“ATT DELTA BORDE RIMLIGEN OCKSÅ BETYDA ATT EN FÅR BIDRA. ÄR DE OLIKA DANSUTBILDNINGARNA ÖPPNA FÖR PERSONER MED OLIKA FUNKTION PÅ YRKES- OCH GRUNDNIVÅ?” ANNA BERGSTRÖM, KONSTNÄRLIG LEDARE PÅ SPINNUNGA, REFLEKTERAR KRING UTBILDNING INOM DANS PÅ LIKA VILLKOR.

“RÄTTEN TILL EN SORTS UTBILDNING TALAR INTE OM VART DEN UTBILDNINGEN SKA LEDA.”
Vad behövs för att tillgänglighet inte bara är ett ord utan en verklighet? I Sverige och i många andra länder har vi skrivit under FN konventionen för mänskliga rättigheter, artikel 24 i sektionen för barn och unga med funktionsvariation. Artikeln talar om allas rätt till en kvalitativ utbildning på alla nivåer med rättigheter att utvecklas inom det utbildningen syftar till.

Frågan jag ställer mig är hur olika instanser inom utbildningsväsendet tolkar artikeln? Eftersom den är just tolkningsbar (även om den är menad att vara tydlig). Rätten till en sorts utbildning talar inte om vart den utbildningen ska leda.

I det professionella scenkonstlivet har det skiftat från att en ska kunna ta del av till att en ska kunna delta. Men att delta borde rimligen också betyda att en får bidra. För att kunna bidra i en skapande process oavsett vilken roll en har, på eller bakom scen, behöver en kunskap, utbildning och de verktyg för att utveckla ett konstnärligt uttryck. Då är det viktigt att den förändringen också sker inom utbildningen.

Dansutbildningarna påverkar branschen och branschen påverkar dansutbildningarna. Jag tror att vägen till en bransch med mera mångfald vad det gäller funktion kräver att alla vi som har visionen och de som har uppdraget jobbar tillsammans för att förändringen ska bli reell. Den reella förändringen kan inte ske enbart genom samtal, utredningar och rapporter utan kräver också en praktik. Det räcker inte att säga att alla är välkomna om verkligheten inte är sann mot det uttalandet. Att någon säger till mig att jag är välkommen betyder inte att jag:

upplever det så
att förutsättningarna för hur utbildningens olika delar går att tillgodogöra sig på olika sätt finns närvarande
För mig är intentionen med artikel 24 att få utveckla sin potential och tillgodogöra sig kunskap för vidare utbildning eller yrkesliv. De möjligheterna är inte jämlika för alla idag. Jag ser behovet av att kunna anpassa utbildningen till olika individers förutsättningar, att det är viktigt för att kunna tillgodogöra sig kunskapen. Men jag ser också avsaknaden av att ge individer möjlighet att nå sin fulla potential när de inte får alla de verktyg som de behöver för att nå dit.

Kraven om en har en funktionsvariation är inte alltid rimliga. I vissa delar av särskolan blir inte individer tillräckligt utmanade för att nå den utveckling de skulle kunna nå. Om en har gått särgymansium har en inte tillgång till estetisk linje och en är heller inte behörig till högskolan.

Det skapar bromsklossar både för att kunna utvecklas och sedermera kunna arbeta inom kulturlivet. För att inte tala om de kunskapsklyftor det bidrar till som i sig både är och skapar segregering. Får en inte chansen från början är det svårt att skapa jämlika möjligheter i längden.

“VI TROR OCKSÅ ATT DET SKAPAR KONSTARTSUTVECKLING NÄR VI BRYTER NORMER FÖR ATT PÅ SÅ VIS VARA TVUNGNA ATT HITTA NYA ARBETSSÄTT, METODER OCH KONSTNÄRLIGA UTTRYCK.”
Inom SpinnVäxa & SpinnUnga är vårt långsiktiga syfte att människor med funktionsvariationer ska ha samma möjligheter till att utvecklas och kunna bli professionella dansare. Och för att kunna komma dit behövs flera strukturer som gör att barn och ungdomar har möjlighet att kunna utveckla sin talang. Det behövs grundkurser men också yrkesförberedande och högre utbildning.

Inom vår verksamhet står; att lära av varandra i centrum, med en stark tro på att alla har något att bidra med. Vad en bidrar med i skapandet är baserat på ens tidigare kunskap, men om en ser till att den kunskap som är viktig inte enbart begränsas till vad normen skapat för förväntningar och värderingar kan vi värdera den kunskap var och en innehar. Då har alla chansen att utveckla sin egen kunskap genom att dela just sina olikheter.

Vi tror också att det skapar konstartsutveckling när vi bryter normer för att på så vis vara tvungna att hitta nya arbetssätt, metoder och konstnärliga uttryck.

Så önskar vi att fler skulle våga arbeta. Visst finns det fler än vi som gör det också men inte i stor utsträckning. I min utopi är det här den nya normen för lärande.

I Finland finns ett gymnasium med dansinriktning för personer med funktionsvariation där fokus på att hitta nya metoder för inlärning av danskonsten är starkt närvarande och ständigt utmanas. Denna startade till följd av en utveckling som skett i Finland över lång tid. Allt började efter andra världskriget och kalla kriget då Finland hade många skadade veteraner i behov av omskolning. En började att omvärdera vad och hur en utbildade så att fler skulle kunna komma i arbete oavsett funktionsuppsättning.

Med tiden har det här tankesättet om att var och en har något att bidra med, även om ens funktion skiljer sig från normen, spridit sig till fler yrkesgrupper. Så även till kulturen.

I England har Candoco Dance Company, det första professionella danskompaniet för personer med och utan funktionsvariation (startade 1991), revolutionerat inte bara scenkonsten utan också inom utbildningarna. Förändringar har skett genom att de bedrivit dans inom skolan, på fritiden och i några enstaka fall också inom de högre utbildningarna.

De har även haft en egen ettårig utbildning för personer med funktionsvariation för att skapa möjlighet för fler att ta sig in i branschen. Dock las denna ner efter bara några år då bidragssystemet inte hängde med. Precis som vi kan se i Sverige trots att det är politiskt uttalat att en ska kunna både delta och bidra. Kanske behöver vi kulturpolitiskt definiera än tydligare vad det innebär att bidra och delta på lika villkor? Kanske nöjer en sig för lätt.

Det finns flera exempel. Tex har Skånes Dansteater satsat på att skapa en lärlingsplats för en dansare med funktionsvariation för att hitta en form av in-house utbildning för en dansare en önskar anställa.

“JAG LÄNGTAR EFTER UTBILDNINGAR SOM INTE FÖRSÖKER SKAPA DANSARE SOM ÄR STRÖMLINJEFORMADE.”
Jag kan se att vi är många som försöker skapa en praktik för hur dansutbildning för personer med funktionsvariation skulle kunna se ut eller läggas upp även om det fortsatt behövs fler. Inklusive vad elever med normativa kroppar behöver lära sig för att kunna arbeta i mer dynamiska grupper. Utbildningar i olika form behövs eftersom det inte finns enbart ett sätt att jobba mer inkluderande, precis som det inte bara finns en typ av danspraktik. Det finns ju heller inte bara en sorts dansare, funktionsvariation eller ej.

Jag längtar efter utbildningar som inte försöker skapa dansare som är strömlinjeformade.

Hur villiga är dansutbildningarna att förändra hur en lär ut de verktyg som behövs i en danspraktik och vilka verktyg ses som viktiga? Hur öppen är dansbranschen för nya konstnärliga uttryck?

Jag tror att en långsiktig förändring kan vi bara göra tillsammans.

Vi behöver tydliggöra våra olika roller och ansvar inom dansstrukturen. Vem behöver driva vilka frågor för att vi ska ta oss framåt? Jag tänker att vi kanske måste börja där. Vad har var och en för förutsättningar att bidra till en förändring av vår dansutbildningar så att de kan inkludera fler och vi får en rikare dansscen.

Foto: Beata Rydén

Skriven av: Anna Bergström