Vi snackar om vad Nutellakakor har med oss att göra, vilken teater Kent Andersson egentligen gillar, hur lika vi är Se och hör-gänget och sist men inte minst. Vad är den hemliga ingrediensen? < Back AVSNITT 35: JETZT AVSLÖJAR DEN HEMLIGA INGREDIENSEN Vi snackar om vad Nutellakakor har med oss att göra, vilken teater Kent Andersson egentligen gillar, hur lika vi är Se och hör-gänget och sist men inte minst. Vad är den hemliga ingrediensen? Previous Next AVSNITT 35: JETZT AVSLÖJAR DEN HEMLIGA INGREDIENSEN Artist Name 00:00 / 40:29

Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. < Back KULTUR MÅSTE KUNNA ÄGA RUM Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. Block: Kulturens gräsrötter, #2 UTFORSKNINGARNA FORTSÄTTER – I DEL TVÅ AV VÅR DJUPDYKNING KRING KULTURENS GRÄSRÖTTER KIKAR VI NÄRMARE PÅ HUR KULTUR FÅR PLATS I STADEN MED HJÄLP AV HEITI ERNITS, DOKTORAND OCH PROJEKTLEDARE. Kulturell infrastruktur. Sug på det ordet! Kulturell. Infrastruktur. Jag vet inte hur det kommer sig, men det ordet har på senaste dykt upp lite varstans. Två ord som pekar på allt det som finns till för att stödja och möjliggöra kulturskapande. Heiti Ernits har koll på ämnet. Han jobbar på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut med att forska kring hållbar stadsutveckling och har då undersökt fenomenet kulturell infrastruktur. Jag ber Heiti förklara vad ordet betyder för honom: ”Kulturell infrastruktur är en underliggande struktur som på olika sätt stöttar och möjliggör olika typer av kulturella aktiviteter i rummet. Det kan bland annat handla om tillgång till lokaler och platser. En kulturell infrastruktur, kan man säga hjälper olika typer av kulturella aktiviteter att äga rum eller ta plats i stadsrummet.” För er som läst del 1 av vår artikelserie kanske minns hur Emma Swanström, låtskrivare och DIY-förespråkare, pratade om vikten av att ha egna platser där skapande kunde ta plats. Att det är där allting börjar. “Kultur måste kunna äga rum” menar Heiti och kopplar det till frågan om hur staden planeras? I hur stor utsträckning får kulturen plats i planeringen? “Jag brinner för att det ska kunna finnas en blandning i en stad, olika aktiviteter med en bredd av olika uttryck. Inte bara avenyn.” EXEMPEL: RIO RIO Om du är göteborgare känner du nog till Rio Rio, båten som ligger i kajen vid Fiskekyrkan. Båten med kulörta lyktor och ruffigt skråv dit vi gått för indieklubb men råkat hamna i salsaeufori, eller tvärt om. En van nattsuddare känner väl till båtens trappor, speciella lukt (avlopp?) och båtdäck. När båten hotades med nedstängning och skrotning var Heiti en av de som engagerade i opinionen kring båtens fortlevnad. “Det kom som en chock när jag hörde att den skulle tas bort. Och hur det uttrycktes från stadens sida, att den var ingenting att ha.” Hur kunde en plats som var älskad av så många ses som skräp och skit av staden? För Heiti var detta ofattbart och ville ta reda på hur det kunde komma sig att denna attityd fanns, och för att påverka beslutsfattarna tog han på sig uppgiften att lyfta fram det som tog plats på Rio Rio och visa att det ju visst händer mängder av kulturella aktiviteter där. Heiti fick möjlighet att forska kring ämnet. “Då gick jag ännu mer på djupet”. Nu fick han möjlighet att sätta båtens kulturella betydelse på pränt och nedteckna den kulturella kraften. Sätta ord på svettiga dansnätter, toakösdiskuterande, basgång och möten. Han upptäckte båtens betydelse för en mängd olika kluster i staden, hur den är en unik mötesplats för den latinamerikanska befolkningen på västkusten, hur människor som annars lever segregerat från varandra här kan mötas. “Ju mer jag grottade ner mig i vad den där båten gjorde egentligen, i och med salsan och danskulturen som tog plats där, desto mer upptäckte jag att ‘wow, vilken plats’. Och desto mer konstigt blev ställningstagandet att det här inte skulle vara något att ha.” Varför tyckte beslutsfattarna då att båten inte bidrog till någonting, sågs som skräp och “ingen riktig båt”. Heiti menar att det är flera händelser som gjort det möjligt. Dels historiskt, om hur det kom sig att båten hamnade där den ligger. “Båten hade knött in sig där en gång i tiden, på falska premisser. När båten var på plats blev folk chockade av hur den såg ut.”Det hade gjorts ett bra lobbyarbete för att få en plats, men sen när båten väl kom på plats så blev folk sura. “Men då var ju båten där”. Heiti menar också att synen på båten hänger samman med utvecklingen av hela Roselundsområdet. Båten drogs med i hur det pratade om Rosenlund – att det var skräpigt, stökigt och otryggt. I den vändan drogs båten in som en orsak till områdets otrygghet och det beslöts att båten var ful och skulle bort. “Min upplevelse var att de tjänstemän som verkade i det här sammanhanget inte hade koll på båten. Du vet, oftast jobbar man ju mellan 8 och 5 kanske, man kanske inte heller bor i stan. Och sen går man och kollar in båten, mitt på dagen, och tänker att ‘oj, här var det skräpigt och här händer ju ingenting’ – men man har ingen koll på vad som händer där på kvällen och natten.” Det hade inte gjort någon studie kring vad som egentligen skedde på båten och tjänstemännen hade inte koll på båtens kulturella aktiviteter. Samtidigt lobbade områdets fastighetsägare för att få bort den. Hur kommer det sig att den är kvar undrar ni kanske? Opinionen lyckades få politikerna att ta tillbaka sitt beslut och båten ligger kvar. För nu. I framtiden hägrar västlänken och ny bebyggelse av Rosenlund. “Den slutliga nådastöten” menar Heiti. “LYFTA KULTURENS VIKT I STADSPLANERINGEN” Om då den kulturella infrastrukturen ska möjliggöra kultur, vad finns det då för hinder och barrriärer som idag motverkar kulturens möjligheter att ta plats i staden? “Jag tänker på barriärer fysiskt. Dels i form av avstånd och tillgänglighet, men också som ekonomiska barriärer i form av för dyra lokaler, när man inte har stora ekonomiska resurser eller möjligheter. Och om man tänker i form av infrastruktur så ska ju infrastrukturen möjliggöra saker, inte försvåra.” Heiti kopplar tillbaka till Rio Rio, hur båten med sin centrala position ändå kunnat erbjuda billig hyra för aktörer och arrangörer. “En billighetsoas mitt i centrala Göteborg”, som i sig gjort det möjligt för en mängd olika kulturyttringar och klubbar att ta plats i staden. Exemplet Rio Rio ger en användbar bild av hur kulturen glöms bort i stadsplaneringen. Hur kommer det sig att viktiga kulturkluster inte är synliga i beslutsunderlag. Exemplet i sig ställer frågor om på vilka fler ställen detta sker idag. Vilka kunskaper skrivs inte ner eller förbises? Heiti berättar om hur den vanliga gången i stadsplanering brukar gå till, planer skickas ut som sedan olika expertinsatser kikar på. Hur mycket kulturen räknas in beror då till stor del hur väl insatta i kulturen tjänstemännen är. “Det är inte alltid de här frågorna och det småskaliga ger stor vikt eller kommer upp i handlingarna eller i beslutsdokumenten, och då tas det inte hänsyn till” Trist ju, men allt är inte så mörkt. Det finns metoder som motverkar detta, som tar fram arbetssätt som ska lyfta kunskapen om kulturens betydelse för en stad. Cultural planning är en rörelse inom stadsplanering där fokus ligger på att lyfta kulturens vikt i stadsplaneringen. Det är ett arbetssätt där en går in på djupet i en stadsdel eller ett grannskap och gör en grundlig inventering av de kulturella resurserna som finns där. En pratar med människorna i området och kartlägger kulturen. En nackdel med detta, menar Heiti, är att det arbetet är väldigt tidskrävande och att det oftast sker lite för sällan. “Kultur är väldigt dynmiskt och föränderligt, så görs det för sällan kanske man missar saker, eller riskerar att få en kartlägning som snabbt blir gammal.” Hur cultural planning kan utvecklas, och hur en kan jobba mer dynamisk med frågan är vad som står härnäst på Heitis att göra-lista, “hur vi mer aktivt kan utforska av stadens kulturflöden och införliva det i planeringsprocesser mer kontinuerligt”. För stadsplaneringsnörden kan jag viska om ord som “cultural co-planning” och “laboratory urbanism”. Kom ihåg var du hörde det först. För det bubblar just nu mycket kring cultural planning och urbana tankelabb. Kika till exempel in Nordic Urban Laboratory, ett tre dagars intensivt stadsplaneringslabb som kommer ta plats i Borås och Göteborg den 6-8 april. Här kommer det djupdykas ner i trender, stadsplaner och kulturellt drivna processer. Jag känner på mig att orden kulturell infrastruktur kommer fortsätta poppa upp i fler och fler sammanhang framöver. Omslagsbild: Heiti Ernits Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. < Back VAD ÄR DOCKTEATER? Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. Den 13-17 november går Figur-festivalen av stapeln i Göteborg. Det blir föreställningar och föreläsningar från världens alla hörn. Men vad är dockteater egentligen? För att du ska ha full koll inför festivalen, ringde jag upp Margareta Sörenson som är teater- och danskritiker och har skrivit för Expressen i över 30 år. Hon är något av en expert på just dockteater och har skrivit en massa böcker, bland annat All världens dockteater och En estetik för dockteatern tillsammans med Michael Meschke, en bok om Marionetteatern ”…är bara ryck på trådar” och en om Dockteatern Tittut: ”En stor liten teater”. Ja, ni ser ju vilken ocean av kunskap jag har hittat. Ska vi först reda ut lite olika begrepp. Det finns dockteater, figurteater, objektteater, marionetteater med mera. Vad skiljer de här grejerna åt? – Figurteater är bara ett annat ord för dockteater, man har försökt att hitta ett annat namn som inte är så förknippat med barnens dockor. I Norge beslöt de sig på 80-talet för att helt byta namn till figurteater. I Danmark säger man istället animationsteater, men här i Sverige har vi hållt fast vid ordet dockteater. Man brukar dela in dockteatern i fyra tekniker. Jag tror egentligen att det är en ganska missvisande indelning, men det är så de brukar delas upp traditionellt. De fyra är marionetteater, där dockans styrs med trådar, det är stavdockor som styrs med pinnar underifrån, vi har handdockor som en trär in handen i och slutligen skuggspel. Hur är det med objektteater då? Sen finns det då objektteater som är att du till exempel gör Macbeth med en bricka med drinktillbehör. Du tar en grej som finns och använder den, animerar den, gör den levande. Oftast spelar du inte bara objektteater utan det blandas med annat. Till exempel Staffan Westerberg som hade sina strumpor, “Lill-Strumpa” och “Syster Yster” och även fast han sätter på glasögon på en strumpa, så kallar vi ändå det för objektteater, för att han använder olika vardagliga saker. Figurfestivalen innehåller ju inte bara dockteater utan också animation. Vad har de för koppling till varandra? En rätt stor del av dockteatern idag arbetar faktiskt med animationer och film, där det är lerfigurer som filmas, och sen redigeras det ihop det så att det ser ut som att de rör sig. När uppfanns dockteatern? Vet man det? Det man kan säga är att det är en av de äldsta teaterformerna som finns runt om i världen. Den går tillbaka på religiösa riter och att man offrade då små “gubbar” istället för att offra människor. Från det till att det blev ett evenemang som en köper biljetter till på en teater, det är ju väldigt långt. Det är inte förrän på 1500-talet som dockteatern blir helt skild från kyrkan, men Bibelns berättelser fortsatte att vara ett ämne för dockteatern. Det fanns ju även kringresande familjer som spelade dockteater, men de kunde inte leva på bara sin teater utan fick syssla med både tandutdragning, som var ett väldigt populärt nöje på marknader, och trolleri. En annan intressant sak som skett genom historien är att fram till andra världskriget spelades dockteater för vuxna som politisk satir. Både i Tyskland, England och Sovjetunionen spelade man för soldaterna för att roa och peppa politiskt. Vid ryska fronten spelades dockteater som avbildade Hitler och Chamberlain sittande framför en jordglob, där de skar och åt och delade upp jordklotet.Som ju gjordes i propagandasyfte eller bara som underhållning. Varför är det så att vi tänker på barn när vi tänker på dockteater? – Från i mitten på 1800-talet så växte en barnkultur fram och blev en separat del från den övriga kulturen, med barnböcker, barnmusik och så vidare. Där började även dockteatern gå över att bli mer för barn. Det var också väldigt vanligt att amatörer spelade dockteater och att det fanns mycket i skolor och på bibliotek. Det fanns även mycket dockteater i borgerliga hem, som sagoläsning. Hur mår dockteatern idag? – Jag skulle säga att dockteatern mår väldigt bra. Idag är man inte så upptagen av att fördjupa dockteatern som hantverk utan det är ofta en blandning mellan synliga skådespelare och dockor. Man kanske ska tänka att dockteatern alltid har varit en del av teatern som helhet, att skådespelare har rört sig mellan genrerna. Som kritiker tycker jag att dockteatern mår jättebra, speciellt att många grupper ligger i framkant när det gäller teater för barn. Till festivalen kommer “Teatro Gioco Vita”, som är Europas mest berömda skuggspelsteater och är otroligt skickliga. Sen finns det många bra dockteatrar som turnerar i Sverige, bland annat Teater Sesam i Göteborg och Marionetteatern från Stockholm. Finns det saker som en dockteater kan göra men som inte en annan typ av teaterform kan göra? Dockorna kan göra vad som helst: flyga, delas mitt itu, trollas bort. Till exempel så finns det ju möjlighet att skildra erotik i tider där det inte har varit tillåtet att göra med skådespelare. Det var ett sätt att kringgå både censur och tabu, att använda sig av nakna dockor, för de är ju trots allt inte riktiga människor. Tiden före franska revolutionen var en sån tid där man försökte införa censur av olika slag, där en till exempel inte fick ha talpjäser på marknader. Då kunde man kringgå det genom att säga att det var dockorna som sa det, det var inte vi. Om du fått blodad tand, finns det möjlighet att höra mer av Margareta under festivalen. Hon deltar i ett eftersamtal av föreställningen Funktionell Dumhet, 16 november på Stora teatern. Hoppas vi ses i festivalvimlet! Omslagsbild: Peggy Marco Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. < Back AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. Previous Next AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Artist Name 00:00 / 36:48

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi pratar om vilka vi skulle vilja hänga med och när, Rasmus snackar s**t om communityteater och en jäkla massa annat. < Back AVSNITT 33: SWEDISH HOUSE MAFIA – VÅRT 20-TAL Vi pratar om vilka vi skulle vilja hänga med och när, Rasmus snackar s**t om communityteater och en jäkla massa annat. Previous Next AVSNITT 33: SWEDISH HOUSE MAFIA – VÅRT 20-TAL Artist Name 00:00 / 32:27

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi bor i Berlin och tänker givetvis på Brecht. < Back AVSNITT 4 – ABSURDITETER, LJUDKONST OCH BRECHT PÅ TUNNELBANAN Vi bor i Berlin och tänker givetvis på Brecht. Previous Next AVSNITT 4 – ABSURDITETER, LJUDKONST OCH BRECHT PÅ TUNNELBANAN Artist Name 00:00 / 53:47

Vi snackar skit om Hoffmaestro-Jens, får reda på att Uddevalla vägrar svara på frågor och Matilda och Sara blir bjudna på vindruvor i Borås! < Back AVSNITT 34: ÖLSPRUT OCH NAVELSKÅDERI Vi snackar skit om Hoffmaestro-Jens, får reda på att Uddevalla vägrar svara på frågor och Matilda och Sara blir bjudna på vindruvor i Borås! Previous Next AVSNITT 34: ÖLSPRUT OCH NAVELSKÅDERI Artist Name 00:00 / 26:33

Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. < Back AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. Previous Next AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Artist Name 00:00 / 45:06

Sara ger oss en lektion om historiens musor, Rasmus spelar upp wailningar och Matilda tar med oss till Ryssland. < Back 3:1 – SÄLJ DIN SJÄL? Sara ger oss en lektion om historiens musor, Rasmus spelar upp wailningar och Matilda tar med oss till Ryssland. Teasers: - Vilken scen såg Shebly Niavarani 10 gånger varje dag under scenskolan? - Mia Törnblom haffas mitt i en fotmassage. Gäster: Shebly Niavarani (skådespelare), Mia Törnblom (inspiratör), Fredrik Sjöholm (talaransvarig, Talarforum) och Veesu Sandström (projektledare för Inspirationskurs). Previous Next 3:1 – SÄLJ DIN SJÄL? Artist Name 00:00 / 1:23:44

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER