Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. < Back KULTUR MÅSTE KUNNA ÄGA RUM Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. Block: Kulturens gräsrötter, #2 UTFORSKNINGARNA FORTSÄTTER – I DEL TVÅ AV VÅR DJUPDYKNING KRING KULTURENS GRÄSRÖTTER KIKAR VI NÄRMARE PÅ HUR KULTUR FÅR PLATS I STADEN MED HJÄLP AV HEITI ERNITS, DOKTORAND OCH PROJEKTLEDARE. Kulturell infrastruktur. Sug på det ordet! Kulturell. Infrastruktur. Jag vet inte hur det kommer sig, men det ordet har på senaste dykt upp lite varstans. Två ord som pekar på allt det som finns till för att stödja och möjliggöra kulturskapande. Heiti Ernits har koll på ämnet. Han jobbar på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut med att forska kring hållbar stadsutveckling och har då undersökt fenomenet kulturell infrastruktur. Jag ber Heiti förklara vad ordet betyder för honom: ”Kulturell infrastruktur är en underliggande struktur som på olika sätt stöttar och möjliggör olika typer av kulturella aktiviteter i rummet. Det kan bland annat handla om tillgång till lokaler och platser. En kulturell infrastruktur, kan man säga hjälper olika typer av kulturella aktiviteter att äga rum eller ta plats i stadsrummet.” För er som läst del 1 av vår artikelserie kanske minns hur Emma Swanström, låtskrivare och DIY-förespråkare, pratade om vikten av att ha egna platser där skapande kunde ta plats. Att det är där allting börjar. “Kultur måste kunna äga rum” menar Heiti och kopplar det till frågan om hur staden planeras? I hur stor utsträckning får kulturen plats i planeringen? “Jag brinner för att det ska kunna finnas en blandning i en stad, olika aktiviteter med en bredd av olika uttryck. Inte bara avenyn.” EXEMPEL: RIO RIO Om du är göteborgare känner du nog till Rio Rio, båten som ligger i kajen vid Fiskekyrkan. Båten med kulörta lyktor och ruffigt skråv dit vi gått för indieklubb men råkat hamna i salsaeufori, eller tvärt om. En van nattsuddare känner väl till båtens trappor, speciella lukt (avlopp?) och båtdäck. När båten hotades med nedstängning och skrotning var Heiti en av de som engagerade i opinionen kring båtens fortlevnad. “Det kom som en chock när jag hörde att den skulle tas bort. Och hur det uttrycktes från stadens sida, att den var ingenting att ha.” Hur kunde en plats som var älskad av så många ses som skräp och skit av staden? För Heiti var detta ofattbart och ville ta reda på hur det kunde komma sig att denna attityd fanns, och för att påverka beslutsfattarna tog han på sig uppgiften att lyfta fram det som tog plats på Rio Rio och visa att det ju visst händer mängder av kulturella aktiviteter där. Heiti fick möjlighet att forska kring ämnet. “Då gick jag ännu mer på djupet”. Nu fick han möjlighet att sätta båtens kulturella betydelse på pränt och nedteckna den kulturella kraften. Sätta ord på svettiga dansnätter, toakösdiskuterande, basgång och möten. Han upptäckte båtens betydelse för en mängd olika kluster i staden, hur den är en unik mötesplats för den latinamerikanska befolkningen på västkusten, hur människor som annars lever segregerat från varandra här kan mötas. “Ju mer jag grottade ner mig i vad den där båten gjorde egentligen, i och med salsan och danskulturen som tog plats där, desto mer upptäckte jag att ‘wow, vilken plats’. Och desto mer konstigt blev ställningstagandet att det här inte skulle vara något att ha.” Varför tyckte beslutsfattarna då att båten inte bidrog till någonting, sågs som skräp och “ingen riktig båt”. Heiti menar att det är flera händelser som gjort det möjligt. Dels historiskt, om hur det kom sig att båten hamnade där den ligger. “Båten hade knött in sig där en gång i tiden, på falska premisser. När båten var på plats blev folk chockade av hur den såg ut.”Det hade gjorts ett bra lobbyarbete för att få en plats, men sen när båten väl kom på plats så blev folk sura. “Men då var ju båten där”. Heiti menar också att synen på båten hänger samman med utvecklingen av hela Roselundsområdet. Båten drogs med i hur det pratade om Rosenlund – att det var skräpigt, stökigt och otryggt. I den vändan drogs båten in som en orsak till områdets otrygghet och det beslöts att båten var ful och skulle bort. “Min upplevelse var att de tjänstemän som verkade i det här sammanhanget inte hade koll på båten. Du vet, oftast jobbar man ju mellan 8 och 5 kanske, man kanske inte heller bor i stan. Och sen går man och kollar in båten, mitt på dagen, och tänker att ‘oj, här var det skräpigt och här händer ju ingenting’ – men man har ingen koll på vad som händer där på kvällen och natten.” Det hade inte gjort någon studie kring vad som egentligen skedde på båten och tjänstemännen hade inte koll på båtens kulturella aktiviteter. Samtidigt lobbade områdets fastighetsägare för att få bort den. Hur kommer det sig att den är kvar undrar ni kanske? Opinionen lyckades få politikerna att ta tillbaka sitt beslut och båten ligger kvar. För nu. I framtiden hägrar västlänken och ny bebyggelse av Rosenlund. “Den slutliga nådastöten” menar Heiti. “LYFTA KULTURENS VIKT I STADSPLANERINGEN” Om då den kulturella infrastrukturen ska möjliggöra kultur, vad finns det då för hinder och barrriärer som idag motverkar kulturens möjligheter att ta plats i staden? “Jag tänker på barriärer fysiskt. Dels i form av avstånd och tillgänglighet, men också som ekonomiska barriärer i form av för dyra lokaler, när man inte har stora ekonomiska resurser eller möjligheter. Och om man tänker i form av infrastruktur så ska ju infrastrukturen möjliggöra saker, inte försvåra.” Heiti kopplar tillbaka till Rio Rio, hur båten med sin centrala position ändå kunnat erbjuda billig hyra för aktörer och arrangörer. “En billighetsoas mitt i centrala Göteborg”, som i sig gjort det möjligt för en mängd olika kulturyttringar och klubbar att ta plats i staden. Exemplet Rio Rio ger en användbar bild av hur kulturen glöms bort i stadsplaneringen. Hur kommer det sig att viktiga kulturkluster inte är synliga i beslutsunderlag. Exemplet i sig ställer frågor om på vilka fler ställen detta sker idag. Vilka kunskaper skrivs inte ner eller förbises? Heiti berättar om hur den vanliga gången i stadsplanering brukar gå till, planer skickas ut som sedan olika expertinsatser kikar på. Hur mycket kulturen räknas in beror då till stor del hur väl insatta i kulturen tjänstemännen är. “Det är inte alltid de här frågorna och det småskaliga ger stor vikt eller kommer upp i handlingarna eller i beslutsdokumenten, och då tas det inte hänsyn till” Trist ju, men allt är inte så mörkt. Det finns metoder som motverkar detta, som tar fram arbetssätt som ska lyfta kunskapen om kulturens betydelse för en stad. Cultural planning är en rörelse inom stadsplanering där fokus ligger på att lyfta kulturens vikt i stadsplaneringen. Det är ett arbetssätt där en går in på djupet i en stadsdel eller ett grannskap och gör en grundlig inventering av de kulturella resurserna som finns där. En pratar med människorna i området och kartlägger kulturen. En nackdel med detta, menar Heiti, är att det arbetet är väldigt tidskrävande och att det oftast sker lite för sällan. “Kultur är väldigt dynmiskt och föränderligt, så görs det för sällan kanske man missar saker, eller riskerar att få en kartlägning som snabbt blir gammal.” Hur cultural planning kan utvecklas, och hur en kan jobba mer dynamisk med frågan är vad som står härnäst på Heitis att göra-lista, “hur vi mer aktivt kan utforska av stadens kulturflöden och införliva det i planeringsprocesser mer kontinuerligt”. För stadsplaneringsnörden kan jag viska om ord som “cultural co-planning” och “laboratory urbanism”. Kom ihåg var du hörde det först. För det bubblar just nu mycket kring cultural planning och urbana tankelabb. Kika till exempel in Nordic Urban Laboratory, ett tre dagars intensivt stadsplaneringslabb som kommer ta plats i Borås och Göteborg den 6-8 april. Här kommer det djupdykas ner i trender, stadsplaner och kulturellt drivna processer. Jag känner på mig att orden kulturell infrastruktur kommer fortsätta poppa upp i fler och fler sammanhang framöver. Omslagsbild: Heiti Ernits Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. < Back VAD ÄR DOCKTEATER? Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. Den 13-17 november går Figur-festivalen av stapeln i Göteborg. Det blir föreställningar och föreläsningar från världens alla hörn. Men vad är dockteater egentligen? För att du ska ha full koll inför festivalen, ringde jag upp Margareta Sörenson som är teater- och danskritiker och har skrivit för Expressen i över 30 år. Hon är något av en expert på just dockteater och har skrivit en massa böcker, bland annat All världens dockteater och En estetik för dockteatern tillsammans med Michael Meschke, en bok om Marionetteatern ”…är bara ryck på trådar” och en om Dockteatern Tittut: ”En stor liten teater”. Ja, ni ser ju vilken ocean av kunskap jag har hittat. Ska vi först reda ut lite olika begrepp. Det finns dockteater, figurteater, objektteater, marionetteater med mera. Vad skiljer de här grejerna åt? – Figurteater är bara ett annat ord för dockteater, man har försökt att hitta ett annat namn som inte är så förknippat med barnens dockor. I Norge beslöt de sig på 80-talet för att helt byta namn till figurteater. I Danmark säger man istället animationsteater, men här i Sverige har vi hållt fast vid ordet dockteater. Man brukar dela in dockteatern i fyra tekniker. Jag tror egentligen att det är en ganska missvisande indelning, men det är så de brukar delas upp traditionellt. De fyra är marionetteater, där dockans styrs med trådar, det är stavdockor som styrs med pinnar underifrån, vi har handdockor som en trär in handen i och slutligen skuggspel. Hur är det med objektteater då? Sen finns det då objektteater som är att du till exempel gör Macbeth med en bricka med drinktillbehör. Du tar en grej som finns och använder den, animerar den, gör den levande. Oftast spelar du inte bara objektteater utan det blandas med annat. Till exempel Staffan Westerberg som hade sina strumpor, “Lill-Strumpa” och “Syster Yster” och även fast han sätter på glasögon på en strumpa, så kallar vi ändå det för objektteater, för att han använder olika vardagliga saker. Figurfestivalen innehåller ju inte bara dockteater utan också animation. Vad har de för koppling till varandra? En rätt stor del av dockteatern idag arbetar faktiskt med animationer och film, där det är lerfigurer som filmas, och sen redigeras det ihop det så att det ser ut som att de rör sig. När uppfanns dockteatern? Vet man det? Det man kan säga är att det är en av de äldsta teaterformerna som finns runt om i världen. Den går tillbaka på religiösa riter och att man offrade då små “gubbar” istället för att offra människor. Från det till att det blev ett evenemang som en köper biljetter till på en teater, det är ju väldigt långt. Det är inte förrän på 1500-talet som dockteatern blir helt skild från kyrkan, men Bibelns berättelser fortsatte att vara ett ämne för dockteatern. Det fanns ju även kringresande familjer som spelade dockteater, men de kunde inte leva på bara sin teater utan fick syssla med både tandutdragning, som var ett väldigt populärt nöje på marknader, och trolleri. En annan intressant sak som skett genom historien är att fram till andra världskriget spelades dockteater för vuxna som politisk satir. Både i Tyskland, England och Sovjetunionen spelade man för soldaterna för att roa och peppa politiskt. Vid ryska fronten spelades dockteater som avbildade Hitler och Chamberlain sittande framför en jordglob, där de skar och åt och delade upp jordklotet.Som ju gjordes i propagandasyfte eller bara som underhållning. Varför är det så att vi tänker på barn när vi tänker på dockteater? – Från i mitten på 1800-talet så växte en barnkultur fram och blev en separat del från den övriga kulturen, med barnböcker, barnmusik och så vidare. Där började även dockteatern gå över att bli mer för barn. Det var också väldigt vanligt att amatörer spelade dockteater och att det fanns mycket i skolor och på bibliotek. Det fanns även mycket dockteater i borgerliga hem, som sagoläsning. Hur mår dockteatern idag? – Jag skulle säga att dockteatern mår väldigt bra. Idag är man inte så upptagen av att fördjupa dockteatern som hantverk utan det är ofta en blandning mellan synliga skådespelare och dockor. Man kanske ska tänka att dockteatern alltid har varit en del av teatern som helhet, att skådespelare har rört sig mellan genrerna. Som kritiker tycker jag att dockteatern mår jättebra, speciellt att många grupper ligger i framkant när det gäller teater för barn. Till festivalen kommer “Teatro Gioco Vita”, som är Europas mest berömda skuggspelsteater och är otroligt skickliga. Sen finns det många bra dockteatrar som turnerar i Sverige, bland annat Teater Sesam i Göteborg och Marionetteatern från Stockholm. Finns det saker som en dockteater kan göra men som inte en annan typ av teaterform kan göra? Dockorna kan göra vad som helst: flyga, delas mitt itu, trollas bort. Till exempel så finns det ju möjlighet att skildra erotik i tider där det inte har varit tillåtet att göra med skådespelare. Det var ett sätt att kringgå både censur och tabu, att använda sig av nakna dockor, för de är ju trots allt inte riktiga människor. Tiden före franska revolutionen var en sån tid där man försökte införa censur av olika slag, där en till exempel inte fick ha talpjäser på marknader. Då kunde man kringgå det genom att säga att det var dockorna som sa det, det var inte vi. Om du fått blodad tand, finns det möjlighet att höra mer av Margareta under festivalen. Hon deltar i ett eftersamtal av föreställningen Funktionell Dumhet, 16 november på Stora teatern. Hoppas vi ses i festivalvimlet! Omslagsbild: Peggy Marco Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. < Back AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. Previous Next AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Artist Name 00:00 / 36:48

Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. < Back AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. Previous Next AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Artist Name 00:00 / 45:06

Sara ger oss en lektion om historiens musor, Rasmus spelar upp wailningar och Matilda tar med oss till Ryssland. < Back 3:1 – SÄLJ DIN SJÄL? Sara ger oss en lektion om historiens musor, Rasmus spelar upp wailningar och Matilda tar med oss till Ryssland. Teasers: - Vilken scen såg Shebly Niavarani 10 gånger varje dag under scenskolan? - Mia Törnblom haffas mitt i en fotmassage. Gäster: Shebly Niavarani (skådespelare), Mia Törnblom (inspiratör), Fredrik Sjöholm (talaransvarig, Talarforum) och Veesu Sandström (projektledare för Inspirationskurs). Previous Next 3:1 – SÄLJ DIN SJÄL? Artist Name 00:00 / 1:23:44

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi pratar om känslan av nagellack, att provsjunga i en garderob och såklart prata ålderdom och scenkonst med massa intressanta människor. < Back 1:3 – JETZT ÅLDRAS Vi pratar om känslan av nagellack, att provsjunga i en garderob och såklart prata ålderdom och scenkonst med massa intressanta människor. Teasers: - Vi ringer Boljsoj-baletten för att undersöka om hur vi blir balettdansare. - Story om förkylda giraffer i en scendebut. - Vi får reda på att vi faktiskt inte är födda än - i Japan. Inklippta människor: Bolsjojteatern i Moskva (balettgigant), Jaan Kolk (förbundsdirektör Teaterförbundet), Henry Stiglund (lektor i scenframställning, Teaterhögskolan i Malmö), Hampus Algotsson (komiker och standup-arrangör), Josefin "Josefinito" Johansson (komiker och tramsebyxa) och Ami Skånberg Dahlstedt (dansare, skådespelare och koreograf). Previous Next 1:3 – JETZT ÅLDRAS Artist Name 00:00 / 1:04:43

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. < Back BARNEN – VAD HAR GÅTT FEL? EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. “LIKA MÖRKT SOM UNDER ETT STRÖMAVBROTT”. ELISOPHIE ANDRÉE HAR SETT RIKSTEATERFÖRESTÄLLNINGEN BARNEN I HÖGANÄS OCH DELAR DENNA GÅNG UT VATTENGLAS I BETYG." Ibland går man från en föreställning euforisk och alldeles upprymd av det magiska som är just teater. Relationen mellan scen och publik. Stämningen när applåderna sköljer över skådespelarna och byggnaden där någonting speciellt precis har ägt rum. Men ibland så går man ut från byggnaden, i detta fallet Tivolihuset i Höganäs, och känner sig snuvad. Snuvad på en upplevelse och på det fantastiska som kan ske i en teaterföreställning. Jag såg i helgen Riksteaterns Barnen som nu ska turnera Svea rike runt. Jag är otroligt kluven till hur jag känner. ENSEMBLE: Det är en otroligt trög start på Barnen som gör att vi får kämpa oss igenom en stor del av första akten innan det på riktigt börjar tända till, enbart tack vare skådespelarinsatserna och deras tighta sammanhållning och kemi. I andra akten tar det fart ordentligt och det finns en suggestiv känsla som ligger över en balansgång kring vem som gjort vad, och vem som känner vad. Jag gillar framförallt Astrid Assefas Hazel som spelas med precision och eftertänksamhet men samtidigt en humoristisk ton och ett djup som sällan ses, även gällande professionella uppsättningar. 4 / 5 vattenglas MANUS: Det är väl här egentligen det allra största problemet ligger. Det är babbligt, rörigt och det finns inget fokus på vilken av vägarna som de ska gå i manuset. Dramatikern Lucy Kirkwood har blivit hyllad just på grund av detta manus och då blir jag osäker och orolig på om det är någonting som har gått fullständigt förlorat i översättningen. För bra är det faktiskt inte. Och verkligen inte värdigt att bli nominerad till bästa pjäs i två stora länder. Trots att jag läst flera gånger vad pjäsen handlar om så har jag fortfarande svårt att greppa vad som är den röda tråden. Är det ett triangeldrama? En kärnvapenkatastrof? Ett äktenskap i förfall? Det som ytterligare stör mig är faktumet att ingenting blir uppklarat. Vi lämnas med ett öppet slut som är otroligt irriterande och en käftsmäll av otillfredsställdhet för oss i publiken. Jag känner mig åter igen: snuvad. 1 / 5 vattenglas KOSTYM/SCENOGRAFI: Det är tre skådespelare på scen under föreställningens cirka 1 timme och 45 minuter. Det blir därför väldigt lätt enformigt med samma sorts kläder under en så pass lång tid. Det hade varit fullt möjligt för att få det att leva upp lite grann, speciellt när de ska dansa loss i tredje akten. En fjäderboa eller glittrig hatt hade lyft hela stämningen i salongen. Jag väljer att putta ihop kostym och scenografi i en och samma kolumn eftersom det är någonting som denna gång glider ihop med varandra och är oföränderligt från början till slut. Vi befinner oss hela tiden i samma rum: i det lilla vardagsrummet/köket där strömmen aldrig verkar fungera – även om detta är någonting jag inte inser förrän i slutet när en av karaktärerna påpekar att “nu, nu funkar strömmen!”. Men scenografin i sig är likaså oföränderlig och ganska stram och stel och i grund och botten oinspirerande. 1 / 5 vattenglas REGI: Jag är ju fortfarande så otroligt förvirrad över faktumet att pjäsen blivit hyllad och blir därför osäker på om det isåfall är att problemet ligger hos regin. Det skulle även förklara den otroliga långa startsträckan och scenografin/kostymen som förblir densamma genom föreställningens gång. Men, regin är välarbetad kring skådespelarna och deras interagerande med varandra och det är åter igen där som pjäsen lyfter och blir sevärd. 3 / 5 vattenglas Avslutningsvis så är jag fortsatt kluven till om jag rekommenderar den eller inte. Den har sina ljusglimtar, men för det mesta så är det lika mörkt som under ett strömavbrott. I SIN HELHET BLIR DET 2 / 5 VATTENGLAS. SÅHÄR SKRIVER RIKSTEATERN SJÄLVA: Barnen – Drama, kärlek och intriger i Hem till gården-anda En katastrof har inträffat och det pensionerade paret Robin och Hazel bor inte kvar hemma längre. De har varit tvungna att flytta till en lånad liten stuga på den engelska östkusten utanför strålningsområdet. Dagarna ägnar de åt till att försöka upprätthålla en slags vardag, säkra maten de äter. Elen fungerar bara någon timme åt gången. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter 38 år? Vad vill hon egentligen? Rose har ett ärende, ett ärende som åtminstone hon inte tänker smita ifrån. Det blir ett laddat möte, hemligheter avslöjas och tidigare handlingar har fått konsekvenser. Kanske finns det fortfarande möjligheter att korrigera misstag som har gjorts. En rapp och smart pjäs av den unga hyllade brittiske dramatikern Lucy Kirkwood. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. För regi står Karin Enberg som tidigare regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Omslagsbild: Pressbild, foto: Sören Vilks. Skriven av: EliSophie Andrée Previous Next

Äntligen är avsnitt 8 här och vi firar detta med ett specialavsnitt. Vi intervjuar och diskuterar den supercoola gruppen Lovefuckers. Spelar gör som vanligt Flocken. < Back AVSNITT 8 – SPECIALAVSNITT: LOVEFUCKERS Äntligen är avsnitt 8 här och vi firar detta med ett specialavsnitt. Vi intervjuar och diskuterar den supercoola gruppen Lovefuckers. Spelar gör som vanligt Flocken. Previous Next AVSNITT 8 – SPECIALAVSNITT: LOVEFUCKERS Artist Name 00:00 / 33:59

Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. < Back AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. Previous Next AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Artist Name 00:00 / 44:01

Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. < Back 1:4 – JETZT BIENNALAR Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. Teasers: - Lars Ring berättar om sitt intensiva hat. - Farnaz Arbabi ger oss överlevnadstips. - Nils Poletti om att spela för branschen. Inklippta människor: Mario Castro Sepulveda (marknadsförare Teater 23), America Vera-Zavala (dramatiker), Elin Collmo (producent, Teater Sláva), Nils Poletti (konstnärlig ledare, Turteatern), Benedikte Esperi (dansare), Johan Häggblom (inspicient, Göteborgs Stadsteater), Lars Ring (teaterkritiker, SvD), Moa Backman (dramatiker), Logi Tulinius (skådespelare), Farnaz Arbabi (konstnärlig ledare, Unga klara Previous Next 1:4 – JETZT BIENNALAR Artist Name 00:00 / 1:02:13