Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. < Back ETT LÅNGSAMT MUSIKSTYCKE BAKLÄNGES Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. “SUGGESTIVT OCH MÖRKT. DET ÄR BÅDE DESS STYRKA OCH STÖRSTA SVAGHET” REIKA XAPPOLA FARMAN, JURYMEDLEM, HAR SETT KOREOGRAFEN JEFTA VAN DINTHERS DARK FIELD ANALYSIS PÅ GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Inför festivalen fastnade jag rätt så snabbt för Dark Field Analysis. Inte för att två nakna män illustrerade programbladets omslag utan då föreställningen beskrevs som en “thriller”. Hösten är på väg in och jag och min vän Emelie Leriche som gick och tittade var nyfikna på vad koreografen Jefta van Dinther, som uppmärksammats rejält senaste åren, skulle hitta på. Föreställningen hade sålt slut två dagar innan och jag fick en stol i sista sekund och recensionen var räddad. I foajén var det många förväntansfulla blickar och en bra blandning av människor. Efter en liten presentation, där vi bland annat fick reda på exakt antal minuter föreställning skulle ta, fick vi gå in till den mörka salen. RUMMET EKADE FRAMTID Runt den kvadratiska scenen sitter publiken och i mitten betraktar vi en sjukhusgrön matta. Bra ljus tänkte jag omedelbart då det totalt fokuserar publikens uppmärksamhet på scenen. Scenens upplägg förde direkt tankarna till en framtida operationssal med två försöksmänniskor. Någonstans lite utanför mitten på mattan satt två nakna män. Jag ändrar mig och säger två kroppar, inte för att vara politiskt korrekt utan då det var två kroppar som inte hade något tydligt gestaltat maskulint eller feminint över sig. Det började med en lång tystnad. Sedan långa långsamma meningar av rörelser där kropparna tar lång tid på sig att tala. Inga snabba kroppsrörelser utan ett iskallt mörker som faller rakt ner på de två kropparna. What are you thinking ? ”What is your fist memory” var det första jag hörde, kropparnas första kommunikation sattes igång och jag förväntade mig inte dessa ord och tänkte direkt: Ge mig ingen nostalgi, jag orkar inte. Men föreställning var raka motsatsen. Allt med rummet ekade nämligen framtid. INGET SEXUELLT ÖVER DEN NAKNA HUDENS MÖTEN Efter ett par minuter har ljussättning, ljud och rörelser gjort betraktaren till en naturlig del av rummet. Man börjar smälta in. En av dansarna ställer frågor nyfiket och naivt till den andra, som jag tänker har levt lite längre eller funnits till på den gröna sjukhusmattan i en längre tid. Den yngre ber den äldre att öppna munnen, precis som doktorn ber patienten vid ett sjukhusbesök. Referenser till Apornas planet dyker upp i huvudet tillsammans med associationer till bakterier, halsont och streptokocker. Men ljudet “aaaaa” som doktorn brukar utstöta kommer inte. Det blir en tyst undersökning. ”I only remember the pregnant silence and the slow motions kind of sensation” Statisk kroppskontakt, inget sexuellt över den nakna hudens möten men väldigt intimt, den ena kroppen, den lite nyare kroppens rörelser är mer statisk, den äldre som rör sig mjukare. Den mjukas rörelser visar på att han fått mer övning i livet. Den kroppen har även mer svar på den nyare kroppens frågor. Jag slutar att lyssna på vad det är dom säger och min uppmärksamhet fångas, äntligen mer rörelser. Fram tills nu har det gått långsamt, det kändes som ett långsamt musikstycke som går ännu långsammare baklänges. ”Were you bleeding? ” ”have you seen the inside of a body” Nu pratar vi. Men vad är det vi pratar om? Jag har sett första säsongen av West World. Tv-serien med Anthony Hopkins och robotmänniskor som skapats i labb och sen sätts i Westernmiljö. Dark Field Analysis är inte i en Westernmiljö utan lutar mer åt labbet och sjukhusets miljöer – vilket visserligen även förekommer i West World. I ett labb kan allt kännas sterilt och redan bestämt. Rummet vi satt i kändes väldigt bestämt och jag kunde inte sluta tänka på det. Olika rörelser utsattes för Iika mängd ljus där skuggorna fick flera liv samtidigt som musiken gick på. Dansarna höll monologliknande tal mot publiken men inte till publiken, vi betraktar labbråttorna. Jag föreställer mig att mellan mig och kropparna finns ett glasfönster och att jag långsamt börjar att trycka mitt ansikte mot glaset. ”Life cracks open” Detta börjar kännas som ett stycke som kommer att påverka mig på något sätt. Ville jag ha mer eller blev jag uttråkad, jag kunde inte avgöra. 30 min hade förflutit och jag väntade och ville förstå. Vill jag ha mer eller borde jag bara gå nu? Musiken går på , surr och snabba frekvenser. Och varför börjar den ena mima till texten i låten tittandes ner på mattan? Här tappar de bort mig en aning. EN KÄMPIG VÄNTAN Upplevelsen saknar enhetlig berättarform och jag börjar acceptera jag inte inte kommer få några direkta svar utan det får komma vid ett senare tillfälle. En del av oss kan i ett sådant läge uppleva oss exkluderade: är detta koreografen och dansarnas självupptagenhet som spelar oss ett spratt? Föreställningens höjdpunkt var när allt släcktes ner, totalt mörker och vissa reste sig upp och gick – kanske för att de var rädda eller för att de fått nog. Ett skönt drag från koreografen och jag fick vila lite i väntan på akt två. Akt två var födseln. Väldigt vackert men hela väntan dit var aningen för kämpig. För mycket text och för mycket väntan. Ljusspelet gick tillbaka mot grönt, och i operationssalen är det snart allt färdigställt och efter 50 minuter reser den ena sig upp på två ben. Endast då slog det mig att allt varit på golvet fram tills denna stund. Stela statiska steg avlutar stycket i diagonal och vi ser kropparna in i minsta rörelse med en kroppslig kontroll och det är häftigt att se en kropp i kontakt med sig själv. Juan Pablo Caramas rörelser får mig att tänka på hur det känns att känna till varje muskel och hur den ska bete sig med att sträva uppåt långsamt, det är kroppskonst. Dark Field Analysis är ambitiöst och avancerat. Suggestivt och mörkt. Det är både dess styrka och största svaghet. Som besökare tappas man bort under resans gång. Man väntar på förlösning men möts av starka och rätt förvirrande intryck. Vissa kommer älska det. Andra kommer bara resa sig och gå. Kisar man riktigt hårt så når man kanske insikt och ett högre tillstånd av föreställningen. Undertecknad blev mest utmattad. Men det är ju en känsla det med. DARK FIELS ANALYSIS Backa teater Göteborgs dans- och teaterfestival 2018 Koreograf: Jefta Van DintherDansare: Juan Pablo Cámara och Roger Reyner Sala Ljusdesign: Minna Tiikkainen Foto: Ben Mergelsberg, bilden är beskuren. Skriven av: Reika Xappola Farman Previous Next

Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. < Back MED LIMMET SOM VAPEN Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. “EN ENSAM GERILLASOLDAT FRÅN THE GLUEUNIVERSE MED LIMMET SOM VAPEN.”JULIA HAGSTRÖM HAR SETT LIMMERSKAN OCH THE GLUE MOVEMENT – ETT LABORATORIUM FÖR LIM-EXPERIMENT OCH ANDRA FORMER AV POESI BAKOM NERDRAGNA PERSIENNER PÅ MALMÖ DOCKTEATER. ”Limmerskan är ett tidsfördriv, en flykt, en lek, en längtan, en livlina, en möjlighet till ett annat varande”. Så beskriver upphovsmakerskan, skådespelaren och konstnären Ellen Norlund, sitt alter-ego: Limmerskan. Det är en slags bisarr sägen jag har bevittnat på Malmö Dockteater. ”En föreställning, en installation, ett fanzine, ett rum för sökandet efter de förlorande delarna och närstudier av stelnande limbubblor”, som den beskrivs i pamfletten jag får i entrén. En aria utan ackompanjemang inleder föreställningen. Efterföljande är ett fysiskt och metaforiskt kollage i berättelseform i mixed media-format. Det är ett skickligt hanterande av ljud, ljus och bild som skapar en surrealistisk resa i ett undermedvetet landskap. En detaljrik och poetisk (mar)dröms-värld. Norlund beskriver i pamfletten hur Limmerskan kom till i samband med en tid full av sorg och rådlöshet. Hon försökte dra sig till minnes de situationer då hon senast känt sig hel och närvarande, i kontakt med sin omvärld. Ett minne från mellanstadiet var det första hon kom att tänka på – minnet av pysslandet med RX-lim. Bakom stundom svart som barnslig humor, finns en självklar skörhet hos Limmerskan – ”Dotter till de tiotusen Limmerskorna”. Föreställningen är genomgående präglad av en mångbottnad sorgsenhet och melankoli. Porträtten på Limmerskan påminner mig om de på Lydia Hearst som kidnappades av Symbiotiska befrielsearmén på 70-talet. Med en oresonlighet i blicken och RX-flaskan i handen, är hon som en ensam (något autistisk), gerillasoldat från The Glueuniverse med limmet som vapen. I pamfletten beskrivs Limmerskan som ”ett skugg-jag som skapat sitt eget universum där hon relaterar allt till lim och lagning.” Ett experimenterande med ”lim som material och lagning som livs-strategi.” Rummet i dockteaterns lokaler är i sig en installation indelat i olika sektioner. I en del finns lappar och dokument med kryptiska små budskap, anteckningar och olika slags utdrag uppsatta på väggarna. Där hänger också hörlurar som spelar en slags bakgrundsmusik till texterna och bilderna. Krossade och trasiga objekt som lagats med lim ligger utspridda i hela rummet. Under åskådarplatserna finns tre krypin där man hittar Limmerskans anteckningsböcker och fanzines. Även här finns hörlurar man kan lyssna på musik i. Norlund beskriver verket som en närstudie i ensamhet, självvald som ofrivillig. ”Ett alternativt ihopsättande av den inre och den yttre verkligheten”. Omslagsfoto: Gabriel Flores Jair Skriven av: Julia Hagström Previous Next

Vi bjuder på teaterskvaller och känslostormar. Det skälver om gbg stadsteater och dessutom har vi haffat eldkonstgruppen Flams. < Back AVSNITT 24 – FLAMS OCH STOFILER Vi bjuder på teaterskvaller och känslostormar. Det skälver om gbg stadsteater och dessutom har vi haffat eldkonstgruppen Flams. Previous Next AVSNITT 24 – FLAMS OCH STOFILER Artist Name 00:00 / 45:21

Avsnitt 11 av Teater Nu:s podcast finns nu på internät. Vi ger er bland annat en smutt av Indien, snack om teatergruppen Gruppens senaste föreställning plus att Matilda lär oss ett nytt ord. < Back AVSNITT 11 – INDIENSAMPLES, RUINPORR OCH ONDA KVINNOR Avsnitt 11 av Teater Nu:s podcast finns nu på internät. Vi ger er bland annat en smutt av Indien, snack om teatergruppen Gruppens senaste föreställning plus att Matilda lär oss ett nytt ord. Previous Next AVSNITT 11 – INDIENSAMPLES, RUINPORR OCH ONDA KVINNOR Artist Name 00:00 / 41:10

Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. < Back ”VI ÄR VIKTIGA. VI KAN FÖRÄNDRA. VI GÖR DET IHOP.” Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. ERIKA INGELSSON PRATAR MED ELIN SÖDERQUIST OCH NINA HABER FRÅN GRUPPEN OM KONSTNÄRLIG UTVECKLING, NORMKRITISK SCENKONST, TALKÖRER OCH TRYGGA RUM. Jag träffar två tredjedelar av den hyllade teatergruppen Gruppen på en workshop och efteråt slår vi oss ned för en pratstund. Det är kväll, klockan är snart tio på kvällen men Elin Söderquist och Nina Haber verkar inte ha några problem att stanna kvar ett slag för att jag ska få stilla min nyfikenhet kring hur en egentligen bär sig åt för göra feministisk och normkritisk scenkonst – något som jag tycker att de är experter på. När jag frågar hur de har utvecklats som grupp sedan de började 2011 berättar Nina att de blivit bättre på att ta pauser och veta när de är hungriga. Hon säger också att de med tiden blivit bättre på regissera varandra – och att säga ifrån när de gör varandra ledsna. Jag tänker att det nog faktiskt är det bästa receptet på framgång: Mat och rak kommunikation; Ja, det är nog bra grundförutsättningar för vilket grupparbete som helst. Elin spinner vidare: ”Jag tänker att vi också utvecklat vår estetik ganska mycket, alltså det första vi gjorde var en alternativ julcabarét som var…” Hon skrattar till och verkar söka efter det rätta ordet. ”Rolig. Men mycket har ju hänt sedan dess. Talkörer är till exempel något som vuxit fram succesivt och väcktes när vi gjorde en gatuföreställning. Och när vi gjort klubbspelningar är det ju svårt att prata så då har vi jobbat mer på de fysiska uttrycken och det har blivit mer dans.” Nina tillägger: ”Sedan tycker jag att vi blir smartare för varje projekt. Vi ser oss som en tankesmedja som vidareutbildar oss tillsammans. Inför Gruppen kartlägger den svenska teatern lärde vi oss jättemycket om funkofobi och funkfrågor och nu inför vårt nästa projekt läser vi mycket om postkolonialism och rasism.” De berättar också om att de gjort en radioteater med fokus på nationalism där de också kom in på rasism och Nina konstaterar med ett skratt: ”Den var ju en annorlunda föreställning för oss där vi bestämde oss för att testa att ta det lugnt. Så kan man fråga sig hur mycket vi lyckades, för att vi är så väldigt förtjusta i fart men vi utmanade oss och försökte även att inte tala så mycket i kör, som vi också är väldigt förtjusta i.” Jag tar en klunk vatten och tänker att uttrycket kill your darlings kanske inte alls är ett så dumt påfund för de som vill växa i sitt konstutövande. De tillägger att de varierar andelen rena ”faktascener” med mer rena ”spelscener” och beskriver deras föreställning Gruppen och Herrarna närmast som en föreläsning späckad med akademisk text. Båda får sedan något pillemariskt i blicken när de berättar att de i deras kommande projekt kör ”full on” med fakta igen då det ska handla om ekonomi. Jag slås av att jag aldrig har blivit så exalterad och nyfiken av att någon för ekonomi på tal. När jag frågar hur de tänker kring att arbeta med tunga ämnen som rasism och funkofobi där de själva tillhör normen och inte drabbas blir de med ens eftertänksamma och Nina säger: ”Det är svårt, känsligt, läskigt. Och vi ser till att knyta till oss människor med erfarenhet och som lär oss. Sedan var det ju inte som att vi inte visste, men det slog oss ganska hårt för kanske fyra år sedan, att vi är verkligen… vita”. Elin nickar och fyller i: ”Bianca (Kronlöf, reds amn) är lite mindre vit men kan läsas som vit och vi alla har någon slags medelklassbakgrund. Vad gör det? Vi försöker verkligen rannsaka oss själva”. De uppger sedan att de tackar nej till scener som inte är tillgängliga och att deras senaste projekt både har syn- och hörseltolkats. Angående funkfrågan tillägger Elin att de kände att ”läget var så akut, att förändringen måste börja” men att de också hoppas på att fler med erfarenhet ska komma och ta över teaterscenen. Jag kan inte göra något annat än att hålla med… Hur många gånger har en till exempel sett en rullstolsburen skådespelare i en klassisk Dramaten-uppsättning? Varför ses egentligen bara (den vita) normkroppen som det intressanta och representativa? Sedan kommer vi till den frågan vars svar jag nästan är mest nyfiken på det då det är något jag funderat en del på: Det här med att predika för de redan frälsta. Gruppen har en stor fanbase av en skara redan invigda feminister och antirasister, och många är politiskt aktiva och samhällsengagerade. Men hur går det egentligen med att nå utanför den så kallade PK-klicken? Nina svarar direkt och utan tvekan: ”I vissa klickar har vi blivit en grej och dom rummen måste få finnas. Det måste få finnas scenkonst som är snäll, intressant, politisk. En trygg plats där vi vet att ingen plötsligt kommer bli våldtagen på scen, eller att det kommer vara rasistiska pjäser. Dom rummen måste få finnas och det finns nästan inga.” Hon tittar rakt på mig. ”Vi måste vara ett sånt rum, vi skapar det då”. Elin lägger till att de är väldigt intresserade av de redan frälsta och att de ska orka utföra sin aktivism på sina arbetsplatser och i sina sammanhang. Jag kommer på mig själv att bli lättad över deras svar – att det faktiskt är okej med föreställningar där målet kanske inte är övertyga och utbilda en publik utan också att peppa de som redan tar debatten, de som redan vill och försöker åstadkomma en förändring. Nina reflekterar kring att de såklart hoppas att de kan nå ut även till andra, men att risken för att bli behagsjuka och oroliga skulle öka om de skulle försöka passa alla. Och jag tänker tillbaka på de gånger jag själv försökt med denna omöjliga uppgift och hur mycket ångest det leder till och hur lite kreativitet som föds ur detta tankesätt. Slutligen måste jag givetvis be om lite konkreta tips om hur en på bästa sätt kickar igång en normkritisk frigrupp och får bland annat tips om boken ”Större än såhär: Tankar för en genusnyfiken gestaltning”. Men också att våga ta hjälp av varandra – att höra av sig till andra som en beundrar och be om råd. De understryker vikten av att stötta varandra och inte skapa läger emellan olika frigrupper som alla jobbar mot samma mål. Och Nina sammanfattar det med orden: ”Vi är viktiga. Vi kan förändra. Vi gör det ihop”. Sedan går vi tillsammans mot tågstationen i decembermörkret för att sedan skiljas åt. Jag känner mig mer upplyft och upplyst än på länge. Omslagsfoto: Agnes Söderquist Skriven av: Erika Böös Previous Next

Pressbilder och presstext finns till våra aktuella händelser. Ta också del av recensioner och artiklar kring Teater Nus repertoar och Boy konsthalls utställningar. Pressinformation och bilder Presskontakt Sara Östebro sara@teaternu.se ARTIKLAR OCH RECENSIONER Amy gör smuts till konst: ”En motståndskraft” Artikel om utställningen med Amy Rondahl, Annonsmarkna'n 2026. Måleriet fick Alex att hitta hem Artikel om utställningen med Alex Gullberg, Annonsmarkna'n 2025. Snillrikt Konstnär inspireras av vetenskap och det ockulta Recension av utställning med Evelina Dovsten. Borås Tidning, 2024. Skulptur hos Boy - en del av biennalen Craft Days Artikel i Borås Tidning om utställningen med Göran Kling. 2024 Kärlek i migrationens namn – gripande poesi i Boy konsthall Artikel kring utställningen "Deras hår glänste i solen" med Alva Qi Törnqvist. Annonsmarkna'n, 2024. Gallerister prisas för att ha satt Bollebygd på den kulturella kartan Artikel kring årets kulturstipendiater i Bollebygds kommun, Annonsmarkna'n 2023. Betraktelsebilder att sjunka in i Recension av utställningen "A Flock of Planets" med konstnären Marianne Vlaschits, Borås Tidning 2023 Från extremist till queerperson – nu omfamnar Mamdouh livet Artikel kring utställning i samarbete med KulturUngdom, Annonsmarkna'n 2023 Recension Rörelsen i Göteborgs Posten Det är genomtänkt, noggrant regisserat och spelat med finess. Teater Nu visar att teatern lever i omsorgen om detaljerna, skriver Mikaela Blomqvist. Ronja Svedmark imponerar i premiären av ”Rörelsen” i Bollebygd Recension av föreställningen Rörelsen i Borås Tidning, 2023. Mycket puls när spioner intog La Familia Artikel kring föreställningen Rörelsen, Annonsmarkna'n 2023 Han vill få oss att se magin Artikel kring utställningen ”Små Saker Som Håller Ondskan Borta” med John Salquist, Annonsmarkna'n 2022 Med kärlek till naturen – här blir hår och regnvatten konst Artikel kring utställning med residenskonstnären Beatrice Alvestad Lopez, Annonsmarkna'n 2022. Teater Nu gör scenkonst på Ålgården Artikel i Borås Tidning i samband med föreställningen Ett eget rum // Apartment 2021. I leran möter historien framtiden Artikel kring utställning i samband med GIBCA extended i Annonsmarkna'n 2021. Här möter konsten vetenskapen Artikel kring utställning under GIBCA extended 2021, Annonsmarkna'n. PRESSRÖSTER RÖRELSEN 2023 Borås Tidning ”En teaterupplevelse man inte bör missa om man är det minsta intresserad av scenkonst” Läs recensionen Göteborgs Posten ”Teater Nu visar att teatern lever i omsorgen av detaljerna” Läs recensionen Annonsmarknad Intervju och reportage från premiären Läs här

Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. < Back FOKUS INSTÄLLT PÅ NYSKRIVEN DRAMATIK Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. DRAMALABBET SÄTTER DEN NYA DRAMATIKEN I CENTRUM – NÅGOT SOM FICK MINNA KARLSSON ATT KONTAKTA SARA ARRHUSIUS FÖR ATT PRATA OM RUM FÖR OFÄRDIG TEXT OCH HUR MAN KAN MÖJLIGGÖRA FÖR FRAMTIDENS SVENSKA DRAMATIKER.Dramalabbet är en mobil scen och ett öppet dramaturgiat i Stockholm, unik för sitt fokus på ny svensk dramatik. Där arbetar Sara Arrhusius som en av sju dramaturger. Sedan starten 1998 har Dramalabbet haft 70 urpremiärer, den allra senaste är Katten av Erika Lindahl – en magisk- realistisk pjäs om ett bostadskollektiv som spårar ur. Sara delar med sig till Scenkonstguiden om sina tankar om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. Sara Arrhusius beskriver Dramalabbets dramaturgiat som ett gäng eldsjälar som brinner för ny dramatik, utanför konventionen. Dramaturgiatet utgör en viktig plantskola för dramatiker, eftersom de är en av få dramaturgiat i Sverige, om inte det enda, som tar oetablerade dramatiker på allvar och erbjuder dem stöttning i skrivprocessen. Dramaturgiatet läser alla manus de får in, och får en bra känsla för vad som skrivs just nu i Sverige – vilket enligt Sara är en salig blandning av höger och vänster, högt och lågt, absurt, komik och politik: “Roligast är att få in manus som fortfarande är i process, som vi kan ringa in och utveckla tillsammans med dramatikern.” Förutom att ge respons på manus väljer dramaturgiatet även ut texter till readingserien Färskpressat, där nyskriven dramatik får utvecklas i möte med skådespelare och publik. Mötesplatser för ofärdig text är något Sara efterfrågar mer av. Textsamtal och respons är enligt henne svårt att få tillgång till utanför en utbildningskontext: “Där är folkhögskolorna och utbildningarna i kreativt skrivande jätteviktiga.” Dessa skolor utgör enligt Sara ett viktigt trappsteg för skrivande människor, men hon menar att tröskeln kan kännas hög: “Jag kommer ihåg när jag var tjugofyra och blev helt överlycklig när jag hade kommit in på Biskops-Arnö, det är så svårt att komma in.” Sara önskar att det startades fler öppna organisationer som Dramalabbet, som tar emot text och erbjuder ett tryggt rum för feedback och bollande av idéer. Utan rum för respons är det enligt Sara lätt att gapet blir för stort mellan att sitta ensam i sin skrivkammare och att våga skicka in ett manus till en institution: “Får man feedback då, eller har man sabbat hela sin yrkeskarriär om man skicker in något som är skit? Det finns en rädsla att blotta sig för tidigt.” För Sara dröjde det tjugofem år, och erfarenheten av en skrivarlinje, innan hon insåg hur omfattande en manusprocess är. Därför ser hon ett behov av att öka medvetenheten om dramatiskt skrivande hos yngre, särskilt eftersom hon anser att manusförfattare är ett växande yrke. “Att introducera dramatiskt skrivande redan på högstadiet eller ännu tidigare vore fantastiskt.” Samtidigt behöver institutioner som Dramaten och de konstnärliga högskolorna tänka mer på att sprida kunskap om branschen, anser Sara. För henne har scenkonsten alltid känts svår och oåtkomlig: – Om man inte kommer från en familj som har ett visst kulturellt kapital så är det svårt att förstå sig på kultursektorn och de olika yrkesroller som existerar där – vad gör en dramatiker? Det finns en grundläggande luddighet över vad kultur är, hur det skapas och vilken profession som ligger bakom. Av institutionerna efterfrågar Sara även fler diskussioner om rekrytering och om hur institutionerna själva kan möjliggöra för en större mångfald och representation – vilket enligt Sara behövs för att få in fler perspektiv och mer kunskap i branschen. Dramalabbets egen diskussion om att möjliggöra för en ökad mångfald av röster har resulterat i deras Satellit-verksamhet. Den tar formen av sommarkurser i dramatiskt berättande och teater, som sker i samarbete med kulturaktörer och skrivande personer i Stockholms ytterområden – bland annat i Kista och Jordbro. Under tre veckor får gymnasieungdomar möjlighet att prova och experimentera sig fram till en text som sedan framförs framför publik. Dramalabbet hjälper på så sätt till att avmystifiera scenkonsten, och dela med sig av verktyg för fortsatt skapande på egen hand. Innan Sara blev en del av Dramalabbet levde hon några år i Mumbai i Indien. Där kom hon att upptäcka ett annat rum för skrivande – öppna poesi-kvällar – där hela kvarter samlas och delar med sig av sina dikter i en varm och opretentiös stämning: “Man samlas en afton och så delar man. Det inspirerades jag jättemycket av.” Sara berättar även att det i Indien finns en lång tradition av muntligt berättande, och att mycket text skrivs just för att framföras. Texterna talar direkt till åhörarna, och får direkt respons. De öppna poesi-kvällarna är något som Sara gärna skulle se i Sverige också. “Det vore så fantastiskt att skapa såna tillfällen.” Omslagsbild: Pressbild Katten. Skriven av: Minna Karlsson Previous Next

Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. < Back MONEY FOR NOTHING Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP HAR SETT MEPHISTO PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER, OCH BLEV SÅ FRUSTRERAD ATT HON UPPFANN ETT NY RECENSIONSFORM FÖR 2010-TALET. VI FÅR EN SATIRISK OCH HUMORISTISK REFLEKTION – HELT UTAN CENSUR. Refrängen till Darins hitlåt från 2005 rör sig i huvudet när jag den tjugonde september går ut genom Göteborgs Stadsteaters huvudingång. Strax innan nio på kvällen. “Money for nothing, money for nothing”, en känsla som kommer till mig ofta i den här byggnaden. Andra akten av kvällens Mephisto har precis börjat spelas på stora scen. Huvudrollen Hendrik Höfgren, den i första akten unga, vänsterpolitiskt engagerade skådespelaren har gift sig och åldrats något. Nazisterna och Adolf Hitler har vunnit valet och 20-tal har blivit 30-tal i Berlin. Hendrik utses till teaterchef för Berlins teaterar; en drömposition, om det inte hade varit för att arbetsgivaren är den nationalsocialistiska staten. Det här innebär ett val för Hendrik, mellan moraliska principer och sitt eget egos vilja till storhet. Klaus Manns roman iscensätts den här gången i regi av Pontus Stenshäll, i nära samarbete med Stadsteaterns nya fräcka skitstora projektorsskärm, placerad i stora scenens fond. När jag lämnar Stadsteatern den här kvällen, efter att ha sett den en och en halv timme långa första akten av Mephisto, så gör jag det för att jag kände att jag hellre ville “komma i säng i tid” än att ägna en dryg timme till av mitt liv åt detta. Jag kände också att nu är det fanihelvete så jävlarimig nog på att Stadsteatern tar sin budget och lägger på sådana här nonchalant genomarbetade, intetsägande och förvirrade produktioner när DET FINNS TUSEN OCH ÅTER TUSEN frigrupper i Göteborg som hade gjort SÅ mycket bättre och intressantare saker för de här pengarna. Och gjort det fullt ut, inte bara “tillräckligt” för att det ska få benämnas som färdigt. “Money for nothing, money for nothing…”. Det var min känsla. Men nu såg jag ju endast halva Mephisto, så för att inte verka helt oresonlig i min kritik har jag tagit in en klasskamrat till mig på Nordiska Teaterskolan, som stannade kvar även under akt två, att bolla min upplevelse med. Så kära läsare, möt Elsa Carlsson: Hej Elsa! Hej, hej. Ska vi lite snabbt bara komma på några anledningar till varför vi inte borde tas på allvar i våra åsikter kring den här pjäsen? Nu ska jag vara pretentiös här, nej men du får censurera mig. Vi är ju unga, det är väl en relevant sak. Sen är det väl för att vi är tjejer då. Eller borde? Aha, jag trodde du frågade varför inte kommer tas på allvar! Borde… För att vi inte har koll typ! Vi vet ju inte så mycket. Enligt vissa äldre människor så vet vi ju ingenting. Vi har ju inte så mycket livserfarenhet. Sen kan det ju ligga någonting i att vi båda egentligen tycker samma sak om föreställningen. Det kan ju bli att en eldar påvarandra och hamnar en bit bort ifrån verkligheten om en inte är självkritisk. Javisst. Både du och jag har ju kollat på mycket teater, och ett brett spektrum av olika slags teater dessutom, borde inte det vara en merit i det här fallet? Ja alltså jag känner ju mig kvalificerad. Vafan, vi borde tas på allvar. Vi är ju unga, vi har ett annat perspektiv. Än vilka? De andra. Pontus Stenshäll. Nej haha, censurera mig. Censurera mig! Haha, de andra = något slags “kulturetablissemang”? Ja! Det blir ju intressant att fråga oss, som inte är en del av det där. Vi är ju varken verksamma kulturskribenter eller etablerade regissörer, eller så. Men ändå intresserade och tar del av teater; vi är ju del av publiken liksom. Vår åsikt är superrelevant. Tack! Över till själva föreställningen då; vilken riktning tog den här specifika tolkningen? Pontus Stenshäll har väl försökt dra in den i vår samtid, tror jag. Men man kommer fan inte ihåg, det är ett jävla brus. Nej men, riktningen är väl att ha vill ta in den i dagens samhälle med tanke på SD och de nationalistiska rörelserna i Europa och Sverige som finns på liknande sätt idag som när Mephisto utspelar sig. Det ANTAR jag i alla fall måste ha varit tanken. Men fanns det någon tydlig parallell till samtiden i själva föreställningen då? Utöver att Stadsteatern i sin marknadsföring beskriver Mephisto som “brinnande aktuell”, och det går att dra den slutsatsen själv utifrån den samhälleliga kontexten? Nej, inte direkt. Jag tyckte inte det gick fram i själva föreställningen. Man ska inte behöva läsa en pjäs/läsa på om en pjäs/läsa recensioner av en pjäs innan man går och ser den för att förstå. Jag kände inte ens att jag förstod helt när jag satt där. Det här med att behöva vara intellektuell hela jävla tiden? Och så ska man behöva känna någon slags skam över att man inte förstår, som om man därför är korkad? Nej, det där är exkluderande teater. Det hade ju klickat för ALLA där inne vad de menar med att sätta upp just Mephisto, just nu, om de hade haft så mycket som EN tydlig referens till dagens samhälle. OCH gjort den mer intressant. Ca 80% av handlingen utspelade sig inte på scenen, utan i kulisserna och övriga byggnaden, genom att en fotograf med filmkamera följde efter skådespelarna och detta sedan projicerades på deras nya fräscha (gigantiska) bakgrundsskärm. För mig bidrog detta till känslan av splittring och förvirring kring både koncept och handling – hur kände du? Absolut. Jag tyckte att de kunde använt sig av det medlet, kan bli skitsnyggt det där med att filma i kombination med scenteater, men det blev för mycket av den varan. Det tillförde inte heller så mycket till storyn, sättet de gjorde det på. Shaky-cam och lite hemmagjord känsla. Nej, det hade behövts lite mer stöd för det där i själva innehållet för att en skulle fatta varför det gjorde ett sådant val i utförandet. I övrigt med scenografi och scenografiska lösningar då? Det var inte så mycket som tillförde något i scenografisk väg, och den kändes absolut inte enhetlig eller följsam, eller logisk. Jag förstår varför de ville göra den här produktionen på stora scenen; “storsatsning” osv, men nu blev det också i och med fokuset på filminslagen bara så mycket rumsligt space som de inte utyttjade. Det var ju bara för skärmens skull då. Om de hade gjort den mer på scen, och på Studion så hade de behövt tänka mer på vissa scener och då hade den kanske känts mer sammanfogad och blivit bättre. Just för att de hade behövt skippa vissa tekniska val som skärmen och att göra saker långt bort. Jag håller med, tycker även att de hade kunnat korta ner den nämnvärt; det hade bidragit till mer tydlighet i handlingen. Men du, uppsättningen har ju trots allt fått strålande recensioner; DNs recensent upplevde den exempelvis som en triumf för Pontus Stenshäll. Vad tyckte du om regin i övrigt, “triumferar” Stenshäll enligt dig? Det var som att det hade klickat för vissa skådespelare och inte för andra regimässigt. Till exempel han som hade lite musikalkänsla över sig, Jesper Söderblom som spelar dramatikern Sebastian Brückner (som även hade någon slags konferencier-roll genom föreställningen); det var uppenbart att han hade någon tanke med att vara lite “mycket”, han hade anpassat sitt skådespeleri till föreställningens karaktär och sedan gått in för att spela det så. Problemet var ju att en stor del av ensemblen inte hade gjort det, slash att alla gjorde det på väldigt olika sätt. Stenhäll triumferade INTE just på grund av att större delen av ensemblen inte visste vad de gjorde där. Precis; då har han ju inte lyckats förmedla sin vision, vilket lite bäddar för kaos oavsett hur bra den visionen är. Men till huvudrollen då; vad tror du att Kulturbloggens skribent menade när hen skrev att Fredrik Evers, som spelar Höfgren, “gnistrade”? Hahaha. Ja du. *Stoppar in en snus*. Gnistra är väl det man gör när man har “fattat det”, och sedan gått ett steg längre. När man är “in to it”. Jag skulle inte säga att han gnistrade. Kostymen då, hade den något? Nej med det var där jag kände att de hade kunnat gå all in 20-tal. Superrealistiskt. Men nej. Det var typ en glittrig kjol som någon hade som jag tänkte direkt att det syntes att den absolut inte kom från 20-talet. “Produktplacering: Monki”, tänkte jag. Vad borde de göra för att fixa det här då? Tips till de inblandade? De borde sätta sig tillsammans allihopa, hela gänget, all teknisk personal också, och bara sitta och prata om den, jävligt länge, och mycket, och ingående. Ta ett kollektivt beslut; vad är det vi vill säga här nu? Så att alla inblandade har koll på det. Tack Elsa! Tack! Omslagsfoto: Ola Kjelbye Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Previous Next

Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. < Back JAKTEN PÅ STARTEN AV KARRIÄREN! Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. Regissören, dramatikern och ja, scenkonstgeniet, Malin Axelsson är superaktuell nu under hösten. I september släpper hon sin första roman Anropa samtidigt som hon börjar sitt nya jobb som konstnärlig ledare för Radioteatern. Jag tog ett snack med Malin om att vara elva personer som skriver ett och samma manus, att som sexåring bestämma sig för att jobba med scenkonst och att hänga i världens största UFO-arkiv. Det var egentligen först för några månader sen som jag själv fick sitta öga mot öga med Malin Axelssons scenkonst för första gången. Jag var i Malmö och tillsammans med ett par hundra andra människor knödde vi, under Scenkonstbiennalen, in oss i en liten teaterlokal i Västra Hamnen. De ljuslila biennalpassen lyser upp den nedsläckta salongen och jag får kanske min starkaste scenkonstupplevelse på många år. Det är Malin Axelssons Rose, Rose, Rose som hon skrivit ihop med Karin Serres för ung scen/öst. Den var så visuellt vacker och även fast den handlade om en tonårsflicka så kände jag att den handlade om mig och slog mig rakt i bröstet. Vad var det som fick Rose, Rose, Rose att bli som den blev? – Det är så många personer. Vi hade ju jobbat med Rose, Rose, Rose i flera år och när vi började repetera så fanns det inga karaktärer, det fanns tre manus – ett på svenska, ett på franska och ett blandat. Så skådespelarna har varit extremt medskapande i att stryka och välja text och att blanda språken. Man kan säga att processen har varit väldigt kollektiv. Malin berättar att hennes tid på ung scen/öst i mångt och mycket präglats av kollektiva processer. – Jag var väldigt intresserad av att utforska ett gemenskapande – hur gemensamt kan ett arbete bli? Vi gjorde en föreställning som heter Den magiska cirkeln som kanske var där vi gick längst i att bygga ett väldigt avancerat och interaktivt verk. Ett vackert ögonblick för mig var när vi skrev manus ihop, elva personer, i ett interaktivt dokument på nätet. Det tyckte jag var en otroligt häftig upplevelse. Inte bara i Den magiska cirkeln var relationen med publiken en viktig komponent, utan även i Rose, Rose, Rose, var jag som publik verkligen en del av föreställningen, även fast jag satt still i min stol under hela föreställningen. Malin berättar att det var denna närhet till publiken som gjorde att hon sökte sig till scenkonst för barn och unga. Förutom sitt jobb på ung scen/öst har hon jobbat som husdramatiker för UngaRiks. Något som också fick henne att bli sugen på att jobba mot barn och unga är att en ofta spelar nyskrivet och vågar utmana, både publiken och sig själv, i föreställningarna. Själv fick hon smaka på detta redan som sexåring. – Jag har starka minnesbilder fortfarande, från en föreställning, som jag tror bidrog mycket till att jag väldigt tidigt bestämde mig för att jobba med teater. Den heter Fram för lilla Märta och är skriven av Michael Segerström och jag kommer inte riktigt ihåg nu var den spelades, men det var en liten flicka i centrum för berättelsen. Det var en allvarlig och känslig berättelse om den här flickans liv och jag gissar att det var rätt så bra (skrattar). Var det det visuella eller vad var det som du diggade? – Det är klart att det var någonting med den där barngestalten som jag knöt an till. Men det jag kanske minns allra mest är att vi fick möta skådespelarna efter föreställningen och jag fick träffa hon som spelade flickan och prata med henne. Det måste ha varit runt 81, i en tid då barnteatern var stor. Man brukar prata om 70-talets barnteaterrevolution och det här var ju precis i anslutning till den, och den där närheten till publiken finns verkligen i barnteaterns tradition. Att man intresserar sig för publiken på djupet. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på att inte veta exakt vilken föreställning det var som hade påverkat Malin så mycket. Så jag startade en storsökning och jakten på denna föreställning tog sig via ett programblad från Teater 23:s uppsättning året efter till Tidningsteatern i Stockholm som spelade denna föreställning 1981. Björn Granath och manusförfattaren Michael Segerström står för regin och precis som Malin minns det, så beskriver även Expressens Lars Linder föreställningen, i en recension. Han skriver: “Aldrig någonsin har det varit så spännande att gå på barnteater som just nu. I Sverige utvecklas sedan en tid en märklig, nydanande dramatik som riktar sig till barn, men som tar sin publik på så djupt allvar att frågorna den ställer blir minst lika brännande för de vuxna som haft turen att gå med som sällskap.” Malin är som jag nämnde en mångsysslare av rang när det kommer till text och scenkonst. Hon har skrivit många pjäser, blivit nominerad till Augustpriset för sin barnbok Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn och kommer nu ut med sin första roman. Jag var nyfiken på om Malin har en skrivprocess som ser likadan ut varje gång. – Jag tycker mycket om att göra på olika sätt och helst göra på något nytt sätt som jag inte kan. En pjäs skrev jag utifrån research i “Archives for the unexplained” – som är ett av världens största UFO-arkiv som ligger i Norrköping. Då hade jag tänkt mig att skriva om UFO-bortföranden, men jag mötte massa människor i det här arkivet som ledde researchen åt ett annat håll. Det kan vara ganska svårt att planera en konstnärlig process eftersom det alltid kräver en öppenhet för att oväntade saker ska hända. Man vet aldrig vart ett projekt ska ta en. Det är ju det som är kul också. Så vi får se vad det blir nu. Improvisation är något jag är väldigt nyfiken på och vill lära mig mer om. Ibland kan det vara så när man jobbar med en improviserad scen att det blir den bästa scenen, men man kan inte upprepa det. Det är något väldigt vackert i det. Är det någon skillnad på att skriva för barn respektive vuxna? – Jag tror att jag förhåller mig på ungefär samma sätt, men jag är lite nyfiken nu på den vuxna publiken, eftersom jag ägnat sex år att möta barn. Så nu undrar jag: Vad tänker vuxna? (skrattar). Vad är viktigt för vuxna och vad engagerar vuxna? Hösten 2015 är Malin dubbelaktuell, både med romanen Anropa som hon skrivit på i över 10 år samt med sitt nya jobb på Radioteatern. Malin tar över efter Stina Oscarssons avhopp i vintras och vill modernisera radioteatern. – Något som intresserar oss på Radioteatern just nu är att vi befinner oss i en tid där radiolyssnandet har förändrats drastiskt på väldigt kort tid. Bara under min uppväxt har jag passerat genom vinyl, ett kort tid fanns det något som hetter minidisc (skrattar), och sen gigantiska mp3-spelare, sen krymper de ihop och nu har jag allt i mobilen. Nu är vi i en total gränsupplösning, på något sätt, mellan internet, mobilen, radio och TV. De här medierna har redan blandats ihop. Så det är en explosiv fas för radion och då också för radioteatern som konstform. När mediet förändras så drastiskt så öppnar det också upp för nya konstnärliga möjligheter, både i FM och på andra plattformar. Vi har konstnärliga verktyg idag som inte fanns för 10 år sen. Så en fråga jag ställer är: Vad är radioteater i det medielandskap vi har idag? Vad kan det vara? Kommer ni nå nya publikgrupper då? – Ja, vi vill att radioteater ska bli en angelägenhet för fler. Det är en intressant fråga. Hur ska det låta för att hela Sverige ska vilja lyssna? (skrattar). Nä, men den publikuppgiften är faktiskt ganska svindlande att vi vänder oss till hela Sveriges befolkning. Det är häftigt och svårt. Finns det något du bara kan göra som radioteater? Eller kan du göra alla verk både live och som radio? – Hmm, det var en intressant fråga. Om man inte tänker så fyrkantigt, så kan man tänka att radioteater också kan röra sig ute i det fysiska rummet. Även om FM har specifika kvaliteter som jag hoppas att vi kan utveckla vidare, så är inte uppdelningen mellan fysisk scen och radioteaterscen så definitiv. Speciellt inte med tanke på den gränsupplösning som vi precis pratade om. Du bär med dig din mobil överallt och kan lyssna var som helst. Vad skapar det för konstnärliga möjligheter i ett fysiskt rum? Det kan ju hänga ihop med varandra på olika sätt. Jag tänker att det finns föreställningar som rör sig kors och tvärs och respektlöst över den gränsen mellan den fysiska scenen och radioteaterscenen. Vi börjar närma oss slutet av vår pratstund, men jag hade en sista fråga som jag ville ställa. Jag tänker att om man älskar radioteater så älskar man ljud. Så jag frågade Malin om hon var ett ljud, vilket ljud skulle hon då vara? Hon funderade en lång stund och bad att få tänka lite grann. Några dagar senare fick jag ett mail med en ljudfil som hon valt att kalla för “Ljudet av badplats i augusti 2015” – ett ljud hon tyckte om. Som en sista bonus så bad jag Malin om hennes bästa häng- och lästips, när längtan efter sommaren blir för stor. Vart tycker du om att hänga? I etern, bland ljud, röster, historier och drömmar. Etern är genomskinlig, intressant och finns överallt, håller dig sällskap till långfrukosten, följer med till stranden och sanden, omsluter dig på resor och promenader och myser med dig alternativt håller dig tvingande vaken i sängen innan du ska somna. Det är en parallell komplex värld och scen där du både kan konfronteras med nya chockerande saker och drömma dig bort, det är bara att blunda mot solen och fly undan regnet och lyssna. Min favoritgrej är att diska eller jogga när jag hänger i etern. En annan snarlik men ändå annorlunda och på många sätt med etern förbunden plats som jag gärna hänger på är – nätet. Ditt bästa lästips? Tidskriften Kritikers senaste generösa dubbelnummer på tema Barn, där jag själv medverkar och även intressanta författare som Dimen Adbulla, Hassan Loo Sattarvandi, Jessica Schiefauer och Tone Schunnesson, bara för att nämna ett fåtal. Kan beställas på http://www.kritiker.nu . Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Detta avsnitt grottar vi ner oss i humor! Hur mår humorn idag? Vart är den på väg? < Back 2:2 – HUMOR Detta avsnitt grottar vi ner oss i humor! Hur mår humorn idag? Vart är den på väg? Vi har bytt namn. Jetzt kändes så här två och ett halvt år senare, lite svårt, tråkigt och otydligt. Nytt namn är: Scenkonstpodden. Det blir enklare, tydligare och kanske till och med lite bättre. Teasers: - Anna Granath berättar om att tolka Petra Mede, i en dans. - Kalle Lind tycker att poddvärlden översvämmas av liberala hippa skojare. - Pernilla Hammargren pratar om att ha Sveriges enda feministiska stand up-klubb. - Matilda och Sara får ta ställning i de tre största humorbråken. Inklippta människor: Anna Granath, komiker, Kalle Lind, diversearbetare inom kultur, Pernilla Hammargren, ståuppkomiker och klubbarrangör och K. Svensson, liberal poddskojare. Previous Next 2:2 – HUMOR Artist Name 00:00 / 1:11:36

Detta innehåller pinsamheter i lurarna, dans i Budapest, morotskaka hos Anstalten och jäkla mycket mer. < Back AVSNITT 17 – SNUSK OCH KRAVALLER Detta innehåller pinsamheter i lurarna, dans i Budapest, morotskaka hos Anstalten och jäkla mycket mer. Previous Next AVSNITT 17 – SNUSK OCH KRAVALLER Artist Name 00:00 / 42:43