Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. < Back VAD ÄR DOCKTEATER? Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. Den 13-17 november går Figur-festivalen av stapeln i Göteborg. Det blir föreställningar och föreläsningar från världens alla hörn. Men vad är dockteater egentligen? För att du ska ha full koll inför festivalen, ringde jag upp Margareta Sörenson som är teater- och danskritiker och har skrivit för Expressen i över 30 år. Hon är något av en expert på just dockteater och har skrivit en massa böcker, bland annat All världens dockteater och En estetik för dockteatern tillsammans med Michael Meschke, en bok om Marionetteatern ”…är bara ryck på trådar” och en om Dockteatern Tittut: ”En stor liten teater”. Ja, ni ser ju vilken ocean av kunskap jag har hittat. Ska vi först reda ut lite olika begrepp. Det finns dockteater, figurteater, objektteater, marionetteater med mera. Vad skiljer de här grejerna åt? – Figurteater är bara ett annat ord för dockteater, man har försökt att hitta ett annat namn som inte är så förknippat med barnens dockor. I Norge beslöt de sig på 80-talet för att helt byta namn till figurteater. I Danmark säger man istället animationsteater, men här i Sverige har vi hållt fast vid ordet dockteater. Man brukar dela in dockteatern i fyra tekniker. Jag tror egentligen att det är en ganska missvisande indelning, men det är så de brukar delas upp traditionellt. De fyra är marionetteater, där dockans styrs med trådar, det är stavdockor som styrs med pinnar underifrån, vi har handdockor som en trär in handen i och slutligen skuggspel. Hur är det med objektteater då? Sen finns det då objektteater som är att du till exempel gör Macbeth med en bricka med drinktillbehör. Du tar en grej som finns och använder den, animerar den, gör den levande. Oftast spelar du inte bara objektteater utan det blandas med annat. Till exempel Staffan Westerberg som hade sina strumpor, “Lill-Strumpa” och “Syster Yster” och även fast han sätter på glasögon på en strumpa, så kallar vi ändå det för objektteater, för att han använder olika vardagliga saker. Figurfestivalen innehåller ju inte bara dockteater utan också animation. Vad har de för koppling till varandra? En rätt stor del av dockteatern idag arbetar faktiskt med animationer och film, där det är lerfigurer som filmas, och sen redigeras det ihop det så att det ser ut som att de rör sig. När uppfanns dockteatern? Vet man det? Det man kan säga är att det är en av de äldsta teaterformerna som finns runt om i världen. Den går tillbaka på religiösa riter och att man offrade då små “gubbar” istället för att offra människor. Från det till att det blev ett evenemang som en köper biljetter till på en teater, det är ju väldigt långt. Det är inte förrän på 1500-talet som dockteatern blir helt skild från kyrkan, men Bibelns berättelser fortsatte att vara ett ämne för dockteatern. Det fanns ju även kringresande familjer som spelade dockteater, men de kunde inte leva på bara sin teater utan fick syssla med både tandutdragning, som var ett väldigt populärt nöje på marknader, och trolleri. En annan intressant sak som skett genom historien är att fram till andra världskriget spelades dockteater för vuxna som politisk satir. Både i Tyskland, England och Sovjetunionen spelade man för soldaterna för att roa och peppa politiskt. Vid ryska fronten spelades dockteater som avbildade Hitler och Chamberlain sittande framför en jordglob, där de skar och åt och delade upp jordklotet.Som ju gjordes i propagandasyfte eller bara som underhållning. Varför är det så att vi tänker på barn när vi tänker på dockteater? – Från i mitten på 1800-talet så växte en barnkultur fram och blev en separat del från den övriga kulturen, med barnböcker, barnmusik och så vidare. Där började även dockteatern gå över att bli mer för barn. Det var också väldigt vanligt att amatörer spelade dockteater och att det fanns mycket i skolor och på bibliotek. Det fanns även mycket dockteater i borgerliga hem, som sagoläsning. Hur mår dockteatern idag? – Jag skulle säga att dockteatern mår väldigt bra. Idag är man inte så upptagen av att fördjupa dockteatern som hantverk utan det är ofta en blandning mellan synliga skådespelare och dockor. Man kanske ska tänka att dockteatern alltid har varit en del av teatern som helhet, att skådespelare har rört sig mellan genrerna. Som kritiker tycker jag att dockteatern mår jättebra, speciellt att många grupper ligger i framkant när det gäller teater för barn. Till festivalen kommer “Teatro Gioco Vita”, som är Europas mest berömda skuggspelsteater och är otroligt skickliga. Sen finns det många bra dockteatrar som turnerar i Sverige, bland annat Teater Sesam i Göteborg och Marionetteatern från Stockholm. Finns det saker som en dockteater kan göra men som inte en annan typ av teaterform kan göra? Dockorna kan göra vad som helst: flyga, delas mitt itu, trollas bort. Till exempel så finns det ju möjlighet att skildra erotik i tider där det inte har varit tillåtet att göra med skådespelare. Det var ett sätt att kringgå både censur och tabu, att använda sig av nakna dockor, för de är ju trots allt inte riktiga människor. Tiden före franska revolutionen var en sån tid där man försökte införa censur av olika slag, där en till exempel inte fick ha talpjäser på marknader. Då kunde man kringgå det genom att säga att det var dockorna som sa det, det var inte vi. Om du fått blodad tand, finns det möjlighet att höra mer av Margareta under festivalen. Hon deltar i ett eftersamtal av föreställningen Funktionell Dumhet, 16 november på Stora teatern. Hoppas vi ses i festivalvimlet! Omslagsbild: Peggy Marco Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Vi bor i Berlin och tänker givetvis på Brecht. < Back AVSNITT 4 – ABSURDITETER, LJUDKONST OCH BRECHT PÅ TUNNELBANAN Vi bor i Berlin och tänker givetvis på Brecht. Previous Next AVSNITT 4 – ABSURDITETER, LJUDKONST OCH BRECHT PÅ TUNNELBANAN Artist Name 00:00 / 53:47

Vi har den briljante Johan Paus som vikarie, då Sara är på Roskilde och gör inslag. Vi andra pratar en hel del om tystnadens essentialitet, hur gott det är med sött samt Vimmerbys mest kända plats. < Back AVSNITT 18 – MYCKET YTA OCH LITE INNEHÅLL? BOOM! Vi har den briljante Johan Paus som vikarie, då Sara är på Roskilde och gör inslag. Vi andra pratar en hel del om tystnadens essentialitet, hur gott det är med sött samt Vimmerbys mest kända plats. Previous Next AVSNITT 18 – MYCKET YTA OCH LITE INNEHÅLL? BOOM! Artist Name 00:00 / 42:13

Teater DRÖMIMPRO 2009 Teater 2009 "VAD DRÖMDE DU INATT?" – EN IMPROVISATIONSFÖRESTÄLLNING Mellan 2009-2014 spelade Teater Nu improvisationsföreställningen Drömimpro, där publikens nattliga drömmar skapade föreställningen. Ta del av drömmens fantastiska värld med hjälp av Teater Nu, vi spelar upp dina drömmar direkt på scenen! Varje människa bär på en unik drömvärld och att få ta del av den i form av berättande är en mycket berikande upplevelse. Tänk på vilken rikedom varje människa besitter i form av drömmar, Drömimpro är en bra metod för att ta hand om den rikedomen. Spelningar genom åren: 2014 MoKs Distriktstämma i Skövde Höörs församlings bildfestival 2013 Jubileumskarnevalen Backafestivalen Drakfestivalen Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2012 KROM Överåsfestivalen Peace and Love Lalehs konsert i Uppsala Eksjö stadsfest Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2011 Picknickfestivalen 2010 Proletärens FF:s endagsfestival möhippa. 2009 Peace and Love Hultsfredsfestivalen Arvikafestivalen Drömkväll på Amandas teater. VÅRA DRÖMIMPROKONCEPT: KLASSISK DRÖMIMPRO En föreställning med rolig inramning där publikens drömmar står i fokus. Unik och medryckande varje gång. Ett härligt sätt att ta vara på våra unika drömvärldar. Passar ungdomar som vuxna och hela familjen, det är helt enkelt publiken som gör föreställningen. Föreställningen är ca: 45-60 min lång. DRÖMMASKINEN (DRÖMIMPRO FÖR BARN) En föreställning där vi får träffa på nyfikna drömväsen som gärna vill leka fram dina drömmar och en hungrig drömmaskin som förvandlar dina drömmar till verklighet. En föreställning som tar vara på varje barns inre värld. Föreställning är 30-45 min lång. Bilder från 2009:

Performance KONSTAKUTEN Performance 2019 Konstakuten spelade i Göteborg 10-11 oktober i Göteborg och Uddebo 1 november 2019. Vad är värt att offra för konsten? Hur vet jag om jag är bra? Måste jag mingla för att lyckas? På Konstakuten kan du få hjälp med de flesta krämpor som har med skapandet att göra, allt från mindre stopp till större konstnärliga dilemman. Vi behandlar både praktiska problem och existentiella frågor. Konstakuten är en interaktiv föreställning där du kommer ta del av konstnärliga gestaltningar kopplade till skapandet. Du kommer att få utforska dina egna känslor och frågor som har med skapande och kreativitet att göra, och får möjlighet att träffa andra med liknande funderingar. Du väljer själv hur mycket du delar med dig av, och du bestämmer själv nivån på ditt deltagande. MEDVERKANDE Idé och koncept : Matilda Klamas och Sara Östebro. Konstnärer: Saga Nygård, Maja Felicia, John Wattström och Märta Jungerfelt. Aktörer: Matilda Klamas, Sara Östebro och Erika Lindahl. Foto: John Wattström. Konstakuten gjordes av Scenkonstguiden/Teater Nu och KulturUngdom, med stöd av Västra Götalandsregionen och Sensus studieförbund.

Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. < Back MOGNA BALLONGER OCH DOFTEN AV GUMMI Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. “EN FAVORITSEKVENS ÄR DANSEN MED DE FÖDANDE POLOTRÖJORNA, DÄR DE VITA BALLONGERNA PUTAR UT I HELT NYA STÄLLNINGAR.” MATILDA KLAMAS HAR SETT ROSEMARYS BABYSHOWER PÅ POTATOPOTATO OCH HAR FÅTT TA DEL AV EN FÖRESTÄLLNING FYLLD MED KONTRASTER OCH INBJUDANDE VISUELLA ELEMENT. Jag möts av mogna ballonger i taket och doften av gummi. Börjar osökt att tänka på kondomer men slår bort tanken, här handlar det inte om skyddat samlag utan det motsatta. Men doften bjuder ändå in till intimitet. Skådespelaren Jenny M Jensen äntrar scenen i en tolkning av en klassisk commedia dell’arte mask och sjunger en smäktande ballad om lyckan över att få föda fram liv, men det finns också ett annat ljud som konkurrerar, ett orosljud som läggs som en kontrast mot den lyckliga sången. Denna bild av kontraster präglar föreställningen. Där finns lyckan och frågetecknen om vad det innebär på ett existentiellt plan att vara gravid, men där finns också en stor oro och stundom blir bilderna läskiga. Föreställningens namn skvallrar också om denna kontrast. Rosemarys Babyshower anspelar på både en skräckfilm och ett amerikanskt fenomen som nu är en klassiker även i en svenskkontext för att fira barnets nedkomst. Upplevelsen sträcker sig över flera plan. Det finns komik, skräckbilder som ibland skrämmer och i bland roar, filosofiska diskussioner och en lek med kroppar och födandet. En favoritsekvens är helt klart dansen med de födande polotröjorna, där de vita ballongerna putar ut i helt nya ställningar. Publiken i den nästintill fullsatta salongen domineras av vad jag kodar som kvinnor och i pausen tjuvlyssnar jag nyfiket på samtalen. Det är berättelser om egna och andras förlossningar som bubblar upp, och en hel del barnmorskor som berättar om deras arbete, vad de känner igen sig i och inte. Temat i sig är väl värt att ägna ett helt konstnärskap åt och föreställningen lyckas ta detta till ett högre plan än en personlig berättelse. I programbladet läser jag att detta är PotatoPotatos bidrag till att låta det gravida och födande subjektet ta plats i världen. När Paulina Göth och Jenny M Jensen möts och diskuterar “sina egna” upplevelser kring det gravida varat är det stundtals svårt att hänga med bland subjekt och objekt, men på något sätt gör det inget. Det är bjussigt och jag får något att fundera vidare över. Ibland kan jag uppleva helheten som bitvis för fragmentariskt, det finns en risk att helheten välter över till en cabaretform, där scenerna förblir scener och inte bildar en helhet. Men frågorna som väcks hamnar rätt och binder samman väven, även om jag inte greppade användningen av maskerna som återkom i olika skepnader. Även om det var smärtsamt att uppleva andra aktens krystwerksspelning, där vi i konsertformat får uppleva en förlossning, är det den som ger oss förlösning. Vi får vårt glas med segersaft och går hem med en tacksamhet över att blivit födda. Idé, koncept, regi: Paulina Göth och Jenny M Jensen På scenen: Paulina Göth och Jenny M Jensen Ljusdesign och scenografi: Kerstin Weimers Röstverk: Zofia Åsenlöf Dramaturgi: Helena Engberg, Freja Hallberg och Linda Forsell Maskdesign och konstruktion: Tiina Nilsson Produktionsassistens och maskdesign: Simone Norberg Körtekniker: Martina Olsson Bild i bannern: från föreställningen, foto: Alexandra Hall Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Workshop EPISKT QUEER Workshop 2015 Workshopen har både teoretiska och praktiska element. - Workshopledare: Robert Lyons och Rasmus Östebro - Förkunskap: Tidigare erfarenhet från gestaltande praktik (teater, dans, performance el. likn.) - 20 platser (ca) - Kostnad: 600 kr Anmälan görs till info@scenkonstguiden.se Skicka ett mail innehållandes information om namn, ålder samt tidigare erfarenhet. Frågor? Maila info@scenkonstguiden. Information och upplägg: Lördag 6 juni: Robert Lyons - den episka teatern Första dagen inleds med att Robert håller i en föreläsning om brechtiansk/episk teater, dess kontext och historia. Vi går också tillsammans igenom några centrala begrepp från den episka teatern: episk, fabel, läsart, gestus, fjärmning och episering. Resten av dagen ägnas åt praktiska övningar på golvet på en del av Bertolt Brechts pjäs "Den kaukasiska kritcirkeln". Robert Lyons är universitetslektor, lärare och forskare i teaterstudier vid Göteborgs Universitet. Robert intresserar sig främst för interkulturell och politisk teater och performativa uttryck över genregränserna. Förutom detta är han också en göteborgsk teaterprofil som påverkat och inspirerat många aktörer inom scenkonstfältet. Söndag 7 juni: Rasmus Östebro - Drag-/queer- och genusperformativitet Med utgångspunkt från de gemensamma erfarenheterna från lördagen kommer Rasmus presentera tankar om drag/queer/genus-performativitet utifrån idéer hämtade ur bland annat Brechts episka teater (tolkat av filosofen och konstkritikern Walter Benjamin) och tankar från konstnären Renate Lorenz, queerteoretikern Judith Butler och författaren och kritikern Susan Sontag. Dessa tankar och idéer kommer exemplifieras i olika projekt, rörelser och konstnärliga praktiker som är hämtade ur vår samtid (ca 1980-tal - 2010-tal). Under dagens andra hälft kommer vi tillsammans att fokusera på gemensamma aktiviteter för att förankra informationen i våra kroppar och samtidigt förstå våra kroppar utifrån de teorier vi presenterats för. Förhoppningen är att skapa ett gemensamt vokabulär och genom en övergripande teoretisk läsning, en introduktion, öppna upp blicken och plantera ett nyfiket frö i deltagarens medvetande. Rasmus Östebro är konstnär och dragpersona, bosatt och verksam i Stockholm. Rasmus konstnärliga praktik är i huvudsak baserad på scenografiska installationer och rumsliga iscensättningar. Genom scenografisk regi och performativa strategier, som interdisciplinärt färdas mellan performancekonst och scenkonst, undersöker Rasmus överenskommelser mellan aktör och betraktare för att sudda ut, förstärka eller skapa ambivalens kring upplevda gränser, positioner och konventioner som uppstår i, eller i gränslandet mellan, olika konstnärliga kontexter och discipliner. I Rasmus arbete diskuteras frågor om identitetskonstruktion, queer- och genusperformativitet genom ett vidgat skådespelsbegrepp som spänner mellan ett medvetet och omedvetet vardagligt skådespel. I juni 2015 examineras Rasmus från kandidatprogrammet i fri konst, institutionen för konst på Konstfack. På bilden: Rasmus Östebro i verket "Documentary Drag" 6-7 juni 2015 Cinnober Teater , Göteborg Arrangör: Scenkonstguiden och Teater Nu Eventet görs i samarbete med Sensus och Arvsfonden.

Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati < Back SATANS DÖD VÄCKER NYA TANKAR TILL LIV Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati DET ÄR MED SKYHÖGA FÖRVÄNTNINGAR SOM JAG TAR BUSSEN UT TILL SICKLA OCH DET 3500 KVADRATMETER STORA KONTORSKOMPLEXET. SNART SKA DET JÄMNAS MED MARKEN. MEN FÖRST VÄNTAR EN SISTA VANDRING FÖR OSS SOM VILL TA AVSKED AV TRILOGIN SATANS DEMOKRATI. FÖRVÄNTNINGARNA UPPFYLLS DELVIS: OCH BESVIKELSEN FYLLER EN VISS KONSTNÄRLIG FUNKTION. Det treåriga konst- och teaterprojektet liknar ingenting i annat i svenskt kulturliv just nu. Efter produktionerna Satans demokrati 2015 och Satans delirium 2016 är det alltså dags för den sista delen av produktionen, Satans död, innan byggnaden rivs. Projektet har engagerat hundratals professionella konstnärer och studenter med olika inriktningar och praktiker. Storyn har löst baserats på Mästaren och Margarita (skriven av Michail Bulgakov reds. anm.) för att skapa en dialog kring historia, samtid och framtid. Deltagarna har uppmanats till att vara nyfikna och aktivt undersöka den värld som byggts upp. Del två, alltså Satans delirium, var en närmast utomjordisk upplevelse för mig. En så kallad arbetarbiljett gav ett annorlunda perspektiv och ett extra deltagarmoment i föreställningen. Jag hade heller inte sett den första föreställningen 2015 och därför var det mitt första möte med produktionen. Det var omskakande och magiskt. Nu är upplägget och platsen inte lika främmande. Förutom den signifikanta och anonyma masken och en ficklampa får besökarna ett par hörlurar och ett kuvert med ett namn. I samklang med dämpade stråkar förklarar en röst att vi befinner oss i ett vakuum mellan liv och död. ”Vad ångrar du? Vilket minne vill du gå tillbaka till?”. Frågor som ställs men som jag personligen inte hinner besvara även om jag skulle vilja. Jag måste ta mig till det första rummet där Jayne, vars namn stod på kuvertet, har haft ett möte med sin chef Bengt-Åke en gång i tiden. Väl på kontoret är allt, inklusive Bengt-Åke, täckt av vit färg. Ett genomgående tema som förstärker känslan av att det är ett filter mellan oss och de levandes värld. I början är jag besatt av att finna svar på frågor som ställs om min tilldelade karaktär Jaynes liv och minnen. Jag vill knäcka koden. Men ibland kommer den ständigt puttrande rösten i lurarna med instruktioner och frågor som får mig att referera till mitt eget liv. Samtidigt ger blädderboken mig order i skrift och innan jag vet ordet av det ligger jag i Åklagarens hårda säng och stirrar upp i taket. Åklagaren som hade en mer central roll i de två tidigare delarna av trilogin. Vad är det här? Vad ska uppstå? Och vad i helvete är det där för en lucka under den där bokhyllan? Jag kryper in och konstaterar att jag befinner mig i någon slags tortyrkammare för BDSM-lekar och där någonstans har berättarrösten helt tappat bort mig. Intrycken är många och maxade. Nu springer jag runt som en skållad råtta mellan de tre våningsplanen – Jag vill hinna se allt. Men jag vill också undersöka allt grundligt: Se sambanden och det konstnärliga hantverket i varenda vrå. Såklart en omöjlighet som bara resulterar i en enorm stress. Men det är ju som livet självt. Du börjar i ett rum, exakt vilket och våning är en slump. Utifrån startposition navigerar du dig fram och upplever saker som får dig att dröja kvar längs vägen. Under tiden pågår det något annat precis intill och egentligen hade du lika gärna kunnat gå in där. Få en helt annan erfarenhet. Vad hade hänt då? Vad fanns där som du missade? Du kan avundas att du var på en annan plats vid ett annat tillfälle än just där just då. Men du kan inte göra något åt det. Du kan ha en idé om vart du ska, men du kan inte helt och hållet styra det som kommer att utgöra ditt eget liv. Det är bäst att åka med, släppa kontrollen. Vilket också blir Satans döds budskap till sina besökare när de skickar ut oss med uppmaningen: Ut och återuppstå. Klyschigt? Oavsett känner jag mig stärkt av ett modigt konstprojekt som genomgående visat på potentialen i det kollektiva skapandet. Mellan konstnärer inom olika fält likväl som mellan konstnärer och publiken. Här får alla vara med i undersökandet av var samtiden är på väg, vilka vi är och vilken värld vi vill skapa och skapa i. Tack för det Satan. Omslagsfoto: Anja Dahlgren Skriven av: Erika Böös Previous Next

Samtal INTERNATIONELL KONSTTRÄFF Samtal 2025 English below Internationell konstträff 19 september, 17.00-19.00 PanJál Scenstudio Sockerbruket 5, Göteborg Teater Nu bjuder in till en mingel- och samtalskväll för konstnärer och scenkonstnärer! Kom och mingla med lokala aktörer och internationella gäster. Det blir avslappnad speed-dating, panelsamtal om konstnärens roll i kristider, och mingel med fokus på internationellt samarbete och utbyte. Kvällen är en del av GIBCA Extended, ett nätverk och ett publikt program som samlar samtidskonstscenen i hela Västra Götaland. Programmet är också en del av projektet TestArt som verkar för att främja innovation och samarbete inom scenkonstfältet i Europa. Projektet samlar 15 partners från 5 länder. Vi bjuder på mat och dryck. Helt gratis, men föranmälan krävs! Språk: Engelska/Svenska Anmäl dig här: https://forms.gle/gcqdtkGQQHqM8DQt9 Panelsamtal: Konstnärens roll i en turbulent tid Vad innebär det att skapa när världen känns instabil, när framtiden är osäker? Hur kan det konstnärliga arbetet stå emot, svara och omformas när utrymmet för konst och fria tankar krymper i Europa? Samtalet samlar tre konstnärer verksamma inom teater, dans och samtidskonst, vars arbeten på olika sätt berör frågor om tillhörighet, tid, våld och osäkerhet. Genom konstnärliga experiment och internationella samarbeten undersöker de hur konsten kan svara på en tid präglad av turbulens och minskade möjligheter. I en tid när möjligheten till fredligt samarbete och fria uttryck ifrågasätts, blir konstnärliga handlingar och solidaritet över gränser avgörande. Samtalet tar avstamp i bilden av konstnären som narren – den som säger sanningen men riskerar att inte bli hörd. Vilket ansvar har konstnären i en tid av turbulens, och vilka nya möjligheter kan uppstå genom solidaritet och samarbete över gränser? Panelsamtalet ges på engelska. Medverkande: Matilda Klamas (hon/henne) är regissör, dramatiker och konstnärlig ledare på Teater Nu, baserad i Sverige. Som regissör drivs hon av dualiteter där frågor kring makt - innanförskap och utanförskap, relationen mellan det greppbara och det oformulerbara dominerar. Just nu arbetar hon med tre kommande teaterproduktioner – How / Hur? som har premiär den 3 oktober på festivalen Rabbit/Duck, Undergången som har premiär senare i höst, och en produktion med arbetstitel Stupid som hon skriver tillsammans med Sonia Antinori. Sonia Antinori (hon/henne) är italiensk dramatiker, skådespelerska, teaterregissör och översättare. Hon är utbildad i bildkonst, teater och balett vid universitetet i Florens. Hennes pjäser har satts upp på festivaler världen över och översatts till flera språk. Hon har även översatt verk av bland andra Schnitzler, Wedekind, Horváth och O’Neill, och belönades 2007 med Premio Ubu för sin översättning av Werner Schwab. Parallellt har hon undervisat i dramatik och skådespeleri på universitet och teatrar i Italien och utomlands. 2006 grundade hon MALTE som arbetar platsspecifikt, med särskilt fokus på transkulturalism, i Marche-regionen i Italien. Scilla Rajalin (hen/den) är en svensk-finsk koreograf baserad mellan Stockholm och London. Hen arbetar tvärdisciplinärt med dans, bildkonst och kreativt skrivande – och skapar dynamiska, ofta humoristiskt snedvridna verk kring föreställningar om identitet, opålitliga verkligheter och systematiska cykler av rutiner och mönster. Scilla är aktuell med verket 3,2,1 HUMP! som visas på Boy konsthall 4-31 oktober. Verket föddes som ett svar på krigssituationen i Europa och växte fram ur ett behov av motstånd mot uppmaningen att ”förbereda sig för krig". Moderator: Sara Östebro (hon/henne), är konstnärlig ledare på Teater Nu och curator på Boy konsthall –––––––––––––––––––––––––––– International Art Gathering Teater Nu invites you to an evening of networking and conversation for artists and performing artists! Come and connect with local creatives and international guests. The evening will include relaxed speed-dating, a panel discussion on the role of the artist, and networking focused on international collaboration and exchange. The event is a part of the project TestArt, which aims to promote innovation and collaboration in the performing arts across Europe. The project involves 15 partners from 5 countries and is co-funded by the European Union. This event is also part of GIBCA Extended, a network and a public program that gathers the contemporary art scenes and venues of Västra Götaland Region. Food and drinks will be provided.Free of charge, but registration is required! Free of charge, but registration is required! Languages: English/Swedish Register here: https://forms.gle/gcqdtkGQQHqM8DQt9 Organizers: Teater Nu & Boy konsthall Panel discussion: The Role of the Artist in Turbulent Times What does it mean to create when the world feels unstable, when the future is uncertain? How can artistic work resist, respond, and transform when the space for art and free thought is shrinking in Europe? This conversation brings together three artists working in theater, dance, and contemporary art, whose practices in different ways touch on questions of belonging, time, violence, and uncertainty. Through artistic experiments and international collaborations, they explore how art can respond to an era marked by turbulence and diminishing possibilities. At a time when the potential for peaceful collaboration and free expression is under threat, artistic actions and solidarity across borders become essential. The conversation takes its starting point in the image of the artist as the jester – the one who speaks the truth but risks not being heard. What responsibility does the artist have in times of turbulence, and what new possibilities can emerge through solidarity and cross-border collaboration? The panel discussion will be held in English. Participants: Matilda Klamas (she/her) is a director, playwright, and artistic director of Teater Nu, based in Sweden. As a director, she is driven by dualities where questions of power – inclusion and exclusion, the relationship between the tangible and the unformulated – dominate. She is currently working on three upcoming theater productions: How / Hur? , premiering October 3 at the Rabbit/Duck festival; Undergången , premiering later this fall; and a production with the working title Stupid , which she is writing together with Sonia Antinori. Sonia Antinori (she/her) is an Italian playwright, actress, theater director, and translator. She studied visual arts, theater, and ballet at the University of Florence. Her plays have been staged at festivals worldwide and translated into several languages. She has also translated works by, among others, Schnitzler, Wedekind, Horváth, and O’Neill, and in 2007 received the Premio Ubu for her translation of Werner Schwab. Alongside her creative work, she has taught playwriting and acting at universities and theaters in Italy and abroad. In 2006, she founded MALTE, which works site-specifically with a special focus on transculturalism in the Marche region of Italy. Scilla Rajalin (they/them) is a Swedish-Finnish choreographer based between Stockholm and London. They work across disciplines with dance, visual art, and creative writing – creating dynamic, often humorously distorted works that explore notions of identity, unreliable realities, and systematic cycles of routines and patterns. Scilla is currently presenting 3,2,1 HUMP! , shown at Boy konsthall from October 4–31. The work emerged as a response to the war situation in Europe and grew out of a need to resist the call to “prepare for war.” Moderator: Sara Östebro (she/her), artistic director of Teater Nu and curator at Boy konsthall

Utställning AMARA POR DIOS Utställning 2020 Graffitikonstnären Amara Por Dios är dubbelt aktuell hos oss. Hon skapar en storskalig muralmålning i Bollebygd och visar nya verk i konsthallen. Samtidigt som street art festivalen No Limit pågår i Borås arrangerar vi en egen, helt inofficiell, spinn off. Fast det är inte riktigt hela sanningen. Idén om att bjuda in konstnären Amara Por Dios har funnits länge, men det var först nu som allt klaffade. ”Vi har följt Amaras arbete under flera år och har sedan vi första gången mötte henne 2011 fascinerats av hennes starka bildvärldar, uttrycksfulla färger och indragande formspråk. Vi har försökt få till ett samarbete lika länge som vi drivit konsthallen, men först nu händer det äntligen!” – Sara Östebro, Boy konsthall Amara Por Dios kommer måla en del av väggen på byggnaden som brukar kallas Hangaren vid ungdomsgården Krafthuset i Bollebygd. Det är ungdomar på ungdomsgården som röstat fram vilket motiv som ska målas. Den 19 september blir det invigning av väggen på ungdomsgårdens gård då det bland annat kommer bjudas på workshop i graffiti för ett begränsat antal medverkande. Samtidigt blir det öppning i Boy konsthall för en utställning med nyskapade verk av Amara. Invigning: Lördag 19 september, 12.00-15.00 Invigning av muralmålningen vid Krafthuset samt öppning av utställningen. Konstnären finns på plats. Workshop i graffiti: Lördag 19 september, 12.00-14.00 Plats: Krafthuset, Bollebygd Max 6 deltagare! Drop in! Tänk på att hålla avstånd! Konstnärssamtal via Instagram Live: Lördag 12 september, 13.00-13.45 Amara Por Dios föddes och uppfostrades i förorterna i Sverige, där hon förvärvade ett intresse för graffiti vid tolv års ålder. Amaras stil började blomma med olika karaktärer, mönster och ljusa färger som nu kan erkännas som hennes signatur. Hon omfamnar sitt chilenska arv och tar mycket inspiration från Sydamerika. Några av hennes tidigare uppdrag inom offentlig gestaltning har bland annat varit en gångtunnel för Uppsala kommun (2019), Fitzrovia Community Centre i London (2018) och för Wall Street Nacka (2019). Hennes senaste separatutställning ” Looking for Acahuempe” visades på Norra Station (2019). Amara Por Dios medverkar även i No Limit: Artscape Edition 2020. amarapordios.cominstagram.com/amarapordios Bilder från invigningen den 19 september. Foto: AnnaCarin Isaksson.

Vi pratar om känslan av nagellack, att provsjunga i en garderob och såklart prata ålderdom och scenkonst med massa intressanta människor. < Back 1:3 – JETZT ÅLDRAS Vi pratar om känslan av nagellack, att provsjunga i en garderob och såklart prata ålderdom och scenkonst med massa intressanta människor. Teasers: - Vi ringer Boljsoj-baletten för att undersöka om hur vi blir balettdansare. - Story om förkylda giraffer i en scendebut. - Vi får reda på att vi faktiskt inte är födda än - i Japan. Inklippta människor: Bolsjojteatern i Moskva (balettgigant), Jaan Kolk (förbundsdirektör Teaterförbundet), Henry Stiglund (lektor i scenframställning, Teaterhögskolan i Malmö), Hampus Algotsson (komiker och standup-arrangör), Josefin "Josefinito" Johansson (komiker och tramsebyxa) och Ami Skånberg Dahlstedt (dansare, skådespelare och koreograf). Previous Next 1:3 – JETZT ÅLDRAS Artist Name 00:00 / 1:04:43

Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. < Back INTENSIVKURS I SINNLIGT LÄRANDE Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. Att packa ner i väskan: Vit tandborste, svarta eller vita gymkläder, svarta strumpor, svarta skor, svarta byxor och/eller kjol, klänning, shorts, en vit tank-top vi kan stampa på. Packa dina tillhörigheter i en gammal resväska. Var klädd i svart och/eller vitt när du anländer. Denna information kommer i antagningsbrevet jag får när min plats på Sisters Academy är bokad. Min tanke går direkt till uppmaningen de nya adepterna till en annan slags skola får, packlistan från Fight Club: “Two pairs of black shirts, two pairs of black pants, $300 of personal burial money”. Men ingen övrig likhet kan hittas här, upplevelsen jag är på väg att stiga in i är långt ifrån manlig aggression och våldsdyrkan. Under 3 veckor förvandlas Inkonst i Malmö till Sisters Academy, en sinnlig internatskola. Under dygnets alla timmar rör sig här minst 25 performativa lärare, konstnärer i residens, forskare och upp till 30 elever. Här ska jag söka efter mitt poetiska jag och undersöka ett sinnligt och poetiskt lärande, ett alternativt sätt att söka och finna kunskap. Jag skriver in mig som elev i, minst, ett dygn. När jag kliver innanför internatets dörrar får jag direkt en ögonbindel och från en sekund till en annan så befinner jag mig plötsligt i en radikalt annan miljö än på Möllan där jag nyss var. När jag skriver in mig får jag frågan om hur jag känner mig just nu. “A bit lost”, svarar jag och blir förvånad över att svaret kom så plötsligt, och vad jag egentligen själv menade med det. Men jag hinner inte fundera mer kring det. Jag förs istället vidare, blir ombedd att ta av mig skorna. Efter att ha fått känna mjuk fuskpäls mot mina fötter, hållit hand med okända människor och varit del av en ljudtunnel tillsammans med andra nyinskrivna elever så åker ögonbindeln av. Jag får byta om, lämna ifrån mig min mobil, får mitt studiematerial och är redo att ta mig an undervisningen. Av The Octopus blir jag hänvisad till The Wonderer, och på mossa och bland vissna löv snackar jag om kroppsliga minnen och spelar ping-pong med en fågelfjäder (svårt att beskriva i detalj). Jag kommer på mig själv med att halvt forcera fram minnen när vi tillsammans ska måla en karta över våra känsloliv. Jag strör på lite extra, allt för att det ska bli en bättre historia. Jag känner ett ansvar för situationen, kanske för att jag själv ska bli nöjd. Jag vill gärna fylla den suggestiva miljön med lika drömskt innehåll. Jag slås över hur snyggt det är, för det är det. Jäkligt snygg. Människorna rör sig på ett speciellt sätt, medvetna om andras blickar. Sensuellt, uttänkt, kraftfullt. Efter ett tag börjar jag själv röra mig så. Jag vill passa in, jag blir till en del av de kroppar som skapar denna miljö. Mina tankar går till nån dokumentär jag sett om performancekonstnären Marina Abramovics “performance-läger” där hon utsätter sina “lärljungar” för prövningar och övningar som ska göra dem redo att utföra hennes verk. En performance-skola. Och även här finns mästare och aspiranter, internatet har sina egna hierarkier där lärarna omges av mystik och vördnad (en av eleverna viskar till mig att det känns som att vara elev på Hogwarts). Möjligheten för omstrukturering finns dock, och gränserna mellan lärare och elever är flytande. Elever kan bli lärare och lärarna är i omgångar elever. Människorna jag möter här inne är mjuka och varma, och vi som är elever tyr oss till varandra för trygghet och bekräftelse. Vi är öppna för varandra, ler vänligt, ställer personliga frågor utan att skämmas och svarar lika ohämmat. Det är fint. En av mina studiekamrater säger att det är en fristad, och jag nickar. Sisters Academy undersöker vad som sker om vi sätter det sinnliga och det estetiska i främsta rummet, och är ett försök till att på sikt göra det mer tillåtet att hänge sig åt utforskande som detta. Att höja statusen på de sinnliga och poetiska upplevelserna. Projektet är startat av Sisters Hope, en dansk performancegrupp som specialiserat sig på radikala interventioner och uppslukande performancehändelser. Det är tydligt uttalat att Sisters Academy inte på något sätt är en utopi, vilket är viktigt att poängtera. “In a future society arising from a post-economical and ecological crisis, the world as we know it is no more. But The Sister and her staff have planted a seed of hope and opened Sisters Academy – a school in a world and society where the sensuous and poetic mode of being is at the center of all action and interaction.” – Från beskrivningen av Sisters Academy på Inkonsts webbplats Jag pendlar många gånger under min vistelse mellan rastlöshet och avslappning, uttråkan och sinnesro. Och det är väl helt okej. I mina rastlösa perioder blir jag frustrerad över att innehållet känns pseudo-filosofiskt, inte grundat. Jag saknar det kritiska samtalet, jag saknar brännande diskussioner och dilemman. Känner mig ibland obehagligt avdomnad. Vid ett tillfälle fnyser jag för mig själv och tänker att det hela förlöjligar den konstnärliga processen. Nej, alla är inte konstnärer och konst kommer inte till genom att “bara göra”. Men jag slår bort tanken och funderar istället på varför jag känner så – var kommer den tanken ifrån? Vad är jag rädd för? Vid middagsbordet sitter vi småputtrandes, mestadels i tystnad. Jag hade önskat en riktning eller frågeställning som hade fått oss att reflektera tillsammans om kunskapsproduktion och maktrelationer. Miljön skapar möjligheter för det då den omkullkastar vardagens invanda tankebanor och öppnar oss deltagare för varandra. Det är i sig en god grund för förändring och reflektion. Men det blir mest småtrevligt och jakande. Så här efteråt så tänker jag att ansvaret såklart också låg på mig. Vid ett flertal tillfällen gör vi gemensamma tillits- och ansvarsövningar. Jag tänker på vilken stor roll dessa och liknande övningar spelat i mitt liv, på vikten av att mötas på detta sätt, att våga känna tillit, att känna av en grupps gemensamma andning och intention, att slipa på uppmärksamheten. Jag tänker på hur viktigt det är med de estetiska ämnena, och blir frustrerad när jag tänker på hur det steg för steg prioriteras bort i undervisningen. Vi sover i våningssängar i sovsal. Jag somnar innan jag vet ordet av och jag vaknar dagen därpå av en artificiell soluppgång med tillhörande fågelkvitter. När det är tid för mig att lämna Sisters Academy så är jag redo. Jag får frågan från en annan elev om jag hittat mitt poetiska jag. Jag svarar att jag inte vet. Jag är splittrad mellan min längtan ut, men jag är nyfiken på hur internatet kommer förändras under tid. Jag vill ut, ut, ut men önskar att jag då och då kunde kika in genom nyckelhålet. Upplevelsen fick mig att sakta ner, pausa och rensa. Att höja min uppmärksamhet på omgivningen. Som ett spa för en lätt uppstissad kulturarbetare. Och att det är ett ambitiöst och ytterst intressant projekt går det inte att hymla om. När jag tar mig mot Malmö central för att ta tåget hem så störtregnar det, men jag bryr mig inte så mycket. Är lugn i stegen. Köper en kaffe, sätter mig ner och stirrar länge på ett gäng kajor som letar brödsmulor vid tågrälsen. Jag sover hela vägen till Göteborg. Internatskolan Sisters Academy är steg ett i ett större projekt. Våren 2016 kommer steg 2, “The Takeover”, ske då The Sister med personal tar över en gymnasieskola i Malmö där de tillsammans med skolans lärare och elever ska undersöka en poetisk kunskapsinlärning. Ska bli spännande att följa utvecklingen. Sisters Academy är öppet till och med 20/9. Under perioden anordnas även konserter och seminarium som är öppna för allmänheten (alltså även om du inte är inskriven som elev). Konstnärlig ledare och koncept: Gry Worre Hallberg Project Management: Pia Paglialunga, Hanna Ostrowski. Leadership board: Ann Wallberg, Gry Worre Hallberg, Pia Paglialunga. Omslagsfoto: Diana Lindhardt. Skriven av: Sara Östebro Previous Next