Teater ETT EGET RUM // APARTMENT Teater 2021 Hur får man egentligen livet att gå ihop? Är det okej att prioritera sin egen dröm i pusslet av mejlande, ringande, hämtande, planerande, handlande och nattande? Vad måste offras? Eller räcker det att köpa en ny soffa? Föreställningen Ett eget rum // Apartment blandar teater, dans och performance i sökandet efter det egna rummet. Föreställningen är ett samtal med Virginia Woolfs Ett eget rum från 1929. Den aspirerande författaren utför en balansakt mellan vardagens rutiner och skapandets svindlande irrfärder. Den sökande heminredaren längtar efter ett eget rum, med en dörr att stänga och en annan ut i skogen, för att kunna gå vilse ifred. Ett krisrum har upprättats. Ett eget rum Är rörelsen in i det egna rummet en motståndshandling? “Jag hoppar av”, “jag stannar inne”. Eller är det individualismens triumf, individens tröst och en övertro på det egna jaget? Apartment Från latin ” appartere” = att separera , att dela , sätta något åt sidan engelskans ”apart” = isär, åt sidan, för sig svenskans ”apart” = säregen, besynnerlig, egendomlig Ett eget rum // Apartment Ett scenkonstverk av Teater Nu Byggd på texter av Matilda Klamas och Erika Lindahl Regi: Matilda Klamas Medverkande: Lina Ljungqvist, Emelié Sterner och Tanja Andersson Dramaturg: Erika Lindahl Producent: Sara Östebro Affischbild: John Salquist Foto: AnnaCarin Isaksson Med stöd av Västra Götalandsregionen, Kulturrådet, Göteborgs stad, Längmanska kulturfonden och Sensus. Ett eget rum // Apartment spelades under sommaren och hösten 2021. Rydals muséum 11 & 12 juni, Rydal Ålgården 29 & 30 juni, Borås Värt Gamlestan 28-29 augusti & 3-5 september, Göteborg ARTIKLAR / PRESS: GÖTEBORG DIREKT BORÅS TIDNING MARKBLADET

Utställning MAN YAU Utställning 2021 Man Yau Dried flowers last forever 29/5 – 10/7 2021 I Man Yaus arbeten blandas industriell precision med hantverkets materialkännedom. Hon har fått oss på fall flera gånger om, genom sina lekfulla arbeten som gömmer lager på lager av mening bakom sina indragande ytor. Idéer, drömmar och rädslor som far runt i samtidens obevekliga virrvarr fångas in i hennes nät. Här behandlas de med stor omsorg, genom krävande material och ett arbete som kostar tid och tålamod. De arbeten som visas i utställningen Dried flowers last forever har tagits fram speciellt för Boy konsthall. Här lockas vi in i boudoiren för att kanske få syn på fler sidor av våra inre fantasier. Vi påbörjade våra samtal med Yau 2019, samtal och möten som nu lett fram till det vi kan få ta del av på Boy. Det är en ära att nu få presentera Yaus första separatutställning i Sverige. – Sara Östebro & Maja Östebro, curatorer på Boy konsthall Några ord från konstnären: “Bakom prydnaderna – pärlor och högklackat, blomblad och ornament – finns en fantasi om ett jag, ens egen kroppsliga identitet. I utställningen förenas organiska blomblad med kalla, icke levande material som glas och brons, med ett enda syfte – att tjäna och gestalta denna fantasi. Drömmen om att manipulera och medvetet konstruera sin egen yta, att förhöja den med hjälp av utsmycknader, är inte detsamma som ren fåfänga eller konstgjordhet. Det är ett sätt att lyfta upp fantasin om ens identitet på en piedestal. När fantasin tar formen av ett objekt, fylls objektet med dubbel betydelse. Den upphöjs till mer än sin funktion. Och det är det jag letar efter, när jag ser mig själv bli betraktad av dig.” – Man Yau Läs mer: Dried flowers last forever . Digital utställningskatalog. Beyond glitz av Marcus Appelberg . En reflektion över utställningen. ”Något döljer sig under den sköna ytan” . Artikel i Annonsmarkan. Man Yau bor och arbetar i Helsingfors, Finland. Hon tog sin magisterexamen från Aalto University of Art and Design där hon specialiserat sig på keramik och glasdesign. För närvarande arbetar hon med sin andra magisterexamen vid Konstuniversitetet i Helsingfors. Yau har arbetat i flera länder och varit inbjuden till ett flertal residensvistelser de senaste åren, såsom Shigaraki Ceramic Cultural Park i Japan, Jingdezhen Ceramic Institute i Kina och Cite Internationale des Arts i Paris. Yau har nominerats till ”Årets unga talang” av Helsinki Design Awards, och hennes verk har presenterats på solo- och grupputställningar i bland annat Finland och USA. manyau.fi

Yolanta Schultz Rigtorp skriver om kampen för ett rikt kulturliv, om konstkritik och självinsikt. < Back ORMEN LEVER (VARNING FÖR IRONI) Yolanta Schultz Rigtorp skriver om kampen för ett rikt kulturliv, om konstkritik och självinsikt. “SEDAN KANSKE NÅGON JÄVEL I KOMMUNHUSET FÖRESLÅR ATT DET SKA BYGGAS PARKERINGSPLATS DÄR ISTÄLLET”. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP SKRIVER OM KAMPEN FÖR ETT RIKT KULTURLIV, OM KONSTKRITIK OCH SJÄLVINSIKT OCH OM MYRORS FANTASTISKA FÖRMÅGA TILL SAMARBETE. Bergman beskriver, i förordet till en litterär utgåva av Persona, att kulturlivet är som ett gammalt ormskinn i skogen; inuti kryper en massa myror omkring och på håll kan det nästan se ut som om ormen lever. Han menar att myrorna är vi; vi som vill verka inom konsten och kulturen. Vi sysselsätter oss med att få någonting dött att verka levande för en åskådares ögon. Kan tyckas meningslöst när det sägs så, men hur som helst så är det vi, myrorna, som gör det jobbet. Skulle vi utrymma ena halvan av ormskinnet så skulle det rasa ihop, växa mossa på och sedan kanske någon jävel i kommunhuset föreslår att det ska byggas parkeringsplats där istället. Skulle myrorna plötsligt få för sig att det är var och en och dennes vässade armbågar för sig, så skulle de antagligen börja äta varandra, tills det bara fanns en stor hulken-myra kvar. Sedan skulle den hulkenmyran bli gammal och dö. Och så skulle någon jävel i kommunhuset föreslå att det ska byggas parkeringsplats där det levande ormskinnet en gång låg. Du ser; båda dessa scenarios slutar precis som Macbeth; alla dör och det enda spåret de lämnar är en parkering. Och precis som i Macbeth är det på grund av individualistiskt högmod. Det är ingen hemlighet att en måste vara på tårna när en sysslar med kultur. I alla fall om en vill att den kulturen ska nå ut till en så stor publik som möjligt. Och det är väl minst sagt en naturlig vilja då publikintäkter är en råviktig inkomstfaktor när det gäller scenkonst. Har du någon gång frågat dig varför det “är så sjukt dyrt med privatteater?” så kan jag tala om att det är delvis därför. Men herregud vilket tråkigt ord det är, “inkomstfaktor”! Det blir som ett strypkoppel runt halsen på kulturarbetaren, det där ordet. När vi egentligen bara var taggade på att skapa något och få dela med oss av det. Inkomstfaktor. Inkomstfaktór. Inkómstfaktor. Blä. Blä. Blä. Hursomhelst så är det alltså ett flockdjursbeteende, att vilja dela med sig; vara del av en dialog. Det kommer hyfsat naturligt. Vad som inte kommer naturligt är “inkomstfaktorn”, det är ett inlärt kapitalistiskt påfund. Inkomstfaktorn, förmågan att synas och nå ut, är ofta vad som står emellan konstnären/kulturarbetaren och dennes förmåga till fritt, kreativt och tidskrävande skapande. Att vurma för kulturen är att på olika sätt bedriva en kamp för ett rikt och levande kulturliv, för det är ett måste om vi vill kunna verka inom det. Skådespelarna, regissörerna, performancekonstnärerna, författarna. Och så även kritikerna. Jag är inte på något vis en utbildad eller värst professionell scenkonstkritiker, men jag får genom Scenkonstguiden trots detta syssla med någonting som åtminstone liknar scenkonstkritik, så jag kommer för tesens skull räkna in mig själv i den kategorin. Jag har skrivit för Scenkonstguiden sporadiskt sedan 2015. Majoriteten av mina texter har vuxit likt grenar från den taggiga rosenbuske som är min absoluta favoritgenre vad gäller text: arga brev. Delvis därför att välformulerad aggression är bland det roligaste jag vet. Men också då jag under mina övre tonår blankt kände att det var jag och min vassa tunga (mitt vassa… tangentbord?) mot världen. Då jag länge och flitigt internaliserat mig till en slags upplevd kronisk underdog-position reflekterade jag inte heller kring nödvändigheten av att säga vissa saker, eller uttrycka mig på ett särskilt vis, och vad de orden lämnade för avtryck i omvärlden. Det här är en oerhört vanlig egenskap hos den moderna människan, låt oss kalla den; “Brist-på-förmåga-till-reflektion-kring huruvida-behovet-av-att-uttrycka-känslor/upplevelser-nödvändigtvis-korrelerar-med-omgivningens-behov-av-att-ta-del-av-dem”. Även kallat “brist på självinsikt”. Och jag vill poängtera att den inte alltid har med ett underdog-komplex att göra, då den även är vanlig hos män och akademiker. Ett målande exempel: Din vän säger “fan har du hört den här låten ‘Hallelujah’, den typ berör mig på riktigt för första gången sedan min pojkvän lämnade mig för min mamma förra året.”. En människa med ovan nämnda egenskap hade då svarat “Jag tycker att den är tillgjord. Och produktionen är dessutom billig. Inte på långa vägar den bästa av Leonard Cohens låtar. För du vet väl att det är han som skrivit den, inte Jeff Buckley?”. Medan en trevlig person hade sagt: “Vad fint. Vad är det med den som berör dig?”. Efter ett år på folkhögskola så har jag hursomhelst intagit en mer “mañana mañana”-inställning till livet i stort och även drabbats av en slags distans till mig själv och mina egna åsikter (typ). Jag har blivit helt plågsamt rationell, och tänker numera både ett och två varv innan jag säger saker om konst högt (oftast). Det finns hierarkier och maktskikt i scenkonstvärlden som beror på pengar, konkurrens och prestige. Kreatörer jobbar på helt olika grund, med helt olika resurser och helt olika möjligheter att nå ut och bli tagna på allvar. Det här är inte ett recept för ett inkluderande, kreativt klimat och ett i längden innehållsrikt kulturliv. Det är ett recept på normstyrd elitism. Och går vi i linje med den stämningen; med armbågarna utåt, då kommer ormskinnet som bekant att bli en parkeringsplats. Inte idag, inte imorgon. Men en dag vaknar vi och så är det någon rik jävel som parkerat sin Rolls Royce där Teater Smuts brukade ligga. Åter till myrorna. Grejen med myror är ju att de är världsbäst på att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Det kan vilket dagisbarn som helst bekräfta. Så här i juletider skulle vi även kunna dra en parallell till Jesus och hela hans kumbaya-attityd. Men låt oss avstå. Det här är vad jag menar: för att mina (och andras) recenserande texter ska fylla en funktion i kontexten “Göteborgs kultursfär” och inte bara i kontexten “Jag, jag själv och mig” så måste våra texter utgå lika mycket ifrån dem vi skriver om, som från oss själva. Vi behöver sålla bland våra åsikter och se till så att vi inte bara ägnar oss åt ett navelskådande, självförverkligande ordbajseri. Och inte heller åt att slicka Institutionernas röv. Det måste finnas en omvärldsanalys och en mottagaranalys någonstans där emellan “Jag” och “Jag själv”. Skriver jag om en frigrupp som har en ambition och en kreativ vision, då behöver jag inte skriva tre sidor text där jag dissekerar och sågar föreställningen in i minsta detalj och en rågad sked ironi. Exempelvis som jag gjorde 2015 med Valerie Solanas Ska Bli President i Amerika på GDT. En text vars redigeringsprocess förresten, på tal om arga brev, resulterade i att Scenkonstguidens egen Rasmus Klamas (Hej, hej! Minns du?) fick motta ett av mina mästerligaste, mest obstinata arga mail. Det spelar ju noll roll om jag tyckte att den sög rent estetiskt och politiskt, jag vill ju fortfarande att folk ska gå och se den, för att den är framvärkt av en liten teater med åtminstone ett visst mått lust och vision. Men skriver vi om Stadsteatern och Fredrik Evers så sparkar vi i högre grad uppåt när vi kritiserar, och de kan gott ta den lilla sparken utan att folk slutar gå dit. De kanske rent av behöver en spark eller två för att inte ta sina sätt och traditioner för givet. För att kanske till slut våga göra någonting som är nytänkande och intressant på riktigt. Kanske, gud förbjude, anställa någon som inte är formad efter Teaterhögskolans och STDHs avbild. (Inte för att säga att en examen från Teaterhögskolan kan garantera att du får jobba, nej nej nej, MEN! När du står där; ätstörd och skakande av kokain, hårt kramandes examensbeviset mot bröstet, då kan du åtminstone trösta dig med att de stora teatrarna och film-castarna i alla fall kommer att tänka på dig (snabbt) innan de anställer en av systrarna Jankell.) Vad menar jag med allt det här babbleriet, undrar du nu? Jag menar att jag stundtals vaknar till ifrån min individualistiska dvala och inser att jag inte bara kan skriva för att märkas, därför att det jag skriver om handlar inte om mig. Recensionen saknar för mig värde om den bara är till för skribenten och dennes pågående självförverkligande. Recensionen får värde genom att samverka med kulturlivet, och bidra genom att synliggöra det som behövs synliggöras parallellt med att kritisera endast det som behövs kritiseras. När den förtydligar och inkluderar även i sitt språk och sina referenser (ping DN, SvD), så att kulturen fortsätter breddas och växa, och leva som den naturliga del i ett samhälle som den ju är. För att avsluta vill jag ställa en fråga till dig som läser; har du märkt att den här texten utger sig för att vara kollektivistisk, men egentligen mest handlar om min egen personliga utveckling under de senaste två åren? What can I say, jag är 90-talist. Jag är inte uppfostrad till att ha integritet. Jag är uppfostrad till att ha identitetskris tjugofyrasju. Skål och gla’ helg där ute i stugorna! We shall overcome! Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Omslagsbild:CC0 Creative Commons Previous Next

Teater RÖRELSEN Teater 2023 Ett filosofiskt spiondrama om viljan att göra skillnad inspirerat av den politiska filosofen Hannah Arendt. "En teaterföreställning man inte bör missa om man är det minsta intresserad av scenkonst" - Borås Tidning "Det är genomtänkt, noggrant regisserat och spelat med finess" - Göteborgs Posten Det börjar när allting har gått fel, igen. Hon har kommit hit för att vänta på någon. Kanske har han trenchcoat, det är irrelevant. Det är här hon kommer få sitt nya uppdrag. Vi slungas ner i en brant spiral mot det oundvikliga slutet, en väg kantad av hemliga uppdrag, peruker, otaliga värvningar och osanningar. Vi är alla ansvariga för våra handlingar, samtidigt som vi inte vet konsekvenserna av det som sätts i rullning. Vad har hon, som sitter i baren, gjort sig skyldig till? Hon har definitivt agerat, hon får det att röra på sig. Men går det egentligen att klandra henne? Hon gjorde ju i alla fall någonting. Med inspiration av den politiska filosofen Hannah Arendt, spionberättelser och objektsteater har Teater Nu skapat en föreställning där godhet, lycka och arbete sätts under förstoringsglaset. Rekommenderas från 15 år. Medverkande: Matilda Klamas, dramatiker/regissör Ronja Svedmark, skådespelareIvana Sara Östebro, dramaturg och producent Viktoria Ottosson, ljud och ljus. Sajević, konstnärlig coachning kring objektsteater Annemie Twardawa, konstnärlig coachning kring objektsteater Rörelsen spelades på tre olika platser, i Bollebygd, Borås och Göteborg. 21 JANUARI – BOLLEBYGD, LA FAMILIA BISTRO & BOY KONSTHALL – Premiär! 25 – 26 JANUARI / 28 – 29 JANUARI/ 5 FEBRUARI – GÖTEBORG, KULTURHUSET OCEANEN 27 JANUARI – BORÅS, PUMPHUSET

Utställning ALEX GULLBERG Utställning 2025 Taktil Alex Gullberg 22 februari - 22 mars VERNISSAGE 22 FEBRUARI 12.00-14.00 Årets Kultur Ungdom-konstnär på Boy konsthall är Alex Gullberg. Alex är född och uppvuxen i Göteborg och Lerum. Han är baserad i Göteborg och studerar sitt andra år på målerilinjen på Dômen Konstskola. Genom sitt konstnärskap bearbetar han sin vardag som transperson och bristen på trygga rum genom att skapa sitt eget. Hans praktik grundar sig i ämnen som ömhet, intimitet och queeridentitet. Han använder ofta kroppen, sängen och textil omsorgsfullt avmålade som kommunikationsmedel för kroppslig frihet. Genom min praktik bearbetar jag min vardag som transperson och bristen på trygga rum genom att skapa mitt eget. Sängen är en metafor, ett inre rum men också en fysisk plats där min identitet är obestridd. Jag låter mjuka lakan bli bärare av min historia. Ett taktilt möte där subjekt och objekt blir ett. I måleriet uttrycker textiliernas graciösa och otvungna rörelser min längtan efter kroppslig frihet. Hud och ärr får genom penseldrag förmedla berättelsen och låta avbildningar av en okonventionell kropp bli del av ett allmänt rum. Jag tillåter min identitet exponeras på mina villkor och förstärker det jag vill berätta genom färg och form. Utställningen görs som ett samarbete mellan Kultur Ungdom och Boy konsthall, för att lyfta unga konstnärer verksamma i regionen. Utställningen görs med stöd av Västra Götalandsregionens kulturnämd, Kulturrådet och Sensus. Lena Carlsson från AnnonsMarkna'n har skrivit om utställningen. Läs reportaget om utställningen här . ÖPPET Torsdag 15.00-18.00 Fredag 15.00-18.00 Lördag 11.00-14.00

Utställning IRIS LIEDBERG Utställning 2022 Iris Liedberg Ur rabatten 5 mars – 9 april Temat på utställningen handlar om biologisk mångfald eller avsaknaden av den och inspirationen har varit en pytteliten äng som bostadsbolaget har anlagt i närheten av mitt hem. Ängen fick mig att börja tänka på artrikedom och hur den här blomsterängen som planterats är så välkommen men också så minimal i jämförelse med de stora gröna fält av välklippta gräsmattor som omger den och många av våra bostadshus. Växtligheten består antingen av perfekt arrangerade rabatter eller gräsmattor och inget vilt och spännande däremellan. Ur det väcktes en tanke om att såna där tjusiga sommarbuketter inte går att plocka längre, inte där jag bor i alla fall. Därför har jag behövt skapa mig en rabatt där eleganta och ovanliga blommor fått växa fram. Fast i en hårdare variant och med något längre hållbarhet efter det att de plockats.” – Iris Liedberg __________________________ Tungt är det huvud som bär midsommarkransen Curatorerna Sara Östebro och Maja Östebro om utställningen Iris Liedbergs världar är befolkade av märkliga varelser. Söta djur som tycks bära på tvetydiga intentioner, vackra växter och organiska former som behagar men som likväl kan vara dödligt giftiga. Paletten känns igen, Liedbergs universum tycks ha blivit skapad från ett minne om barndomens 80- och 90-tal, eller kanske kommer det från ett minne om ett minne, ihopplockad ifrån skärvor av något som varit, ifrån drömmar, fantasi och verklighet. Denna värld som kanske till en början kan tolkas som trygg och skimrande nostalgisk bär även på en mörkare mening. En om obalans och artdöd. Liedberg talar om sommarbuketter från en annan tid, och vi påminns om vår barndoms midsommarkransar som bågnade till bredden av vilda blommor från ängar och hagar. Tunga av prästkragar och rödklöver krönte de våra huvuden, som ännu inte hört något alls om klimatkris eller människans rovjakt på naturens tillgångar. Nu består våra kransar av blåklint och eukalyptus köpta i bunt från blomsterbutiken. Hur stort plats får det vilda att frodas, i våra nyplanerade städer och villaområden? Varför är den kuvade gräsmattan så vanligt förekommande? Varför älskar ingen det vilda? I utställningen Ur rabatten får vi möjlighet att varsamt närma oss en skrämmande verklighet. Liedberg tar oss i handen och leder oss med omtanke fram till en rik äng av frågor och insikter. Iris Liedberg är konstnär och utbildad bildlärare från HDK-Valand, Högskolan för Konst och Design. Liedberg arbetar främst genom teckning eller lera, men också med film, måleri eller grafik. Detta är hennes första separatutställning och vi är mycket glada över att den sker hos oss på Boy konsthall. irisliedberg@gmail.com

Samtal UNDERGÅNGEN – FASCINATION OCH SKRÄCK Samtal 2025 Undergången – fascination och skräck Fredag 24 oktober 19.00 – 19.45 Göteborg Konstmuseum Fri entré Teater Nu och Göteborgs konstmuseum bjuder in till ett samtal som djupdyker ner i undergångsmörker, dystopiska framtidsscenarier och gudarnas vrede – och som gräver i frågan om varför det är så att vi älskar att vältra oss i fantasier om världens och vår egen undergång. Hur kommer det sig att vi både fruktar och fascineras av att världen och det egna livet är ändligt? Samtalet tar avstamp i utställningen Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot som just nu visas på Göteborgs Konstmuseum och Teater Nu:s kommande teaterproduktion Undergången , där vi möter tre personer som försöker navigera mitt i en brinnande katastrof. Hur förhåller man sig till andra när överlevnad är högsta prioritet? Vem blir man när världen är på väg att gå under? Samtalet inleds med en kort läsning ur manuset. Medverkande: Matilda Klamas är regissör och dramatiker som precis avslutat det skrivande arbetet inför teaterföreställningen Undergången. I arbetet med manuset har hon bland annat inspirerats av The Walking Dead, Max Brooks Zombie: En överlevnadsguide, Walter Benjamins historiefilosofiska teser, Hannah Arendts Vita activa och Mörkret i oss: pessimismens och lidandets filosofi av Mara van der Lugt. Tobias Elof Hadin är präst i Svenska kyrkan och författare, som på fritiden älskar att skapa rostig rekvisita, se på skräckfilm, lajva och spela rollspel. 2021 gav han ut zombierollspelet Skjut Dom i Huvudet som utspelar sig i Göteborg, och 2024 kom fotoboken Blod och Rost: Drömmar om undergången där han tillsammans med Cajsa Lithell dokumenterat det post-apokalyptiska lajvet Blodsband reloaded. Patrik Steorn är docent i konstvetenskap och museichef vid Göteborgs konstmuseum. Han har bland annat forskat om svensk konst och bildkultur kring sekelskiftet 1900. Han har också varit lektor i modevetenskap och tävlande i tv-programmet Kontrapunkt. Moderator: Sara Östebro från Teater Nu, som där är verksam som dramaturg för de sceniska produktionerna och som curator för Boy konsthall.

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Samverkan SYNVÄNDOR I SJUHÄRAD Samverkan 2021 Åk på söndagsutflykt tillsammans med Art Center Sjuhärad! Vi gräver uppåt – hur har materialen från jorden format oss? Vi samtalar med leran, bearbetar linet, kramar ullen och spinner nät mellan dåtid och framtid. Dagen börjar i Bollebygd och avslutas i Rydal. Som besökare tar du dig själv mellan platserna. Du väljer själv vilka programpunkter du tar del av, och är fri att utforska pågående utställningar i egen takt om så önskas. Vill du boka ett matpaket? Det är helt gratis och då ingår det kaffe, fika och lunch. Anmälan krävs! Bokningen till matpaket är nu stängd. PROGRAM – SYNVÄNDOR I SJUHÄRAD 3 oktober, 10.00-16.00 → Tegelbruksvägen 1, Bollebygd 10.00 Fika finns serverat till de som beställt matpaket. 10.15-10.45 Guidad visning av utställningen Manifesto for Clay (Julia Schuster och Arijit Bhattacharyya). 11.00-12.00 Taktil prova på-session med Julia Schuster. Se hur leran förändras i olika stadier, från lera till tegel. → Boy konsthall, Göteborgsvägen 21, Bollebygd 11.30-11.40 Introduktion till utställningen 80/20 or Familiar Ground (Lavinia Jannesson). → Rydals museum, Boråsvägen 237, Rydal 12.30-13.30 Lunch för de som beställt matpaket. Lunchen hämtas i receptionen. 13.30 Samling utanför entrén till Rydals museum för gemensam vandring till Viskan där vi kommer ta del av ett ljudverk av konstnären Isak Eldh. 14.00 Vandringen fortsätter sedan under ledning av Linnéa Larsson från Drömfabriken – Det andra väveriet. 14.30 Guidad visning av utställningen Justice, Freedom & Bread – Tales from the Global Textile Industry (Alke Schmidt), samt visning av film från Nycirkusfestivalen 2021. 15.00 Vi besöker Internationellt Vävcenter som ligger längst upp i huset. Där får vi träffa nuvarande residenskonstnär Vera Syversætre Johannessen som berättar om sitt arbete med kräppbindningar i lin. Vi får även möjlighet att kolla in utställningen Svart, vitt och en färg . Lyssna på våra ljudguider! Vi slår oss ner runt den virtuella elden för att guida er till vårt program. Var så god att slå dig ner och lyssna! Synvändor i Sjuhärad – Rydals museum Christina Shearer på Rydals museum berättar om bränder i textilfabriker och om utställningen med Alke Schmidt. Synvändor i Sjuhärad – Internationellt Vävcenter Sjuhärad Rolf Danielsson på Internationellt Vävcenter berättar om linets historia i Sjuhärad. Synvändor i Sjuhärad – Nycirkusfestival Rydal Louise Moesgaard Witthøft berättar om Nycirkusfestival Rydal och vi hör poeten Lina Ekdahls ord till Viskan. Synvändor i Sjuhärad – Boy konsthall Sara Östebro på Boy konsthall berättar om leran och dess symbolik, och om utställningarna Manifesto for Clay och 80/20 or Familiar Grounds. Dagen görs av Art Center Sjuhärad, ett nätverk som verkar för ett levande kulturliv i Sjuhärad, där kunskap och resurser delas. Nätverket består av Boy konsthall, Drömfabriken – det andra väveriet, Internationellt Vävcenter Sjuhärad, Nycirkusfestival Rydal och Rydals museum. Programmet är en del av GIBCA Extended, ett publikt program som visar bredden i Västra Götalands samtidskonstscen. Genom samverkan synliggörs och stärks samtidskonstens infrastruktur i regionen.

Samtal SIAR OM FRAMTIDEN Samtal 2015 Scenkonstguidens Matilda Johansson och Sara Östebro målar upp framtidsscenarier, lägger fram teser, resonerar och slår vad med varandra om vad vi kommer kunna se på scenkonstscenerna i framtiden. Vad kommer det göras scenkonst om 2016, 2017, 2025? Hur kommer det se ut? Och vilka sitter i publiken? Samtalet tar avstamp från vad som skett inom scenkonsten i Sverige första halvan av 2015, från Scenkonstguidens upplevelser och iakttagelser på Scenkonstbiennalen i Malmö och från insamlat intervjumaterial. Fri entré! Dans- och Teatertältet (vid Stora Teatern) En del av Göteborgs Kulturkalas

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER