En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. < Back FESTIVALSPECIAL En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. DAGS FÖR EN RIKTIGT FESTIVALSPECIAL MED TIPS PÅ INTERNATIONELLA FESTIVALER OCH HUR EN HITTAR IN I STÄMNINGEN. DESSUTOM HAR MATILDA BEGETT SIG TILL BERLIN FÖR ATT TA PULSEN PÅ THEATERTREFFEN. Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj. Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst. Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig. Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna! Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör. Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. Vilka är era topp tre festivaler? Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler. En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. Vilken var den tredje? Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. Vad är det ni ska göra på GDTF? På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018 Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. < Back BLOOMSBURYGRUPPEN SER BORTOM DET MÄTBARA Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. Konstkluster #3 I samband med Teater Nu och Scenkonstguidens föreställning Konstkolonin tar Scenkonstguiden ett redaktionellt grepp kring konstnärsgrupperingar. Detta är del 3 av 3 i reportageserien konstkluster. ÄR VIRGINIA WOOLF MISSFÖRSTÅDD? KAN MAN JÄMFÖRA TEXT MED MÅLERI? OCH VART HAR KUNSKAPEN OM DET GODA SAMTALET TAGIT VÄGEN? MATILDA KLAMAS HAR PRATAT BLOOMSBURYGRUPPEN MED INGELA LIND OCH HITTAT EN GRUPP SOM GÅR BORTOM DET MÄTBARA OCH TVÄRSÄKRA. I min research till föreställningen Konstkolonin fick jag tag på boken Leka med modernismen, Virginia Woolf och Bloomsburygruppen, skriven av Ingela Lind. Det var som om bitarna föll på plats, Ingela Lind beskrev Virginia för mig på helt nytt sätt och jämförde henne med andra konstyttringar som kubismen och Marcel Duchamp. Ingela Lind beskriver Virginias passion för form, hur hon saknade saknade liturgi och meningsfulla ritualer i sin samtidskultur och genom denna beskrivning förstod jag varför hon slår an ett så viktigt ackord hos mig. Virginia blev med ens greppbar och inte bara en dyster författare som har begått självmord och som jag oformulerat hyser en attraktion till. Ingela Lind är konstkritiker och har figurerat både i radio, på TV och varit fast anställd på DN i 30 år. Konsten är hennes bas, men hennes definition av konst är bredare än många andras och hon hävdar att konstnären inte behöver definiera sig inom ett uttrycksmedel utan kan vara gränsöverskridande. Numera skriver hon i huvudsakligen böcker och är snart aktuell med sin andra bok om Bloomsburygruppen. Vägen till Bloomsburygruppen började med en datakrasch när hon jobbade på DN. Allt hon hade skrivit försvann. “Då tänkte jag, antingen begår jag självmord eller så hittar jag på någonting. Och det var det jag gjorde naturligtvis och då tänkte jag att jag måste hitta på någonting som jag kan hålla på med hela livet, som är tillräckligt intressant.” Detta resulterade i en fördjupning i Bloomsburygruppen. Bloomsburygruppen, var ett speciellt kluster, som bestod av både ekonomer, filosofer, historiker och konstnärer av alla de slag. Men skulle man kunna kalla gruppen för en konstkoloni? “Det skulle jag säga för att för dom var ju konsten viktigast, även för Keynes som i Sverige bara betraktas som en sifferman. John Maynard Keynes hade bara läst ekonomi en termin i Cambridge och sa att ekonomin och ekonomer är bara till för konsten. De skilde på mål och medel. För dom var ekonomin bara ett medel för konsten och ett liv i konsten, och målet var vänskapen, diskussion och sökandet efter sanning via konsterna.” Ingela berättar att gruppen var emot det mätbara, gränsdragningar och definerande. De menade att livet och konsten gick utanför alla klassifikationer. “Det är fantasin, idéerna och konsten som tar oss bortom det som är mätbart, och det som vi tror är världen, men de menar att det finns så mycket mer som vi inte vet” Är det där leken kommer in, undrar jag. “Absolut, där kommer allt in. Leken är det som är utan regler, till skillnad från spelet. Leken ändras hela tiden, förändras, utökas. Det är det som är livet för Virginia Woolf alltså det här nosandet på andra sätt, gå ut och in ur olika personligheter, gå ut och in i olika tankesätt. Den bok som jag har skrivit nu heter Ta sig frihet med underrubriken Bloomsbury, Indien och det omätbara. Det är det här omätbara som är väldigt viktigt i en tid där vi bara tror på fakta och det mätbara. Det är det som är konsten. Om du sätter upp massa gränser för hur man får tänka och hur man får gestalta saker så har du uteslutit konsten.” Leken var för Bloomsburygruppen både en politisk och en ideologisk handling. Genom lek öppnade de för nya infallsvinklar. “Där är leken otroligt viktig. Att föreslå och pröva.” Bloomsburygruppen träffades regelbundet genom hela livet och stötte tankar mot varandra. Ingela Lind framhåller att de höll ut med varandra, även när deras åsikter gick isär. “Dom hade artikulerat att samtalet och diskussionen var viktigt.” De var inte heller rädda för att kritisera varandra. “De skrev ner varandra men det dödade inte deras relationer. Vi blir ofta ovänner om vi har olika åsikter, men det blev inte dom. För dom trodde på samtalet. Där är vi väldigt otränade.” Deras sammanslutning bidrog till deras eget skapande och varande. Det goda samtalet var centralt för gruppen. Genom det fick de ständigt nya infallsvinklar. “De trodde att samtalet, alltså att samvaron med andra människor driver fram saker inom dig själv som du inte skulle kommit på om du var ensam.” Jag tänker att det goda samtalet är en konstform i sig men som vi kanske har tappat idag och Ingela hakar på min tanke. ”Ja, det är ju på något sätt ute, för det är ju det mätbara och det tvärsäkra, som i sig nästan blir någon slags hånande tvärsäkerhet, det är det som är inne. Det är väldigt farligt. Det utesluter och stänger istället för att öppna. Det är det där med öppnandet som jag tror är väldigt viktigt, att vi inte tror att vi har kommit fram till det slutgiltiga utan det kan finnas andra sätt att attackera det här på. Det drar ju också in andra kulturer och där var de ju lite pionjärer då när det var så isolanistiskt i England, som det håller på att bli igen. De var öppna mot andra sätt att tänka.” Ibland kan jag få för mig att vi har fått fel bild av Virginia, att vi har missuppfattat henne. “Jag vet inte om jag skulle säga missuppfattad, men vi har stängt in henne tycker jag, som ren litteratör. Jag kallar henne för en gränsöverskridande konstnär, för det är det jag tycker att hon är. Visserligen använder hon ordet hela tiden, men hon använder ordet som det vore måleri. Hon är oerhört intresserad av olika konstarter. Om du tar till exempel Vågorna eller Mot fyren, om man läser dem nästan som målningar då tycker jag att man kommer mycket längre än om man bara analyserar texten. Hon strövar runt i alla konstformer.” Virginia beskriver själv i en dagboksanteckning hur hon letar efter en ny form i sitt skrivande som skulle förändra allt. “Hon ville använda orden på det sättet, hon drömde om det. Orden var ju hennes specialitet, hon prövade dem, sög på dom. Hon ville vidga den ramen. På det sättet var hon väldigt nyskapande.” I boken Leka med modernismen beskriver Ingela hur Virginia var besatt av formen men att det kan kännas främmande idag då innehållet dominerar konsten. Något jag själv känner igen, att vi har lättare att prata innehåll än form i konst och scenkonst. “Jag tycker det har varit ett väldigt ensidigt förnekande av formens betydelse. Man kan ju inte plocka ut den ensam. Men formen spelar en oerhörd viktig roll när det gäller konstverken. När man säger att det bara är innehållet som spelar någon roll då kan man lika gärna gå till ren journalistik eller text. Men konst är ju så mycket mer, det är ju ett samspel mellan väldigt många olika former, innehåll, tid och personer. Det är det komplexa samspelet som är konstens frihet. Tar du bort formen har du ju bara en ren utsaga kvar.” Jag undrar givetvis varför det har blivit så att form frågorna hamnat i skymundan? “Jag tror att det är för att vi bakom oss har det här med formalismen, som på 50-talet blev så otroligt stel och elitistisk, och som sa att så här ska det vara. Det var det som gjorde formalismen så omöjlig. Man var tvungen att bryta upp den. Jag tycker också att om man säger att innehållet inte alls spelar någon roll, som några inom Bloomsburygruppen sa, vilket jag opponerar mig mot, då har man själv blivit fundamentalist.” Jag tänker att det också saknas kunskap att prata om form. Vi har inga ord för att beskriva form utan därför fokuseras det mer på innehåll. ”Allting beror på den tid man är i. Det har att göra med den tiden där politiken var det viktigaste. Och när politiken var viktigast, kanske för att det har varit så repressivt tidigare, då var alla formfrågorna farliga. Då ville man visa att konsten var mycket viktigare än bara konsten, att den hör ihop med samhället. Men det har vi visat så mycket nu, och då har man glömt bort formen helt. Vi har aldrig utbildats i att diskutera formen och se vad den gör för innehållet. Där är vi både outbildade och väldigt hämmade.” Kan pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf ha påverkat vår bild av Virginia? “Kanske att pjäsen har påverkat på så sätt att man tror att hon är läskig och galen. Det är många som tror att hon är det. Mycket av hennes kändisskap beror ju på hennes självmord och att hon betraktas som galen. Det tror jag har spelat en ganska stor roll. Men det var hon ju inte. Hon hade perioder av psykisk ohälsa men det är ju inte klokt om man ska dra fram det som den sanna bilden av Virginia Woolf. Hon var ju i själva verket otroligt skarp och det kanske var därför hon begick självmord för att hon kände att det där höll på att förstöras.” Virginia tog sitt liv 1941 och under andra världskriget bodde hon och hennes judiska make Leonard Woolf i Summerset. Ingela berättar hur de dagligen fick utstå flyganfall med flygningar 100m över sina huvuden. “Virginia fattade nog mer än någon annan vad kriget innebar. Självmordet var helt konsekvent, hon kände att hon inte kunde skriva längre och började höra röster igen, som hon hade hört när hon var sjuk för längesen, och hon misstrodde världen. Jag tycker man kan förstå, det är ingen galen handling, det är en konsekvent handling. Jag vill inte försvara det, men menar att det inte var en galen människa utan att det var genomtänkt.” Bloomsburygruppen tog ställning mot samhället genom att vara pacifister och var emot all form av fundamentalism och alla former av auktoritära maktutövningar. De tog också ställning för någonting, ett öppnande tankesätt och att konsten inte är medel för någonting. “Där är de för mig en alternativ modernism. Konsten får aldrig vara fundamentalistisk.” Ingela Linds engagemang för gruppen slutar inte i och med den andra bokutgivningen. I vår skapar hon och Bo Nilsson en stor utställning om gruppen på konsthallen Artipelag som ligger på Värmdö strax utanför Stockholm. Det är den första utställningen om Bloomsburygruppen i Skandinavien och de 3000 kvadratmetrarna utställningsyta på Artipelag kommer fyllas med de olika personerna, design, förstautgåvor och foton. Det blir Omega Workshops, Charleston och den mjuka modernismen. 22 mars öppnar utställning och jag kan knappt vänta. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). < Back 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). Teasers: - Vi blir hjärntvättade av patriarkatet. - Nasim Aghili snackar om att jobba med sufisk dans i den, efter mycket hot, nedlagda föreställningen Marken brinner. - Linda Forsell från PotatoPotato tycker till om hur scenkonstinstitutionerna sköter sig, när det gäller att jobba icke-patriarkalt. - Moa Backman visar på hur en kan skapa utopiska rum - Stefan Åkesson berättar om att Hollywoodfilmer alltför ofta är fulla av patriarkat och nationalism in absurdum. Previous Next 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Artist Name 00:00 / 1:10:07

Äntligen är avsnitt 8 här och vi firar detta med ett specialavsnitt. Vi intervjuar och diskuterar den supercoola gruppen Lovefuckers. Spelar gör som vanligt Flocken. < Back AVSNITT 8 – SPECIALAVSNITT: LOVEFUCKERS Äntligen är avsnitt 8 här och vi firar detta med ett specialavsnitt. Vi intervjuar och diskuterar den supercoola gruppen Lovefuckers. Spelar gör som vanligt Flocken. Previous Next AVSNITT 8 – SPECIALAVSNITT: LOVEFUCKERS Artist Name 00:00 / 33:59

Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. < Back 2:4 – VI TALAR UT! Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. Teasers: - Påven får mens i julklapp! - Stina Oscarson blir ny stadsminister - Suzanne Reuter skickar en julhälsning Inklippta människor: Suzanne Reuter (skådespelare), Stina Oscarson (regissör) + random "kulturmän". Previous Next 2:4 – VI TALAR UT! Artist Name 00:00 / 1:09:10

Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. < Back GÄRNA MER GLÖD! Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. MATILDA KLAMAS REFLEKTERAR KRING GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL OCH STÄLLER SIG FRÅGOR KRING ENGAGEMANG OCH ANGELÄGENHET. Göteborgs dans- och teaterfestival är sannerligen igång och har tagit staden i besittning. Åtminstone är det svårt att missa om en tittar på stadens flaggor – där vaggar de lila och vittnar om att kultur finns inom sikte. Än finns det tid att ta del av festivalen då finalen är till helgen. Att ha en internationell festival är en ynnest. Ett tillfälle att bli överraskad och bredda sina vyer. Frågan är dock om göteborgaren, alltså då syftar jag på gemene man (om det finns något sådant), ens vet om att det pågår trots de lila flaggorna. Själv har jag hajat till över frekvensen av ansikten jag känner igen. Jag påstår inte att det är en festival för redan invigda. Eller så klart att det är på ett sätt. Det måste det vara, men publiken måste vara där bredvid och fascineras och förfasas. Givetvis att branschen ska vara där och tycka och tänka, se och reflektera. Det borde till och med vara en ännu större angelägenhet. På så sätt blir festivalen relevant för återbörden av konsten. Däremot är det inte verket vi pratar om när vi kommer ut ur salongen, vi vet ju inte vad den andre tycker. Kanske vill vi (läs även jag) inte ta ifrån någon den andras upplevelse, dissa det vi sett så att någon tar illa upp eller om en älskar det känna sig ängslig att det kanske inte var så bra trots allt, den andra vet säkert bättre vad som egentligen är objektiv bra. Ta Bokmässan som ett exempel där både bransch och besökare är angelägna. Där upprör bokningar, debatter skapas, vi nås av både missnöje och hurrarrop. Om Göteborgs och dans- och teaterfestival är det dock oroväckande tyst. Varför vet jag inte. Kanske ligger det i scenkonstens natur? För som sagt tänker jag att det borde angå fler – bra eller dåligt till trots. Sen handlar scenkonst sällan om det var bra eller dåligt utan vilka tankar och känslor det väcker. Låt mig nu engagerat berätta lite om de känslor och tankar som kommit till mig – för jag tänker låta festivalen angå mig. Det började med en invigning på Stora Teatern, varnad för att det bara var saft i champagneglasen trängde jag mig fram genom ett nickande och hejhej till baren. Peppen låg i luften och den där känslan av måtte detta vara bra så vi kan gå peppade ut i natten infann sig. L N´EST PAS ENCORE MINUIT… (IT´S NOT YET MIDNIGHT…) Invigningsföreställningen var l n´est pas encore minuit… (It´s not yet Midnight…) med kompanit Compagnie XY. Ett kompani bestående av 22 akrobater som tillsammans skapar övermänskliga pyramider av minst tre personer som står ovan på varandra. Genom lek och bråk skapades vackra och häpnadsväckande mänskliga skulpturer. Som att få en skärva av liv. Däremot reagerade jag på hur en del stereotypa bilder återskapades då kvinnor och män skildes tydligt med kläder, formationer och agerande. När den första fascinationen hade lagt sig av “wow hur är det möjligt” gick tiden betydligt långsammare och timmen kändes snarare som två. Starkast för mig var på slutet när applådtacken avbröts av att en av konstnärerna gick fram på scen och läste upp ett meddelande om solidaritet och gemenskap från ensemblen. “Själva kommer vi fortare fram men tillsammans kommer vi längre”. Jag kan inte annat än hålla med, låt oss tillsammans komma längre vad det gäller stereotypa könsnormer även inom cirkusområdet. EXPOSE´ DANCE FESTIVAL Vidare ut i natten kom vi i alla fall och vi styrde våra steg direkt mot Pustervik för att ta del av Vouge-balen, Expose´ Dance Festival. Vouge ball konceptet är en del av Hbtqia+ communityt/kulturen. När tillställningen väl drog igång långt efter utsatt tid blev jag mind blown på ett helt annat sätt. Tala om engagerad publik och ett hyllande av mångfald utan att stryka medhårs. En vogue ball är en tävling där de dansande bedöms av en internationell jury. En jurymedlem fungerar som MC, en sorts ciceron som presenterar både de tävlande och de olika kategorier som gäller för kvällen. Det kan vara till exempel Red Velvet Runway, där deltagarna är klädda i rött och uppträder på en catwalk, eller Golden Olden Way, där dansarna ska ha något guldfärgat i sin outfit. Deltagarna ägde scenen, publiken var eggade till max och alla blev styrkta med en välbehövd kaxighet. BLAB Nästa anhalt är dag sex av festivalen då jag begav mig till Atalante för att ta del av Blab av Sonja Jokiniemi. En föreställning där förväntningarna kan ha legat mig till last. Då Scenkonstguiden har intervjuat Sonja Jokiniemi och jag fann hennes tankar högst intressanta var jag minst sagt peppad. Det scenrum som jag till en först upplevde som lekfullt och fantasieggande vackert blev snart en mättad bild. Föreställningen beskrivs som en hybrid av bildkonst och koreografi där människor och objekt blandas, där kroppar sträcks ut och begär genomträngs. För mig blev föreställningen snabbt en enda bild av begär och sexualitet, en bild som varken eggade eller väckte mig. Skulpturerna blev i mina ögon enbart fallossymboler och det våldsamma stycket med de gnyende hundarna blev för mig som tortyr. Om det ändå hade varit provocerande – för mig blev bilderna ett dött lopp där min fantasi inte fann någon rymd. Spännande var dock kostymvalet, som engagerade publiken efteråt. De laborerade med en slags nakenhet fast med kläder på. Till exempel en luftig topp och byxa som med sitt håliga mönster skapade konstrast mellan att vara naken men välklädd. Eller kvinnan i “latex-dress”. Tänk en genomskinlig disktrasa som gjorts om till en onepice som inte andas. Vilket ledde till att publiken var rädd att hon skulle svimma. “Hoppas hon får ta av sig den direkt efteråt”. Och här gjorde jag mig också skyldig till att prata om väder och vind efter föreställningen. Varför gick jag inte igång och engagerat uttryckte mig efter föreställningen? Som så många håller jag med om att hellre tycka något än att allt blir ljummet och bara en parantes. Vi får inte glömma deras arbete, deras tankar bakom verket – det jag åtminstone kan göra är att tycka, tänka eller känna något. THERE IS A NOISE Näst på tur för att stilla min hunger efter härlig scenkonst var There is a Noise av Freya Sif Hestnes & Marina Popovic detta var som balsam för min själ. Vi bjuds till bords bland ett krigslandskap i miniatyr och får till uppgift att hjälpa till och placera ut soldater. Doften av nygräddade våfflor ligger i luften. Ett intimt samtal påbörjas, där en av konstnärernas mormors dagbok från 1945 hjälper oss in i tematiken. Det blir ett samtal om minnen, sanna och kanske osanna, och en berättelse om att vara ett barn som har flytt till Skandinavien. Det som utmärker There is a Noise är att de på samma gång skapar spänning och ett intimt rum. Jag känner mig trygg, men samtidigt oerhört vaken för snart kommer bordet skälva och miniatyrerna omvandlas till ett storartat skuggspel. Jag blir berörd och invigd, det är som att jag har fått en personlig gåva. SLUTLIGEN Ja, slut är det inte. Festivalen är i skrivande stund i full gång och snart sitter jag bänkad på Stadsteatern för att se Ein Volksfeind (An Enemy of the People) från Schaubühne Berlin. Däremot ställer jag mig fortfarande frågan kring när vi/jag ska slå på stora trumman kring scenkonst? Instagram storys gapar tomt av reflektioner från föreställningarna. Ingen är upprörd, några inbördes prisar. Låt det angå oss mer. Nej, inga drev, inga oreflekterade resonemang. Men gärna glöd! Bild i bannern: från föreställningen There is a Noise Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. < Back INTENSIVKURS I SINNLIGT LÄRANDE Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. Att packa ner i väskan: Vit tandborste, svarta eller vita gymkläder, svarta strumpor, svarta skor, svarta byxor och/eller kjol, klänning, shorts, en vit tank-top vi kan stampa på. Packa dina tillhörigheter i en gammal resväska. Var klädd i svart och/eller vitt när du anländer. Denna information kommer i antagningsbrevet jag får när min plats på Sisters Academy är bokad. Min tanke går direkt till uppmaningen de nya adepterna till en annan slags skola får, packlistan från Fight Club: “Two pairs of black shirts, two pairs of black pants, $300 of personal burial money”. Men ingen övrig likhet kan hittas här, upplevelsen jag är på väg att stiga in i är långt ifrån manlig aggression och våldsdyrkan. Under 3 veckor förvandlas Inkonst i Malmö till Sisters Academy, en sinnlig internatskola. Under dygnets alla timmar rör sig här minst 25 performativa lärare, konstnärer i residens, forskare och upp till 30 elever. Här ska jag söka efter mitt poetiska jag och undersöka ett sinnligt och poetiskt lärande, ett alternativt sätt att söka och finna kunskap. Jag skriver in mig som elev i, minst, ett dygn. När jag kliver innanför internatets dörrar får jag direkt en ögonbindel och från en sekund till en annan så befinner jag mig plötsligt i en radikalt annan miljö än på Möllan där jag nyss var. När jag skriver in mig får jag frågan om hur jag känner mig just nu. “A bit lost”, svarar jag och blir förvånad över att svaret kom så plötsligt, och vad jag egentligen själv menade med det. Men jag hinner inte fundera mer kring det. Jag förs istället vidare, blir ombedd att ta av mig skorna. Efter att ha fått känna mjuk fuskpäls mot mina fötter, hållit hand med okända människor och varit del av en ljudtunnel tillsammans med andra nyinskrivna elever så åker ögonbindeln av. Jag får byta om, lämna ifrån mig min mobil, får mitt studiematerial och är redo att ta mig an undervisningen. Av The Octopus blir jag hänvisad till The Wonderer, och på mossa och bland vissna löv snackar jag om kroppsliga minnen och spelar ping-pong med en fågelfjäder (svårt att beskriva i detalj). Jag kommer på mig själv med att halvt forcera fram minnen när vi tillsammans ska måla en karta över våra känsloliv. Jag strör på lite extra, allt för att det ska bli en bättre historia. Jag känner ett ansvar för situationen, kanske för att jag själv ska bli nöjd. Jag vill gärna fylla den suggestiva miljön med lika drömskt innehåll. Jag slås över hur snyggt det är, för det är det. Jäkligt snygg. Människorna rör sig på ett speciellt sätt, medvetna om andras blickar. Sensuellt, uttänkt, kraftfullt. Efter ett tag börjar jag själv röra mig så. Jag vill passa in, jag blir till en del av de kroppar som skapar denna miljö. Mina tankar går till nån dokumentär jag sett om performancekonstnären Marina Abramovics “performance-läger” där hon utsätter sina “lärljungar” för prövningar och övningar som ska göra dem redo att utföra hennes verk. En performance-skola. Och även här finns mästare och aspiranter, internatet har sina egna hierarkier där lärarna omges av mystik och vördnad (en av eleverna viskar till mig att det känns som att vara elev på Hogwarts). Möjligheten för omstrukturering finns dock, och gränserna mellan lärare och elever är flytande. Elever kan bli lärare och lärarna är i omgångar elever. Människorna jag möter här inne är mjuka och varma, och vi som är elever tyr oss till varandra för trygghet och bekräftelse. Vi är öppna för varandra, ler vänligt, ställer personliga frågor utan att skämmas och svarar lika ohämmat. Det är fint. En av mina studiekamrater säger att det är en fristad, och jag nickar. Sisters Academy undersöker vad som sker om vi sätter det sinnliga och det estetiska i främsta rummet, och är ett försök till att på sikt göra det mer tillåtet att hänge sig åt utforskande som detta. Att höja statusen på de sinnliga och poetiska upplevelserna. Projektet är startat av Sisters Hope, en dansk performancegrupp som specialiserat sig på radikala interventioner och uppslukande performancehändelser. Det är tydligt uttalat att Sisters Academy inte på något sätt är en utopi, vilket är viktigt att poängtera. “In a future society arising from a post-economical and ecological crisis, the world as we know it is no more. But The Sister and her staff have planted a seed of hope and opened Sisters Academy – a school in a world and society where the sensuous and poetic mode of being is at the center of all action and interaction.” – Från beskrivningen av Sisters Academy på Inkonsts webbplats Jag pendlar många gånger under min vistelse mellan rastlöshet och avslappning, uttråkan och sinnesro. Och det är väl helt okej. I mina rastlösa perioder blir jag frustrerad över att innehållet känns pseudo-filosofiskt, inte grundat. Jag saknar det kritiska samtalet, jag saknar brännande diskussioner och dilemman. Känner mig ibland obehagligt avdomnad. Vid ett tillfälle fnyser jag för mig själv och tänker att det hela förlöjligar den konstnärliga processen. Nej, alla är inte konstnärer och konst kommer inte till genom att “bara göra”. Men jag slår bort tanken och funderar istället på varför jag känner så – var kommer den tanken ifrån? Vad är jag rädd för? Vid middagsbordet sitter vi småputtrandes, mestadels i tystnad. Jag hade önskat en riktning eller frågeställning som hade fått oss att reflektera tillsammans om kunskapsproduktion och maktrelationer. Miljön skapar möjligheter för det då den omkullkastar vardagens invanda tankebanor och öppnar oss deltagare för varandra. Det är i sig en god grund för förändring och reflektion. Men det blir mest småtrevligt och jakande. Så här efteråt så tänker jag att ansvaret såklart också låg på mig. Vid ett flertal tillfällen gör vi gemensamma tillits- och ansvarsövningar. Jag tänker på vilken stor roll dessa och liknande övningar spelat i mitt liv, på vikten av att mötas på detta sätt, att våga känna tillit, att känna av en grupps gemensamma andning och intention, att slipa på uppmärksamheten. Jag tänker på hur viktigt det är med de estetiska ämnena, och blir frustrerad när jag tänker på hur det steg för steg prioriteras bort i undervisningen. Vi sover i våningssängar i sovsal. Jag somnar innan jag vet ordet av och jag vaknar dagen därpå av en artificiell soluppgång med tillhörande fågelkvitter. När det är tid för mig att lämna Sisters Academy så är jag redo. Jag får frågan från en annan elev om jag hittat mitt poetiska jag. Jag svarar att jag inte vet. Jag är splittrad mellan min längtan ut, men jag är nyfiken på hur internatet kommer förändras under tid. Jag vill ut, ut, ut men önskar att jag då och då kunde kika in genom nyckelhålet. Upplevelsen fick mig att sakta ner, pausa och rensa. Att höja min uppmärksamhet på omgivningen. Som ett spa för en lätt uppstissad kulturarbetare. Och att det är ett ambitiöst och ytterst intressant projekt går det inte att hymla om. När jag tar mig mot Malmö central för att ta tåget hem så störtregnar det, men jag bryr mig inte så mycket. Är lugn i stegen. Köper en kaffe, sätter mig ner och stirrar länge på ett gäng kajor som letar brödsmulor vid tågrälsen. Jag sover hela vägen till Göteborg. Internatskolan Sisters Academy är steg ett i ett större projekt. Våren 2016 kommer steg 2, “The Takeover”, ske då The Sister med personal tar över en gymnasieskola i Malmö där de tillsammans med skolans lärare och elever ska undersöka en poetisk kunskapsinlärning. Ska bli spännande att följa utvecklingen. Sisters Academy är öppet till och med 20/9. Under perioden anordnas även konserter och seminarium som är öppna för allmänheten (alltså även om du inte är inskriven som elev). Konstnärlig ledare och koncept: Gry Worre Hallberg Project Management: Pia Paglialunga, Hanna Ostrowski. Leadership board: Ann Wallberg, Gry Worre Hallberg, Pia Paglialunga. Omslagsfoto: Diana Lindhardt. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Äntligen är avsnitt 30 här och vi peppar inför två feta scenkonstfester, äter ost med Ost-David, ser på en klinik och är helt j***a blinda för vår egen stad. < Back AVSNITT 30: INLAGD OST Äntligen är avsnitt 30 här och vi peppar inför två feta scenkonstfester, äter ost med Ost-David, ser på en klinik och är helt j***a blinda för vår egen stad. Previous Next AVSNITT 30: INLAGD OST Artist Name 00:00 / 39:30

Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. < Back AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. Previous Next AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Artist Name 00:00 / 50:23

Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. < Back AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. Previous Next AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Artist Name 00:00 / 48:12

Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. < Back LÅT OSS PÅVERKA Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. Block: Kulturens gräsrötter, #4 SISTA DELEN I REPORTAGESERIEN KULTURENS GRÄSRÖTTER HANDLAR OM PÅVERKAN. MATILDA KLAMAS RINGDE UPP FRIDA BLOM PÅ PR-BYRÅN WESTANDER OCH FICK VETA MER OM LOBBYING OCH OPINIONSBILDNING. Frida Blom jobbar som projektledare och PR-konsult på Westander sen fyra år tillbaka. Hon är delägare och ansvarig för byråns erbjudande gällande opinionsbildning och lobbying. Dessutom har hon en bakgrund inom Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och därmed erfarenhet att verka som lobbyist på gräsrotsnivå. Helt enkelt någon som har stenkoll på det där med att påverka. Westander är en PR-byrå som jobbar med att skapa publicitet, opinionsbilda och påverka politiska beslut. Själv snubblade jag över Westander genom deras fritt delade PR-handbok. I den får en ta del av handfasta tips i allt i från pressmeddelanden till hur en ska tänka inför en tv-debatt. Viktiga tips som de delar med sig av fritt. Varför kan en ju undra? Bör en inte behålla sina knep för sig själv? Inte om målet med verksamheten är att fler ska delta i samhällsdebatten. För Westanders filosofi är att ju fler som engagerar sig i debatten, desto bättre är det för både demokratin och samhällsutvecklingen. Frida berättar också att de lever som de lär, och driver frågor som berör deras bransch. “Vi driver till exempel att PR-branschen ska bli mer öppen, vi har lobbat för att riksdagen ska införa en frivillig uppförandekod för PR-konsulter” Westander gör helst inte påverkningsarbetet åt sina uppdragsgivare, som att kontakta journalister och politiker. “Den typen av relationsbyggande tycker vi att uppdragsgivaren ska äga själv. Dels för att det inte är smart att bli för beroende av en PR-byrås kontakter, dels för att vi tror att det är det mest effektiva sättet”. För det handlar ju faktiskt om ett relationsbygge om det så är mot media eller mot beslutsfattare. VAD ÄR DÅ LOBBYING OCH HUR GÅR DET TILL? “Lobbying är att försöka påverka politiska beslut genom opinionsbildning via sociala och traditionella medier (tv och tidningar) eller genom direktkontakter med beslutsfattare” säger Frida. Opinionsbildning via media syftar till att få många människor att få upp ögonen för en sak som behöver förändras. När det är “tillräckligt” många röster som vittnar om samma förändringsbehov eller problem blir frågan också mer relevant för de som ska ta besluten. Direktkontakter med beslutsfattarna handlar ofta om möten, uppvaktningar, mail, telefonsamtal eller att man bjuder in beslutsfattarna till olika seminarium. Eller att en föreslår gemensamma initiativ. “Det optimala är om lobbyisten genom breda kanaler lyckas påverka allmänhetens värderingar, attityder och åsikter så att det skapas ett opinionstryck på beslutsfattarna, och att man genom direktkontakter samtidigt kommer med ett förslag till beslutsfattaren om hur han eller hon ska lösa situationen. Man levererar en lösning på ett faktiskt problem som politikern upplever att många människor bryr sig om.” Det vanligaste misstaget när en vill påverka är enligt Frida att en agerar kravställare istället för att se beslutsfattaren som en medspelare. “Man säger det här är fel och gör någonting åt det här.” Om inställningen är att politikern är en motspelare som ska övertygas börjar hela processen i ett motståndsläge och då är det också lätt att köra fast. Genom att istället se politikern som en medspelare och någon som en kan hjälpa, kan en komma mycket längre. Frida tipsar om hitta gemensamma intressen snarare än att ställa sig på motsatt sida. Dessutom är det guld att när en lägger fram ett problem också ha en formulerad lösning, då finns det ju ett konkret förslag att börja arbeta mot. KARTLÄGGA ÄR A OCH O För att veta hur en ska gå tillväga gäller det att kartlägga situationen, skaffa sig kunskap och göra en analys av den politiska spelplanen. Var ligger den här frågan nu? Vilka beslut ska fattas av vilka? Vad tycker politikerna om denna frågan just nu? Vilka aktörer har mycket inflytande vilka har litet inflytande. Vilka är rådgivarna och vilka tar beslut? Helt enkelt hur ser beslutsprocessen ut? “När kartläggningen är gjord är det dags att börja försöka påverka processen. Ju tidigare man kan komma in ju större chans har man att lyckas.” Ett första steg kan vara att lobba för att en utredning ska tillsättas, nästa steg skulle kunna vara att påverka direktiven för utredningen och det tredje steget att påverka utredaren för att få den att presentera ett förslag som man tycker om. Sedan går det att påverka remissinstanser och själv skriva remisser. Det går att lobba från kommun upp till hela vägen till riksdagsnivå. Processerna ser delvis olika ut, men principerna för arbetet är desamma. Det finns givetvis ännu fler moment att bedriva påverkan kring men viktigt är att vara med tidigt i processen, hur den än ser ut. LOBBYVERKSAMHET KAN HA EN NEGATIV KLANG För mig kan lobbying kännas främmande och något som jag tänker att främst stora företag sysslar med. Bilder av män i kostym i hotell-lobbys kommer upp på näthinnan så fort jag hör ordet. Även Frida känner igen att många får negativa associationer till ordet lobbying och hon tycker att många förknippar det med bilden som ges i amerikanska filmer, där resursstarka företag mer eller mindre köper sig makt. Men det är långt i från verkligheten tycker Frida som även var lobbyist då hon arbetade på Svenska Freds (en fredsorganisation). “Alla som försöker påverka politiska beslut är lobbyister. Vår ingång är att ju fler som försöker påverka desto bättre är det för demokratin.” Frida ser ändå två problem inom lobbyrörelsen, dels en resursojämlikhet och dels att viss lobbying sker i det fördolda. “Resursojämlikheten bidrar givetvis till en risk att de resursstarka får mest inflytande och det där måste man försöka motverka på olika sätt. Vi har till exempel föreslagit att riksdagen ska erbjuda gratisutbildningar i lobbying för organisationer”. Det andra problemet, när lobbying sker i det fördolda, handlar främst om när en uppdragsgivare hyr in en konsult och den personen lobbar utan att tala om vem det är som betalar, vem som är den riktiga avsändaren. “I så fall är ju risken stor att politiker och journalister och allmänhet vilseleds och inte kan ta ställning kring trovärdigheten i budskapet.” Westanders lösning är ett självpåtaget öppenhetskrav samtidigt som de försöker arbeta för mer öppenhet i branschen. KULTURSEKTORN KAN BLI BÄTTRE PÅ LOBBYING Jag frågar Frida hur bra hon tycker kultursektorn är på att arbeta med lobbying. Hon upplever att kulturen har ett stort och viktigt engagemang samtidigt som sektorn har en tuff situation ekonomiskt och personellt och därför satsas inte heller pengar på att verkligen försöka påverka. Frida tycker att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att argumentera för sin sak. “Jag känner generellt sätt att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att tala om varför ni är viktiga för samhällsutvecklingen. Det är det enda sättet att förmå politikerna att lyssna, att berätta varför ni har en väldigt samhällsnyttig verksamhet.” En kommunikationsutmaning menar Frida. Om vi vill ha mer resurser måste vi kunna visa på varför det är bra för samhället. Ett annat tips på vägen är att vara konkret i vilka beslut som ska fattas och utav vem. “Den som hör ert budskap ska veta – Aha det är det här jag ska göra efter det här mötet, nu vet jag exakt vad jag förväntas att göra.” Allmänna budskap går helt enkelt bort. DAGS FÖR PÅVERKAN? Då var det väl bara att börja formulera de vassaste argumenten, kartlägga och bygga relationer. Visst, det kan lätt kännas övermäktigt men då gäller det att komma ihåg att det behöver inte vara svårare än att ringa ett telefonsamtal för att sätta igång en påverkningsprocess. Dessutom är vi inte öar av ensamma kulturarbetare utan nu säger vi “hurra!” för organisering och tar de första spadtagen tillsammans. Låt oss bli kungar på att lobba! Ta gärna del av tidigare reportage i serien, läs bland annat om gräsrotsperspektivet i en punkkontext, en analys av kulturell infrastruktur kring en partybåt och en intervju med en kulturpolitiker. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next