Om Makode Lindes utställning. < Back MAKODES ÅTERKOMST Om Makode Lindes utställning. UTSTÄLLNINGEN, SOM INÅT OCH ENLIGT KONSTNÄREN SJÄLV HETER NEGERKUNGENS ÅTERKOMST MEN SOM UTÅT I KULTURHUSET STADSTEATERS MARKNADSFÖRING HETER MAKODE LINDES UTSTÄLLNING, HAR NU PÅ LÖRDAG DEN 30 JANUARI SIN HAJPADE VERNISSAGE. Snabb replay för er som tänker “Makode, vem?”: 2012 och verket Painful Cake, fast som gått till eftervärlden som tårtskandalen där Lena Adelsohn Liljeroth skrattande tog sig en tårtbit medan Makode i black face skrek av smärta. Ringer en klocka? Nu är Makode aktuell med en utställning på Kulturhuset Stadsteatern I Stockholm, en utställning som både är ett retrospektiv, med en samling äldre verk, men också ett gäng nya alster. Utställningen beskrivs som “ett allkonstverk där besökaren får följa med in i en värld fylld av humor, satir och referenser till sagor och myter.“ Eller som Makode själv skriver på facebook-eventet till utställningen: “Sagor och myter är, enligt Jung, dramatiseringar av det mänskliga psykets mest grundläggande funktioner. Barnet ges ett symboliskt språk att en dag besegra de drakar livet placerat ur längst dess väg. Trots att mytens hjältar ofta torterar sina motståndare, ljuger och själ för att uppnå sina mål; är fiktionens ondska och godhet, tydligt separerade i svart och vitt, fjärran kulturrelativismens och postmodernismens ständigt glidande gråzoner. Negerkungen är denna gråzon personifierad och bjuder in till ett postkolonialt, pzykadeliskt afrika-live långt upp i kaninens hål.” Utställningen ska vara som en stor teaterscen, besökarna får röra sig som skådespelare bland verken som utgör skådespelets scenografi. Vid vernissagen, som är öppen för alla, uppmanas besökare att maskera sig, ju mer kreativt och påhittigt desto bättre. Maskering ger också fri entré och köföreträde, samt en konstgåva från Makode själv! Och ja, det har ju stormat en del kring utställningen redan innan öppning – titelbråket jag hintade till i ingressen (där vd:n Benny Fredriksson förbjöd Makode att använda titeln Negerkungens återkomst), konstchefen Marianne Lindberg De Geer som stöttat Makode avgår i förtid (vet inte om det har något att göra med just detta, men antagligen till viss del) och ett facebook-event som överöses av både pepp och depp-kommentarer. Några av dessa kommentarer fixar Makode själv ihop till kollage och postar igen på sidan. “Ingen vill prata om min konst” säger Makode i en intervju i DN, men allt ståhej gör ändå att hans konst nås av många, och kanske att folk som inte känner sig så haj på konst får upp ögonen för nåt nytt, om de inte skräms iväg vill säga. Jag hakar iallafall på den person som kommenterat så här på eventet: “Oj så många som är intresserade av ett konstevenemang, kul!”. Jag har själv inte möjlighet att vara där på lördag pga är i stuga på landet – så snälla, släng på dig en fantastiskt fantasifylld mask och dra dit i mitt ställe. Återkom gärna med detaljerad beskrivning om hur fantastiskt/fruktansvärt det var. —- “Negerkungens återkomst” / “Makode Lindes utställning” Kulturhuset Stadsteatern, Galleri 3 Vernissage lördag 30 januari, 11.00-18.00 Visas tom 24 april 2016 —- Omslagsfoto: Matilda Rahm Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. < Back BYGDESPELENS FÖRLOVADE LANDSKAP Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. “DET ÄR BÄTTRE ÄN DU KAN FÖRESTÄLLA DIG!”. KARIN NOOMI KARLSSON GUIDAR OSS TILL BYGDESPELEN I DALARNA. ”Det finns enligt min mening inget trivsammare sätt på vilket man kan presentera en bit av en bygds historia, än att göra det i form av ett spel.” – Rune Lindström, skapare av Himlaspelet De så kallade bygdespelen utgör en egen form av teater, ofta med en lokal förankring. Skådespelarna kan vara såväl professionella utövare som teateramatörer från lokalsamhället och föreställningarna väcker ofta stort engagemang hos medverkande och publik. De spelas i snart sagt var del av landet, företrädelsevis på sommaren då många ensembler använder sig av utomhusscener. Trots den aldrig vikande entusiasmen hos publiken är ryktet bland storstädernas kulturmänniskor aningen befläckat då bygdespelen ofta buntas ihop med olika typer av buskis och amatörteater, men bygdespelen förtjänar ett bättre öde än så. För den som är intresserad finns en rad pärlor att njuta av under sommaren. Och vad kan väl vara bättre än att kombinera en sommarsemester med röda stugor och glittrande sjöar med en teaterupplevelse utöver det vanliga? I hjärtat av Dalarna finns det ett antal föreställningar att välja på. Gemensamt för många bygdespel i regionen är att de bygger på historiska händelser och gamla sagor och myter med en koppling till orterna där de framförs. De drar alla stor publik och många av dem spelas ofta, om inte årligen så åtminstone återkommande. Låt oss därför ta en närmare titt på några av de mer kända spelen som ges i just bygdespelens förlovade landskap. GAMLA GÅRDEN Gamla gården skrevs 1935 av Per Johannes. Per Johannes hade en folkskollärarexamen i botten och var bördig från Rönnäs by utanför Leksand. Pjäsen uruppfördes 1935 i Leksand och den var redan från början menad för amatörteaterskådespelare. Den turnerade runt i Dalarna och sattes upp i olika hembygdsföreningar och framfördes även i radion 1936. Efter 1941 spelades Gamla gården inte under ett antal år och fokus kom att hamna på Himlaspelet som då hade haft premiär. På 50-talet översatte man manuset till Bjursåsmål och 1951 kom man återigen att spela stycket men nu på dialekt. Sedan 1978 spelas pjäsen på Dössberget i Bjursås. Gamla gården handlar om den stora utvandringen till Amerika under sent 1800-och tidigt 1900-tal och om hur bönderna lurades att sälja sin skog för en spottstyver till stora skogsbolag. Inspiration till pjäsen fick författaren genom att hans farfar hade varit en av de bönder som motsatte sig skogsförsäljningen. När farfadern gick ur tiden försökte man tvinga fadern att gå med på försäljning av sitt skifte men även där tog det stopp och skiftet kom att stanna i släktens ägo. Utvandringen till Amerika berör stora delar av svenska folket och det är därför lätt att känna igen sig i berättelsen. Kontakten mellan de som gav sig av och de som stannade kvar var sporadisk av förklarliga skäl och när en av bygdens söner efter många år i Amerika återvänder till sin åldrige far vet glädjen inga gränser. Det är en fin skildring av emigranterna på sent 1800- och tidigt 1900-tal som möter publiken. Det finns ingen uppgift om när Gamla gården spelas nästa gång eller vilka som deltar, men pjäsen brukar spelas i samband med Bjursvicku i slutet av juli. Kontakta hembygdsföreningen för mer information. TROLLBRÖLLOPET Detta bygdespel skrevs 1932 av Herbert Grönfall, bördig från Äppelbo. Enligt en lokal sägen från 1600-talet ska handlingen i Trollbröllopet utspelat sig på en fäbodvall i Äppelbotrakten och det handlar om hur Äppelbo kyrka fick sin brudkrona. Spelet uppfördes första gången 1935 på samma helg som Gamla gården och är ett av de äldre bygdespelen i Sverige. Det spelas återkommande varje år och senaste uppsättningen ges i år, ett samarbete mellan lokala teateramatörer och Äppelbo Hembygdsförening. 80729351-xD3gb Älvor. Från Trollbröllopet. Foto: Trollbröllopet Här möter vi en berättelse om hur en ung flicka kläddes till brud av traktens troll men räddades i sista stund av ortsbefolkningen. På huvudet hade hon då en gyllene krona och den fäbodvall där hon brukade driva boskap fick därav namnet Brudskogen. Sägnen nedtecknades av Karl Erik Forsslund på 1920-talet i verket Med Dalälven från källorna till havet och enligt berättelsen gick det till på följande sätt: ”Det var på hösten, en mörk kväll, en sälbukulla var ensam vid vallen. Hon satt och vov en väv, då kom trollen in och skulle klä henne till brud åt en trollyngling; hon bad att få väva ut väven först, men det fick hon inte; de slet bort väven och hade sönder vävstolen. Då knöt hon sitt strumpeband omkring vallhundens hals (enligt andra sin halsduk med en vidfästad skriven lapp) och skickade hunden ner till sin fästman hemma i byn. Han förstod att något galet var på färde och gav sig iväg ridande, med ett stickbloss, som var utbrunnet när han var nära framme och som han kastade i en tjärn – den har ännu ljust vatten, alldeles grönt, och heter Lystjärn. Det var två slags troll, fattiga och rika. De fattiga fick inte komma in och vara med på kalaset; till hämnd talade de om för fästman, hur han skulle göra: kasta yxan över trollen därinne och hugga kniven i dörrn. Bruden var nästan färdigklädd, endast vänsterhandsken felade, annars hade de tagit henne med sig. Nu fick han henne med sig upp på hästryggen och red i sporrsträck därifrån, trollen kom efter och grät och tjöt, men så kom dom till en åker som var harvad i kors och då kunde de inte följa längre”… ”de kom till en höstplöjning, den var plöjd med plog med stål i och han red i kors över den, så trollen måste vända. Hästen stalp död, när dom kom hem men gullkronan hade kullan på sig än; den var tung och så stor att man gjorde tre stycken av den, en till Nås, en till Järna och en till Äppelbo. Och i Äppelbo kyrka finns trollens brudkrona kvar än idag, en liten fin pjäs med hängande löv och 7 diamanter (troligen bergskristaller) och ingen vet när eller varifrån den kommit hit; kanske såsom krigsbyte från något katolskt tempel, där den krönt en madonnabild, tro somliga. Förr skulle varje Äppelbobrud, som bar kronan, bära stål på sig under vigseln, för att inte trollen skulle komma och ta både krona och brud.” Brudkronan i berättelsen finns i verkligheten och går att beskåda i Äppelbo kyrka. Den är tillverkad i Tyskland på 1400-talet och det har framförts tankar om att den skulle kunna vara en del av ett krigsbyte som på oklara vägar har hamnat i Äppelbo kyrka. För att bortförklara hur en så dyrbar krona kunde hamna där den hamnade har sägnen sannolikt växt fram. Det hade under alla omständigheter varit mer hedersamt om den hade kommit från trollen än att den skulle visa sig vara stöldgods. HIMLASPELET Himlaspelet skrevs av Rune Lindström och hade premiär 1941 på Dramaten i Stockholm, delvis som en protest mot nazismens härjningar i Europa. Spelet gavs sedan i Sammildalsgropen i Leksand under många år men har även spelats i Tällberg. De senaste åren har man använt Svea-salen i Leksand för föreställningarna och på det viset är man inte lika utsatta för vädrets makter. Himlaspelet ges oftast årligen men har haft några kortare uppehåll sen premiären 1941. Lindström tog utgångspunkt i det klassiska dalamåleriet när han skrev sin pjäs och texten består av sex målningar med tillhörande berättelser. En kurbitsmålare får agera berättare för hela historien och detta anknyter till den tradition av kringresande målare, oftast namnlösa för eftervärlden, som prydde hemmen med sitt måleri hos de som hade råd. Handlingen utspelar sig i Dalarna och i en variant av det förlovade landet som bär tydliga likheter med det Dalarna som huvudpersonen så småningom lämnar bakom sig. Drängen Mats fästmö Marit bränns på bål som häxa och då hon är oskyldig bestämmer sig Mats för att söka upp Gud och ställa honom till svars. Han slår följe med en kurbitsmålare men när målaren måste lämna honom luras han av Djävulen själv att välja den breda vägen före den smala. Den naive Mats förändras till det sämre och girigheten och ondskan får honom att glömma sitt egentliga ärende. Varje steg han tar övervakas dock av Marit och Gud från himmelens höjder och när han slutligen ligger på sin dödsbädd ges han möjligheten att välja godheten och träda in i paradiset där han återförenas med sin Marit. Himlaspelet är en berättelse om kampen mellan ont och gott, om vinsten med att behålla sin barnatro och att det aldrig är försent att välja det goda och det rätta i livet. Även på sitt yttersta kan syndaren få Guds förlåtelse. Men det handlar inte bara om religionen och den kristna tron. Det handlar också om utanförskap, mobbning och de onda krafter som vill ta över här i världen och det är med andra ord en ständigt aktuell pjäs. Årets uppsättning av Himlaspelet spelades 27-31/7 i Svea-salen i Leksand. SÅ VARFÖR SKA DU BESÖKA ETT BYGDESPEL? Bygdespelen fortsätter att leva tack vare det enorma engagemang som ortsbefolkningen lägger ner. När det klagas alltmer på att landsbygden för en tynande tillvaro har man sannerligen inte tagit någon hänsyn till denna unika teaterform som drar publik från både när och fjärran. På ett lättillgängligt sätt ges publiken glimtar in i delar av historien som annars sällan exponeras i modern tid. Den enda utmaningen är möjligen inslaget av lokala bygdemål som kan ge publiken lite nervösa ryckningar men de allra värsta varianterna brukar vara bortslipade. Himlaspelets koppling till kyrkan och häxprocesserna belyser situationen för de som drabbades av vad som allmänt kallas ”Det stora oväsendet” som pågick mellan 1668 och 1676. Nära 300 personer fick sätta livet till innan man fick stopp på masshysterin, de flesta var kvinnor och unga flickor (totalt sett har drygt 400 personer avrättats för trolldom i Sverige mellan 1492 och 1704). Trollbröllopet ger både insyn i hur folk levde på landet och i vad man trodde på förr i tiden. Ett simpelt krigsbyte i verkligheten förklaras med trolltyg och så växer en sägen fram som än i modern tid traderas i form av ett teaterstycke. Varför inte utmana dig själv och besöka ett av de många bygdespelen? Du får ett stycke lokalhistoria på köpet, det bjuds på levande musik av spelmän och även om det inte alltid är så kändistätt på scenerna som i en större stad så är det riktigt skickliga skådespelare – både proffs och amatörer – som uppträder och som lägger ner själ och hjärta i föreställningarna. Det går inte att lämna en sådan föreställning oberörd, i alla fall har inte jag lyckats med det konststycket ännu. Och vill du att bygdespelen ska leva kvar även i framtiden så går det ofta bra att bli medlem i vänföreningar som stöttar projekten ekonomiskt. Läs mer: Per-Ola Björklund: Bygdespel i Dalarna. Handling, bakgrund, tillkomst. Rabén & Sjögren 1983 Omslagsbild: Pixabay. CC0 Creative Commons Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. < Back DET RÄCKER INTE ATT SÄGA ATT ALLA ÄR VÄLKOMNA Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. “ATT DELTA BORDE RIMLIGEN OCKSÅ BETYDA ATT EN FÅR BIDRA. ÄR DE OLIKA DANSUTBILDNINGARNA ÖPPNA FÖR PERSONER MED OLIKA FUNKTION PÅ YRKES- OCH GRUNDNIVÅ?” ANNA BERGSTRÖM, KONSTNÄRLIG LEDARE PÅ SPINNUNGA, REFLEKTERAR KRING UTBILDNING INOM DANS PÅ LIKA VILLKOR. “RÄTTEN TILL EN SORTS UTBILDNING TALAR INTE OM VART DEN UTBILDNINGEN SKA LEDA.” Vad behövs för att tillgänglighet inte bara är ett ord utan en verklighet? I Sverige och i många andra länder har vi skrivit under FN konventionen för mänskliga rättigheter, artikel 24 i sektionen för barn och unga med funktionsvariation. Artikeln talar om allas rätt till en kvalitativ utbildning på alla nivåer med rättigheter att utvecklas inom det utbildningen syftar till. Frågan jag ställer mig är hur olika instanser inom utbildningsväsendet tolkar artikeln? Eftersom den är just tolkningsbar (även om den är menad att vara tydlig). Rätten till en sorts utbildning talar inte om vart den utbildningen ska leda. I det professionella scenkonstlivet har det skiftat från att en ska kunna ta del av till att en ska kunna delta. Men att delta borde rimligen också betyda att en får bidra. För att kunna bidra i en skapande process oavsett vilken roll en har, på eller bakom scen, behöver en kunskap, utbildning och de verktyg för att utveckla ett konstnärligt uttryck. Då är det viktigt att den förändringen också sker inom utbildningen. Dansutbildningarna påverkar branschen och branschen påverkar dansutbildningarna. Jag tror att vägen till en bransch med mera mångfald vad det gäller funktion kräver att alla vi som har visionen och de som har uppdraget jobbar tillsammans för att förändringen ska bli reell. Den reella förändringen kan inte ske enbart genom samtal, utredningar och rapporter utan kräver också en praktik. Det räcker inte att säga att alla är välkomna om verkligheten inte är sann mot det uttalandet. Att någon säger till mig att jag är välkommen betyder inte att jag: upplever det så att förutsättningarna för hur utbildningens olika delar går att tillgodogöra sig på olika sätt finns närvarande För mig är intentionen med artikel 24 att få utveckla sin potential och tillgodogöra sig kunskap för vidare utbildning eller yrkesliv. De möjligheterna är inte jämlika för alla idag. Jag ser behovet av att kunna anpassa utbildningen till olika individers förutsättningar, att det är viktigt för att kunna tillgodogöra sig kunskapen. Men jag ser också avsaknaden av att ge individer möjlighet att nå sin fulla potential när de inte får alla de verktyg som de behöver för att nå dit. Kraven om en har en funktionsvariation är inte alltid rimliga. I vissa delar av särskolan blir inte individer tillräckligt utmanade för att nå den utveckling de skulle kunna nå. Om en har gått särgymansium har en inte tillgång till estetisk linje och en är heller inte behörig till högskolan. Det skapar bromsklossar både för att kunna utvecklas och sedermera kunna arbeta inom kulturlivet. För att inte tala om de kunskapsklyftor det bidrar till som i sig både är och skapar segregering. Får en inte chansen från början är det svårt att skapa jämlika möjligheter i längden. “VI TROR OCKSÅ ATT DET SKAPAR KONSTARTSUTVECKLING NÄR VI BRYTER NORMER FÖR ATT PÅ SÅ VIS VARA TVUNGNA ATT HITTA NYA ARBETSSÄTT, METODER OCH KONSTNÄRLIGA UTTRYCK.” Inom SpinnVäxa & SpinnUnga är vårt långsiktiga syfte att människor med funktionsvariationer ska ha samma möjligheter till att utvecklas och kunna bli professionella dansare. Och för att kunna komma dit behövs flera strukturer som gör att barn och ungdomar har möjlighet att kunna utveckla sin talang. Det behövs grundkurser men också yrkesförberedande och högre utbildning. Inom vår verksamhet står; att lära av varandra i centrum, med en stark tro på att alla har något att bidra med. Vad en bidrar med i skapandet är baserat på ens tidigare kunskap, men om en ser till att den kunskap som är viktig inte enbart begränsas till vad normen skapat för förväntningar och värderingar kan vi värdera den kunskap var och en innehar. Då har alla chansen att utveckla sin egen kunskap genom att dela just sina olikheter. Vi tror också att det skapar konstartsutveckling när vi bryter normer för att på så vis vara tvungna att hitta nya arbetssätt, metoder och konstnärliga uttryck. Så önskar vi att fler skulle våga arbeta. Visst finns det fler än vi som gör det också men inte i stor utsträckning. I min utopi är det här den nya normen för lärande. I Finland finns ett gymnasium med dansinriktning för personer med funktionsvariation där fokus på att hitta nya metoder för inlärning av danskonsten är starkt närvarande och ständigt utmanas. Denna startade till följd av en utveckling som skett i Finland över lång tid. Allt började efter andra världskriget och kalla kriget då Finland hade många skadade veteraner i behov av omskolning. En började att omvärdera vad och hur en utbildade så att fler skulle kunna komma i arbete oavsett funktionsuppsättning. Med tiden har det här tankesättet om att var och en har något att bidra med, även om ens funktion skiljer sig från normen, spridit sig till fler yrkesgrupper. Så även till kulturen. I England har Candoco Dance Company, det första professionella danskompaniet för personer med och utan funktionsvariation (startade 1991), revolutionerat inte bara scenkonsten utan också inom utbildningarna. Förändringar har skett genom att de bedrivit dans inom skolan, på fritiden och i några enstaka fall också inom de högre utbildningarna. De har även haft en egen ettårig utbildning för personer med funktionsvariation för att skapa möjlighet för fler att ta sig in i branschen. Dock las denna ner efter bara några år då bidragssystemet inte hängde med. Precis som vi kan se i Sverige trots att det är politiskt uttalat att en ska kunna både delta och bidra. Kanske behöver vi kulturpolitiskt definiera än tydligare vad det innebär att bidra och delta på lika villkor? Kanske nöjer en sig för lätt. Det finns flera exempel. Tex har Skånes Dansteater satsat på att skapa en lärlingsplats för en dansare med funktionsvariation för att hitta en form av in-house utbildning för en dansare en önskar anställa. “JAG LÄNGTAR EFTER UTBILDNINGAR SOM INTE FÖRSÖKER SKAPA DANSARE SOM ÄR STRÖMLINJEFORMADE.” Jag kan se att vi är många som försöker skapa en praktik för hur dansutbildning för personer med funktionsvariation skulle kunna se ut eller läggas upp även om det fortsatt behövs fler. Inklusive vad elever med normativa kroppar behöver lära sig för att kunna arbeta i mer dynamiska grupper. Utbildningar i olika form behövs eftersom det inte finns enbart ett sätt att jobba mer inkluderande, precis som det inte bara finns en typ av danspraktik. Det finns ju heller inte bara en sorts dansare, funktionsvariation eller ej. Jag längtar efter utbildningar som inte försöker skapa dansare som är strömlinjeformade. Hur villiga är dansutbildningarna att förändra hur en lär ut de verktyg som behövs i en danspraktik och vilka verktyg ses som viktiga? Hur öppen är dansbranschen för nya konstnärliga uttryck? Jag tror att en långsiktig förändring kan vi bara göra tillsammans. Vi behöver tydliggöra våra olika roller och ansvar inom dansstrukturen. Vem behöver driva vilka frågor för att vi ska ta oss framåt? Jag tänker att vi kanske måste börja där. Vad har var och en för förutsättningar att bidra till en förändring av vår dansutbildningar så att de kan inkludera fler och vi får en rikare dansscen. Foto: Beata Rydén Skriven av: Anna Bergström Previous Next

Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. < Back "NU VET JAG BÄTTRE VILKA MINA VÄNNER ÄR" Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. ISMER, POESI OCH STORHETSVANSINNE. DET NORSKA TEATERKOMPANIET VERK PRODUKSJONER DJUPDÖK NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST OCH FANN NYA VÄNNER I KONSTHISTORIEN. SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED REGISSÖREN FREDRIK HANNESTAD. Gruppen är kända för att skapa verk som blandar stilar och genrer, och där misslyckandet är mer än välkommet. Ett undersökande arbetssätt, där lyssnandet och improvisationen är en viktig del. En scen kan ha över tio olika variationer, fria för skådespelarna att välja bland efter vad som känns rätt här och nu, och deras föreställningar har beskrivits som “toppen av ett isberg” där det gedigna arbetet skapat en egen värld av möjligheter. Sedan starten 1998 har gruppen skapat 18 produktioner och turnerat regelbundet. Nu besöker de Göteborg och Göteborgs dans- och teaterfestival med det senaste verket Manifest United där gruppen djupdykt ner i 100 år av konstnärsmanifest. Ismer, poesi och storhetsvansinne blandas med bisarra idéer och djup visdom. Jag kontaktade Fredrik Hannestad, konstnärlig ledare för gruppen, för att höra med om gruppens arbetssätt och vad de fann i konsthistorien. I ÅR FYLLER NI 20 ÅR – GRATTIS! VILKA LIVSLÄRDOMAR HAR NI FÅTT SEDAN ERA FÖRSTA DARRANDE STEG SOM ETT TEATERKOMPANI? – Jag tror att den viktigaste lärdomen är att jag inte vet ett jäkla dugg. Med andra ord, att lära sig att acceptera och att känna sig trygg i att ‘att inte veta’ som ett sätt att vara i den här världen. JAG UPPFATTAR ERT SÄTT ATT ARBETA SOM GENERÖST, OCH NI SKRIVER OCH PRATAR OCKSÅ OM ERT ARBETSSÄTT VÄLDIGT ÖPPET – VAR DETTA SÄTT ATT ARBETA (ER METOD MED ‘DEN SOCIALA SITUATIONEN’ OCH ‘LYSSNANDE’) NÅGOT NI HADE MED ER FRÅN BÖRJAN, ELLER HAR DET UTVECKLATS UNDER TIDEN? – I början arbetade vi väldigt mycket utan att ha så många teoretiska idéer om vårt arbete. Vi bara testade många olika estetiska uttryck och utforskade olika vägar, kanske för att vi fortfarande inte visste vad vi tyckte om. Ibland tror jag att vi har haft en stor identitetskris genom hela vårt arbete, vi har letat efter något omöjligt, efter något bortom allt, vi har försökt att återuppliva hela idén kring vad teater är. Efter några år började vi titta tillbaka och försökte förstå vad i helvete det är vi egentligen gör. Genom att göra det har vi upptäckt att några av de idéer som Institutet för Scenkonst under Ingmar Lindhs ledning har haft ett inflytande på oss, särskilt idéerna om att utöka kontext som material för skådespelarnas arbete och idéerna kring vikten av “lyssnande”. När vi börjar titta på vårt arbete börjar vi också se andra artister som har haft en enorm betydelse för oss. Så ja, det är något som har utvecklats över tiden. NU GÄSTAR NI GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED MANIFEST UNITED, DÄR NI DJUPDYKER NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST. VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SPÄNNANDE MED MANIFEST? – Den mest spännande upplevelsen är när jag verkligen tror att det konstverk jag har skapat är helt originellt, och sedan se att någon annan har tänkt och kämpat med exakt samma idéer för 100 år sedan. Wow, det är mind-blowing. Plötsligt hittar du nya vänner i konsthistorien, nu älskar jag Andy Warhol till exempel. Du ser att du är en del av något större och att du omedvetet har blivit inspirerad av olika rörelser under och genom ditt arbete. Nu vet jag bättre vilka mina vänner är. Det gör mig starkare som konstnär och mer sammanlänkad. Det gör mig passionerad och det ger mig mod att försöka hitta svar de stora frågorna, så som “Kärlek”. Det får mig att vilja kämpa för något, för min form, min konst. Det är spännande. I DET HÄR VERKET SÅ STÄLLER NI FRÅGAN ‘VAD HÄNDE MED KONSTNÄRSMANIFESTEN’ OCH VARFÖR DET INTE ÄR LIKA VANLIGT ATT SE MODIGA, REVOLUTIONERANDE OCH POETISKA KONSTNÄRSMANIFEST IDAG. HAR NI EN EGEN TEORI OM VARFÖR DET ÄR SÅ? – Det finns en känsla av att manifest är förknippade med 1900-talet. Manifest är vanligtvis riktade mot något. Det var så många kamper och krig och revolutioner och förändringar. Moderniteten var verkligen svår för mänskligheten att klara av. Det var nödvändigt att göra sig hörd, att skrika ut över världen. Nu är vi på något sätt justerade och behovet av stora revolutionära manifest är inte lika närvarande. Samtidigt står vi nu på tröskeln till något helt nytt: förstörelsen av vår egen planet och sammankopplingen mellan människor och maskiner. Kanske är det inte längre ett behov att vara emot någonting eller någon, men mer en fråga om att hitta vägen tillsammans, för att ta reda på vad som förenar oss alla. FINNS DET NÅGOT MANIFEST SOM HAR EN ALLDELES SPECIELL PLATS I DITT HJÄRTA? STANLEY BROWN: A short manifesto(1964) 4000 A.C. WHEN SCIENCE AND ART ARE ENTIRELY MELTED TOGETHER TO SOMETHING NEW WHEN THE PEOPLE WILL HAVE LOST THEIR REMEMBRANCE AND THUS WILL HAVE NO PAST, ONLY FUTURE. WHEN THEY WILL HAVE TO DISCOVER EVERYTHING EVERY MOMENT AGAIN AND AGAIN WHEN THEY WILL HAVE LOST THEIR NEED FOR CONTACT WITH OTHERS… THEN THEY WILL LIVE IN A WORLD OF ONLY COLOUR, LIGHT, SPACE, TIME, SOUNDS AND MOVEMENT THEN COLOUR LIGHT SPACE TIME SOUNDS AND MOVEMENT WILL BE FREE NO MUSIC NO THEATRE NO ART NO THERE WILL BE SOUND COLOUR LIGHT SPACE TIME MOVEMENT HAR VERK ETT EGET KONSTNÄRSMANIFEST? – Jag vet inte om det är ett manifest, men det är mer som riktlinjer för oss i vårt arbete: Låt allt vara enkelt, lätt, gör dig inte till, stäng inte något ute, passivisera inte. Håll det lågt, naivt, var inte rädd för det naiva, en nyckel till att kunna hävda dig själv. Att agera, att visa, att gå hela vägen. Att göra någonting enkelt, att hålla det enkelt, ekonomiskt, praktiskt. Att göra ett enkelt arbete med det jag har, något rått, oskyddat, utan pretentioner men med ambition. Att förlora dig själv, uttömma dig själv, att förlora kontrollen, förlora tiden, att låta sakerna ta kontroll, att förlora din syn,att ge upp, att inte längre ljuga eller beräkna. Att slåss tillbaka, ta kontroll, att slåss för konsten, för din rätt, för din vision, ditt berättigande. Att acceptera att ditt arbete är i bitar. MANIFEST UNITED Söndag 19 augusti & lördag 20 augusti, 19.00 Göteborgs dans- och teaterfestival Omslagsbild: Från Manifest United. Foto: Alette Schei Rørvik. Bilden visas här beskuren. Previous Next

Utlysning KONSTNÄR SÖKES - OPEN CALL Utlysning 2024 Open Call - konstnär sökes! Boy konsthall och Kultur Ungdom samarbetar för att skapa plats för dig som ung konstnär och verksam i Västra Götaland. Vi söker nu en konstnär som är intresserad av att presentera sina alster i en separatutställning på Boy konsthall. Är det du? Utställningen pågår 22 februari - 22 mars 2024, med vernissage lördagen den 22 februari kl 12-14, då du som konstnär förväntas vara på plats. Du får ersättning enligt MU-avtalet . Viss materialersättning finns. Du får möjlighet att planera utställningen tillsammans med personalen på Boy konsthall, de kan hjälpa till med allt från urval och hängning till utställnings- och presentationstexter. Personal och utställningsvärd kommer att finnas på plats för att hjälpa till med hängning/bygg samt under utställningens öppethållande. Vem kan söka? Vi riktar oss till alla unga konstnärer eller kreatörer, från skilda bakgrunder och inom alla olika konstområden. Du behöver vara mellan 18 och 25 år och bo någonstans i Västra Götaland. Du kan ha haft ingen eller någon utställning innan, du kan vara alldeles ny på fältet eller hållit på ett tag, du kan ha en konstnärlig utbildning i ryggen eller vara helt självlärd, det spelar ingen större roll. Vi kommer se till personlig lämplighet. Hur ansöker jag? Skicka ett mail till Kultur Ungdoms konstkonsulent Elin där du berättar om dig själv, var du bor och skicka med några exempel på vad du gjort tidigare samt förslag till vad du skulle vilja göra på Boy konsthall. Ansök senast 12 januari 2025 Besked ges senast 17 januari 2025 Klicka här och här för att kika på förra årets konstutställning med Alva Qi Törnqvist som gjordes i samarbete med Kultur Ungdom och Boy konsthall. Frågor? Maila elin@kulturungdom.se Kultur Ungdom är en ideell förening som backar, synliggör och utvecklar initiativ kring eget skapande, projekt och arrangemang av och med unga mellan 13-30 år i Västra Götaland. Läs mer om Kultur Ungdom här .

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Äntligen är avsnitt 21 här och det med en penis på huvudet. Vi pratar om Gruppen och herrarna, träffar 2lång 2 gånger, lyssnar på en gammal dänga och går in i övervakningssamhället. < Back AVSNITT 21 – MED EN PENIS PÅ HUVUDET Äntligen är avsnitt 21 här och det med en penis på huvudet. Vi pratar om Gruppen och herrarna, träffar 2lång 2 gånger, lyssnar på en gammal dänga och går in i övervakningssamhället. Previous Next AVSNITT 21 – MED EN PENIS PÅ HUVUDET Artist Name 00:00 / 39:20

Äntligen är avsnitt 19 här, som innehåller slutet på Göteborgsdekalogen, en tjuvkik in på Unga klara där en såpa skapas och härliga polisminnen från Berlin. < Back AVSNITT 19 – ANNA TAKANEN HAR OCKSÅ VARIT UNG Äntligen är avsnitt 19 här, som innehåller slutet på Göteborgsdekalogen, en tjuvkik in på Unga klara där en såpa skapas och härliga polisminnen från Berlin. Previous Next AVSNITT 19 – ANNA TAKANEN HAR OCKSÅ VARIT UNG Artist Name 00:00 / 34:09

Utställning VÄVDA RUM Utställning 2023 Vävda rum – Sveriges största utställning med offentlig virtuell konst 20 maj – 30 september Boy konsthall är med och arrangerar utställningen Vävda rum – Sveriges största utställning med offentlig virtuell konst . Vävda rum har vernissage den 20 maj samtidigt på drygt 130 orter i Sverige, vilket gör den till den geografiskt sett största utställningen som skapats i landet. Genom att ladda ner appen Vävda rum kan besökaren uppleva och interagera med tio helt nya virtuella konstverk som befinner sig på offentliga platser i Bollebygd. Du kan till exempel jogga tillsammans med en virtuell kompis, bli jagad av en ren, skapa ett gemensamt ordmoln eller bygga en skulptur tillsamman med andra. Vävda rum är en unik utställning där tio konstnärer som arbetar med offentlig konst och augmented reality (AR) har tagit fram konstverk anpassade för offentliga platser som finns i de flesta kommuner. Det kan vara ett torg, en fontän, en gräsyta eller en öde tomt. Tidigare var det offentliga rummet med sina torg och parker viktiga mötesplatser för kommunens invånare. I dag sker i stället många av våra möten och debatter i virtuella forum. På sina håll kan torg och andra offentliga platser därför upplevas som öde och otrygga. Med Vävda rum vill vi använda konsten för att åter befolka våra gemensamma platser och knyta ihop den virtuella och fysiska platsen och skapa nya mötesplatser. Under hela sommaren har kommunens invånare och besökare möjlighet att uppleva offentliga miljöer på nya och spännande sätt. Vävda rum visar också att samtidskonsten med hjälp av den nya tekniken kan vara både lekfull, fantasifull och skapa nya spännande upplevelser oavsett geografi och tid på dygnet, utanför storstäderna och institutionernas väggar. Det är en utställning som vill att du tar kommunens offentliga platser i besittning och som sträcker ut en hand till nya möten och samtal med dess invånare och besökare. Konstnärerna som deltar i Vävda rum är: Space Popular, Lundahl & Seitl, Oscar Häggström, Åsa Cederqvist, Untold Garden, Pastelae, Eric Magassa, James Webb, Adam James, SONG (Choterina Freer, Anna Kinbom och Rut Karin Zettergren i samarbete med Paola Torres Núñez del Prado och Rosalie Yu).

Sara Axelsson har träffat den romska kvinnoföreningen Trajosko Drom och gruppen bakom föreställningen En Oförglömlig Historia. < Back STOLT HISTORIA SOM SKAPAR FÖRÄNDRING Sara Axelsson har träffat den romska kvinnoföreningen Trajosko Drom och gruppen bakom föreställningen En Oförglömlig Historia. “VI VILLE VISA KAMPEN”. SARA AXELSSON HAR TRÄFFAT DEN ROMSKA KVINNOFÖRENINGEN TRAJOSKO DROM OCH GRUPPEN BAKOM FÖRESTÄLLNINGEN EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA. I november förra året såg jag föreställningen En Oförglömlig Historia på Stora Teatern i Göteborg. Föreställningen gjordes av Trajosko Drom, en romsk kvinnoförening baserad i Göteborg som jobbar med romers rättigheter. Det är också vad deras föreställning handlar om; romers rättigheter, liv och historia – både i Sverige men också på andra ställen i världen. Det är dans, det är sång, det är sorg, kamp, stolthet och glädje i en salig blandning. Livshistorier koncentrerat i en två timmars föreställning. Det är en historia både för de som levt den, men också för de som inte vet vad det innebär att vara rom idag. Jag blev nyfiken på vad kommer hända härnäst för Trajosko Drom och föreställningen, så jag stämde träff med Nathalie Ivanovitch, Silvia Mutto, Nina Trollvige, Linda Turilow från Trajsko Drom för att få höra mer. Vad gör de annars, när de inte producerar teater? Silvia: Vi får besök från romer som behöver hjälp med att skriva CV eller hjälp med myndighetspapper, följer med till läkaren, hjälper dem med att översätta något som de inte förstår. Vi har ju ett öppet kontor här så att de kan komma och få den här hjälpen. Och sen har vi ju en massa andra projekt där vi jobbar med unga tjejer, unga kvinnor – och med rättighetsfrågor, med hälsa. Så det är ju jättebrett. Föreställningen var bara en bit av det vi gör! Linda: En liten del av kakan. Ett liten del, men som tog mycket tid! Nina: Ja, och jag har skrivit en skuggrapport till Europakommissionen – i ett uppdrag från dem att skriva om romsk inkludering i Sverige. Hur det är ur det romska perspektivet i civilsamhället. Så det är verkligen högt och lågt, blandat. Det är väldigt mycket att göra, men det har varit ett stort tryck och en stor efterfrågan på oss – så att du lyckades haffa oss här nu… Silvia berättar att de till en början var osäkra på om de hade tid till att satsa på föreställningen, om de skulle kunna driva ett så stort projekt samtidigt som att alla andra delar av verksamheten skulle fortsätta. “För min del kan vi producera mer!” tillägger Linda, och det verkar som att alla är lika nöjda med att de tog beslutet att satsa. Silvia: Det blev mer personligt än vad vi trodde. Anna Ulén (regissör, reds. anm.) sa “berätta på ditt sätt, gör det på ditt sätt så att det blir naturligt”. När vi såg att det kändes naturligt och de kände sig hemma – på det sättet som de talade och agerade, då blev det “wow!” det blev liksom bättre. Föreställningen blev ännu bättre. Linda: Anna är en mycket trevlig person att samarbeta med och hon är verkligen ett proffs på alla sätt. Och hon har tålamod, hon har verkligen tålamod! Anna är bra på att jobba med deltagande processer och är engagerad i mänskliga rättigheter. Det är hon som trott på detta och stöttat hela tiden. Som sagt “jo, men vi kan göra det själva”, utifrån våra egna berättelser och utveckla det. Manuset har ju utvecklats under tidens gång och det är hon som stöttat och trott på idén. Hon har ju varit en stor del av alltihop. Berättelserna och det konstnärliga. HUR BÖRJADE ARBETET MED FÖRESTÄLLNINGEN? Silvia: Första året jobbade vi mycket med romska ungdomar i förorter i Göteborg. Unga tjejer och killar – där vi hade mycket träffar och vi pratade om den romska kulturen. För vi har ju ingenting nedskrivet. Och de unga tjejerna och killarna intervjuade folk, de intervjuade äldre romer, för att kunna bevara historierna och få det nedskrivet. Vi gick med dem på studiebesök till bland annat operan, och de fick prova på att stå på scen själva. De fick känna av den här teaterbiten, för många har ju inte det. Det är inget vi har som självklart, att man går på teater med familjen, eller att man går till operan. Det händer inte! Så det kanske kommer börja hända nu, efter den här föreställningen. Det här har ju varit jätteintressant. Nina: Projektet började som en del av Kreativa Platser (ett kulturprojekt via Kulturrådet, reds. anm.) och det var ju inte bara vara målinriktat mot föreställningen, då visste vi inte hur det skulle te sig, och vilka som skulle vara med på scen till exempel, vilka berättelser som skulle komma med och hur. DET SOM JAG TYCKER ÄR FINT MED ER FÖRESTÄLLNING ÄR ATT NI BÅDE LYFTER UPP DET TUNGA MEN OCKSÅ DET FINA OCH ATT NI LYFTER UPP EN STOLTHET. Linda: Det var det jag ville att vi skulle visa, så att det kommer fram. Nina: Ja, vi ville inte bara lyfta upp det tunga. Vi ville lyfta upp överlevnadsstyrkan. Det ville vi göra rent konstnärligt, att vi alla är där, att vi har den här gemenskapen. Ville visa kampen. Hur saker missförstås som egna val, som kanske egentligen, att man inte har fått lov att vara bofast, så man har fått bo i tält, med tält och vagn. Och sen kanske husvagn. Att visa det. Silvia: Men vi vill ha fram det här, att vi är stolta. Att vi kan få vara stolta för att vi är romer. För att vi ska få älska vår kultur, och att vi älskar vår kultur. Och vi ville visa det på scen. Det är viktigt för oss och vi gillar att vara romer och vi trivs med varandra. Det är utåt vi måste dölja det, det romska. Vi är jättestolta och vi ville visa det på scenen. I ER PROGRAMSERIE (FEM KVINNOR, SVTPLAY) SÅ VAR DET NÅGON SOM SA ATT DET PRATAS MYCKET OM ROMER, MEN ATT NI INTE FÅR PRATA SJÄLVA. DET ÄR NÅGOT JAG SJÄLV TYCKER STÄMMER, FÖR DET HÄR ÄR FÖRSTA GÅNGEN SOM JAG KÄNNER ATT JAG HAR FÅTT HÖRA ROMSKA BERÄTTELSER FRÅN ROMER SJÄLVA. OCH DET KÄNDES VIKTIGT. SAMMA SAK UPPLEVDE JAG NÄR JAG SÅG EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA. DET BLIR EN HELT ANNAN BILD NÄR DEN PRESENTERAS INIFRÅN ETT ROMSKT PERSPEKTIV – ÄN UTIFRÅN. Silvia: Exakt, för det är alltid någon annan som har berättat vår historia. Det är någon som har sagt: Ja, men jag kan om romer och jag vet hur dom är, och jag vet vad dom vill ha och vad dom behöver. Och i det har vi känt att “nej, vi vill berätta vår egen historia – så som det egentligen är och hur vi känner”. Nina: Det var många romer som var där som kände “ja, men det här är min vardag”. Till exempel i en scen som vi hade med som utspelar sig på Arbetsförmedlingen. Att man får se i en scen det man upplever är fel, att det inte ska vara sådär. Det var många som sa det “jag får se mitt liv!”. Silvia: Men för många romer var det första gången som de var och såg någonting, alltså, en teater, en föreställning. Det var första gången. Folk har aldrig varit inne på Storan. Det är helt ny värld som öppnas för dem. OM MAN SOM UTOMSTÅENDE VILL STÖTTA ERT ARBETE ELLER STÖTTA ROMERS RÄTTIGHETER, HUR KAN MAN ENGAGERA SIG DÅ? Linda: Om man bara är en vanlig person så tänker jag såhär: På grund av vår historia och sånt där så har vi ett rykte, och det ligger inristat i människor. Så folk som var och såg föreställningen kanske fått en annan syn. Det är ju det, att på något sätt förändra den här synen. Nina: Förståelsen. Linda: Ja, förståelsen! För det är ju mycket missförstånd. Till exempel att “romer dom ljuger, dom stjäl”. För att det kanske förr i tiden var några kvinnor som stal två höns? Men varför gjorde de det? För att de hade fem barn hemma som är utan mat – utan boende. Det var för att överleva. Men, det är ingen som säger att det var därför de tog de här två hönsen. Att det var för att mata sina barn – utan “ha!” och så är det bara det här att “de är tjuvar, de är tjuvar”. Förstår du? Så det är ju det här som måste förändras. Synen på oss romer. Så jag känner att där, där måste det brytas på något sätt men jag vet inte hur. Det är det stora frågetecknet för oss här också och det vi arbetar med dagligen. ÄR NI NÖJDA ÖVER HUR EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA HAR TAGITS EMOT? Linda: Ja, alltså vi är överväldigade! Silvia: Alltså jag fattar inte än idag att vi har kunnat göra det här. Jag har inte landat än och känt efter… Igår träffade jag några äldre damer som också har en organisation – och hon sa till mig “jag har aldrig vetat innan hur ni har haft det. Hela min syn på den romska gruppen har blivit förändrad.” Bara det, att få höra någonting sånt! Hon sa “det är nu jag förstår, och ser er på ett annorlunda sätt än vad jag gjorde innan”. EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA Trajosko Drom Två gästspel med hela ensemblen i vår (finansierat av Postkodsstiftelsen): Palladium i Malmö – 8 mars Södra Teatern i Stockholm – 13 mars En liten av föreställningen åker också upp till Norrbottens museum i april/maj. Läs mer: Trajosko Drom Fem kvinnor – Ta del av Trajosko Droms arbete via SVTplay–serien där man får lära känna Nathalie Ivanovitch, Silvia Mutto, Marcela Kovacsova, Nina Trollvige, Linda Turilow – deras historia och arbete med romers rättigheter. Nina och Nathalie medverkar också på scenen i föreställningen med sång, dans och agerande. Omslagsfoto: Ola Dyrhill Skriven av: Sara Axelsson Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Performance GRÄNSLÖS BUSS Performance 2014 Gränslös buss var en heldags bussresa innehållandes både street art, musik och scenkonst. Bussresan började i Göteborg och åkte sedan till Borås via Landvetter, Hindås och Bollebygd. Under resan hoppade publik, artister och konstnärer på och av. Guidade av en sjungande busscrew (Lilla kören) besökte resenärerna bland annat en gammal militäranläggning och en nystartad teaterscen. I Borås var ett av resmålen street art-festivalen No Limit, där publiken fick ta del av en guidad tur och närvara när konstnärerna utförde muralmålningar på plats. Gränslös buss ägde rum 6 september 2014. MEDVERKANDE: Lilla Kören – Sara Östebro, Tove Hindström, Rasmus Klamas, Rickard Stierna och Matilda Klamas. Bosh – Carl Bäckersten Stina Fors – performance konstnär Elina Mattsson – skådespelare Dramafabriken BeYond crew – Elin Tauson, Rebecka Jensen och Julia Hansson Annie Svedlund- violinist Gunnar Söderberg – komiker Eleonor Persson – komiker Idé och koncept: Matilda Klamas Foto: Maja Östebro