Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. < Back TRUSTCOINS OCH SEKTKÄNSLOR Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. “JAG FÖRSÖKTE FORCERAT TÄNKA PÅ VIKTIDEAL FÖR ATT FULLFÖLJA UPPGIFTEN”. MATILDA KLAMAS HAR SETT FÖRESTÄLLNINGEN 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE OCH MISSLYCKADES ENLIGT SIG SJÄLV PÅ SAMTLIGA UTBILDNINGSPUNKTER. VET DU VEM DU ÄR? 35 jag och några skådespelare är en föreställning som bygger på deltagande, där publiken genom interaktiva stationer får vägledning i hur de kan konstruera och repetera in sin internetpersona, och vilka sociala koder som kan användas för att göra internet till en feministisk utopi. I foajén får vi ta emot ett formulär där det finns frågor om ditt jag. Vet du vem du är? Jag velar mellan ja och nej, kryssar nej. Nästa fråga: Är du säker? Är du riktigt säker? In kommer ett överpeppat gäng. Jag citerar en medpassagerare på bussen hem “ett möhippegäng en inte vill hänga med”. Vi får tilldelat oss den lokala valutan trustcoins, som bygger på tillit, och jag betalar gladeligen lite av mina 35 trustcoins för utbildningen och toapapper. Utifrån vår enkät blir vi peppigt indelade i grupper. Min grupp tas emot av en nervös, eller förmodligen spelad nervös, föredragshållare. Här får vi en workshop om troll och lurkers. Vi övar oss i att bekräfta varandra och ställa frågor, får redskap att erkänna våra troll- och lurkerstendenser och verktyg att träna bort dem. Det blir tydligt för mig att en av grundpunkterna kring den utopi vi “förväntas” att haka på är att delta mer på nätet och sprida positiva känslor, helt enkelt like:a loss och kommentera. “En utopi på nätet kräver engagemang, och hur glada blir vi inte av likes”, förklarar föreläsaren Barbiecute. ETT LIV IN FRONT OF KEYBOARD Vi börjar också ställas inför faktumet att bara leva i livet in front of keyboard. Där kommer frågorna kring hur behag och tillfredsställelse ska tas hand om i den kommande utopin. Vidare får jag ta del i en skräddarsydd utbildning i frigörandet av kroppen och nya alternativ till njutning. Jag får “dansa”, skaka kroppen fri från patriarkatets påtryckningar att trycka in vårt behov av rörelse i spel och form och hitta ett nytt formlöst sätt att röra mig. Som i min hjärntvättade hjärna liknar formen dans. Jag får också ta del av ASMR-rummet, där jag erbjuds att doppa mitt ansikte i en croissant och leka med kinestetisk sand. Ett av de mest krävande momenten under utbildningen var när vi fick lägga oss under ett skönt “tyngdtäcke” gjort av makaroner. Där skulle vi inse att våra lungor var fyllda av dyvatten som utgjordes av patriarkatet och alla förutfattade meningar om våra kroppar. Rummet var uppbyggt som en slags avslappningsstation och jag hamnade snabbt i ett meditativt läge. När jag låg under det härliga täcket och lyssnade till den välbehagliga rösten bad hen mig att inte styra mina tankar utan att låta dem vandra fritt. Jag tänkte på mäktigheten av att föda barn och härlig inredning. Kanske lät jag mina tankar vandra för fritt eller i fel område av frihet, då plötsligt rösten bad mig att ta tankarna och bränna dem i en eld. Kasta bort förtrycket. Bland barnfödar-tankar och nya färger på köksväggen, var jag högst motvillig att säga att det var patriarkatets fel och bränna skiten. Jag försökte istället forcerat tänka på viktideal för att fullfölja uppgiften, men lyckades inte riktigt. Därav blev den ljusceremoni som följde lätt problematiskt då vi skulle kasta våra tankar överbord. Jag smälte upplevelsen med lite egentid mellan passen, som tur hade jag trustcoins över så det räckte till nutella och chips. Utbildningen blev klar – var jag redo att joina den feministiska utopin på nätet? Tveksamt. Jag hade ju misslyckats på flera punkter i utbildningen och kanske var jag bortom räddning, hjärntvättad av patriarkatet. I slutet blev vi ombedda att dela med oss av våra användarnamn och lösenord till de sociala medier vi använder, så vi alla kan hjälpas åt att sprida glädje i utopin och dela på arbetsbördan. Nästintill samtidigt när jag avböjer att dela med mig höjer en skådespelarna rösten och säger att en i publiken har sagt “Aldrig i livet!” I grupper får vi sedan kort diskutera varför vi inte vill dela med oss och tyvärr inte prata lika mycket om våra tankar om den utopi som målats upp. “VAD HAR VI VARIT MED OM?” “ÄR DET EN SEKT?” På bussen på väg hem utbryter snabbt en diskussion med några andra från publiken. “Vad har vi varit med om?”, “Är det en sekt?”, “En dystopi”. Mina medresenärer liksom jag beskriver upplevelsen snarare som ett mardrömsscenario än en utopi. Däremot hade jag svårt att luska ut om det var avsikten. I programtexten läser jag att föreställningen 35 Jag och några skådespelare på fullt allvar vill utforska de psykologiska och etiska dilemman, och den politiska potential, som finns i den digitala offentligheten, där alla har möjlighet att framställa sitt eget subjekt. Det blev ingen utopi den här kvällen, men jag drabbas ändå av vilka diskussioner upplevelsen satte igång. Det är inte ofta som en föreställning så direkt efter sitt slut uppbådar i diskussioner om dess syfte med andra ur publiken. Samtalet landade heller inte i vad som var bra eller dåligt, utan kring tankarna bakom verket. En verkligt engagerande och tankeväckande kväll – men några medlemmar blev det inte, i alla fall inte den här kvällen. Infobox: 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE är ett samarbete mellan finlandssvenska Balu Frau (Sonja Ahlfors och Joanna Wingren), Stefan Åkesson (Poste Restante) och de nordiska skådespelarna: Nina Matthis, Sepideh Khodarahmi, Bergdís Jóhannsdottir, Lidia Bäck och Klara Wenner Tångring. Produktionen turnerar i hela norden under 2018-2019. Bild i bannern: Foto Liina Aalto-Setälä Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. < Back GÄRNA MER GLÖD! Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. MATILDA KLAMAS REFLEKTERAR KRING GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL OCH STÄLLER SIG FRÅGOR KRING ENGAGEMANG OCH ANGELÄGENHET. Göteborgs dans- och teaterfestival är sannerligen igång och har tagit staden i besittning. Åtminstone är det svårt att missa om en tittar på stadens flaggor – där vaggar de lila och vittnar om att kultur finns inom sikte. Än finns det tid att ta del av festivalen då finalen är till helgen. Att ha en internationell festival är en ynnest. Ett tillfälle att bli överraskad och bredda sina vyer. Frågan är dock om göteborgaren, alltså då syftar jag på gemene man (om det finns något sådant), ens vet om att det pågår trots de lila flaggorna. Själv har jag hajat till över frekvensen av ansikten jag känner igen. Jag påstår inte att det är en festival för redan invigda. Eller så klart att det är på ett sätt. Det måste det vara, men publiken måste vara där bredvid och fascineras och förfasas. Givetvis att branschen ska vara där och tycka och tänka, se och reflektera. Det borde till och med vara en ännu större angelägenhet. På så sätt blir festivalen relevant för återbörden av konsten. Däremot är det inte verket vi pratar om när vi kommer ut ur salongen, vi vet ju inte vad den andre tycker. Kanske vill vi (läs även jag) inte ta ifrån någon den andras upplevelse, dissa det vi sett så att någon tar illa upp eller om en älskar det känna sig ängslig att det kanske inte var så bra trots allt, den andra vet säkert bättre vad som egentligen är objektiv bra. Ta Bokmässan som ett exempel där både bransch och besökare är angelägna. Där upprör bokningar, debatter skapas, vi nås av både missnöje och hurrarrop. Om Göteborgs och dans- och teaterfestival är det dock oroväckande tyst. Varför vet jag inte. Kanske ligger det i scenkonstens natur? För som sagt tänker jag att det borde angå fler – bra eller dåligt till trots. Sen handlar scenkonst sällan om det var bra eller dåligt utan vilka tankar och känslor det väcker. Låt mig nu engagerat berätta lite om de känslor och tankar som kommit till mig – för jag tänker låta festivalen angå mig. Det började med en invigning på Stora Teatern, varnad för att det bara var saft i champagneglasen trängde jag mig fram genom ett nickande och hejhej till baren. Peppen låg i luften och den där känslan av måtte detta vara bra så vi kan gå peppade ut i natten infann sig. L N´EST PAS ENCORE MINUIT… (IT´S NOT YET MIDNIGHT…) Invigningsföreställningen var l n´est pas encore minuit… (It´s not yet Midnight…) med kompanit Compagnie XY. Ett kompani bestående av 22 akrobater som tillsammans skapar övermänskliga pyramider av minst tre personer som står ovan på varandra. Genom lek och bråk skapades vackra och häpnadsväckande mänskliga skulpturer. Som att få en skärva av liv. Däremot reagerade jag på hur en del stereotypa bilder återskapades då kvinnor och män skildes tydligt med kläder, formationer och agerande. När den första fascinationen hade lagt sig av “wow hur är det möjligt” gick tiden betydligt långsammare och timmen kändes snarare som två. Starkast för mig var på slutet när applådtacken avbröts av att en av konstnärerna gick fram på scen och läste upp ett meddelande om solidaritet och gemenskap från ensemblen. “Själva kommer vi fortare fram men tillsammans kommer vi längre”. Jag kan inte annat än hålla med, låt oss tillsammans komma längre vad det gäller stereotypa könsnormer även inom cirkusområdet. EXPOSE´ DANCE FESTIVAL Vidare ut i natten kom vi i alla fall och vi styrde våra steg direkt mot Pustervik för att ta del av Vouge-balen, Expose´ Dance Festival. Vouge ball konceptet är en del av Hbtqia+ communityt/kulturen. När tillställningen väl drog igång långt efter utsatt tid blev jag mind blown på ett helt annat sätt. Tala om engagerad publik och ett hyllande av mångfald utan att stryka medhårs. En vogue ball är en tävling där de dansande bedöms av en internationell jury. En jurymedlem fungerar som MC, en sorts ciceron som presenterar både de tävlande och de olika kategorier som gäller för kvällen. Det kan vara till exempel Red Velvet Runway, där deltagarna är klädda i rött och uppträder på en catwalk, eller Golden Olden Way, där dansarna ska ha något guldfärgat i sin outfit. Deltagarna ägde scenen, publiken var eggade till max och alla blev styrkta med en välbehövd kaxighet. BLAB Nästa anhalt är dag sex av festivalen då jag begav mig till Atalante för att ta del av Blab av Sonja Jokiniemi. En föreställning där förväntningarna kan ha legat mig till last. Då Scenkonstguiden har intervjuat Sonja Jokiniemi och jag fann hennes tankar högst intressanta var jag minst sagt peppad. Det scenrum som jag till en först upplevde som lekfullt och fantasieggande vackert blev snart en mättad bild. Föreställningen beskrivs som en hybrid av bildkonst och koreografi där människor och objekt blandas, där kroppar sträcks ut och begär genomträngs. För mig blev föreställningen snabbt en enda bild av begär och sexualitet, en bild som varken eggade eller väckte mig. Skulpturerna blev i mina ögon enbart fallossymboler och det våldsamma stycket med de gnyende hundarna blev för mig som tortyr. Om det ändå hade varit provocerande – för mig blev bilderna ett dött lopp där min fantasi inte fann någon rymd. Spännande var dock kostymvalet, som engagerade publiken efteråt. De laborerade med en slags nakenhet fast med kläder på. Till exempel en luftig topp och byxa som med sitt håliga mönster skapade konstrast mellan att vara naken men välklädd. Eller kvinnan i “latex-dress”. Tänk en genomskinlig disktrasa som gjorts om till en onepice som inte andas. Vilket ledde till att publiken var rädd att hon skulle svimma. “Hoppas hon får ta av sig den direkt efteråt”. Och här gjorde jag mig också skyldig till att prata om väder och vind efter föreställningen. Varför gick jag inte igång och engagerat uttryckte mig efter föreställningen? Som så många håller jag med om att hellre tycka något än att allt blir ljummet och bara en parantes. Vi får inte glömma deras arbete, deras tankar bakom verket – det jag åtminstone kan göra är att tycka, tänka eller känna något. THERE IS A NOISE Näst på tur för att stilla min hunger efter härlig scenkonst var There is a Noise av Freya Sif Hestnes & Marina Popovic detta var som balsam för min själ. Vi bjuds till bords bland ett krigslandskap i miniatyr och får till uppgift att hjälpa till och placera ut soldater. Doften av nygräddade våfflor ligger i luften. Ett intimt samtal påbörjas, där en av konstnärernas mormors dagbok från 1945 hjälper oss in i tematiken. Det blir ett samtal om minnen, sanna och kanske osanna, och en berättelse om att vara ett barn som har flytt till Skandinavien. Det som utmärker There is a Noise är att de på samma gång skapar spänning och ett intimt rum. Jag känner mig trygg, men samtidigt oerhört vaken för snart kommer bordet skälva och miniatyrerna omvandlas till ett storartat skuggspel. Jag blir berörd och invigd, det är som att jag har fått en personlig gåva. SLUTLIGEN Ja, slut är det inte. Festivalen är i skrivande stund i full gång och snart sitter jag bänkad på Stadsteatern för att se Ein Volksfeind (An Enemy of the People) från Schaubühne Berlin. Däremot ställer jag mig fortfarande frågan kring när vi/jag ska slå på stora trumman kring scenkonst? Instagram storys gapar tomt av reflektioner från föreställningarna. Ingen är upprörd, några inbördes prisar. Låt det angå oss mer. Nej, inga drev, inga oreflekterade resonemang. Men gärna glöd! Bild i bannern: från föreställningen There is a Noise Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Varför verkar alla älska böcker, film och scenkonst som är baserad på verkliga händelser? Gäst: Paula Stenström Öhman. < Back 4:1 – BASED ON A TRUE STORY Varför verkar alla älska böcker, film och scenkonst som är baserad på verkliga händelser? Gäst: Paula Stenström Öhman. ”När man då säger, nej men det här är en påhittad historia. Då är det folk som blir besvikna. Det är som att upplevelsen är mindre värd." - Paula Stenström Öhman Vår gäst är ingen mindre än kriminologen, regissören och manusförfattaren Paula Stenström Öhman. Previous Next 4:1 – BASED ON A TRUE STORY Artist Name 00:00 / 56:32

Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. < Back INTENSIVKURS I SINNLIGT LÄRANDE Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. Att packa ner i väskan: Vit tandborste, svarta eller vita gymkläder, svarta strumpor, svarta skor, svarta byxor och/eller kjol, klänning, shorts, en vit tank-top vi kan stampa på. Packa dina tillhörigheter i en gammal resväska. Var klädd i svart och/eller vitt när du anländer. Denna information kommer i antagningsbrevet jag får när min plats på Sisters Academy är bokad. Min tanke går direkt till uppmaningen de nya adepterna till en annan slags skola får, packlistan från Fight Club: “Two pairs of black shirts, two pairs of black pants, $300 of personal burial money”. Men ingen övrig likhet kan hittas här, upplevelsen jag är på väg att stiga in i är långt ifrån manlig aggression och våldsdyrkan. Under 3 veckor förvandlas Inkonst i Malmö till Sisters Academy, en sinnlig internatskola. Under dygnets alla timmar rör sig här minst 25 performativa lärare, konstnärer i residens, forskare och upp till 30 elever. Här ska jag söka efter mitt poetiska jag och undersöka ett sinnligt och poetiskt lärande, ett alternativt sätt att söka och finna kunskap. Jag skriver in mig som elev i, minst, ett dygn. När jag kliver innanför internatets dörrar får jag direkt en ögonbindel och från en sekund till en annan så befinner jag mig plötsligt i en radikalt annan miljö än på Möllan där jag nyss var. När jag skriver in mig får jag frågan om hur jag känner mig just nu. “A bit lost”, svarar jag och blir förvånad över att svaret kom så plötsligt, och vad jag egentligen själv menade med det. Men jag hinner inte fundera mer kring det. Jag förs istället vidare, blir ombedd att ta av mig skorna. Efter att ha fått känna mjuk fuskpäls mot mina fötter, hållit hand med okända människor och varit del av en ljudtunnel tillsammans med andra nyinskrivna elever så åker ögonbindeln av. Jag får byta om, lämna ifrån mig min mobil, får mitt studiematerial och är redo att ta mig an undervisningen. Av The Octopus blir jag hänvisad till The Wonderer, och på mossa och bland vissna löv snackar jag om kroppsliga minnen och spelar ping-pong med en fågelfjäder (svårt att beskriva i detalj). Jag kommer på mig själv med att halvt forcera fram minnen när vi tillsammans ska måla en karta över våra känsloliv. Jag strör på lite extra, allt för att det ska bli en bättre historia. Jag känner ett ansvar för situationen, kanske för att jag själv ska bli nöjd. Jag vill gärna fylla den suggestiva miljön med lika drömskt innehåll. Jag slås över hur snyggt det är, för det är det. Jäkligt snygg. Människorna rör sig på ett speciellt sätt, medvetna om andras blickar. Sensuellt, uttänkt, kraftfullt. Efter ett tag börjar jag själv röra mig så. Jag vill passa in, jag blir till en del av de kroppar som skapar denna miljö. Mina tankar går till nån dokumentär jag sett om performancekonstnären Marina Abramovics “performance-läger” där hon utsätter sina “lärljungar” för prövningar och övningar som ska göra dem redo att utföra hennes verk. En performance-skola. Och även här finns mästare och aspiranter, internatet har sina egna hierarkier där lärarna omges av mystik och vördnad (en av eleverna viskar till mig att det känns som att vara elev på Hogwarts). Möjligheten för omstrukturering finns dock, och gränserna mellan lärare och elever är flytande. Elever kan bli lärare och lärarna är i omgångar elever. Människorna jag möter här inne är mjuka och varma, och vi som är elever tyr oss till varandra för trygghet och bekräftelse. Vi är öppna för varandra, ler vänligt, ställer personliga frågor utan att skämmas och svarar lika ohämmat. Det är fint. En av mina studiekamrater säger att det är en fristad, och jag nickar. Sisters Academy undersöker vad som sker om vi sätter det sinnliga och det estetiska i främsta rummet, och är ett försök till att på sikt göra det mer tillåtet att hänge sig åt utforskande som detta. Att höja statusen på de sinnliga och poetiska upplevelserna. Projektet är startat av Sisters Hope, en dansk performancegrupp som specialiserat sig på radikala interventioner och uppslukande performancehändelser. Det är tydligt uttalat att Sisters Academy inte på något sätt är en utopi, vilket är viktigt att poängtera. “In a future society arising from a post-economical and ecological crisis, the world as we know it is no more. But The Sister and her staff have planted a seed of hope and opened Sisters Academy – a school in a world and society where the sensuous and poetic mode of being is at the center of all action and interaction.” – Från beskrivningen av Sisters Academy på Inkonsts webbplats Jag pendlar många gånger under min vistelse mellan rastlöshet och avslappning, uttråkan och sinnesro. Och det är väl helt okej. I mina rastlösa perioder blir jag frustrerad över att innehållet känns pseudo-filosofiskt, inte grundat. Jag saknar det kritiska samtalet, jag saknar brännande diskussioner och dilemman. Känner mig ibland obehagligt avdomnad. Vid ett tillfälle fnyser jag för mig själv och tänker att det hela förlöjligar den konstnärliga processen. Nej, alla är inte konstnärer och konst kommer inte till genom att “bara göra”. Men jag slår bort tanken och funderar istället på varför jag känner så – var kommer den tanken ifrån? Vad är jag rädd för? Vid middagsbordet sitter vi småputtrandes, mestadels i tystnad. Jag hade önskat en riktning eller frågeställning som hade fått oss att reflektera tillsammans om kunskapsproduktion och maktrelationer. Miljön skapar möjligheter för det då den omkullkastar vardagens invanda tankebanor och öppnar oss deltagare för varandra. Det är i sig en god grund för förändring och reflektion. Men det blir mest småtrevligt och jakande. Så här efteråt så tänker jag att ansvaret såklart också låg på mig. Vid ett flertal tillfällen gör vi gemensamma tillits- och ansvarsövningar. Jag tänker på vilken stor roll dessa och liknande övningar spelat i mitt liv, på vikten av att mötas på detta sätt, att våga känna tillit, att känna av en grupps gemensamma andning och intention, att slipa på uppmärksamheten. Jag tänker på hur viktigt det är med de estetiska ämnena, och blir frustrerad när jag tänker på hur det steg för steg prioriteras bort i undervisningen. Vi sover i våningssängar i sovsal. Jag somnar innan jag vet ordet av och jag vaknar dagen därpå av en artificiell soluppgång med tillhörande fågelkvitter. När det är tid för mig att lämna Sisters Academy så är jag redo. Jag får frågan från en annan elev om jag hittat mitt poetiska jag. Jag svarar att jag inte vet. Jag är splittrad mellan min längtan ut, men jag är nyfiken på hur internatet kommer förändras under tid. Jag vill ut, ut, ut men önskar att jag då och då kunde kika in genom nyckelhålet. Upplevelsen fick mig att sakta ner, pausa och rensa. Att höja min uppmärksamhet på omgivningen. Som ett spa för en lätt uppstissad kulturarbetare. Och att det är ett ambitiöst och ytterst intressant projekt går det inte att hymla om. När jag tar mig mot Malmö central för att ta tåget hem så störtregnar det, men jag bryr mig inte så mycket. Är lugn i stegen. Köper en kaffe, sätter mig ner och stirrar länge på ett gäng kajor som letar brödsmulor vid tågrälsen. Jag sover hela vägen till Göteborg. Internatskolan Sisters Academy är steg ett i ett större projekt. Våren 2016 kommer steg 2, “The Takeover”, ske då The Sister med personal tar över en gymnasieskola i Malmö där de tillsammans med skolans lärare och elever ska undersöka en poetisk kunskapsinlärning. Ska bli spännande att följa utvecklingen. Sisters Academy är öppet till och med 20/9. Under perioden anordnas även konserter och seminarium som är öppna för allmänheten (alltså även om du inte är inskriven som elev). Konstnärlig ledare och koncept: Gry Worre Hallberg Project Management: Pia Paglialunga, Hanna Ostrowski. Leadership board: Ann Wallberg, Gry Worre Hallberg, Pia Paglialunga. Omslagsfoto: Diana Lindhardt. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. < Back EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN NEDLAGD FESTIVAL Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. “JAG KÄNNER MIG NÄSTAN OLYCKLIGT FÖRÄLSKAD OCH FÖRSÖKER STILLA MIG SJÄLV: MEN DET ÄR JU BARA EN FESTIVAL?” AMELIE SVENSTEDT HAR UPPLEVT SITT FÖRSTA ÅR PÅ GAGNEF, SOM OCKSÅ ÄR DET SISTA. EFTER 17 ÅR MED MUSIK OCH KONST VID DALÄLVEN LÄGGS NU FESTIVALEN NER. Mitt första år och Gagnefs sista – till och med jag kände vemodet komma krypande redan innan festivalen drog igång. Vad som började som en 30-årsfest för grundaren Mattias Norström och hans vänner har nu varit en konst- och musikfestival vid Dalälven i 17 år. Tusentals människor har under denna tid besökt Ängsholns Folkpark varje sommar för att uppleva musik, konst och kärlek tillsammans med kulturföreningen Skankaloss och ortsborna. Gagnef är en festival som ingen annan, och i år har den varit annorlunda på många vis. Redan i december gick man ut på festivalens Facebooksida med vad som kallades ”Nya Gagnef”. Där ett allt större fokus skulle ligga på konst, musik och natur istället för rejv, som det påstods ha blivit för mycket av. Många ställde sig kritiska till den nya inriktningen medan andra spekulerade kring ifall detta var en aktion för att skrämma bort gäster med andra prioriteringar än arrangörernas. Men, bara några veckor innan festivalens start kom ytterligare ett meddelande. Detta skulle bli festivalens sista år. Någonsin. Ingen jag känner som besökt Gagnef har kunnat beskriva vad det har varit som gjort upplevelsen så speciell. Nu sitter jag med samma svårighet att omvandla mina intryck till ord. Allt känns plötsligt så överflödigt i text, precis som om jag var nykär. För det första så är allt på Gagnef konst. Det handlar lika mycket om platsen och naturen man befinner sig i som i det tillfälliga, arrangerat för festivalens skull. Besökarna är alla jämlikar– här görs ingen skillnad på musiker som spelar på stora scener runt om i världen och lokala skejtare som vill visa upp sina senaste tricks. Närheten till naturen och öppenheten inför skapandet gör upplevelsen till något annorlunda varje dag. Redan på torsdagskvällen bjuds de tidiga gästerna på liveframträdanden från artister som GRANT och Anna von Hausswolff på Amfiteatern. Men det är i den så kallade ”Källan” som dansen håller i sig fram till klockan två. Då stängs området för kvällen och eventuella festligheter får fortsätta på campingen. På fredagen går jag till Missionen utanför området för att se Goran Hassanpours utställning. Jag möter konstnären själv vid besöket som förklarar att hans spegelkreation har tappat några bitar under gårdagens vernissage. Medan han städar upp tar jag in den luftiga salen och videoverket The Tower of Babel som nu har monterats på en hög vägg. Därefter promenerar jag runt en stund i det lummiga grannskapet innan jag beger mig till området och platån vid vattnet där den årliga Älvfloppen pågår. En simhoppstävling utan dess like med spexiga utstyrslar, två energiska cirkusdirektörer och tre bubbeldrickande domare. Många är där och hejar på, andra badar och solar. Efter att en tjej på en uppblåsbar haj har vunnit tävlingen går jag vidare till den yttre delen av området vid namn “Dalen” för att besöka ljus- och ljudföreställningen Lumière Etrange av Ragnar Grippe och Tobias G Ryhlander. I en uppbyggd träbox i skogen utmanar jag mina sinnen av ljus och ljud med en ögonbindel på. På seneftermiddagen börjar musiken pumpas ut allt högre och DJ-setet Don’t Behave it’s Reggae Rave med Axel Boman, Pedrodollar och Superpitcher engagerar många till gungande dans. Samtidigt visas en VM-match inne på Dansbanan för de sportintresserade tillsammans med fotbollsmaskoten Angela Wand. Segal Kadija Mohamed håller en uppskattad poesiläsning vid vattnet och det börjar långsamt skymma. Efter en vegetarisk pokébowl drar kvällens första spelning med det kongolesiska bandet KOKOKO igång – Amfiteatern fylls av euforiskt dansande människor till experimentella elektroniska toner. Därefter intar Jenny Wilson scenen med en skarp ljusshow och låtar från det uppmärksammade albumet It Hurts, samtidigt som det ryktas om att Cherrie är den hemliga gästen som ska framträda på Dansbanan. Men jag dansar istället vidare in i Källan, och blir kvar. När området stänger vid 03 rör vi oss ut till en tennisbana vid campingen där det bjuds på klassiker och skriksjungande människor i Tryckartältet. Det påminner om en miniversion av det populära klubbkonceptet “Natten”. Lycklig och trött går jag hem vid klockan åtta. Lördagen, den sista dagen på den sista festivalen. Jag är rätt segstartad efter gårdagens upplevelser. Som tur är arrangörerna väl medvetna om de lockande sena nätterna och den första stora händelsen på spelschemat startar först vid 13. Det är den årliga konstauktionen vid Amfiteatern som lockar, med självaste Mattias Norström som utropare. Konstverken inspekteras av eventuella köpare innan auktionen drar igång. Utgångspriserna och konsten varierar. En fantastisk handgjord vas säljs för en större summa pengar medan en tjocktröja med årets Gagnef-logga, i ironisk Guccidesign, går för cirka 1000 kronor. Mattias och hans vänner skrattar, dricker cava och berättar anekdoter om festivalen och tidigare auktioner – det ligger en viss nostalgi i luften. Jag hör en av gästerna på främre raden säga att hon är nära till gråt efter att sista verket har sålts. Sedan är dagen igång och området börjar fyllas med besökare. Jag ser kortfilmsprojektet RÖST på Dansbanan, lyssnar en stund på King Ayisoba, besöker den pågående skatetävlingen och fotar konsten inne på området. En igloo bestående av frysboxar av Michael Johansson, en hönsgård i lera och ett videoverk i ett hönshus (med en blinkning till våra moderna matvanor) utförd av Zoe Barca och Olga Pedan tillsammans med non-profit-galleriet Nomad i ryggen. Även performanceartisten Karin Victorin hinner rida in på området med en enhörning innan den stora snackisen tar vid, kvartsfinalen i VM mellan Sverige och England. Vi vinner inte matchen. Men vad gör det när Amason, med Amanda Bergman i spetsen, kommer upp på scenen efteråt och vaggar den överraskade publiken till ro i värmen. Jag gråter, utan någon annan anledning än att det är så fint, så lugnt, så självklart. Efteråt går jag och några fler ner till älven för att svalka oss till tonerna av Daniel Norgrens rispiga stämma som hörs från Amfiteaterns scen. Återigen går solen ner över Dalälven och jag vandrar hem för att göra mig redo för den långa, sista natten. För mig har det som främst lockat bland årets bokningar varit FAKA. Performance-duon från Johannesburg har jag följt en tid och musikvideon till Uyang’khumbula får mig att dansa varje gång. Nu står de framför mig på Dansbanans scen och publiken skriker, skrattar och dansar med sådan inlevelse att taket nästan lyfter. Efter den svettiga spelningen sätter jag mig vid ett bord för att andas. Mörkret har fallit över området men överallt är det fest – ljus som blinkar, olika takter från olika musikscener och kroppar som rör sig. Off The Meds spelar sista låten på Dansbanan, den mänskliga discokulan i Källan kliver ner från sitt danspodium och scenen har redan börjat monteras ner efter Ammar 808s spelning på Amfiteatern. Området stänger klockan tre. Festen fortsätter på ett sista open-air i Dalens skog långt in på morgonen… Jag pratade med någon om att det var min första gång som besökare på Gagnef och att det skulle göra mig mer öppen för allt som fanns att uppleva detta år, utan att behöva jämföra med de tidigare. Detta stämmer säkert, men jag blev också så tagen av min första upplevelse att det nu känns snopet att vi inte får dela mer tid ihop. Helt ärligt fyllde tre dagar i Gagnef mig med lycka och lugn som fortfarande sitter i. Jag känner mig nästan olyckligt förälskad och försöker stilla mig själv: Men det är ju bara en festival? Var det verkligen så bra? Den hör nog av sig till dig igen ska du se. Tack för att jag fick ta del av en liten bit paradis vid Dalälven 5-7 juli 2018. Nu går Skankaloss vidare, Gagnefborna likaså – det måste vi andra också göra. Redan i slutet av augusti arrangeras systerfestivalen PLX Tjärö för andra året i rad. Nya möjligheter för nya konstupplevelser och interaktioner skapas på andra platser i Sverige. Och precis som med kärleken får vi fler chanser. Omslagsfoto: Amelie Svenstedt Skriven av: Amelie Svenstedt Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. < Back MOGNA BALLONGER OCH DOFTEN AV GUMMI Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. “EN FAVORITSEKVENS ÄR DANSEN MED DE FÖDANDE POLOTRÖJORNA, DÄR DE VITA BALLONGERNA PUTAR UT I HELT NYA STÄLLNINGAR.” MATILDA KLAMAS HAR SETT ROSEMARYS BABYSHOWER PÅ POTATOPOTATO OCH HAR FÅTT TA DEL AV EN FÖRESTÄLLNING FYLLD MED KONTRASTER OCH INBJUDANDE VISUELLA ELEMENT. Jag möts av mogna ballonger i taket och doften av gummi. Börjar osökt att tänka på kondomer men slår bort tanken, här handlar det inte om skyddat samlag utan det motsatta. Men doften bjuder ändå in till intimitet. Skådespelaren Jenny M Jensen äntrar scenen i en tolkning av en klassisk commedia dell’arte mask och sjunger en smäktande ballad om lyckan över att få föda fram liv, men det finns också ett annat ljud som konkurrerar, ett orosljud som läggs som en kontrast mot den lyckliga sången. Denna bild av kontraster präglar föreställningen. Där finns lyckan och frågetecknen om vad det innebär på ett existentiellt plan att vara gravid, men där finns också en stor oro och stundom blir bilderna läskiga. Föreställningens namn skvallrar också om denna kontrast. Rosemarys Babyshower anspelar på både en skräckfilm och ett amerikanskt fenomen som nu är en klassiker även i en svenskkontext för att fira barnets nedkomst. Upplevelsen sträcker sig över flera plan. Det finns komik, skräckbilder som ibland skrämmer och i bland roar, filosofiska diskussioner och en lek med kroppar och födandet. En favoritsekvens är helt klart dansen med de födande polotröjorna, där de vita ballongerna putar ut i helt nya ställningar. Publiken i den nästintill fullsatta salongen domineras av vad jag kodar som kvinnor och i pausen tjuvlyssnar jag nyfiket på samtalen. Det är berättelser om egna och andras förlossningar som bubblar upp, och en hel del barnmorskor som berättar om deras arbete, vad de känner igen sig i och inte. Temat i sig är väl värt att ägna ett helt konstnärskap åt och föreställningen lyckas ta detta till ett högre plan än en personlig berättelse. I programbladet läser jag att detta är PotatoPotatos bidrag till att låta det gravida och födande subjektet ta plats i världen. När Paulina Göth och Jenny M Jensen möts och diskuterar “sina egna” upplevelser kring det gravida varat är det stundtals svårt att hänga med bland subjekt och objekt, men på något sätt gör det inget. Det är bjussigt och jag får något att fundera vidare över. Ibland kan jag uppleva helheten som bitvis för fragmentariskt, det finns en risk att helheten välter över till en cabaretform, där scenerna förblir scener och inte bildar en helhet. Men frågorna som väcks hamnar rätt och binder samman väven, även om jag inte greppade användningen av maskerna som återkom i olika skepnader. Även om det var smärtsamt att uppleva andra aktens krystwerksspelning, där vi i konsertformat får uppleva en förlossning, är det den som ger oss förlösning. Vi får vårt glas med segersaft och går hem med en tacksamhet över att blivit födda. Idé, koncept, regi: Paulina Göth och Jenny M Jensen På scenen: Paulina Göth och Jenny M Jensen Ljusdesign och scenografi: Kerstin Weimers Röstverk: Zofia Åsenlöf Dramaturgi: Helena Engberg, Freja Hallberg och Linda Forsell Maskdesign och konstruktion: Tiina Nilsson Produktionsassistens och maskdesign: Simone Norberg Körtekniker: Martina Olsson Bild i bannern: från föreställningen, foto: Alexandra Hall Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Matilda Klamas och Sara Östebro såg Flugorna på Göteborgs Stadsteater. < Back FLUGORNA – VI ÄR FANS! Matilda Klamas och Sara Östebro såg Flugorna på Göteborgs Stadsteater. MATILDA KLAMAS OCH SARA ÖSTEBRO SÅG FLUGORNA PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER OCH FICK HOPP OM TEATERKONSTEN. LÄS DERAS TANKAR I EN HÄRLIG DIALOG-RECENSIONS-FORM. Matilda: Det känns som vi har varit med om någon hemligt. Vi forslades varmt ner i Stadsteaterns källare och där fick vi gå in i en frizon, i ett teaterrum som var öppet och tillåtande. Baren var öppen och en fick röra sig fritt under föreställningens gång. Så skönt. Det bidrog till en fnissighet och en känsla av att vi publiken var ett. Jag började plötsligt prata med folk runt omkring mig, i toakön och i foajén. Jag tror också att det handlade om den perfekta balansen av interaktion. Jag var så trygg i hur skådespelarna hanterade kontakten med publik. Det var roligt, lustfyllt och nära. Vi kunde lägga oss i, svara och hojta – men det blev aldrig för mycket. Det handlade nog om att de lade en så bra grund. Sara: På tal om bra grund så drar jag bara lite snabbt själva storyn. Flugorna är Jean-Paul Sartres debutpjäs, skriven under den tyska ockupationen av Frankrike år 1943. Pjäsen är en bearbetning av den grekiska myten om Elektra och Orestes. Här får vi följa Orestes, som under täckmantel återvänder till sin hemstad Argos, en stad han blev bortskickad från som litet barn den natten då Aigisthos och hans mamma Klytaimnestra mördade hans far, Agamemnon. När Orestes nu återvänder ser han hur hans mamma tillsammans med den nya kungen har gjort alla i staden medskyldiga till mordet och håller staden i ett järngrepp med verktygen kollektiv skuld, skam och skräck. De stora, feta flugorna som intagit staden gör befolkningen ständigt påminda om sin skuld. Orestes syster Elektra avskyr sin mamma och styvfar och längtar efter dagen då Orestes ska komma tillbaka för att hämnas. I Sartres version av myten är det dock mindre fokus på hämnd, och mer ett existentialistiskt drama om frihet och motstånd. Orestes kommer till Argos som en fri människa, inte fången i klorna på dödens och flugornas gud Zevs. Matilda: Men Sara du hade ju läst pjäsen innan och jag hade inte det men kände mig ändå trygg i min förkunskap kring Sartre. Jag var väldigt fascinerad av Sartres tankar och existentialismen i tonåren. “Existensen föregår essensen” och hela den grejen. Var du det med? Sara: Ja, väldigt. Äcklet var ju lite av min bibel där runt 19-20 år. Jag hade en fas där jag gick all in på hela existentialism-grejen. Och då också det där med att människan är dömd till frihet, som Sartre menar. Att vi inte är bundna till något, att Gud är död, och vi inte är tvingade att handla efter någon lag. Vårt liv är de val vi gör, och vi måste ta eget ansvar för dem. Vi kan inte gömma oss bakom andra människor eller vad andra bestämt, våra val är alltid våra. Ett ansvar och en frihet som ju för med sig väldigt mycket ångest, och att det då kan vara lockande och lättare att gömma sig bakom idéer och tankar om att en måste göra si eller så. Om man tar uppsättningen till idag kan man tolka det som att den uppmanar oss att skita i historien, att vi ska glömma vad de innan oss ställt till med och att det inte är vårt problem för att det inte var våra val. Det fanns ett drag i uppsättningen som gör att det finns en möjlighet att tolka det så. Det är väl det som jag tycker är problematiskt med delar av Sartres tänkande, att det är så ensamt och fokuserat på delar istället för helhet. Matilda: I första akten var det stort fokus på tonårsdottern och tonårsmamman, en destruktiv relation som jag blev mycket drabbad av. Dels kände jag igen mig i trotset, och dels bävar jag som ny förälder och tänker ska jag stå ut med det där. Det var snyggt hur få repliker fick bära hela problematiken och att de levererades så explosivt. Trots att jag gillade det jag såg, började en oro byggas inom mig. Kommer det bli en pjäs som bara handlar om det privata och inte större filosofiska och samhälleliga dimensioner, vilket jag förknippar Sartre med. Sara: Jag var faktiskt aldrig oroad, jag kände mig trygg att det skulle komma. Och det kom ju också i akt 2. Matilda: Jag tycker att det var en tydlig feministisk läsning av Flugorna som jag tyckte mycket om. Även där var jag lite orolig i början, för det hela börjar med att männen får ta plats och kvinnorna bakgrundsdansar. Sara: Och jag var trygg. Bakgrundsdans-rörelserna var tydligt utstuderade, det fanns en medvetenhet och en lek med vad de skapade. Jag läste det som en tydlig drag-strategi som skapade djup i gestaltningen och som höll oss medvetna om att allt är konstruerat. Matilda: Vi måste också prata om formen och estetiken. Den var så helgjuten. Sara: Det fanns både en blinkning till 80-talsprogg och indierock/elektro/postpunk-band från början av 2000-talet. Matilda: Jag kände att det gav mycket men har svårt att definiera vad. Sara: Det gav lekfullhet, en populärkulturell touch, spel-estetik. Det är lite som att de var ett coolt band som jag kunde sett på Roskilde 2006. Foto: Ola Kjelbye Matilda: Deras explosiva spelstil var så befriande, det blev inte skrikit utan med skrik fördjupade dom. Det är sällan jag har sett en så unik registil som skådespelarna till fullo fick utrymme att briljera i. Alla som var på scen hade sådan närvaro. Jag blev kär i dom, jag blev arg på dom och fullständigt drabbades av deras sätt att gestalta. Sara: Det var så fysiskt härligt. Hampus Hallberg, som spelade både Zevs och Aigisthos, lyckades bjuda på en förförisk Zevs, som påminner om den där känslan – honom borde jag hålla mig borta från, men som man ändå ger sig hän till. Matilda: Ett favoritmoment för mig var Klytaimnestras gångstil, gestaltad av Melina Tranulis. Hur hon sprang i sina överdimensionerade klackar som ett barn som satt fast i ett träsk. Jag ville aldrig att hennes loopar skulle sluta, även om de var många. Isak Holmen Sørensen som spelade Orestes var så i ton med publik, hans blickar fångade in mig i berättelsen. Valet att gestalta honom som en naiv pojke och lägga bort de klassiska manliga attributen var klockrent. Sara: Om vi är inne på favoritmoment måste jag nämna när karaktären Elektra gestaltade sitt hat mot sin mamma. Kim Theodoridou Bergquist var totalt närvarande i varje replik. Att säga samma replik om och om igen, men hela tiden leverera ny energi var imponerande. Matilda: Det finns många blinkningar till teaterhistoria också, jag tänker på grymhetens teater a la Antonin Artaud, in-yer face och verfremdung a la Brecht. Det är lite som att sniffa poppers för en som gillar teaterteori. Sara: Ja, fast den är inte akademisk, det räcker att vara intresserad och bara ta in. Dessutom så kan en ju läsa allt i programbladet om man inte hänger med. Ett himla bra val för att göra det mer tillgängligt. Jag tycker också att det var en så bra växling där samtliga karaktärer växlade mellan att vara offer och förövare, det fanns en dubbelhet kring makten. Matilda: Efter föreställningen så var det som om vi sprang ut i natten. Sara: Vi var euforiska, hade drabbats av deras tempo. Matilda: Jag var lycklig, jag hade återfått hopp om teatern. Det var en föreställning som stämde på alla plan. Sara: Den här regissören och skådisarna, jag vill bara ha mer. Matilda: Vi är helt klart fans, låt oss se allt hon gör. Föreställning spelas 9, 10 , 11 oktober Faktaruta – Angelina Stojčevska. För regin stod Angelina Stojčevska, relativt nyexad från regilinjen från Konsthögskolan i Oslo (2015). Hennes stil beskrivs som lekfullt normbrytande där stora filosofiska teman sätts under lupp. Hon är ny, ung, cool. Hon beskrivs som “registjärnskott” och “kulturtalang” och har blivit prisbelönad flera gånger om. Foto: Ola Kjelbye Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER