINGEN SOM EN POLITISK HANDLING? Alexandra: Berättelserna, historierna, inblickarna i andras liv, kulturer, traditioner, förtryck och kamp bidrar till att bredda förståelsen och bygger broar mellan människor. Vi vill vara med och bryta tystnader och tabun och ge litteraturen den plats den förtjänar. Men detta initiativ är partipolitiskt obundet även om allt vi människor gör och inte gör är politiskt. HAR NI NÅGON FAVORIT BLAND DE NOMINERADE? Alexandra: Flera faktiskt men kan tyvärr inte uttala mig om specifika namn. Jag har röstat som alla andra 31 200 personer men har inget med nomineringar eller juryn att göra. Jag är bara en författare, journalist, litteraturälskare och människorättskämpe som värnar om berättande, skrivande och läsande. Och Sverige som ett föredöme i jämställdhet. … Det är spännande att följa denna akademi, särskilt med tanke på hur den experimenterar med nya metoder och målgrupper. Men givet de fundamentala skillnaderna mellan Svenska Akademien och Nya Akademien vad gäller syfte, värderingar och tillvägagångssätt är det underligt att Nya Akademien menar att de ska fylla luckan efter Nobelpriset i litteratur, och att det till råga på är deras främsta syfte. Nya Akademien verkar det finnas efterfrågan på, men efterfrågar Nya Akademien verkligen luckan den gör anspråk på att fylla? Det uttalade syftet att “säkerställa att ett internationellt litteraturpris delas ut 2018” och valet att schemalägga upplösningen till direkt efter prisutdelningen visar att Nya Akademien prioriterar priset framför sig själv – men kan ett pris väga tyngre än den akademi som delar ut det? För att akademien ska få ett förtroende som går utöver litteraturpriset krävs det att den existerar längre än tills prisutdelningen – att den förbinder sig till att få några år på nacken helt enkelt, i nöd och lust. Så att vi kan se hur det går. Nya Akademien påstår sig vara 100 % transparent. Men när ansvar delegeras till tusentals utomstående för att undvika jäv blir prisprocessen vag; vilka ska granskas? När uppgiften att kora en litteraturpristagare delegeras till hela världen, spelar ledamöternas litterära kompetens ingen roll. De som kritiserat Nya Akademien för att den har inredare och höjdhoppare med på listan över ledamöter tappar därmed sitt argument. Vad är en akademi, egentligen? Nya Akademien har visat sina styrkor, och internationell kulturdemokrati gillar jag skarpt. Men varför motivera sin existens med förfallet av Svenska Akademien? Varför inte gå hela vägen och låta Nya Akademien bli en helt ny akademi som delar ut sitt pris och kör sitt race – utan att snegla på vad andra gör eller inte gör med sitt? P.S. Haruki Murakami gick nyligen ut med att han önskar Nya Akademien lycka till med sitt pris, men själv inte vill ha det då han önskar undvika medieuppmärksamhet för att fokusera på sitt skrivande. I medierna lyfts detta fram som att Haruki Murakami “nobbar alternativt Nobelpris”. Frågan är om han skulle nobba det riktiga Nobelpriset också – med sitt resonemang är han hursomhelst bunden till det. Omslagsbild: Från Den Nya Akademiens websida. Foto: Den Nya Akademien Skriven av: Veronika Gustafson Previous Next

Teater HÄRMED FÖRKLARAR JAG KRIG MOT GUD Teater 2011 Spelades 15 april – 5 maj, 2011 på Amandas teater. Under nio föreställningar bjöd Teater Nu in gymnasieklasser och trevlig publik till Härmed förklarar jag krig mot Gud. I samband med föreställningen anordnades samtal där publiken diskuterade tillsammans med skådespelarna och inlånade moderatorer. I anslutning till föreställningen kunde man beskåda fotoutställningen ”Guds gåva till mannen”. Om föreställningen: ”Sex gudar kommer ner på jorden och intar människogestalt, deras uppgift från Gud är att övervaka världen och se till att livet fortlöper. Några blir ordningsgudar och några blir ödesgudinnor. En dag tröttnar ödesgudinnorna på sin uppgift. Varför blev de kvinnor som ska förlika sig med tanken att föda barn, är deras mening med livet redan bestämd? Berättelsen är en saga och ett porträtt av samhällets syn på fortplantning, kvinnan och Gud. Är meningen med livet barn? Vem är det som stöper oss och styr våra liv? Kan inte allt ibland kännas orättvist uttänkt? Är det inte dags att ta saken i egna händer? Är det inte dags att förklara krig mot Gud?” Föreställningen presenterade inga lättköpta svar utan bejakade det frågande och uppmuntrade till att brottas med könsideal, Gud och de rådande normerna för att ta reda på vad man själv egentligen tycker om saker och ting. Medverkande: Manus och regi – Matilda Johansson Producent – Rasmus Klamas Skådespelare – Anna Bergman, Kaisa-Liisa Strand, Alexandra Frick Brorsson, Elin Hansen, Johan Paus, Nils Lindenmo, Rasmus Klamas och Magnus Lindberg. Scenograf – Petra Linderson Ljusdesign – Michel Käll Kostym – Ia Olsson Guds gåva till mannen Fotoutställning av Gabriella Duraffourd och Astrid Warberg. Härmed förklarar jag krig mot Gud arrangerades med stöd av Göteborgs Stad Kultur, MoKS och Folkuniversitetet.

Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. < Back ”VI ÄR VIKTIGA. VI KAN FÖRÄNDRA. VI GÖR DET IHOP.” Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. ERIKA INGELSSON PRATAR MED ELIN SÖDERQUIST OCH NINA HABER FRÅN GRUPPEN OM KONSTNÄRLIG UTVECKLING, NORMKRITISK SCENKONST, TALKÖRER OCH TRYGGA RUM. Jag träffar två tredjedelar av den hyllade teatergruppen Gruppen på en workshop och efteråt slår vi oss ned för en pratstund. Det är kväll, klockan är snart tio på kvällen men Elin Söderquist och Nina Haber verkar inte ha några problem att stanna kvar ett slag för att jag ska få stilla min nyfikenhet kring hur en egentligen bär sig åt för göra feministisk och normkritisk scenkonst – något som jag tycker att de är experter på. När jag frågar hur de har utvecklats som grupp sedan de började 2011 berättar Nina att de blivit bättre på att ta pauser och veta när de är hungriga. Hon säger också att de med tiden blivit bättre på regissera varandra – och att säga ifrån när de gör varandra ledsna. Jag tänker att det nog faktiskt är det bästa receptet på framgång: Mat och rak kommunikation; Ja, det är nog bra grundförutsättningar för vilket grupparbete som helst. Elin spinner vidare: ”Jag tänker att vi också utvecklat vår estetik ganska mycket, alltså det första vi gjorde var en alternativ julcabarét som var…” Hon skrattar till och verkar söka efter det rätta ordet. ”Rolig. Men mycket har ju hänt sedan dess. Talkörer är till exempel något som vuxit fram succesivt och väcktes när vi gjorde en gatuföreställning. Och när vi gjort klubbspelningar är det ju svårt att prata så då har vi jobbat mer på de fysiska uttrycken och det har blivit mer dans.” Nina tillägger: ”Sedan tycker jag att vi blir smartare för varje projekt. Vi ser oss som en tankesmedja som vidareutbildar oss tillsammans. Inför Gruppen kartlägger den svenska teatern lärde vi oss jättemycket om funkofobi och funkfrågor och nu inför vårt nästa projekt läser vi mycket om postkolonialism och rasism.” De berättar också om att de gjort en radioteater med fokus på nationalism där de också kom in på rasism och Nina konstaterar med ett skratt: ”Den var ju en annorlunda föreställning för oss där vi bestämde oss för att testa att ta det lugnt. Så kan man fråga sig hur mycket vi lyckades, för att vi är så väldigt förtjusta i fart men vi utmanade oss och försökte även att inte tala så mycket i kör, som vi också är väldigt förtjusta i.” Jag tar en klunk vatten och tänker att uttrycket kill your darlings kanske inte alls är ett så dumt påfund för de som vill växa i sitt konstutövande. De tillägger att de varierar andelen rena ”faktascener” med mer rena ”spelscener” och beskriver deras föreställning Gruppen och Herrarna närmast som en föreläsning späckad med akademisk text. Båda får sedan något pillemariskt i blicken när de berättar att de i deras kommande projekt kör ”full on” med fakta igen då det ska handla om ekonomi. Jag slås av att jag aldrig har blivit så exalterad och nyfiken av att någon för ekonomi på tal. När jag frågar hur de tänker kring att arbeta med tunga ämnen som rasism och funkofobi där de själva tillhör normen och inte drabbas blir de med ens eftertänksamma och Nina säger: ”Det är svårt, känsligt, läskigt. Och vi ser till att knyta till oss människor med erfarenhet och som lär oss. Sedan var det ju inte som att vi inte visste, men det slog oss ganska hårt för kanske fyra år sedan, att vi är verkligen… vita”. Elin nickar och fyller i: ”Bianca (Kronlöf, reds amn) är lite mindre vit men kan läsas som vit och vi alla har någon slags medelklassbakgrund. Vad gör det? Vi försöker verkligen rannsaka oss själva”. De uppger sedan att de tackar nej till scener som inte är tillgängliga och att deras senaste projekt både har syn- och hörseltolkats. Angående funkfrågan tillägger Elin att de kände att ”läget var så akut, att förändringen måste börja” men att de också hoppas på att fler med erfarenhet ska komma och ta över teaterscenen. Jag kan inte göra något annat än att hålla med… Hur många gånger har en till exempel sett en rullstolsburen skådespelare i en klassisk Dramaten-uppsättning? Varför ses egentligen bara (den vita) normkroppen som det intressanta och representativa? Sedan kommer vi till den frågan vars svar jag nästan är mest nyfiken på det då det är något jag funderat en del på: Det här med att predika för de redan frälsta. Gruppen har en stor fanbase av en skara redan invigda feminister och antirasister, och många är politiskt aktiva och samhällsengagerade. Men hur går det egentligen med att nå utanför den så kallade PK-klicken? Nina svarar direkt och utan tvekan: ”I vissa klickar har vi blivit en grej och dom rummen måste få finnas. Det måste få finnas scenkonst som är snäll, intressant, politisk. En trygg plats där vi vet att ingen plötsligt kommer bli våldtagen på scen, eller att det kommer vara rasistiska pjäser. Dom rummen måste få finnas och det finns nästan inga.” Hon tittar rakt på mig. ”Vi måste vara ett sånt rum, vi skapar det då”. Elin lägger till att de är väldigt intresserade av de redan frälsta och att de ska orka utföra sin aktivism på sina arbetsplatser och i sina sammanhang. Jag kommer på mig själv att bli lättad över deras svar – att det faktiskt är okej med föreställningar där målet kanske inte är övertyga och utbilda en publik utan också att peppa de som redan tar debatten, de som redan vill och försöker åstadkomma en förändring. Nina reflekterar kring att de såklart hoppas att de kan nå ut även till andra, men att risken för att bli behagsjuka och oroliga skulle öka om de skulle försöka passa alla. Och jag tänker tillbaka på de gånger jag själv försökt med denna omöjliga uppgift och hur mycket ångest det leder till och hur lite kreativitet som föds ur detta tankesätt. Slutligen måste jag givetvis be om lite konkreta tips om hur en på bästa sätt kickar igång en normkritisk frigrupp och får bland annat tips om boken ”Större än såhär: Tankar för en genusnyfiken gestaltning”. Men också att våga ta hjälp av varandra – att höra av sig till andra som en beundrar och be om råd. De understryker vikten av att stötta varandra och inte skapa läger emellan olika frigrupper som alla jobbar mot samma mål. Och Nina sammanfattar det med orden: ”Vi är viktiga. Vi kan förändra. Vi gör det ihop”. Sedan går vi tillsammans mot tågstationen i decembermörkret för att sedan skiljas åt. Jag känner mig mer upplyft och upplyst än på länge. Omslagsfoto: Agnes Söderquist Skriven av: Erika Böös Previous Next

Teater RÖRELSEN PÅ INKONST Teater 2024 Ett filosofiskt spiondrama om viljan att göra skillnad inspirerat av den politiska filosofen Hannah Arendt spelas i Malmö på Inkonst den 18 september. Hon har kommit hit för att vänta på någon. Kanske har han trenchcoat, det är irrelevant. Vad har hon gjort sig skyldig till? Hon har definitivt agerat, hon får det att röra på sig. Går det egentligen att klandra henne? Hon gjorde ju i alla fall någonting. Vi slungas ner i en brant spiral mot det oundvikliga slutet, en väg kantad av hemliga uppdrag, peruker, otaliga värvningar och osanningar. Med inspiration av den politiska filosofen Hannah Arendt, spionberättelser och objektsteater har Teater Nu skapat en föreställning där godhet, lycka och arbete sätts under förstoringsglaset. “Vad jag föreslår är mycket enkelt, nämligen varken mer eller mindre än att vi ska tänka efter vad vi faktiskt gör när vi verksamma.” – Hannah Arendt Arendt avkräver oss handling och att vi tar ansvar för våra handlingar, trots att vi inte kan förutspå dess konsekvenser. Där även handlingens kvalité är av vikt och inte endast målet. Vad är det vi gör när vi agerar och vad får det för konsekvenser? CRED Manus och regi: Matilda Klamas Skådespelare: Ronja Svedmark Dramaturg och producent: Sara Östebro Ljus och ljud: Viktoria Ottosson Foto: Jesper Johansson DÖRRAR: 18.30 PÅ SCEN: 19.00 LÄNGD: 2 H inklusive paus KÖP BILJETT

Projekt BUSSRESOR MED GIBCA EXTENDED Projekt 2023 Välkommen på ett häpnadsväckande äventyr genom möjliga framtider! Kliv ombord på vår rullande farkost och gör dig beredd på att navigera genom tid, rum, framtider och alternativa världar. Lördag 23 september 11.00-18.00 Första rymdresan - en busstur genom möjliga framtider Ulricehamn - Finnekumla - Bollebygd - Ulricehamn Vi reser genom Finnekumla – Hos Finnekumla Dans & Konstscen tar vi del av performancekonsert med Tiny Festival Producers + Iryna Novikova aka Insomnia_taxxi. De spelar The Answering Machine . En konsertläsning i samarbete med Ukrainska kulturarbetare i exil. Vi träffar Linnea M.F Larsson, konstresidens med projektet Vapenvård , där M.F Larsson arbetar med ull. Bollebygd – Boy konsthall och Boys boys boys , Bollebygds första "nattklubb". När skymningen sveper in över Bollebygd öppnas dörrarna till Boys boys boys , en drömsk tillflyktsort där virriga hjärnor och trötta fötter kan släppa taget om verkligheten och färdas bort över upplevelsehorisonten. Längs vägen: Samtal, underhållning, guidad tur, lunch. Boka plats: infodisk@ulricehamn.se Uppsamling vid Rådhuset i Ulricehamn. Lördag 7 oktober 12.45 – 20.45 Andra rymdresan – en busstur genom möjliga framtider Göteborg – Skene – Uddebo – Finnekumla – Bollebygd – Göteborg Vi reser genom Skene – Konstnärsgrupperna MASU och DOMA presenterar gemensamt utställningen Minnen om framtiden . Här utforskas en plats i skogen och dess olika lager av möjliga materiella minnen. Uddebo – Vi kikar in en utställning om Drömfabriken 2022 och 2023. Upplagorna har curerats tematiskt utifrån “ naturfärgning” (2022) och “ fläckar och hål / lappa och laga” (2023). Finnekumla – Hos Finnekumla Dans & Konstscen tar vi del av installationen Dån (Benedikte Esperi & Jesper Cederholm) som utforskar dån som kraft och hur det inverkar på förmågan att navigera genom rum och tid. Här kan vi även ta del av verket Vapenvård (mode II) (Linnéa M.F. Larsson) som ställer frågor om självförsörjning, industri, våld, skydd, kris och gemenskap. Bollebygd – Sista stoppet blir Boy konsthall och Boys boys boys , Bollebygds första "nattklubb". När skymningen sveper in över Bollebygd öppnas dörrarna till Boys boys boys , en drömsk tillflyktsort där virriga hjärnor och trötta fötter kan släppa taget om verkligheten och färdas bort över upplevelsehorisonten. Här finns även tid för mat och efterhäng innan hemresa. Längs vägen: Samtal, underhållning, guidad tur, förfriskningar. Avresa: 12.45 från Stora Teatern, Göteborg Förbokning krävs. Resan är gratis, mat och dryck finns att köpa längs vägen. FULLBOKAT!

En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. < Back FESTIVALSPECIAL En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. DAGS FÖR EN RIKTIGT FESTIVALSPECIAL MED TIPS PÅ INTERNATIONELLA FESTIVALER OCH HUR EN HITTAR IN I STÄMNINGEN. DESSUTOM HAR MATILDA BEGETT SIG TILL BERLIN FÖR ATT TA PULSEN PÅ THEATERTREFFEN. Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj. Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst. Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig. Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna! Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör. Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. Vilka är era topp tre festivaler? Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler. En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. Vilken var den tredje? Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. Vad är det ni ska göra på GDTF? På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018 Skriven av: Matilda Klamas Previous Next