Matilda Klamas och Sonia Antinori skapade tillsammans föreställningen The Hour at the Bottom. Skapandeprocessen inleddes genom en brevväxling mellan de två dramatikerna. Efter Sonias bortgång den 28 juni 2026 skriver Matilda här sitt sista brev till Sonia.

(For English, scroll down)

Brev 7 

Sista brevet Sonia. Vi måste sluta som vi började. Med ett brev. 

Men började det inte snarare med en snus i Novi Sad. Eller när du visade mig ett verk där du fördjupat dig i kroppens veckningar, som om det var ett landskap. Att jag liksom fann ett intresse för dig då, att jag kände att vi delade en blick, ett släktskap.

Det var sen breven kom. Så här kommer mitt sista brev till dig Sonia. 

Jag sitter återigen på ett tåg ner mot södra Sverige och som en slump har jag på mig skjortan som vi använde i föreställningen. Det är sista semestertrippen innan jag ska börja jobba. Innan jag ska börja skicka texter till dig, vi har ju en deadline. Alltid en deadline, men som vi alltid lyckas flytta lite längre fram. Till och med premiären lyckades vi pusha fram ytterligare en dag. Var det inte så det var, att du lyckades flytta fram den slutgiltiga deadlinen med? Jag trodde du skulle lyckas med det i all oändlighet. 

I vårt sista samtal pratade vi om vilken teknik vi skulle ha på scenen i oktober. Jag föreslog att vi skulle ha två mickar. Du sa - men det räcker väl med en? Jag sa - men vi är ju två regissörer, ska vi verkligen stå och dela på en? Då skrattade du till och sa - oj, jag hade redan räknat ut mig själv. 

Men för mig var det ofattbart att resan skulle ta slut. Du hade ju varit sjuk under hela processen och fortfarande jobbat på, så trots att jag visste blev jag så förvånad när jag fick samtalet. Men jag ska inte bli gråtmild eller sentimental för det är inte vår grej. Det existentiella och det filosofiska var vår grej, aldrig det nostalgiska. Men du var lite mer poetisk än jag. Vilket var fint, så att min konkreta stil fick lära sig att slingra sig lite. 

Vad vi höll på med scenen inför att lägga sig ned och möta döden. Du sa att de skulle söka efter en bekväm position men aldrig hitta den. Att den aldrig skulle vara den sterotypiska - som i en öppen kista med händerna på bröstet. Jag tänkte mig som en pulserande oro, att något alltid skulle skava. Och du sa, att hur mycket de än försökt förstå varandra eller bråkat innan, var döden något de var tvungna att möta själva. Jag hoppas att även om du kämpade in i det sista att du hittade en bekväm position. 

Jag klättrade på en klättervägg häromdagen, den hade en automatisk säkring så när man nådde toppen skulle man kasta sig ut i luften - sen tar linan emot en och man hissas ner i ett bekvämt tempo. Jag stod tryckt mot väggen och kände att det var en helt omöjlig uppgift att bara kasta sig ut och lita på att automatiken skulle sköta resten. 

Sara ropade, du måste bara säga “Fuck it” och sen hoppa. Fuck it, sa jag och hoppade. Det är så jag tänker mig det. Fanculo! Att du sa fanculo och sen släppte taget. 

Tack för alla samtal, alla brev, alla texter, all kreativitet, all kärlek och vänskap. 

Fanculo, nu fortsätter vi! För jag vet att du är med mig, och precis som en galning kommer jag fortsätta bolla texterna med dig trots att du inte svarar mig. För vi har en deadline. 

All kärlek / Matilda    

____

Matilda Klamas and Sonia Antinori together created the performance The Hour at the Bottom. The creative process began with an exchange of letters between the two playwrights. Following Sonia’s passing on 28 June 2026, Matilda writes her final letter to Sonia.

Letter 7

Last letter, Sonia. We have to end the way we began. With a letter.

But didn’t it really begin with a snus in Novi Sad? Or when you showed me a work in which you had explored the folds of the body, as if it were a landscape. That was when I somehow became interested in you, when I felt that we shared a way of looking, a kinship.

Then came the letters. So here comes my last letter to you, Sonia.

I’m once again sitting on a train heading down towards southern Sweden and, by coincidence, I’m wearing the shirt we used in the performance. It’s the last trip of the summer before I have to start working. Before I have to start sending texts to you, because we have a deadline. Always a deadline, but somehow we always manage to push it a little further into the future. We even managed to move the premiere forward by another day. Wasn’t that how it was, that you managed to move the final deadline too? I thought you would manage to do that forever.

In our last conversation, we talked about what kind of technology we would have on stage in October. I suggested that we should have two mics. You said, “But isn’t one enough?” I said, “But there are two of us directing, are we really going to stand there and share one?” Then you laughed and said, “Oh, I had already counted myself out.”

But for me, it was inconceivable that the journey would come to an end. You had been ill throughout the whole process and had kept working anyway, so even though I knew, I was still so surprised when I got the call. But I’m not going to become tearful or sentimental, because that’s not really our thing. The existential and the philosophical were our thing, never the nostalgic. But you were a little more poetic than I was. Which was good, because it meant that my concrete way of writing had to learn to twist and wind itself a little.

Do you remember how much we were working on the scene where they should try to find a position for the last rest. You said they should search for a comfortable position but never find one. That it should never be the stereotypical one - like lying in an open coffin with their hands folded across their chest. I imagined it as a pulsing anxiety, as if something would always be rubbing the wrong way. And you said that no matter how much they had tried to understand each other or fought with each other beforehand, death was something they had to face on their own. I hope that even though you fought until the very end, you found a comfortable position.

I climbed a climbing wall the other day. It had an automatic belay system, so when you reached the top, you were supposed to throw yourself out into the air, then the rope would catch you and lower you down at a comfortable speed. I stood pressed against the wall, feeling that it was a completely impossible task to simply throw myself out and trust the automatic system to take care of the rest.

Sara called out, “You just have to say ‘Fuck it’ and then jump.”

“Fuck it,” I said, and then I jumped.

That’s how I imagine it. Fanculo! That you said fanculo and then let go.

Thank you for all the conversations, all the letters, all the texts, all the creativity, all the love and friendship.

Fanculo, now we keep going! Because I know you’re with me, and like a mad person I’ll keep bouncing texts with you even though you don’t answer me. Because we have a deadline.

All my love, Matilda