Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. < Back AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. Previous Next AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Artist Name 00:00 / 44:01

Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. < Back 1:4 – JETZT BIENNALAR Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. Teasers: - Lars Ring berättar om sitt intensiva hat. - Farnaz Arbabi ger oss överlevnadstips. - Nils Poletti om att spela för branschen. Inklippta människor: Mario Castro Sepulveda (marknadsförare Teater 23), America Vera-Zavala (dramatiker), Elin Collmo (producent, Teater Sláva), Nils Poletti (konstnärlig ledare, Turteatern), Benedikte Esperi (dansare), Johan Häggblom (inspicient, Göteborgs Stadsteater), Lars Ring (teaterkritiker, SvD), Moa Backman (dramatiker), Logi Tulinius (skådespelare), Farnaz Arbabi (konstnärlig ledare, Unga klara Previous Next 1:4 – JETZT BIENNALAR Artist Name 00:00 / 1:02:13

Sara Axelsson har träffat den romska kvinnoföreningen Trajosko Drom och gruppen bakom föreställningen En Oförglömlig Historia. < Back STOLT HISTORIA SOM SKAPAR FÖRÄNDRING Sara Axelsson har träffat den romska kvinnoföreningen Trajosko Drom och gruppen bakom föreställningen En Oförglömlig Historia. “VI VILLE VISA KAMPEN”. SARA AXELSSON HAR TRÄFFAT DEN ROMSKA KVINNOFÖRENINGEN TRAJOSKO DROM OCH GRUPPEN BAKOM FÖRESTÄLLNINGEN EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA. I november förra året såg jag föreställningen En Oförglömlig Historia på Stora Teatern i Göteborg. Föreställningen gjordes av Trajosko Drom, en romsk kvinnoförening baserad i Göteborg som jobbar med romers rättigheter. Det är också vad deras föreställning handlar om; romers rättigheter, liv och historia – både i Sverige men också på andra ställen i världen. Det är dans, det är sång, det är sorg, kamp, stolthet och glädje i en salig blandning. Livshistorier koncentrerat i en två timmars föreställning. Det är en historia både för de som levt den, men också för de som inte vet vad det innebär att vara rom idag. Jag blev nyfiken på vad kommer hända härnäst för Trajosko Drom och föreställningen, så jag stämde träff med Nathalie Ivanovitch, Silvia Mutto, Nina Trollvige, Linda Turilow från Trajsko Drom för att få höra mer. Vad gör de annars, när de inte producerar teater? Silvia: Vi får besök från romer som behöver hjälp med att skriva CV eller hjälp med myndighetspapper, följer med till läkaren, hjälper dem med att översätta något som de inte förstår. Vi har ju ett öppet kontor här så att de kan komma och få den här hjälpen. Och sen har vi ju en massa andra projekt där vi jobbar med unga tjejer, unga kvinnor – och med rättighetsfrågor, med hälsa. Så det är ju jättebrett. Föreställningen var bara en bit av det vi gör! Linda: En liten del av kakan. Ett liten del, men som tog mycket tid! Nina: Ja, och jag har skrivit en skuggrapport till Europakommissionen – i ett uppdrag från dem att skriva om romsk inkludering i Sverige. Hur det är ur det romska perspektivet i civilsamhället. Så det är verkligen högt och lågt, blandat. Det är väldigt mycket att göra, men det har varit ett stort tryck och en stor efterfrågan på oss – så att du lyckades haffa oss här nu… Silvia berättar att de till en början var osäkra på om de hade tid till att satsa på föreställningen, om de skulle kunna driva ett så stort projekt samtidigt som att alla andra delar av verksamheten skulle fortsätta. “För min del kan vi producera mer!” tillägger Linda, och det verkar som att alla är lika nöjda med att de tog beslutet att satsa. Silvia: Det blev mer personligt än vad vi trodde. Anna Ulén (regissör, reds. anm.) sa “berätta på ditt sätt, gör det på ditt sätt så att det blir naturligt”. När vi såg att det kändes naturligt och de kände sig hemma – på det sättet som de talade och agerade, då blev det “wow!” det blev liksom bättre. Föreställningen blev ännu bättre. Linda: Anna är en mycket trevlig person att samarbeta med och hon är verkligen ett proffs på alla sätt. Och hon har tålamod, hon har verkligen tålamod! Anna är bra på att jobba med deltagande processer och är engagerad i mänskliga rättigheter. Det är hon som trott på detta och stöttat hela tiden. Som sagt “jo, men vi kan göra det själva”, utifrån våra egna berättelser och utveckla det. Manuset har ju utvecklats under tidens gång och det är hon som stöttat och trott på idén. Hon har ju varit en stor del av alltihop. Berättelserna och det konstnärliga. HUR BÖRJADE ARBETET MED FÖRESTÄLLNINGEN? Silvia: Första året jobbade vi mycket med romska ungdomar i förorter i Göteborg. Unga tjejer och killar – där vi hade mycket träffar och vi pratade om den romska kulturen. För vi har ju ingenting nedskrivet. Och de unga tjejerna och killarna intervjuade folk, de intervjuade äldre romer, för att kunna bevara historierna och få det nedskrivet. Vi gick med dem på studiebesök till bland annat operan, och de fick prova på att stå på scen själva. De fick känna av den här teaterbiten, för många har ju inte det. Det är inget vi har som självklart, att man går på teater med familjen, eller att man går till operan. Det händer inte! Så det kanske kommer börja hända nu, efter den här föreställningen. Det här har ju varit jätteintressant. Nina: Projektet började som en del av Kreativa Platser (ett kulturprojekt via Kulturrådet, reds. anm.) och det var ju inte bara vara målinriktat mot föreställningen, då visste vi inte hur det skulle te sig, och vilka som skulle vara med på scen till exempel, vilka berättelser som skulle komma med och hur. DET SOM JAG TYCKER ÄR FINT MED ER FÖRESTÄLLNING ÄR ATT NI BÅDE LYFTER UPP DET TUNGA MEN OCKSÅ DET FINA OCH ATT NI LYFTER UPP EN STOLTHET. Linda: Det var det jag ville att vi skulle visa, så att det kommer fram. Nina: Ja, vi ville inte bara lyfta upp det tunga. Vi ville lyfta upp överlevnadsstyrkan. Det ville vi göra rent konstnärligt, att vi alla är där, att vi har den här gemenskapen. Ville visa kampen. Hur saker missförstås som egna val, som kanske egentligen, att man inte har fått lov att vara bofast, så man har fått bo i tält, med tält och vagn. Och sen kanske husvagn. Att visa det. Silvia: Men vi vill ha fram det här, att vi är stolta. Att vi kan få vara stolta för att vi är romer. För att vi ska få älska vår kultur, och att vi älskar vår kultur. Och vi ville visa det på scen. Det är viktigt för oss och vi gillar att vara romer och vi trivs med varandra. Det är utåt vi måste dölja det, det romska. Vi är jättestolta och vi ville visa det på scenen. I ER PROGRAMSERIE (FEM KVINNOR, SVTPLAY) SÅ VAR DET NÅGON SOM SA ATT DET PRATAS MYCKET OM ROMER, MEN ATT NI INTE FÅR PRATA SJÄLVA. DET ÄR NÅGOT JAG SJÄLV TYCKER STÄMMER, FÖR DET HÄR ÄR FÖRSTA GÅNGEN SOM JAG KÄNNER ATT JAG HAR FÅTT HÖRA ROMSKA BERÄTTELSER FRÅN ROMER SJÄLVA. OCH DET KÄNDES VIKTIGT. SAMMA SAK UPPLEVDE JAG NÄR JAG SÅG EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA. DET BLIR EN HELT ANNAN BILD NÄR DEN PRESENTERAS INIFRÅN ETT ROMSKT PERSPEKTIV – ÄN UTIFRÅN. Silvia: Exakt, för det är alltid någon annan som har berättat vår historia. Det är någon som har sagt: Ja, men jag kan om romer och jag vet hur dom är, och jag vet vad dom vill ha och vad dom behöver. Och i det har vi känt att “nej, vi vill berätta vår egen historia – så som det egentligen är och hur vi känner”. Nina: Det var många romer som var där som kände “ja, men det här är min vardag”. Till exempel i en scen som vi hade med som utspelar sig på Arbetsförmedlingen. Att man får se i en scen det man upplever är fel, att det inte ska vara sådär. Det var många som sa det “jag får se mitt liv!”. Silvia: Men för många romer var det första gången som de var och såg någonting, alltså, en teater, en föreställning. Det var första gången. Folk har aldrig varit inne på Storan. Det är helt ny värld som öppnas för dem. OM MAN SOM UTOMSTÅENDE VILL STÖTTA ERT ARBETE ELLER STÖTTA ROMERS RÄTTIGHETER, HUR KAN MAN ENGAGERA SIG DÅ? Linda: Om man bara är en vanlig person så tänker jag såhär: På grund av vår historia och sånt där så har vi ett rykte, och det ligger inristat i människor. Så folk som var och såg föreställningen kanske fått en annan syn. Det är ju det, att på något sätt förändra den här synen. Nina: Förståelsen. Linda: Ja, förståelsen! För det är ju mycket missförstånd. Till exempel att “romer dom ljuger, dom stjäl”. För att det kanske förr i tiden var några kvinnor som stal två höns? Men varför gjorde de det? För att de hade fem barn hemma som är utan mat – utan boende. Det var för att överleva. Men, det är ingen som säger att det var därför de tog de här två hönsen. Att det var för att mata sina barn – utan “ha!” och så är det bara det här att “de är tjuvar, de är tjuvar”. Förstår du? Så det är ju det här som måste förändras. Synen på oss romer. Så jag känner att där, där måste det brytas på något sätt men jag vet inte hur. Det är det stora frågetecknet för oss här också och det vi arbetar med dagligen. ÄR NI NÖJDA ÖVER HUR EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA HAR TAGITS EMOT? Linda: Ja, alltså vi är överväldigade! Silvia: Alltså jag fattar inte än idag att vi har kunnat göra det här. Jag har inte landat än och känt efter… Igår träffade jag några äldre damer som också har en organisation – och hon sa till mig “jag har aldrig vetat innan hur ni har haft det. Hela min syn på den romska gruppen har blivit förändrad.” Bara det, att få höra någonting sånt! Hon sa “det är nu jag förstår, och ser er på ett annorlunda sätt än vad jag gjorde innan”. EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA Trajosko Drom Två gästspel med hela ensemblen i vår (finansierat av Postkodsstiftelsen): Palladium i Malmö – 8 mars Södra Teatern i Stockholm – 13 mars En liten av föreställningen åker också upp till Norrbottens museum i april/maj. Läs mer: Trajosko Drom Fem kvinnor – Ta del av Trajosko Droms arbete via SVTplay–serien där man får lära känna Nathalie Ivanovitch, Silvia Mutto, Marcela Kovacsova, Nina Trollvige, Linda Turilow – deras historia och arbete med romers rättigheter. Nina och Nathalie medverkar också på scenen i föreställningen med sång, dans och agerande. Omslagsfoto: Ola Dyrhill Skriven av: Sara Axelsson Previous Next

Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. < Back LÅT OSS PÅVERKA Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. Block: Kulturens gräsrötter, #4 SISTA DELEN I REPORTAGESERIEN KULTURENS GRÄSRÖTTER HANDLAR OM PÅVERKAN. MATILDA KLAMAS RINGDE UPP FRIDA BLOM PÅ PR-BYRÅN WESTANDER OCH FICK VETA MER OM LOBBYING OCH OPINIONSBILDNING. Frida Blom jobbar som projektledare och PR-konsult på Westander sen fyra år tillbaka. Hon är delägare och ansvarig för byråns erbjudande gällande opinionsbildning och lobbying. Dessutom har hon en bakgrund inom Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och därmed erfarenhet att verka som lobbyist på gräsrotsnivå. Helt enkelt någon som har stenkoll på det där med att påverka. Westander är en PR-byrå som jobbar med att skapa publicitet, opinionsbilda och påverka politiska beslut. Själv snubblade jag över Westander genom deras fritt delade PR-handbok. I den får en ta del av handfasta tips i allt i från pressmeddelanden till hur en ska tänka inför en tv-debatt. Viktiga tips som de delar med sig av fritt. Varför kan en ju undra? Bör en inte behålla sina knep för sig själv? Inte om målet med verksamheten är att fler ska delta i samhällsdebatten. För Westanders filosofi är att ju fler som engagerar sig i debatten, desto bättre är det för både demokratin och samhällsutvecklingen. Frida berättar också att de lever som de lär, och driver frågor som berör deras bransch. “Vi driver till exempel att PR-branschen ska bli mer öppen, vi har lobbat för att riksdagen ska införa en frivillig uppförandekod för PR-konsulter” Westander gör helst inte påverkningsarbetet åt sina uppdragsgivare, som att kontakta journalister och politiker. “Den typen av relationsbyggande tycker vi att uppdragsgivaren ska äga själv. Dels för att det inte är smart att bli för beroende av en PR-byrås kontakter, dels för att vi tror att det är det mest effektiva sättet”. För det handlar ju faktiskt om ett relationsbygge om det så är mot media eller mot beslutsfattare. VAD ÄR DÅ LOBBYING OCH HUR GÅR DET TILL? “Lobbying är att försöka påverka politiska beslut genom opinionsbildning via sociala och traditionella medier (tv och tidningar) eller genom direktkontakter med beslutsfattare” säger Frida. Opinionsbildning via media syftar till att få många människor att få upp ögonen för en sak som behöver förändras. När det är “tillräckligt” många röster som vittnar om samma förändringsbehov eller problem blir frågan också mer relevant för de som ska ta besluten. Direktkontakter med beslutsfattarna handlar ofta om möten, uppvaktningar, mail, telefonsamtal eller att man bjuder in beslutsfattarna till olika seminarium. Eller att en föreslår gemensamma initiativ. “Det optimala är om lobbyisten genom breda kanaler lyckas påverka allmänhetens värderingar, attityder och åsikter så att det skapas ett opinionstryck på beslutsfattarna, och att man genom direktkontakter samtidigt kommer med ett förslag till beslutsfattaren om hur han eller hon ska lösa situationen. Man levererar en lösning på ett faktiskt problem som politikern upplever att många människor bryr sig om.” Det vanligaste misstaget när en vill påverka är enligt Frida att en agerar kravställare istället för att se beslutsfattaren som en medspelare. “Man säger det här är fel och gör någonting åt det här.” Om inställningen är att politikern är en motspelare som ska övertygas börjar hela processen i ett motståndsläge och då är det också lätt att köra fast. Genom att istället se politikern som en medspelare och någon som en kan hjälpa, kan en komma mycket längre. Frida tipsar om hitta gemensamma intressen snarare än att ställa sig på motsatt sida. Dessutom är det guld att när en lägger fram ett problem också ha en formulerad lösning, då finns det ju ett konkret förslag att börja arbeta mot. KARTLÄGGA ÄR A OCH O För att veta hur en ska gå tillväga gäller det att kartlägga situationen, skaffa sig kunskap och göra en analys av den politiska spelplanen. Var ligger den här frågan nu? Vilka beslut ska fattas av vilka? Vad tycker politikerna om denna frågan just nu? Vilka aktörer har mycket inflytande vilka har litet inflytande. Vilka är rådgivarna och vilka tar beslut? Helt enkelt hur ser beslutsprocessen ut? “När kartläggningen är gjord är det dags att börja försöka påverka processen. Ju tidigare man kan komma in ju större chans har man att lyckas.” Ett första steg kan vara att lobba för att en utredning ska tillsättas, nästa steg skulle kunna vara att påverka direktiven för utredningen och det tredje steget att påverka utredaren för att få den att presentera ett förslag som man tycker om. Sedan går det att påverka remissinstanser och själv skriva remisser. Det går att lobba från kommun upp till hela vägen till riksdagsnivå. Processerna ser delvis olika ut, men principerna för arbetet är desamma. Det finns givetvis ännu fler moment att bedriva påverkan kring men viktigt är att vara med tidigt i processen, hur den än ser ut. LOBBYVERKSAMHET KAN HA EN NEGATIV KLANG För mig kan lobbying kännas främmande och något som jag tänker att främst stora företag sysslar med. Bilder av män i kostym i hotell-lobbys kommer upp på näthinnan så fort jag hör ordet. Även Frida känner igen att många får negativa associationer till ordet lobbying och hon tycker att många förknippar det med bilden som ges i amerikanska filmer, där resursstarka företag mer eller mindre köper sig makt. Men det är långt i från verkligheten tycker Frida som även var lobbyist då hon arbetade på Svenska Freds (en fredsorganisation). “Alla som försöker påverka politiska beslut är lobbyister. Vår ingång är att ju fler som försöker påverka desto bättre är det för demokratin.” Frida ser ändå två problem inom lobbyrörelsen, dels en resursojämlikhet och dels att viss lobbying sker i det fördolda. “Resursojämlikheten bidrar givetvis till en risk att de resursstarka får mest inflytande och det där måste man försöka motverka på olika sätt. Vi har till exempel föreslagit att riksdagen ska erbjuda gratisutbildningar i lobbying för organisationer”. Det andra problemet, när lobbying sker i det fördolda, handlar främst om när en uppdragsgivare hyr in en konsult och den personen lobbar utan att tala om vem det är som betalar, vem som är den riktiga avsändaren. “I så fall är ju risken stor att politiker och journalister och allmänhet vilseleds och inte kan ta ställning kring trovärdigheten i budskapet.” Westanders lösning är ett självpåtaget öppenhetskrav samtidigt som de försöker arbeta för mer öppenhet i branschen. KULTURSEKTORN KAN BLI BÄTTRE PÅ LOBBYING Jag frågar Frida hur bra hon tycker kultursektorn är på att arbeta med lobbying. Hon upplever att kulturen har ett stort och viktigt engagemang samtidigt som sektorn har en tuff situation ekonomiskt och personellt och därför satsas inte heller pengar på att verkligen försöka påverka. Frida tycker att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att argumentera för sin sak. “Jag känner generellt sätt att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att tala om varför ni är viktiga för samhällsutvecklingen. Det är det enda sättet att förmå politikerna att lyssna, att berätta varför ni har en väldigt samhällsnyttig verksamhet.” En kommunikationsutmaning menar Frida. Om vi vill ha mer resurser måste vi kunna visa på varför det är bra för samhället. Ett annat tips på vägen är att vara konkret i vilka beslut som ska fattas och utav vem. “Den som hör ert budskap ska veta – Aha det är det här jag ska göra efter det här mötet, nu vet jag exakt vad jag förväntas att göra.” Allmänna budskap går helt enkelt bort. DAGS FÖR PÅVERKAN? Då var det väl bara att börja formulera de vassaste argumenten, kartlägga och bygga relationer. Visst, det kan lätt kännas övermäktigt men då gäller det att komma ihåg att det behöver inte vara svårare än att ringa ett telefonsamtal för att sätta igång en påverkningsprocess. Dessutom är vi inte öar av ensamma kulturarbetare utan nu säger vi “hurra!” för organisering och tar de första spadtagen tillsammans. Låt oss bli kungar på att lobba! Ta gärna del av tidigare reportage i serien, läs bland annat om gräsrotsperspektivet i en punkkontext, en analys av kulturell infrastruktur kring en partybåt och en intervju med en kulturpolitiker. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Nu är avsnitt 14 här. Vi får lyssna till en märklig rit, snacka gott om teater och har podens första gästinslag. Tjoho! < Back AVSNITT 14 – KRIGSBALETT OCH EN BEHÖVLIG KÄFTSMÄLL Nu är avsnitt 14 här. Vi får lyssna till en märklig rit, snacka gott om teater och har podens första gästinslag. Tjoho! Previous Next AVSNITT 14 – KRIGSBALETT OCH EN BEHÖVLIG KÄFTSMÄLL Artist Name 00:00 / 37:05

Sara Östebro tog del av samtal om klubbkultur och DJ-liv. < Back ”SVARTKLUBBARNA KOMMER DÖ UT” Sara Östebro tog del av samtal om klubbkultur och DJ-liv. Sara Östebro spenderade nästintill all sin Bokmässe-tid i en rosa monter tillhörande Institutionen för kulturvetenskaper. Omgiven av gröna växter, godis och en popcorn-maskin tog hon del av ett samtal om klubbkultur och DJ-liv. “SVARTKLUBBARNA KOMMER DÖ UT” Kanske orättvist att bara ta ett citat så där ur sitt sammanhang och slänga upp det som titel, men jag gör det ändå. Det var Julia “Pugsi” Ivarsson som uttalade dessa ord under ett samtal med titeln The Only Way is Up där klubbkulturen sattes under lupp. Julia sa nog de där orden lite ur frustration, lite på grund av “äh, jag är less”-känslan. Mer om varför hon uttalade dessa ord senare (cliffhanger!). För samtalet jag tog del av var inte endast så grått och undergångsbetonat, tvärtemot var det ett mångsidigt samtal om klubbvärlden – både en kritisk analys och en kärleksförklaring till en värld i ständig rörelse. Anna Gavanas och Anna Öström berättade om sina erfarenheter från en spännande epok i svensk klubbhistoria. Deras bok DJ-liv släpps i februari 2016 och i boken undersöker de vilka aktörer som drivit fram DJ-kulturen i framförallt Stockholm, och med vilka visioner, motgångar och ideal de gjort detta. Bland annat har de spårat hur queerkulturen påverkat dj-kulturen. ulia “Pugsi” Ivarsson, DJ och klubbarrangör, är väl känd för de flesta klubbgåare i Göteborg. Queerklubbs-kulturen kommer upp på tal och när vi går in på kritiken så nämner Julia att hon till viss del känner av en stelhet och nämner vänner som inte känner sig “tillräckligt gay” för att passa in i vissa av dessa klubbsammanhang. Att en måste vara normbrytande på många olika sätt för att bli accepterad och att vissa kulturella markörer är så pass viktiga att någon utan kunskap om dem kan bli utesluten.”Det finns absolut maktstrukturer och hierarkier även om inte många vill erkänna det”. Anna Öström fortsätter: “Det finns en tendens hos utsatta grupper att hålla på sin grupp”. Inget konstigt med det. Alls. Det behövs rum där utsatta och normbrytande individer kan växa sig starkare tillsammans och dela gemensamma erfarenheter. Men hur påverkas då dessa rum av den ökande popularitet som i sin tur lockar till sig en bredare publik? Queerklubbarna har ju minst sagt exploderat under de senare åren i Göteborg. Någon nämner att många queerklubbar idag “kidnappats av straighta som gillar att ha glitter i ansiktet”, någon annan undrar vem som kom på att “glitter” kunde räcka som tema. Kanske är den där stelheten som Julia nämnde en reaktion på detta, tänker jag. Men såklart, så fort någonting blir tillräckligt populärt så vill alla vara en del av det, ha en del av kakan. Svängningarna mellan underground och mainstream är omvälvande, men såklart inte endast av ondo. Julia nämner feminismen som startade som en undergroundrörelse. Anna Gavanas att det “inte går att ha en helt manlig line-up idag utan att det blir problematiskt”. Saker händer, och mycket av det som händer händer tack vare folk som kämpat i underläge, som verkat utanför officiella sammanhang, som varit jäkligt underground men vars idéer spridit sig och kommit att påverka våra verkligheter idag. VARFÖR SA JULIA DE DÄR ORDEN DÅ? Under samtalet så snackades det om läget i Göteborg, om en utveckling där svartklubbarna i Göteborg blivit mer mainstream. “Alla” har koll, “alla” är på “alla” klubbar, att det inte finns någon egentlig gräns mellan svart- eller vit klubb – vi går på det vi tycker låter coolast. Men visst är det så att en svartklubbsromantik råder. Vita klubbar leker med svartklubbsestetiken. Julia berättar om tips klubbarrande vänner fått: “Säg att de måste skriva upp sig på lista, då kommer alla tycka det är coolt”. Så visst är det så att svartklubbarna fortfarande har något mer som lockar än billigare alkohol och längre öppettider. Det är något magiskt med miljön, det oväntade och såklart med arrangörer som vågar boka mer experimentella och nyskapande akter då de inte behöver oroa sig för dagskassor och inkomstkrav. Arrangörer som vågar riskera mer. Så – är det inte härligt att svartklubbarna frodas? Tillbaka till Julia: “Göteborgs stad har ju fattat det där, i och med hela grejen med Ringön. De har fattat att det finns kapital där att dra vinning av”. Aha, kapital, Aha, vinning. Någon förstår såklart att det finns pengar att tjäna här. Och det är när detta kommer upp på tal, om Göteborg & Co’s förstudie om Ringön med namnet “Tillåtande oaser” som sucken kommer och orden “svartklubbarna kommer dö ut, tror jag”. För visst är det så att när underground blir uppmärksammat av det mainstreama och av folk med makt, då någon börjar räkna sedlar, så finns det en risk att det som var just så där spännande, magiskt och risktagande försvinner. Att det blir anpassat, sönderkramat eller plötsligt får nåt slags uppdrag för att fylla någons politiska mål eller boosta besökssiffror. När jag vandrar ifrån den rosa montern och vidare in i Bokmässe-kaoset så har jag ändå en hoppfull känsla av att klubbvärlden transformerar sig själv ur den knipan också, till nya och oanade former, till nya rum, till nya fantasier. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. < Back 5:1 – KÄNDISJAKT Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Två tredjedelar i staterna och en i kalla GBG. Vad snackar en då om? Jo men pressbilder så klart, och vilket land som är bäst på att leverera dem! Och så annat mustigt, så som kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Previous Next 5:1 – KÄNDISJAKT Artist Name 00:00 / 1:04:05

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

En festival helt tillägnad performancekonsten. < Back GENERÖS PERFORMANCEFESTIVAL I JANUARIMÖRKRET En festival helt tillägnad performancekonsten. “SÅ HÄR I STARTEN AV JANUARIDEPRESSIONEN SÅ ÄR DET FINT MED EN PLATS DÄR EN FÅR LOV ATT BARA VARA”. SARA ÖSTEBRO HAR BESÖKT 13FESTIVALENS FÖRSTA DAG. EN FESTIVAL HELT TILLÄGNAD PERFORMANCEKONSTEN. För tredje året i rad blir det performancefestival på Konstepidemin i Göteborg under trettonhelgen. Festivalen startades 2015 av Anna Carlson och Jill Lindström som ville skapa en plattform för performancekonsten och skapa en plats där konstnärer från ett brett fält kunde mötas. Redan från starten var tanken att ge plats åt både etablerade konstnärer, liksom studenter och noviser inom formen. Vad som slår mig när jag besöker festivalens första dag är bredden och den stora mängd deltagande konstnärer, det är hela 120 konstnärer som fyller programmet under de två dagar festivalen är igång. Det är imponerande. Vad jag också lägger märke till då jag stegat upp för backen upp till Konstepidemin är den speciella atmosfär som gör sig gällande. Festivalens form, likväl som det konstnärliga innehållet, provar sig fram, testar, känner efter. Ett trevande, ett sökande. Formen gör bara gott, det ger stort svängrum. För besökaren kan upplägget kanske kännas svårtillgängligt till en början. Festivalen fjäskar inte precis, den halvinterna attityden (det känns som att alla känner alla) kan skapa viss osäkerhet, det är inte tillrättalagt och du får se till att hitta rätt bland husen. Som besökare får du själv ta ansvar för din vistelse, och ja, du kan behöva prata med folk (!) för att hitta rätt eller veta vad som försiggår. Mängden av programpunkter och parallella tider kan också göra det svårt att hitta fokuset och lugnet som varje enskild akt kräver. Men om du orkar att ge dig in i upplevelsen så får du mycket tillbaka, och efter ett performanceverk eller två så känner du dig invigd. Mitt första verk för dagen trängs jag i en dörröppning för att få en glimt av. Det är Anastasia Savinovas Come back. Come barefoot. Växter sys fast i kläder, jord på golv, och så avslutas det med att några av publiken får ta emot vita kuvert. Jag fick inget själv, så vad som finns inuti får vara ett mysterium. Lina Karlsson, Lisa Sellin och Maja Östebro ger en andaktsfull performance där ingefäran får gestalta kunskap och vår möjlighet att växa fritt utan hinder. I en annan dörröppning kikar jag över axlar in på Clara J:son Borgs The Chase to be among Men. Axlar, armar och händer i en egensinnig koreografi, som om de värmer upp inför något. “Into my arms, O Lord” sjungs. I festivalens samlingspunkt tillika cafeteria, för kvällen förvånansvärt lik en toppstuga på en skidort med doft av brasa och människor som trängs i värmen, tar jag del av bandet BabyBabyBullshit där vi uppmanas att säga NEJ! till fascister, nazister och rasister. “De kommer knacka på din dörr”. Jag lyssnar till en personlig och indragande historia av Krystallia Sakellariou. Om en mor som dött och om vad som är kvar, om dagböcker, arkiv och liv. Tillbaka till toppstugan där Benedikte Esperi och Fanny Kivimäki låter publiken lysa upp deras kroppar när de långsamt och iförda ögonbindlar tar sig fram bland bord och stolar. Rummets energi samlas. För mig avslutas kvällen med brottningsmatch med titeln Du e dum i huvet, av Emelié Sterner och Sebastian Rudolph Jensen, men ikväll med Frida Boson som inhoppare in i Emeliés ställe. Ett möte mellan två personer som har olika tankar om konst och skapande. Svettigt, rått, varmt och vackert. Just så här i starten av januaridepressionen och omsluten av mörkret som inte kommer försvinna på ett tag så är det fint med en plats där en får lov att bara vara. Fri från köphets och saker att ta tag i. Istället en plats för utforskande av det där stora som vi alla är en del av. Men en behöver inte analysera verken eller grunna på mening, det kan komma senare om en har lust. Nu är du bara här i rummet tillsammans med andra och upplever ögonblicket. En bra start på året. 13festivalen kör även lördag 6 januari. 13FESTIVALEN Pågår även 6 januari med performanceakter från kl 14.00 Konstepidemin, Göteborg Omslagsbild: Från Du e dum i huvet. Foto: Sara Östebro Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. < Back AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. Previous Next AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Artist Name 00:00 / 42:54

I avsnitt 12 snickesnackar vi om Do it like a dude av Teater Smuts, om japansk dans, thailändska ljud och om vad det betyder när processen är i fokus. < Back AVSNITT 12 – JIPPO OCH STRÖMAVBROTT I avsnitt 12 snickesnackar vi om Do it like a dude av Teater Smuts, om japansk dans, thailändska ljud och om vad det betyder när processen är i fokus. Previous Next AVSNITT 12 – JIPPO OCH STRÖMAVBROTT Artist Name 00:00 / 46:35

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER