Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Teater Nu startade 2017 och har sedan dess skapat teaterföreställningar, scenkonstverk, utställningar, samtal och drivit projekt och residens. Här kan du ta del av vad vi gjort genom åren. 2023 2022 2023 2023 Utställning SOFIA TILLMAN Sofia Tillman visar verk hos Boy konsthall. Se mer Kurs & utställning INTENSIVKURS I MÅLERI + SALONG Boy konsthall arrangerar en tvådagars workshop där vi utforskar tekniken olja och coldwax. Se mer Teater CROSSING STAGES En internationell minifestival på Scen 46, Göteborg, 13-14 maj 2026. Se mer Utlysning UTLYSNING - BAKLUCKEUTSTÄLLNING Boy konsthall söker en konsthantverkare som vill skapa en utställning i miniformat under Craft Days 2026. Ansökan är öppen till och med 8 februari. Se mer Teater RESIDENS - WWW (WHY, WHAT, WHO) Teater Nu deltog i ett residens i Italien och undersökte flerspråkighet Se mer Workshop WORKSHOP I CLOWNTEKNIK Stefan Ostojić gästar Teater Nu:s minifestival Crossing Stages den 14 maj 2026 Se mer Utställning EMMA AMAL KHANAFER Emma Amal Khanafer visar verk hos Boy konsthall. Se mer Utställning AMY RONDAHL Amy Rondahl visar verk hos Boy konsthall. Se mer Pop up-utställning MOA MÄRTA MARKGREN X CRAFT DAYS Boy konsthall deltar i Craft Days och gästar konstepidemin med en pop up-utställning med textilkonstnären Moa Märta Markgren, i bakluckan på en vit Audi. Se mer Teater GÄSTSPEL: THE MOUSETRAP STORY Teater Nu bjuder in Teatar Mladih Mišolovka från Serbien. The Mousetrap Story spelas under festivalen Crossing Stages 13 maj. Se mer Teater THE HOUR AT THE BOTTOM En lekfull föreställning om något så allvarligt som människans villkor. Världspremiär i Dresden den 9 maj och Sverigepremiär den 13 maj i Göteborg. Se mer Utställning LARS JONSSON Konstnären Lars Jonsson visar nya verk på Boy konsthall. Se mer 2022 2022 2021 Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. 2021

Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg < Back HUR DJUPT ÄR KANINHÅLET? Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg “SOM ATT VAKNA UPP MITT INNE I EN SKRÄCKFILM OCH INTE KUNNA HITTA NÖDUTGÅNGEN”. KARIN NOOMI KARLSSON HAR SETT ENSAM GALNING I ETT SLAKTHUS I GAMLESTADEN, GÖTEBORG. EN SCENKONSTUPPLEVELSE UTÖVER DET VANLIGA SOM HON INTE TYCKER VI SKA MISSA." “This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes.” – Neo, The Matrix Den 3 april 2018 klockan 12.46 lokal tid kliver en kvinna in på YouTubes kontor i San Bruno. I handen har hon en halvautomatisk Smith & Wesson som hon avfyrar mot de anställda runt omkring henne. Kvinnan hette Nasim Najafi Aghdam och hon avslutade sitt eget liv på plats efter attacken. Här kunde historien om henne ha slutat. Nasim var inte särskilt känd utanför kretsen av följare på YouTube och mycket lite av hennes filmade material har överlevt då hennes YouTube-kanal raderades på allt innehåll kort efter händelsen. Men tack vare Isabel Cruz Liljegrens pjäs har Nasims namn åter lyfts upp till ytan, och det på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. I Alexandra Nordbergs intensiva tolkning får publiken möta olika sidor av performancekonstnären, YouTubern, veganen, träningscoachen och kvinnan Nasim. Ensam galning är ingen vanlig teaterföreställning. Besökarna blir en del av föreställningen, gränsen mellan verklighet och föreställning suddas sakta men säkert ut; det är inte en föreställning för den som önskar vara en passiv åskådare. Vi bjuds in i Nasims universum och möter olika versioner av henne i de scener som spelas upp. Ena stunden är vi de anställda på YouTubes kontor som blir beskjutna, i nästa ögonblick deltar vi i en minnesstund för Nasim. Kronologin är uppbruten och upplevelsen blir inte helt olik den man får när man ser David Lynch-filmen Mulholland Drive. Vad är sant? Vad är en produkt av hennes psykiska ohälsa? Vad kommer att hända härnäst? Föreställningen spelas på en temporär scen i ett gammalt slakthus. Det är ingen slump att man har valt att lämna Stadsteaterns trygga omgivning, här gäller det att skapa en miljö som är så kall och hård som möjligt för att publiken ska få en chans att känna det Nasim sannolikt kände när hon osäkrade sitt vapen och tryckte av. Referenser till The Matrix och klassisk litteratur fulländar känslan av skräck och osäkerhet. Det verkar faktiskt inte finnas någon gräns för hur djupt kaninhålet är. Och det är kanske i just det ögonblicket som jag ser en likhet mellan mig själv och Nasmin. För vilken kvinna har inte varit i ett läge där man har känt sig förbannad på grund av diskriminering, patriarkatets förtryck och omgivningens fördömande blickar när man bryter mot normerna? Och vem har inte fått höra att man är hysterisk när man försöker uttrycka sin ilska och besvikelse? Ensam galning är en helt ny upplevelse. Det blir lite som att vakna upp mitt inne i en skräckfilm och inte kunna hitta nödutgången. Vid ett par tillfällen får man sig en rejäl pulshöjare och just när man tror att det hela är över så kommer en överraskning som inte liknar något som jag har sett på en teaterscen tidigare. Det här är definitivt en föreställning som man inte får missa. Den är inget för räddhågsna, och den väcker framför allt en fråga som jag inte hade väntat mig. Kunde hon ha varit jag? ENSAM GALNING Göteborgs Stadsteater Spelas fram till 16 maj på tillfällig scen i Slakthusområdet, Gamlestaden På scenen: Alexandra Nordberg Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren Scenografi och ljus: Carl Kristiansson Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud Producent: Gustav Åvik Omslagsfoto: Ola Kjelbye. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. < Back AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. Previous Next AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Artist Name 00:00 / 44:22

Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. < Back BYGDESPELENS FÖRLOVADE LANDSKAP Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. “DET ÄR BÄTTRE ÄN DU KAN FÖRESTÄLLA DIG!”. KARIN NOOMI KARLSSON GUIDAR OSS TILL BYGDESPELEN I DALARNA. ”Det finns enligt min mening inget trivsammare sätt på vilket man kan presentera en bit av en bygds historia, än att göra det i form av ett spel.” – Rune Lindström, skapare av Himlaspelet De så kallade bygdespelen utgör en egen form av teater, ofta med en lokal förankring. Skådespelarna kan vara såväl professionella utövare som teateramatörer från lokalsamhället och föreställningarna väcker ofta stort engagemang hos medverkande och publik. De spelas i snart sagt var del av landet, företrädelsevis på sommaren då många ensembler använder sig av utomhusscener. Trots den aldrig vikande entusiasmen hos publiken är ryktet bland storstädernas kulturmänniskor aningen befläckat då bygdespelen ofta buntas ihop med olika typer av buskis och amatörteater, men bygdespelen förtjänar ett bättre öde än så. För den som är intresserad finns en rad pärlor att njuta av under sommaren. Och vad kan väl vara bättre än att kombinera en sommarsemester med röda stugor och glittrande sjöar med en teaterupplevelse utöver det vanliga? I hjärtat av Dalarna finns det ett antal föreställningar att välja på. Gemensamt för många bygdespel i regionen är att de bygger på historiska händelser och gamla sagor och myter med en koppling till orterna där de framförs. De drar alla stor publik och många av dem spelas ofta, om inte årligen så åtminstone återkommande. Låt oss därför ta en närmare titt på några av de mer kända spelen som ges i just bygdespelens förlovade landskap. GAMLA GÅRDEN Gamla gården skrevs 1935 av Per Johannes. Per Johannes hade en folkskollärarexamen i botten och var bördig från Rönnäs by utanför Leksand. Pjäsen uruppfördes 1935 i Leksand och den var redan från början menad för amatörteaterskådespelare. Den turnerade runt i Dalarna och sattes upp i olika hembygdsföreningar och framfördes även i radion 1936. Efter 1941 spelades Gamla gården inte under ett antal år och fokus kom att hamna på Himlaspelet som då hade haft premiär. På 50-talet översatte man manuset till Bjursåsmål och 1951 kom man återigen att spela stycket men nu på dialekt. Sedan 1978 spelas pjäsen på Dössberget i Bjursås. Gamla gården handlar om den stora utvandringen till Amerika under sent 1800-och tidigt 1900-tal och om hur bönderna lurades att sälja sin skog för en spottstyver till stora skogsbolag. Inspiration till pjäsen fick författaren genom att hans farfar hade varit en av de bönder som motsatte sig skogsförsäljningen. När farfadern gick ur tiden försökte man tvinga fadern att gå med på försäljning av sitt skifte men även där tog det stopp och skiftet kom att stanna i släktens ägo. Utvandringen till Amerika berör stora delar av svenska folket och det är därför lätt att känna igen sig i berättelsen. Kontakten mellan de som gav sig av och de som stannade kvar var sporadisk av förklarliga skäl och när en av bygdens söner efter många år i Amerika återvänder till sin åldrige far vet glädjen inga gränser. Det är en fin skildring av emigranterna på sent 1800- och tidigt 1900-tal som möter publiken. Det finns ingen uppgift om när Gamla gården spelas nästa gång eller vilka som deltar, men pjäsen brukar spelas i samband med Bjursvicku i slutet av juli. Kontakta hembygdsföreningen för mer information. TROLLBRÖLLOPET Detta bygdespel skrevs 1932 av Herbert Grönfall, bördig från Äppelbo. Enligt en lokal sägen från 1600-talet ska handlingen i Trollbröllopet utspelat sig på en fäbodvall i Äppelbotrakten och det handlar om hur Äppelbo kyrka fick sin brudkrona. Spelet uppfördes första gången 1935 på samma helg som Gamla gården och är ett av de äldre bygdespelen i Sverige. Det spelas återkommande varje år och senaste uppsättningen ges i år, ett samarbete mellan lokala teateramatörer och Äppelbo Hembygdsförening. 80729351-xD3gb Älvor. Från Trollbröllopet. Foto: Trollbröllopet Här möter vi en berättelse om hur en ung flicka kläddes till brud av traktens troll men räddades i sista stund av ortsbefolkningen. På huvudet hade hon då en gyllene krona och den fäbodvall där hon brukade driva boskap fick därav namnet Brudskogen. Sägnen nedtecknades av Karl Erik Forsslund på 1920-talet i verket Med Dalälven från källorna till havet och enligt berättelsen gick det till på följande sätt: ”Det var på hösten, en mörk kväll, en sälbukulla var ensam vid vallen. Hon satt och vov en väv, då kom trollen in och skulle klä henne till brud åt en trollyngling; hon bad att få väva ut väven först, men det fick hon inte; de slet bort väven och hade sönder vävstolen. Då knöt hon sitt strumpeband omkring vallhundens hals (enligt andra sin halsduk med en vidfästad skriven lapp) och skickade hunden ner till sin fästman hemma i byn. Han förstod att något galet var på färde och gav sig iväg ridande, med ett stickbloss, som var utbrunnet när han var nära framme och som han kastade i en tjärn – den har ännu ljust vatten, alldeles grönt, och heter Lystjärn. Det var två slags troll, fattiga och rika. De fattiga fick inte komma in och vara med på kalaset; till hämnd talade de om för fästman, hur han skulle göra: kasta yxan över trollen därinne och hugga kniven i dörrn. Bruden var nästan färdigklädd, endast vänsterhandsken felade, annars hade de tagit henne med sig. Nu fick han henne med sig upp på hästryggen och red i sporrsträck därifrån, trollen kom efter och grät och tjöt, men så kom dom till en åker som var harvad i kors och då kunde de inte följa längre”… ”de kom till en höstplöjning, den var plöjd med plog med stål i och han red i kors över den, så trollen måste vända. Hästen stalp död, när dom kom hem men gullkronan hade kullan på sig än; den var tung och så stor att man gjorde tre stycken av den, en till Nås, en till Järna och en till Äppelbo. Och i Äppelbo kyrka finns trollens brudkrona kvar än idag, en liten fin pjäs med hängande löv och 7 diamanter (troligen bergskristaller) och ingen vet när eller varifrån den kommit hit; kanske såsom krigsbyte från något katolskt tempel, där den krönt en madonnabild, tro somliga. Förr skulle varje Äppelbobrud, som bar kronan, bära stål på sig under vigseln, för att inte trollen skulle komma och ta både krona och brud.” Brudkronan i berättelsen finns i verkligheten och går att beskåda i Äppelbo kyrka. Den är tillverkad i Tyskland på 1400-talet och det har framförts tankar om att den skulle kunna vara en del av ett krigsbyte som på oklara vägar har hamnat i Äppelbo kyrka. För att bortförklara hur en så dyrbar krona kunde hamna där den hamnade har sägnen sannolikt växt fram. Det hade under alla omständigheter varit mer hedersamt om den hade kommit från trollen än att den skulle visa sig vara stöldgods. HIMLASPELET Himlaspelet skrevs av Rune Lindström och hade premiär 1941 på Dramaten i Stockholm, delvis som en protest mot nazismens härjningar i Europa. Spelet gavs sedan i Sammildalsgropen i Leksand under många år men har även spelats i Tällberg. De senaste åren har man använt Svea-salen i Leksand för föreställningarna och på det viset är man inte lika utsatta för vädrets makter. Himlaspelet ges oftast årligen men har haft några kortare uppehåll sen premiären 1941. Lindström tog utgångspunkt i det klassiska dalamåleriet när han skrev sin pjäs och texten består av sex målningar med tillhörande berättelser. En kurbitsmålare får agera berättare för hela historien och detta anknyter till den tradition av kringresande målare, oftast namnlösa för eftervärlden, som prydde hemmen med sitt måleri hos de som hade råd. Handlingen utspelar sig i Dalarna och i en variant av det förlovade landet som bär tydliga likheter med det Dalarna som huvudpersonen så småningom lämnar bakom sig. Drängen Mats fästmö Marit bränns på bål som häxa och då hon är oskyldig bestämmer sig Mats för att söka upp Gud och ställa honom till svars. Han slår följe med en kurbitsmålare men när målaren måste lämna honom luras han av Djävulen själv att välja den breda vägen före den smala. Den naive Mats förändras till det sämre och girigheten och ondskan får honom att glömma sitt egentliga ärende. Varje steg han tar övervakas dock av Marit och Gud från himmelens höjder och när han slutligen ligger på sin dödsbädd ges han möjligheten att välja godheten och träda in i paradiset där han återförenas med sin Marit. Himlaspelet är en berättelse om kampen mellan ont och gott, om vinsten med att behålla sin barnatro och att det aldrig är försent att välja det goda och det rätta i livet. Även på sitt yttersta kan syndaren få Guds förlåtelse. Men det handlar inte bara om religionen och den kristna tron. Det handlar också om utanförskap, mobbning och de onda krafter som vill ta över här i världen och det är med andra ord en ständigt aktuell pjäs. Årets uppsättning av Himlaspelet spelades 27-31/7 i Svea-salen i Leksand. SÅ VARFÖR SKA DU BESÖKA ETT BYGDESPEL? Bygdespelen fortsätter att leva tack vare det enorma engagemang som ortsbefolkningen lägger ner. När det klagas alltmer på att landsbygden för en tynande tillvaro har man sannerligen inte tagit någon hänsyn till denna unika teaterform som drar publik från både när och fjärran. På ett lättillgängligt sätt ges publiken glimtar in i delar av historien som annars sällan exponeras i modern tid. Den enda utmaningen är möjligen inslaget av lokala bygdemål som kan ge publiken lite nervösa ryckningar men de allra värsta varianterna brukar vara bortslipade. Himlaspelets koppling till kyrkan och häxprocesserna belyser situationen för de som drabbades av vad som allmänt kallas ”Det stora oväsendet” som pågick mellan 1668 och 1676. Nära 300 personer fick sätta livet till innan man fick stopp på masshysterin, de flesta var kvinnor och unga flickor (totalt sett har drygt 400 personer avrättats för trolldom i Sverige mellan 1492 och 1704). Trollbröllopet ger både insyn i hur folk levde på landet och i vad man trodde på förr i tiden. Ett simpelt krigsbyte i verkligheten förklaras med trolltyg och så växer en sägen fram som än i modern tid traderas i form av ett teaterstycke. Varför inte utmana dig själv och besöka ett av de många bygdespelen? Du får ett stycke lokalhistoria på köpet, det bjuds på levande musik av spelmän och även om det inte alltid är så kändistätt på scenerna som i en större stad så är det riktigt skickliga skådespelare – både proffs och amatörer – som uppträder och som lägger ner själ och hjärta i föreställningarna. Det går inte att lämna en sådan föreställning oberörd, i alla fall har inte jag lyckats med det konststycket ännu. Och vill du att bygdespelen ska leva kvar även i framtiden så går det ofta bra att bli medlem i vänföreningar som stöttar projekten ekonomiskt. Läs mer: Per-Ola Björklund: Bygdespel i Dalarna. Handling, bakgrund, tillkomst. Rabén & Sjögren 1983 Omslagsbild: Pixabay. CC0 Creative Commons Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Scenkonstpoddens första livepodd! < Back 4:2 – THE FRINGE HYPE Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Scenkonstpoddens första livepodd! Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Det dricks Black Russian, Sara skrattar åt alla applåder och vi undrar hur en Fringefestival med bara Macbeth hade sett ut. Detta är Scenkonstpoddens första livepodd! Gäster: Heidi Edström aka Ingentinget, Rebecka Pershagen aka Bex de la kex osv. Previous Next 4:2 – THE FRINGE HYPE Artist Name 00:00 / 51:44

Här kommer en go sommarbit till er! Vi pitchar varför vi ska bli nya konstnärliga ledare på Stockholms stadsteater, tar upp den galna kvinnan i sekelskiftespjäserna och lyssnar till unisont prat på Folkteater i Göteborg. < Back AVSNITT 32: NÄSFLÖJT OCH HONUNGSSHOTS Här kommer en go sommarbit till er! Vi pitchar varför vi ska bli nya konstnärliga ledare på Stockholms stadsteater, tar upp den galna kvinnan i sekelskiftespjäserna och lyssnar till unisont prat på Folkteater i Göteborg. Previous Next AVSNITT 32: NÄSFLÖJT OCH HONUNGSSHOTS Artist Name 00:00 / 41:08

Matilda Klamas har sett DOP1 i Uppsala. < Back VÄRDIG ETT KALEJDOSKOP Matilda Klamas har sett DOP1 i Uppsala. “EN SCENKONSTUPPLEVELSE BÄTTRE ÄN ALLA SPAUPPLEVELSER TILLSAMMANS.” VAD FINNS DET FÖR ANDEMENING I VÅRA NUTIDA RITUALER? DETTA UFORSKAR FÖRESTÄLLNING DOP1. MATILDA KLAMAS HAR BEGETT SIG TILL UPPSALA FÖR ATT TA DEL AV FÖRESTÄLLNINGEN. Livets händelser är namnet på den triologi scenkonstnärerna Tove Berglund, Ellen Norlund och Martina Elm har skapat. Det började med bröllopet och nu dopet. I höst blir det även dags för begravningen. Det som främst utforskas i DOP1 är betydelsen av ritualen, något vi får uppleva med alla sinnen. Hur luktar arvssynden? Hur ser reningen ut? – Det luktar gott kan jag avslöja, jordigt och djupt och det smakar sött och svalkande. Vi möttes upp utanför Linneas simskola och den exklusiva skaran fick slå sig till bords och dricka svalkande vatten, luska ut sitt kraftvatten för dagen och läsa ett fanzine speciellt skapat för denna upplevelse. Överlag är jag djupt fascinerad över hur många expertiser som deltog i DOP1, en författare, en kompositör, en sociolog, en psykolog, en hudvårdsterapeut, en matdesigner, en ljudkonstnär, en serietecknare med flera. Med denna kompetens och med konsnärernas respektfulla och varma händer som ledde oss genom föreställningen kände jag mig enormt bortskämd. Den som går på DOP1 för att få en gestaltad upplevelse har gått fel, detta är ett verk där deltagandet och den inre personliga upplevelsen står i fokus. Som i sin tur mynnar ut i en minst sagt kollektiv upplevelse där vi likt flytbojar bildade mönster värdigt ett kalejdoskop. Att få flyta tyngdlöst i grupp är något jag kommer bära med mig för en lång tid. Detta var en scenkonstupplevelse som var bättre än alla spaupplevelser tillsammans. Det som är fascinerande med DOP1 är vilka bilder de lyckas skapa. En av de största upplevelserna var när vi efter tvagning, och gåendes på led fick ta av oss ögonbindeln och kom in i den vackra simhallen och mötes av fantastiska folkmusikern Sara Parkman. I en vit glittrande klänning stod hon i vattnet och spelade på sin fiol och sjöng. En ny näckengestalt? I så fall den bästa jag fått ta del av. DOP1 är också en föreställning som växer med tiden, först är en upptagen med att bearbetta bilderna och upplevelsen och det är först efteråt temat och de olika teorier som presenterades kan få tid att utvecklas.Karin Jarnkvist, Sociolog, delgav ett perspektiv kring namngivningsceremonier som i mig landande i något av ett frågetecken. Hon presenterade en tanke kring att kvinnor är de som främst är engagerade i namngivningscermonin och att detta skulle vara för att upprätta en bild av denna goda modern. Något som fäderna då inte skulle ha samma behov av. Kanske missförstod då jag tog del av detta flytandes under en vacker regnbåge, men jag tyckte det var något i resonemanget som skavde. Må hända att det är fler kvinnor som är engagerade (tänker att hon som skriver en avhandling om detta har statistik kring det) men perspektivet att ha gått igenom processen av att bära och föda barn spelar i mina tankar in. Riten kring dop handlar för mig också om att välkomna barnet till jorden, till det sammanhang föräldrarna befinner sig i. Som ett vackert avslut på en lång process, en ceremoni. ANDRA ARTIKLAR KRING LIVETSHÄNDELSER HOS SCENKONSTGUIDEN En upplevelse av visuellt och emotionellt överflöd – recension av Bröllop1 Bilder i artikeln och bannern: Louise Enhörning Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Äntligen jubilerar vi med avsnitt 25. Vi snackar om Frun från havet på Göteborgs stadsteater, The woman in Black på GEST, är ute och snackar med folk i Skaraborg och ser på ekonomiföreställing av Anstalten. < Back AVSNITT 25 – BADKARSPRAT OCH DEN KNARRIGA TEATERN Äntligen jubilerar vi med avsnitt 25. Vi snackar om Frun från havet på Göteborgs stadsteater, The woman in Black på GEST, är ute och snackar med folk i Skaraborg och ser på ekonomiföreställing av Anstalten. Previous Next AVSNITT 25 – BADKARSPRAT OCH DEN KNARRIGA TEATERN Artist Name 00:00 / 49:31

Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. < Back ETT LÅNGSAMT MUSIKSTYCKE BAKLÄNGES Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. “SUGGESTIVT OCH MÖRKT. DET ÄR BÅDE DESS STYRKA OCH STÖRSTA SVAGHET” REIKA XAPPOLA FARMAN, JURYMEDLEM, HAR SETT KOREOGRAFEN JEFTA VAN DINTHERS DARK FIELD ANALYSIS PÅ GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Inför festivalen fastnade jag rätt så snabbt för Dark Field Analysis. Inte för att två nakna män illustrerade programbladets omslag utan då föreställningen beskrevs som en “thriller”. Hösten är på väg in och jag och min vän Emelie Leriche som gick och tittade var nyfikna på vad koreografen Jefta van Dinther, som uppmärksammats rejält senaste åren, skulle hitta på. Föreställningen hade sålt slut två dagar innan och jag fick en stol i sista sekund och recensionen var räddad. I foajén var det många förväntansfulla blickar och en bra blandning av människor. Efter en liten presentation, där vi bland annat fick reda på exakt antal minuter föreställning skulle ta, fick vi gå in till den mörka salen. RUMMET EKADE FRAMTID Runt den kvadratiska scenen sitter publiken och i mitten betraktar vi en sjukhusgrön matta. Bra ljus tänkte jag omedelbart då det totalt fokuserar publikens uppmärksamhet på scenen. Scenens upplägg förde direkt tankarna till en framtida operationssal med två försöksmänniskor. Någonstans lite utanför mitten på mattan satt två nakna män. Jag ändrar mig och säger två kroppar, inte för att vara politiskt korrekt utan då det var två kroppar som inte hade något tydligt gestaltat maskulint eller feminint över sig. Det började med en lång tystnad. Sedan långa långsamma meningar av rörelser där kropparna tar lång tid på sig att tala. Inga snabba kroppsrörelser utan ett iskallt mörker som faller rakt ner på de två kropparna. What are you thinking ? ”What is your fist memory” var det första jag hörde, kropparnas första kommunikation sattes igång och jag förväntade mig inte dessa ord och tänkte direkt: Ge mig ingen nostalgi, jag orkar inte. Men föreställning var raka motsatsen. Allt med rummet ekade nämligen framtid. INGET SEXUELLT ÖVER DEN NAKNA HUDENS MÖTEN Efter ett par minuter har ljussättning, ljud och rörelser gjort betraktaren till en naturlig del av rummet. Man börjar smälta in. En av dansarna ställer frågor nyfiket och naivt till den andra, som jag tänker har levt lite längre eller funnits till på den gröna sjukhusmattan i en längre tid. Den yngre ber den äldre att öppna munnen, precis som doktorn ber patienten vid ett sjukhusbesök. Referenser till Apornas planet dyker upp i huvudet tillsammans med associationer till bakterier, halsont och streptokocker. Men ljudet “aaaaa” som doktorn brukar utstöta kommer inte. Det blir en tyst undersökning. ”I only remember the pregnant silence and the slow motions kind of sensation” Statisk kroppskontakt, inget sexuellt över den nakna hudens möten men väldigt intimt, den ena kroppen, den lite nyare kroppens rörelser är mer statisk, den äldre som rör sig mjukare. Den mjukas rörelser visar på att han fått mer övning i livet. Den kroppen har även mer svar på den nyare kroppens frågor. Jag slutar att lyssna på vad det är dom säger och min uppmärksamhet fångas, äntligen mer rörelser. Fram tills nu har det gått långsamt, det kändes som ett långsamt musikstycke som går ännu långsammare baklänges. ”Were you bleeding? ” ”have you seen the inside of a body” Nu pratar vi. Men vad är det vi pratar om? Jag har sett första säsongen av West World. Tv-serien med Anthony Hopkins och robotmänniskor som skapats i labb och sen sätts i Westernmiljö. Dark Field Analysis är inte i en Westernmiljö utan lutar mer åt labbet och sjukhusets miljöer – vilket visserligen även förekommer i West World. I ett labb kan allt kännas sterilt och redan bestämt. Rummet vi satt i kändes väldigt bestämt och jag kunde inte sluta tänka på det. Olika rörelser utsattes för Iika mängd ljus där skuggorna fick flera liv samtidigt som musiken gick på. Dansarna höll monologliknande tal mot publiken men inte till publiken, vi betraktar labbråttorna. Jag föreställer mig att mellan mig och kropparna finns ett glasfönster och att jag långsamt börjar att trycka mitt ansikte mot glaset. ”Life cracks open” Detta börjar kännas som ett stycke som kommer att påverka mig på något sätt. Ville jag ha mer eller blev jag uttråkad, jag kunde inte avgöra. 30 min hade förflutit och jag väntade och ville förstå. Vill jag ha mer eller borde jag bara gå nu? Musiken går på , surr och snabba frekvenser. Och varför börjar den ena mima till texten i låten tittandes ner på mattan? Här tappar de bort mig en aning. EN KÄMPIG VÄNTAN Upplevelsen saknar enhetlig berättarform och jag börjar acceptera jag inte inte kommer få några direkta svar utan det får komma vid ett senare tillfälle. En del av oss kan i ett sådant läge uppleva oss exkluderade: är detta koreografen och dansarnas självupptagenhet som spelar oss ett spratt? Föreställningens höjdpunkt var när allt släcktes ner, totalt mörker och vissa reste sig upp och gick – kanske för att de var rädda eller för att de fått nog. Ett skönt drag från koreografen och jag fick vila lite i väntan på akt två. Akt två var födseln. Väldigt vackert men hela väntan dit var aningen för kämpig. För mycket text och för mycket väntan. Ljusspelet gick tillbaka mot grönt, och i operationssalen är det snart allt färdigställt och efter 50 minuter reser den ena sig upp på två ben. Endast då slog det mig att allt varit på golvet fram tills denna stund. Stela statiska steg avlutar stycket i diagonal och vi ser kropparna in i minsta rörelse med en kroppslig kontroll och det är häftigt att se en kropp i kontakt med sig själv. Juan Pablo Caramas rörelser får mig att tänka på hur det känns att känna till varje muskel och hur den ska bete sig med att sträva uppåt långsamt, det är kroppskonst. Dark Field Analysis är ambitiöst och avancerat. Suggestivt och mörkt. Det är både dess styrka och största svaghet. Som besökare tappas man bort under resans gång. Man väntar på förlösning men möts av starka och rätt förvirrande intryck. Vissa kommer älska det. Andra kommer bara resa sig och gå. Kisar man riktigt hårt så når man kanske insikt och ett högre tillstånd av föreställningen. Undertecknad blev mest utmattad. Men det är ju en känsla det med. DARK FIELS ANALYSIS Backa teater Göteborgs dans- och teaterfestival 2018 Koreograf: Jefta Van DintherDansare: Juan Pablo Cámara och Roger Reyner Sala Ljusdesign: Minna Tiikkainen Foto: Ben Mergelsberg, bilden är beskuren. Skriven av: Reika Xappola Farman Previous Next

Vi bor i Berlin och tänker givetvis på Brecht. < Back AVSNITT 4 – ABSURDITETER, LJUDKONST OCH BRECHT PÅ TUNNELBANAN Vi bor i Berlin och tänker givetvis på Brecht. Previous Next AVSNITT 4 – ABSURDITETER, LJUDKONST OCH BRECHT PÅ TUNNELBANAN Artist Name 00:00 / 53:47