Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. < Back 2:4 – VI TALAR UT! Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. Teasers: - Påven får mens i julklapp! - Stina Oscarson blir ny stadsminister - Suzanne Reuter skickar en julhälsning Inklippta människor: Suzanne Reuter (skådespelare), Stina Oscarson (regissör) + random "kulturmän". Previous Next 2:4 – VI TALAR UT! Artist Name 00:00 / 1:09:10

Äntligen finns avsnitt 3 i etern, denna gång med teaterfolket Johan Nordahl och Johanna Håkansson som gäster! < Back AVSNITT 3 – ÖVERGIVNA HUS, MUSTASCHER OCH AVUNDSJUKA Äntligen finns avsnitt 3 i etern, denna gång med teaterfolket Johan Nordahl och Johanna Håkansson som gäster! Previous Next AVSNITT 3 – ÖVERGIVNA HUS, MUSTASCHER OCH AVUNDSJUKA Artist Name 00:00 / 46:44

Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. < Back INTENSIVKURS I SINNLIGT LÄRANDE Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. Att packa ner i väskan: Vit tandborste, svarta eller vita gymkläder, svarta strumpor, svarta skor, svarta byxor och/eller kjol, klänning, shorts, en vit tank-top vi kan stampa på. Packa dina tillhörigheter i en gammal resväska. Var klädd i svart och/eller vitt när du anländer. Denna information kommer i antagningsbrevet jag får när min plats på Sisters Academy är bokad. Min tanke går direkt till uppmaningen de nya adepterna till en annan slags skola får, packlistan från Fight Club: “Two pairs of black shirts, two pairs of black pants, $300 of personal burial money”. Men ingen övrig likhet kan hittas här, upplevelsen jag är på väg att stiga in i är långt ifrån manlig aggression och våldsdyrkan. Under 3 veckor förvandlas Inkonst i Malmö till Sisters Academy, en sinnlig internatskola. Under dygnets alla timmar rör sig här minst 25 performativa lärare, konstnärer i residens, forskare och upp till 30 elever. Här ska jag söka efter mitt poetiska jag och undersöka ett sinnligt och poetiskt lärande, ett alternativt sätt att söka och finna kunskap. Jag skriver in mig som elev i, minst, ett dygn. När jag kliver innanför internatets dörrar får jag direkt en ögonbindel och från en sekund till en annan så befinner jag mig plötsligt i en radikalt annan miljö än på Möllan där jag nyss var. När jag skriver in mig får jag frågan om hur jag känner mig just nu. “A bit lost”, svarar jag och blir förvånad över att svaret kom så plötsligt, och vad jag egentligen själv menade med det. Men jag hinner inte fundera mer kring det. Jag förs istället vidare, blir ombedd att ta av mig skorna. Efter att ha fått känna mjuk fuskpäls mot mina fötter, hållit hand med okända människor och varit del av en ljudtunnel tillsammans med andra nyinskrivna elever så åker ögonbindeln av. Jag får byta om, lämna ifrån mig min mobil, får mitt studiematerial och är redo att ta mig an undervisningen. Av The Octopus blir jag hänvisad till The Wonderer, och på mossa och bland vissna löv snackar jag om kroppsliga minnen och spelar ping-pong med en fågelfjäder (svårt att beskriva i detalj). Jag kommer på mig själv med att halvt forcera fram minnen när vi tillsammans ska måla en karta över våra känsloliv. Jag strör på lite extra, allt för att det ska bli en bättre historia. Jag känner ett ansvar för situationen, kanske för att jag själv ska bli nöjd. Jag vill gärna fylla den suggestiva miljön med lika drömskt innehåll. Jag slås över hur snyggt det är, för det är det. Jäkligt snygg. Människorna rör sig på ett speciellt sätt, medvetna om andras blickar. Sensuellt, uttänkt, kraftfullt. Efter ett tag börjar jag själv röra mig så. Jag vill passa in, jag blir till en del av de kroppar som skapar denna miljö. Mina tankar går till nån dokumentär jag sett om performancekonstnären Marina Abramovics “performance-läger” där hon utsätter sina “lärljungar” för prövningar och övningar som ska göra dem redo att utföra hennes verk. En performance-skola. Och även här finns mästare och aspiranter, internatet har sina egna hierarkier där lärarna omges av mystik och vördnad (en av eleverna viskar till mig att det känns som att vara elev på Hogwarts). Möjligheten för omstrukturering finns dock, och gränserna mellan lärare och elever är flytande. Elever kan bli lärare och lärarna är i omgångar elever. Människorna jag möter här inne är mjuka och varma, och vi som är elever tyr oss till varandra för trygghet och bekräftelse. Vi är öppna för varandra, ler vänligt, ställer personliga frågor utan att skämmas och svarar lika ohämmat. Det är fint. En av mina studiekamrater säger att det är en fristad, och jag nickar. Sisters Academy undersöker vad som sker om vi sätter det sinnliga och det estetiska i främsta rummet, och är ett försök till att på sikt göra det mer tillåtet att hänge sig åt utforskande som detta. Att höja statusen på de sinnliga och poetiska upplevelserna. Projektet är startat av Sisters Hope, en dansk performancegrupp som specialiserat sig på radikala interventioner och uppslukande performancehändelser. Det är tydligt uttalat att Sisters Academy inte på något sätt är en utopi, vilket är viktigt att poängtera. “In a future society arising from a post-economical and ecological crisis, the world as we know it is no more. But The Sister and her staff have planted a seed of hope and opened Sisters Academy – a school in a world and society where the sensuous and poetic mode of being is at the center of all action and interaction.” – Från beskrivningen av Sisters Academy på Inkonsts webbplats Jag pendlar många gånger under min vistelse mellan rastlöshet och avslappning, uttråkan och sinnesro. Och det är väl helt okej. I mina rastlösa perioder blir jag frustrerad över att innehållet känns pseudo-filosofiskt, inte grundat. Jag saknar det kritiska samtalet, jag saknar brännande diskussioner och dilemman. Känner mig ibland obehagligt avdomnad. Vid ett tillfälle fnyser jag för mig själv och tänker att det hela förlöjligar den konstnärliga processen. Nej, alla är inte konstnärer och konst kommer inte till genom att “bara göra”. Men jag slår bort tanken och funderar istället på varför jag känner så – var kommer den tanken ifrån? Vad är jag rädd för? Vid middagsbordet sitter vi småputtrandes, mestadels i tystnad. Jag hade önskat en riktning eller frågeställning som hade fått oss att reflektera tillsammans om kunskapsproduktion och maktrelationer. Miljön skapar möjligheter för det då den omkullkastar vardagens invanda tankebanor och öppnar oss deltagare för varandra. Det är i sig en god grund för förändring och reflektion. Men det blir mest småtrevligt och jakande. Så här efteråt så tänker jag att ansvaret såklart också låg på mig. Vid ett flertal tillfällen gör vi gemensamma tillits- och ansvarsövningar. Jag tänker på vilken stor roll dessa och liknande övningar spelat i mitt liv, på vikten av att mötas på detta sätt, att våga känna tillit, att känna av en grupps gemensamma andning och intention, att slipa på uppmärksamheten. Jag tänker på hur viktigt det är med de estetiska ämnena, och blir frustrerad när jag tänker på hur det steg för steg prioriteras bort i undervisningen. Vi sover i våningssängar i sovsal. Jag somnar innan jag vet ordet av och jag vaknar dagen därpå av en artificiell soluppgång med tillhörande fågelkvitter. När det är tid för mig att lämna Sisters Academy så är jag redo. Jag får frågan från en annan elev om jag hittat mitt poetiska jag. Jag svarar att jag inte vet. Jag är splittrad mellan min längtan ut, men jag är nyfiken på hur internatet kommer förändras under tid. Jag vill ut, ut, ut men önskar att jag då och då kunde kika in genom nyckelhålet. Upplevelsen fick mig att sakta ner, pausa och rensa. Att höja min uppmärksamhet på omgivningen. Som ett spa för en lätt uppstissad kulturarbetare. Och att det är ett ambitiöst och ytterst intressant projekt går det inte att hymla om. När jag tar mig mot Malmö central för att ta tåget hem så störtregnar det, men jag bryr mig inte så mycket. Är lugn i stegen. Köper en kaffe, sätter mig ner och stirrar länge på ett gäng kajor som letar brödsmulor vid tågrälsen. Jag sover hela vägen till Göteborg. Internatskolan Sisters Academy är steg ett i ett större projekt. Våren 2016 kommer steg 2, “The Takeover”, ske då The Sister med personal tar över en gymnasieskola i Malmö där de tillsammans med skolans lärare och elever ska undersöka en poetisk kunskapsinlärning. Ska bli spännande att följa utvecklingen. Sisters Academy är öppet till och med 20/9. Under perioden anordnas även konserter och seminarium som är öppna för allmänheten (alltså även om du inte är inskriven som elev). Konstnärlig ledare och koncept: Gry Worre Hallberg Project Management: Pia Paglialunga, Hanna Ostrowski. Leadership board: Ann Wallberg, Gry Worre Hallberg, Pia Paglialunga. Omslagsfoto: Diana Lindhardt. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. < Back EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN NEDLAGD FESTIVAL Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. “JAG KÄNNER MIG NÄSTAN OLYCKLIGT FÖRÄLSKAD OCH FÖRSÖKER STILLA MIG SJÄLV: MEN DET ÄR JU BARA EN FESTIVAL?” AMELIE SVENSTEDT HAR UPPLEVT SITT FÖRSTA ÅR PÅ GAGNEF, SOM OCKSÅ ÄR DET SISTA. EFTER 17 ÅR MED MUSIK OCH KONST VID DALÄLVEN LÄGGS NU FESTIVALEN NER. Mitt första år och Gagnefs sista – till och med jag kände vemodet komma krypande redan innan festivalen drog igång. Vad som började som en 30-årsfest för grundaren Mattias Norström och hans vänner har nu varit en konst- och musikfestival vid Dalälven i 17 år. Tusentals människor har under denna tid besökt Ängsholns Folkpark varje sommar för att uppleva musik, konst och kärlek tillsammans med kulturföreningen Skankaloss och ortsborna. Gagnef är en festival som ingen annan, och i år har den varit annorlunda på många vis. Redan i december gick man ut på festivalens Facebooksida med vad som kallades ”Nya Gagnef”. Där ett allt större fokus skulle ligga på konst, musik och natur istället för rejv, som det påstods ha blivit för mycket av. Många ställde sig kritiska till den nya inriktningen medan andra spekulerade kring ifall detta var en aktion för att skrämma bort gäster med andra prioriteringar än arrangörernas. Men, bara några veckor innan festivalens start kom ytterligare ett meddelande. Detta skulle bli festivalens sista år. Någonsin. Ingen jag känner som besökt Gagnef har kunnat beskriva vad det har varit som gjort upplevelsen så speciell. Nu sitter jag med samma svårighet att omvandla mina intryck till ord. Allt känns plötsligt så överflödigt i text, precis som om jag var nykär. För det första så är allt på Gagnef konst. Det handlar lika mycket om platsen och naturen man befinner sig i som i det tillfälliga, arrangerat för festivalens skull. Besökarna är alla jämlikar– här görs ingen skillnad på musiker som spelar på stora scener runt om i världen och lokala skejtare som vill visa upp sina senaste tricks. Närheten till naturen och öppenheten inför skapandet gör upplevelsen till något annorlunda varje dag. Redan på torsdagskvällen bjuds de tidiga gästerna på liveframträdanden från artister som GRANT och Anna von Hausswolff på Amfiteatern. Men det är i den så kallade ”Källan” som dansen håller i sig fram till klockan två. Då stängs området för kvällen och eventuella festligheter får fortsätta på campingen. På fredagen går jag till Missionen utanför området för att se Goran Hassanpours utställning. Jag möter konstnären själv vid besöket som förklarar att hans spegelkreation har tappat några bitar under gårdagens vernissage. Medan han städar upp tar jag in den luftiga salen och videoverket The Tower of Babel som nu har monterats på en hög vägg. Därefter promenerar jag runt en stund i det lummiga grannskapet innan jag beger mig till området och platån vid vattnet där den årliga Älvfloppen pågår. En simhoppstävling utan dess like med spexiga utstyrslar, två energiska cirkusdirektörer och tre bubbeldrickande domare. Många är där och hejar på, andra badar och solar. Efter att en tjej på en uppblåsbar haj har vunnit tävlingen går jag vidare till den yttre delen av området vid namn “Dalen” för att besöka ljus- och ljudföreställningen Lumière Etrange av Ragnar Grippe och Tobias G Ryhlander. I en uppbyggd träbox i skogen utmanar jag mina sinnen av ljus och ljud med en ögonbindel på. På seneftermiddagen börjar musiken pumpas ut allt högre och DJ-setet Don’t Behave it’s Reggae Rave med Axel Boman, Pedrodollar och Superpitcher engagerar många till gungande dans. Samtidigt visas en VM-match inne på Dansbanan för de sportintresserade tillsammans med fotbollsmaskoten Angela Wand. Segal Kadija Mohamed håller en uppskattad poesiläsning vid vattnet och det börjar långsamt skymma. Efter en vegetarisk pokébowl drar kvällens första spelning med det kongolesiska bandet KOKOKO igång – Amfiteatern fylls av euforiskt dansande människor till experimentella elektroniska toner. Därefter intar Jenny Wilson scenen med en skarp ljusshow och låtar från det uppmärksammade albumet It Hurts, samtidigt som det ryktas om att Cherrie är den hemliga gästen som ska framträda på Dansbanan. Men jag dansar istället vidare in i Källan, och blir kvar. När området stänger vid 03 rör vi oss ut till en tennisbana vid campingen där det bjuds på klassiker och skriksjungande människor i Tryckartältet. Det påminner om en miniversion av det populära klubbkonceptet “Natten”. Lycklig och trött går jag hem vid klockan åtta. Lördagen, den sista dagen på den sista festivalen. Jag är rätt segstartad efter gårdagens upplevelser. Som tur är arrangörerna väl medvetna om de lockande sena nätterna och den första stora händelsen på spelschemat startar först vid 13. Det är den årliga konstauktionen vid Amfiteatern som lockar, med självaste Mattias Norström som utropare. Konstverken inspekteras av eventuella köpare innan auktionen drar igång. Utgångspriserna och konsten varierar. En fantastisk handgjord vas säljs för en större summa pengar medan en tjocktröja med årets Gagnef-logga, i ironisk Guccidesign, går för cirka 1000 kronor. Mattias och hans vänner skrattar, dricker cava och berättar anekdoter om festivalen och tidigare auktioner – det ligger en viss nostalgi i luften. Jag hör en av gästerna på främre raden säga att hon är nära till gråt efter att sista verket har sålts. Sedan är dagen igång och området börjar fyllas med besökare. Jag ser kortfilmsprojektet RÖST på Dansbanan, lyssnar en stund på King Ayisoba, besöker den pågående skatetävlingen och fotar konsten inne på området. En igloo bestående av frysboxar av Michael Johansson, en hönsgård i lera och ett videoverk i ett hönshus (med en blinkning till våra moderna matvanor) utförd av Zoe Barca och Olga Pedan tillsammans med non-profit-galleriet Nomad i ryggen. Även performanceartisten Karin Victorin hinner rida in på området med en enhörning innan den stora snackisen tar vid, kvartsfinalen i VM mellan Sverige och England. Vi vinner inte matchen. Men vad gör det när Amason, med Amanda Bergman i spetsen, kommer upp på scenen efteråt och vaggar den överraskade publiken till ro i värmen. Jag gråter, utan någon annan anledning än att det är så fint, så lugnt, så självklart. Efteråt går jag och några fler ner till älven för att svalka oss till tonerna av Daniel Norgrens rispiga stämma som hörs från Amfiteaterns scen. Återigen går solen ner över Dalälven och jag vandrar hem för att göra mig redo för den långa, sista natten. För mig har det som främst lockat bland årets bokningar varit FAKA. Performance-duon från Johannesburg har jag följt en tid och musikvideon till Uyang’khumbula får mig att dansa varje gång. Nu står de framför mig på Dansbanans scen och publiken skriker, skrattar och dansar med sådan inlevelse att taket nästan lyfter. Efter den svettiga spelningen sätter jag mig vid ett bord för att andas. Mörkret har fallit över området men överallt är det fest – ljus som blinkar, olika takter från olika musikscener och kroppar som rör sig. Off The Meds spelar sista låten på Dansbanan, den mänskliga discokulan i Källan kliver ner från sitt danspodium och scenen har redan börjat monteras ner efter Ammar 808s spelning på Amfiteatern. Området stänger klockan tre. Festen fortsätter på ett sista open-air i Dalens skog långt in på morgonen… Jag pratade med någon om att det var min första gång som besökare på Gagnef och att det skulle göra mig mer öppen för allt som fanns att uppleva detta år, utan att behöva jämföra med de tidigare. Detta stämmer säkert, men jag blev också så tagen av min första upplevelse att det nu känns snopet att vi inte får dela mer tid ihop. Helt ärligt fyllde tre dagar i Gagnef mig med lycka och lugn som fortfarande sitter i. Jag känner mig nästan olyckligt förälskad och försöker stilla mig själv: Men det är ju bara en festival? Var det verkligen så bra? Den hör nog av sig till dig igen ska du se. Tack för att jag fick ta del av en liten bit paradis vid Dalälven 5-7 juli 2018. Nu går Skankaloss vidare, Gagnefborna likaså – det måste vi andra också göra. Redan i slutet av augusti arrangeras systerfestivalen PLX Tjärö för andra året i rad. Nya möjligheter för nya konstupplevelser och interaktioner skapas på andra platser i Sverige. Och precis som med kärleken får vi fler chanser. Omslagsfoto: Amelie Svenstedt Skriven av: Amelie Svenstedt Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas och Sara Östebro såg Flugorna på Göteborgs Stadsteater. < Back FLUGORNA – VI ÄR FANS! Matilda Klamas och Sara Östebro såg Flugorna på Göteborgs Stadsteater. MATILDA KLAMAS OCH SARA ÖSTEBRO SÅG FLUGORNA PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER OCH FICK HOPP OM TEATERKONSTEN. LÄS DERAS TANKAR I EN HÄRLIG DIALOG-RECENSIONS-FORM. Matilda: Det känns som vi har varit med om någon hemligt. Vi forslades varmt ner i Stadsteaterns källare och där fick vi gå in i en frizon, i ett teaterrum som var öppet och tillåtande. Baren var öppen och en fick röra sig fritt under föreställningens gång. Så skönt. Det bidrog till en fnissighet och en känsla av att vi publiken var ett. Jag började plötsligt prata med folk runt omkring mig, i toakön och i foajén. Jag tror också att det handlade om den perfekta balansen av interaktion. Jag var så trygg i hur skådespelarna hanterade kontakten med publik. Det var roligt, lustfyllt och nära. Vi kunde lägga oss i, svara och hojta – men det blev aldrig för mycket. Det handlade nog om att de lade en så bra grund. Sara: På tal om bra grund så drar jag bara lite snabbt själva storyn. Flugorna är Jean-Paul Sartres debutpjäs, skriven under den tyska ockupationen av Frankrike år 1943. Pjäsen är en bearbetning av den grekiska myten om Elektra och Orestes. Här får vi följa Orestes, som under täckmantel återvänder till sin hemstad Argos, en stad han blev bortskickad från som litet barn den natten då Aigisthos och hans mamma Klytaimnestra mördade hans far, Agamemnon. När Orestes nu återvänder ser han hur hans mamma tillsammans med den nya kungen har gjort alla i staden medskyldiga till mordet och håller staden i ett järngrepp med verktygen kollektiv skuld, skam och skräck. De stora, feta flugorna som intagit staden gör befolkningen ständigt påminda om sin skuld. Orestes syster Elektra avskyr sin mamma och styvfar och längtar efter dagen då Orestes ska komma tillbaka för att hämnas. I Sartres version av myten är det dock mindre fokus på hämnd, och mer ett existentialistiskt drama om frihet och motstånd. Orestes kommer till Argos som en fri människa, inte fången i klorna på dödens och flugornas gud Zevs. Matilda: Men Sara du hade ju läst pjäsen innan och jag hade inte det men kände mig ändå trygg i min förkunskap kring Sartre. Jag var väldigt fascinerad av Sartres tankar och existentialismen i tonåren. “Existensen föregår essensen” och hela den grejen. Var du det med? Sara: Ja, väldigt. Äcklet var ju lite av min bibel där runt 19-20 år. Jag hade en fas där jag gick all in på hela existentialism-grejen. Och då också det där med att människan är dömd till frihet, som Sartre menar. Att vi inte är bundna till något, att Gud är död, och vi inte är tvingade att handla efter någon lag. Vårt liv är de val vi gör, och vi måste ta eget ansvar för dem. Vi kan inte gömma oss bakom andra människor eller vad andra bestämt, våra val är alltid våra. Ett ansvar och en frihet som ju för med sig väldigt mycket ångest, och att det då kan vara lockande och lättare att gömma sig bakom idéer och tankar om att en måste göra si eller så. Om man tar uppsättningen till idag kan man tolka det som att den uppmanar oss att skita i historien, att vi ska glömma vad de innan oss ställt till med och att det inte är vårt problem för att det inte var våra val. Det fanns ett drag i uppsättningen som gör att det finns en möjlighet att tolka det så. Det är väl det som jag tycker är problematiskt med delar av Sartres tänkande, att det är så ensamt och fokuserat på delar istället för helhet. Matilda: I första akten var det stort fokus på tonårsdottern och tonårsmamman, en destruktiv relation som jag blev mycket drabbad av. Dels kände jag igen mig i trotset, och dels bävar jag som ny förälder och tänker ska jag stå ut med det där. Det var snyggt hur få repliker fick bära hela problematiken och att de levererades så explosivt. Trots att jag gillade det jag såg, började en oro byggas inom mig. Kommer det bli en pjäs som bara handlar om det privata och inte större filosofiska och samhälleliga dimensioner, vilket jag förknippar Sartre med. Sara: Jag var faktiskt aldrig oroad, jag kände mig trygg att det skulle komma. Och det kom ju också i akt 2. Matilda: Jag tycker att det var en tydlig feministisk läsning av Flugorna som jag tyckte mycket om. Även där var jag lite orolig i början, för det hela börjar med att männen får ta plats och kvinnorna bakgrundsdansar. Sara: Och jag var trygg. Bakgrundsdans-rörelserna var tydligt utstuderade, det fanns en medvetenhet och en lek med vad de skapade. Jag läste det som en tydlig drag-strategi som skapade djup i gestaltningen och som höll oss medvetna om att allt är konstruerat. Matilda: Vi måste också prata om formen och estetiken. Den var så helgjuten. Sara: Det fanns både en blinkning till 80-talsprogg och indierock/elektro/postpunk-band från början av 2000-talet. Matilda: Jag kände att det gav mycket men har svårt att definiera vad. Sara: Det gav lekfullhet, en populärkulturell touch, spel-estetik. Det är lite som att de var ett coolt band som jag kunde sett på Roskilde 2006. Foto: Ola Kjelbye Matilda: Deras explosiva spelstil var så befriande, det blev inte skrikit utan med skrik fördjupade dom. Det är sällan jag har sett en så unik registil som skådespelarna till fullo fick utrymme att briljera i. Alla som var på scen hade sådan närvaro. Jag blev kär i dom, jag blev arg på dom och fullständigt drabbades av deras sätt att gestalta. Sara: Det var så fysiskt härligt. Hampus Hallberg, som spelade både Zevs och Aigisthos, lyckades bjuda på en förförisk Zevs, som påminner om den där känslan – honom borde jag hålla mig borta från, men som man ändå ger sig hän till. Matilda: Ett favoritmoment för mig var Klytaimnestras gångstil, gestaltad av Melina Tranulis. Hur hon sprang i sina överdimensionerade klackar som ett barn som satt fast i ett träsk. Jag ville aldrig att hennes loopar skulle sluta, även om de var många. Isak Holmen Sørensen som spelade Orestes var så i ton med publik, hans blickar fångade in mig i berättelsen. Valet att gestalta honom som en naiv pojke och lägga bort de klassiska manliga attributen var klockrent. Sara: Om vi är inne på favoritmoment måste jag nämna när karaktären Elektra gestaltade sitt hat mot sin mamma. Kim Theodoridou Bergquist var totalt närvarande i varje replik. Att säga samma replik om och om igen, men hela tiden leverera ny energi var imponerande. Matilda: Det finns många blinkningar till teaterhistoria också, jag tänker på grymhetens teater a la Antonin Artaud, in-yer face och verfremdung a la Brecht. Det är lite som att sniffa poppers för en som gillar teaterteori. Sara: Ja, fast den är inte akademisk, det räcker att vara intresserad och bara ta in. Dessutom så kan en ju läsa allt i programbladet om man inte hänger med. Ett himla bra val för att göra det mer tillgängligt. Jag tycker också att det var en så bra växling där samtliga karaktärer växlade mellan att vara offer och förövare, det fanns en dubbelhet kring makten. Matilda: Efter föreställningen så var det som om vi sprang ut i natten. Sara: Vi var euforiska, hade drabbats av deras tempo. Matilda: Jag var lycklig, jag hade återfått hopp om teatern. Det var en föreställning som stämde på alla plan. Sara: Den här regissören och skådisarna, jag vill bara ha mer. Matilda: Vi är helt klart fans, låt oss se allt hon gör. Föreställning spelas 9, 10 , 11 oktober Faktaruta – Angelina Stojčevska. För regin stod Angelina Stojčevska, relativt nyexad från regilinjen från Konsthögskolan i Oslo (2015). Hennes stil beskrivs som lekfullt normbrytande där stora filosofiska teman sätts under lupp. Hon är ny, ung, cool. Hon beskrivs som “registjärnskott” och “kulturtalang” och har blivit prisbelönad flera gånger om. Foto: Ola Kjelbye Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Är Berlin Berlin? Alltså är Berlin fortfarande ett hippt kulturmecka? Vilka städer försöker ta sig upp och bli Europas nya metropol? "Berlin har varit ute i 10 år, det dröjer nog längre innan den staden är helt död" Gäster: Cecilia Suhaid Gustafsson (konstnärlig ledare, Atalante) och Olof Runsten (registudent STDH). < Back 3:3 – ÄR BERLIN BERLIN? Är Berlin Berlin? Alltså är Berlin fortfarande ett hippt kulturmecka? Vilka städer försöker ta sig upp och bli Europas nya metropol? "Berlin har varit ute i 10 år, det dröjer nog längre innan den staden är helt död" Gäster: Cecilia Suhaid Gustafsson (konstnärlig ledare, Atalante) och Olof Runsten (registudent STDH). Previous Next 3:3 – ÄR BERLIN BERLIN? Artist Name 00:00 / 1:17:46

Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. < Back BLOOMSBURYGRUPPEN SER BORTOM DET MÄTBARA Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. Konstkluster #3 I samband med Teater Nu och Scenkonstguidens föreställning Konstkolonin tar Scenkonstguiden ett redaktionellt grepp kring konstnärsgrupperingar. Detta är del 3 av 3 i reportageserien konstkluster. ÄR VIRGINIA WOOLF MISSFÖRSTÅDD? KAN MAN JÄMFÖRA TEXT MED MÅLERI? OCH VART HAR KUNSKAPEN OM DET GODA SAMTALET TAGIT VÄGEN? MATILDA KLAMAS HAR PRATAT BLOOMSBURYGRUPPEN MED INGELA LIND OCH HITTAT EN GRUPP SOM GÅR BORTOM DET MÄTBARA OCH TVÄRSÄKRA. I min research till föreställningen Konstkolonin fick jag tag på boken Leka med modernismen, Virginia Woolf och Bloomsburygruppen, skriven av Ingela Lind. Det var som om bitarna föll på plats, Ingela Lind beskrev Virginia för mig på helt nytt sätt och jämförde henne med andra konstyttringar som kubismen och Marcel Duchamp. Ingela Lind beskriver Virginias passion för form, hur hon saknade saknade liturgi och meningsfulla ritualer i sin samtidskultur och genom denna beskrivning förstod jag varför hon slår an ett så viktigt ackord hos mig. Virginia blev med ens greppbar och inte bara en dyster författare som har begått självmord och som jag oformulerat hyser en attraktion till. Ingela Lind är konstkritiker och har figurerat både i radio, på TV och varit fast anställd på DN i 30 år. Konsten är hennes bas, men hennes definition av konst är bredare än många andras och hon hävdar att konstnären inte behöver definiera sig inom ett uttrycksmedel utan kan vara gränsöverskridande. Numera skriver hon i huvudsakligen böcker och är snart aktuell med sin andra bok om Bloomsburygruppen. Vägen till Bloomsburygruppen började med en datakrasch när hon jobbade på DN. Allt hon hade skrivit försvann. “Då tänkte jag, antingen begår jag självmord eller så hittar jag på någonting. Och det var det jag gjorde naturligtvis och då tänkte jag att jag måste hitta på någonting som jag kan hålla på med hela livet, som är tillräckligt intressant.” Detta resulterade i en fördjupning i Bloomsburygruppen. Bloomsburygruppen, var ett speciellt kluster, som bestod av både ekonomer, filosofer, historiker och konstnärer av alla de slag. Men skulle man kunna kalla gruppen för en konstkoloni? “Det skulle jag säga för att för dom var ju konsten viktigast, även för Keynes som i Sverige bara betraktas som en sifferman. John Maynard Keynes hade bara läst ekonomi en termin i Cambridge och sa att ekonomin och ekonomer är bara till för konsten. De skilde på mål och medel. För dom var ekonomin bara ett medel för konsten och ett liv i konsten, och målet var vänskapen, diskussion och sökandet efter sanning via konsterna.” Ingela berättar att gruppen var emot det mätbara, gränsdragningar och definerande. De menade att livet och konsten gick utanför alla klassifikationer. “Det är fantasin, idéerna och konsten som tar oss bortom det som är mätbart, och det som vi tror är världen, men de menar att det finns så mycket mer som vi inte vet” Är det där leken kommer in, undrar jag. “Absolut, där kommer allt in. Leken är det som är utan regler, till skillnad från spelet. Leken ändras hela tiden, förändras, utökas. Det är det som är livet för Virginia Woolf alltså det här nosandet på andra sätt, gå ut och in ur olika personligheter, gå ut och in i olika tankesätt. Den bok som jag har skrivit nu heter Ta sig frihet med underrubriken Bloomsbury, Indien och det omätbara. Det är det här omätbara som är väldigt viktigt i en tid där vi bara tror på fakta och det mätbara. Det är det som är konsten. Om du sätter upp massa gränser för hur man får tänka och hur man får gestalta saker så har du uteslutit konsten.” Leken var för Bloomsburygruppen både en politisk och en ideologisk handling. Genom lek öppnade de för nya infallsvinklar. “Där är leken otroligt viktig. Att föreslå och pröva.” Bloomsburygruppen träffades regelbundet genom hela livet och stötte tankar mot varandra. Ingela Lind framhåller att de höll ut med varandra, även när deras åsikter gick isär. “Dom hade artikulerat att samtalet och diskussionen var viktigt.” De var inte heller rädda för att kritisera varandra. “De skrev ner varandra men det dödade inte deras relationer. Vi blir ofta ovänner om vi har olika åsikter, men det blev inte dom. För dom trodde på samtalet. Där är vi väldigt otränade.” Deras sammanslutning bidrog till deras eget skapande och varande. Det goda samtalet var centralt för gruppen. Genom det fick de ständigt nya infallsvinklar. “De trodde att samtalet, alltså att samvaron med andra människor driver fram saker inom dig själv som du inte skulle kommit på om du var ensam.” Jag tänker att det goda samtalet är en konstform i sig men som vi kanske har tappat idag och Ingela hakar på min tanke. ”Ja, det är ju på något sätt ute, för det är ju det mätbara och det tvärsäkra, som i sig nästan blir någon slags hånande tvärsäkerhet, det är det som är inne. Det är väldigt farligt. Det utesluter och stänger istället för att öppna. Det är det där med öppnandet som jag tror är väldigt viktigt, att vi inte tror att vi har kommit fram till det slutgiltiga utan det kan finnas andra sätt att attackera det här på. Det drar ju också in andra kulturer och där var de ju lite pionjärer då när det var så isolanistiskt i England, som det håller på att bli igen. De var öppna mot andra sätt att tänka.” Ibland kan jag få för mig att vi har fått fel bild av Virginia, att vi har missuppfattat henne. “Jag vet inte om jag skulle säga missuppfattad, men vi har stängt in henne tycker jag, som ren litteratör. Jag kallar henne för en gränsöverskridande konstnär, för det är det jag tycker att hon är. Visserligen använder hon ordet hela tiden, men hon använder ordet som det vore måleri. Hon är oerhört intresserad av olika konstarter. Om du tar till exempel Vågorna eller Mot fyren, om man läser dem nästan som målningar då tycker jag att man kommer mycket längre än om man bara analyserar texten. Hon strövar runt i alla konstformer.” Virginia beskriver själv i en dagboksanteckning hur hon letar efter en ny form i sitt skrivande som skulle förändra allt. “Hon ville använda orden på det sättet, hon drömde om det. Orden var ju hennes specialitet, hon prövade dem, sög på dom. Hon ville vidga den ramen. På det sättet var hon väldigt nyskapande.” I boken Leka med modernismen beskriver Ingela hur Virginia var besatt av formen men att det kan kännas främmande idag då innehållet dominerar konsten. Något jag själv känner igen, att vi har lättare att prata innehåll än form i konst och scenkonst. “Jag tycker det har varit ett väldigt ensidigt förnekande av formens betydelse. Man kan ju inte plocka ut den ensam. Men formen spelar en oerhörd viktig roll när det gäller konstverken. När man säger att det bara är innehållet som spelar någon roll då kan man lika gärna gå till ren journalistik eller text. Men konst är ju så mycket mer, det är ju ett samspel mellan väldigt många olika former, innehåll, tid och personer. Det är det komplexa samspelet som är konstens frihet. Tar du bort formen har du ju bara en ren utsaga kvar.” Jag undrar givetvis varför det har blivit så att form frågorna hamnat i skymundan? “Jag tror att det är för att vi bakom oss har det här med formalismen, som på 50-talet blev så otroligt stel och elitistisk, och som sa att så här ska det vara. Det var det som gjorde formalismen så omöjlig. Man var tvungen att bryta upp den. Jag tycker också att om man säger att innehållet inte alls spelar någon roll, som några inom Bloomsburygruppen sa, vilket jag opponerar mig mot, då har man själv blivit fundamentalist.” Jag tänker att det också saknas kunskap att prata om form. Vi har inga ord för att beskriva form utan därför fokuseras det mer på innehåll. ”Allting beror på den tid man är i. Det har att göra med den tiden där politiken var det viktigaste. Och när politiken var viktigast, kanske för att det har varit så repressivt tidigare, då var alla formfrågorna farliga. Då ville man visa att konsten var mycket viktigare än bara konsten, att den hör ihop med samhället. Men det har vi visat så mycket nu, och då har man glömt bort formen helt. Vi har aldrig utbildats i att diskutera formen och se vad den gör för innehållet. Där är vi både outbildade och väldigt hämmade.” Kan pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf ha påverkat vår bild av Virginia? “Kanske att pjäsen har påverkat på så sätt att man tror att hon är läskig och galen. Det är många som tror att hon är det. Mycket av hennes kändisskap beror ju på hennes självmord och att hon betraktas som galen. Det tror jag har spelat en ganska stor roll. Men det var hon ju inte. Hon hade perioder av psykisk ohälsa men det är ju inte klokt om man ska dra fram det som den sanna bilden av Virginia Woolf. Hon var ju i själva verket otroligt skarp och det kanske var därför hon begick självmord för att hon kände att det där höll på att förstöras.” Virginia tog sitt liv 1941 och under andra världskriget bodde hon och hennes judiska make Leonard Woolf i Summerset. Ingela berättar hur de dagligen fick utstå flyganfall med flygningar 100m över sina huvuden. “Virginia fattade nog mer än någon annan vad kriget innebar. Självmordet var helt konsekvent, hon kände att hon inte kunde skriva längre och började höra röster igen, som hon hade hört när hon var sjuk för längesen, och hon misstrodde världen. Jag tycker man kan förstå, det är ingen galen handling, det är en konsekvent handling. Jag vill inte försvara det, men menar att det inte var en galen människa utan att det var genomtänkt.” Bloomsburygruppen tog ställning mot samhället genom att vara pacifister och var emot all form av fundamentalism och alla former av auktoritära maktutövningar. De tog också ställning för någonting, ett öppnande tankesätt och att konsten inte är medel för någonting. “Där är de för mig en alternativ modernism. Konsten får aldrig vara fundamentalistisk.” Ingela Linds engagemang för gruppen slutar inte i och med den andra bokutgivningen. I vår skapar hon och Bo Nilsson en stor utställning om gruppen på konsthallen Artipelag som ligger på Värmdö strax utanför Stockholm. Det är den första utställningen om Bloomsburygruppen i Skandinavien och de 3000 kvadratmetrarna utställningsyta på Artipelag kommer fyllas med de olika personerna, design, förstautgåvor och foton. Det blir Omega Workshops, Charleston och den mjuka modernismen. 22 mars öppnar utställning och jag kan knappt vänta. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Vi ser på foppatofflor med bling bling på GEST, ser oss själva i spegeln på Backa teater, får ett skämtsamt kvitto och pratar om politisk teater i Ungern. Gäst: Sarah Melin < Back AVSNITT 29: LÄKEROLASK OCH FÅGELKVITTER Vi ser på foppatofflor med bling bling på GEST, ser oss själva i spegeln på Backa teater, får ett skämtsamt kvitto och pratar om politisk teater i Ungern. Gäst: Sarah Melin Previous Next AVSNITT 29: LÄKEROLASK OCH FÅGELKVITTER Artist Name 00:00 / 52:37

Rasmus Klamas intervjuar Simon Norrthon, lektor i skådespeleri. < Back VI TAR TEMPEN PÅ STOCKHOLMS DRAMATISKA HÖGSKOLA! Rasmus Klamas intervjuar Simon Norrthon, lektor i skådespeleri. Den första teaterhögskolan vi tar pulsen på är Stockholms Dramatiska högskola, där jag pratat med Simon Norrthon, lektor i skådespeleri, om vad skolan har för inriktning och vem som egentligen bestämmer det. Jag går på direkt, med första frågan: Har Stockholms Dramatiska Högskola någon speciellt metod eller inriktning? Både ja och nej. Vi är inte som Lecoq-skolan i Paris, som läser Lecoq-teknik eller som “Göteborgs-skolan” som vilar påYAT-metoden. Om vi har någon speciellt metod? Det beror på vilken utbildning vi pratar om, vi har ju mim-skådespeleri här, som har sin grund i den polska mimen. Skådespelarutbildningen i sin tur möter flera olika tekniker, både djupläsning, mim, Meisner-teknik och sen möter de lärare som har utvecklat sina egna tekniker. Jag tänker så här, att en skådespelare inte har råd att ha en teknik, utan måste ha ett flexibelt verktyg. Vi måste kunna arbeta med en strikt koreograf eller en devising-konstnär. Så ni vill ge någon form av gottepåse? Ja, det kan man väl säga! Vem är det som bestämmer vad som ska vara i den här gottepåsen? Det är jag! (skrattar) Eller det är jag som tar beslutet, men jag har ett helt kollegium som jag bygger min beslut på, deras förslag och beroende på vilken behov den studentkullen som är inne har. Så ni har alltså möjlighet att modifiera utbildningen lite för varje klass? Ja, det har vi! De kurser vi ger kan se lite olika ut, till exempel hade vi förut en kurs som hette barnteater, som idag heter ung publik. För jag tänker att det inte är själva teatern som de ska studera utan hur en kan arbeta med en ung publik, vilka frågor kan man ta upp och hur gestaltar man dem och så. Men sen vad en gör i den kursen kan se väldigt olika ut, det skulle kunna vara ett dansteater-projekt eller att man spelar en skriven barnpjäs eller att man gör ett devising-arbete. Hur skiljer sig Stockholms Dramatiska Högskola från de andra teaterhögskolorna? Stockholms-skolan vilar på en tradition av psykologisk realism och manliga genier, rent historiskt (skrattar). Den har ju sina rötter i Gustav III hovteater och Dramatens elevskola och även om inga av de personerna finns kvar, så finns ju traditionen kvar kring hur man ser på skådespelarens uppdrag. Jag tycker det är någonting som vi utmanar dagligen, men samtidigt är stolta över. Det är lite dubbelt. Jag skulle kunna tänka mig att en annan skola kan vara mer postdramatisk eller Brechtiansk. Så där kan man säga att vi har ett ganska klassiskt ideal, eller kanske inte klassiskt men gammaldags. Att skådespelarens hela kropp ska engageras av vad den gör, så att säga. Finns det ett scenskolemöte där ni alla teaterhögskolorna träffas och bestämmer vilka inriktningar ni ska ha? Så att ni inte blir för lika? Vi träffas faktiskt två gånger om året och vi är ganska olika och samtidigt har vi samma problem. De som leder de här skolorna har olika ideal och värderingar och det påverkar skolorna under de åren som de verkar i dem. Så att skolorna drar alltid åt lite olika håll. Jag tycker att det är bra att de profilerar sig lite, Göteborgsskolan har ju ansträngt sig för att profilera sig emot film, Malmö har ju länge värnat om ensemblen och de andra säger nog att Stockholms-skolan värnar individen, att vi fostrar solister på Dramatens stora scen. Det är ju inte riktigt sant. Vi är ju en skola med 21 olika kandidatinriktningar vilket gör att studenterna här möter både filmregissörer, scenografer och dramatiker, som de gör kurser tillsammans med och det påverkar ju också hur studenterna jobbar och vilka de blir. Om du skulle beskriva den optimala studenten. Hur är den? Jag har nog inte mött den där optimala studenten, man letar hela tiden efter den. Jag vill hitta någonting annat, något nytt, för vi behöver lite andra kroppar på scenen, tycker jag. Men det jag vill ha är någon som påverkas av det material och den publik som den möter. Jag vill ha någon som tycker att det är kul att spela teater. Det betyder någonting för mig. Vad är det för skådespelare som kommer ut från er efter tre år? Jag önskar att de är självständiga konstnärer, men som också förstår hur det är att arbeta i ett kollektivt arbete. Att de kan ta regi, vilket betyder att de kan omsätta allt som sker runt om till konst, att de kan verka kreativt även om omsättningarna är tuffa, liksom. Men de ska kunna skapa själva, det är viktigt. Du berättar att du vill hitta någonting nytt och se andra kroppar på scenen. Hur gör ni för att hitta nya grupper och locka dem att söka? Det är ett problem som vi har på alla konstnärliga utbildningar och nu har vi ett projekt, jag vet inte vilken gång i ordningen, där vi vill bredda rekryteringen. Det ska vi inte sticka under stolen med, att det är svårt för oss. Dels kan vi inte kvotera, vi kan inte säga att vi ska ha så här många med ett funktionshinder eller som talar ett visst språk, eller så. Men vi har haft en utbildning, där undervisningsspråket var teckenspråk och då lockade vi ju en ny grupp med studenter, som annars har svårt att hävda sig i konkurrensen med hörande studenter. Sen är ju våra utbildningar öppna, vilket gör att man ofta konkurrerar med personer som stått på scenen i flera flera år. Får man inte möjlighet att synas och verka på scenen, så lägger man av och fortsätter inte till oss. Så vi måste hitta de tidigare och där har ju folkhögskolorna ett stort uppdrag att göra just detta. Vi har en baskurs i mim nu, som borde vara internationell och där vi borde ha stor representation på alla sätt, så vi får se, vi hoppas att det blir så. Vi riktar oss till kulturföreningar i hela Sverige som håller på med dans och försöker locka de till denna kurs. Slutligen, vad är du mest stolt över med skådespelarlinjen på Stockholms Dramatiska Högskola? Nu gör vi en fristående kurs med Théâtre du Soleil, som Ariane Mnouchkine kommer leda tillsammans med fem skådespelare från Théâtre du Soleil. Det menar jag är en världshändelse, det är en av världens största regissörer som inte har gjort en workshop i Skandinavien någonsin, vad jag vet. Det är jag jättestolt över, det är hemskt kul! Jag skulle säga de internationella kontakterna, de senaste åren, för det är lite nytt. Det är jag stolt över. Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next