Teater DRÖMIMPRO 2010 Teater 2010 "VAD DRÖMDE DU INATT?" – EN IMPROVISATIONSFÖRESTÄLLNING Mellan 2009-2014 spelade Teater Nu improvisationsföreställningen Drömimpro, där publikens nattliga drömmar skapade föreställningen. Ta del av drömmens fantastiska värld med hjälp av Teater Nu, vi spelar upp dina drömmar direkt på scenen! Varje människa bär på en unik drömvärld och att få ta del av den i form av berättande är en mycket berikande upplevelse. Tänk på vilken rikedom varje människa besitter i form av drömmar, Drömimpro är en bra metod för att ta hand om den rikedomen. Spelningar genom åren: 2014 MoKs Distriktstämma i Skövde Höörs församlings bildfestival 2013 Jubileumskarnevalen Backafestivalen Drakfestivalen Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2012 KROM Överåsfestivalen Peace and Love Lalehs konsert i Uppsala Eksjö stadsfest Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2011 Picknickfestivalen 2010 Proletärens FF:s endagsfestival möhippa. 2009 Peace and Love Hultsfredsfestivalen Arvikafestivalen Drömkväll på Amandas teater. VÅRA DRÖMIMPROKONCEPT: KLASSISK DRÖMIMPRO En föreställning med rolig inramning där publikens drömmar står i fokus. Unik och medryckande varje gång. Ett härligt sätt att ta vara på våra unika drömvärldar. Passar ungdomar som vuxna och hela familjen, det är helt enkelt publiken som gör föreställningen. Föreställningen är ca: 45-60 min lång. DRÖMMASKINEN (DRÖMIMPRO FÖR BARN) En föreställning där vi får träffa på nyfikna drömväsen som gärna vill leka fram dina drömmar och en hungrig drömmaskin som förvandlar dina drömmar till verklighet. En föreställning som tar vara på varje barns inre värld. Föreställning är 30-45 min lång.

EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. < Back BARNEN – VAD HAR GÅTT FEL? EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. “LIKA MÖRKT SOM UNDER ETT STRÖMAVBROTT”. ELISOPHIE ANDRÉE HAR SETT RIKSTEATERFÖRESTÄLLNINGEN BARNEN I HÖGANÄS OCH DELAR DENNA GÅNG UT VATTENGLAS I BETYG." Ibland går man från en föreställning euforisk och alldeles upprymd av det magiska som är just teater. Relationen mellan scen och publik. Stämningen när applåderna sköljer över skådespelarna och byggnaden där någonting speciellt precis har ägt rum. Men ibland så går man ut från byggnaden, i detta fallet Tivolihuset i Höganäs, och känner sig snuvad. Snuvad på en upplevelse och på det fantastiska som kan ske i en teaterföreställning. Jag såg i helgen Riksteaterns Barnen som nu ska turnera Svea rike runt. Jag är otroligt kluven till hur jag känner. ENSEMBLE: Det är en otroligt trög start på Barnen som gör att vi får kämpa oss igenom en stor del av första akten innan det på riktigt börjar tända till, enbart tack vare skådespelarinsatserna och deras tighta sammanhållning och kemi. I andra akten tar det fart ordentligt och det finns en suggestiv känsla som ligger över en balansgång kring vem som gjort vad, och vem som känner vad. Jag gillar framförallt Astrid Assefas Hazel som spelas med precision och eftertänksamhet men samtidigt en humoristisk ton och ett djup som sällan ses, även gällande professionella uppsättningar. 4 / 5 vattenglas MANUS: Det är väl här egentligen det allra största problemet ligger. Det är babbligt, rörigt och det finns inget fokus på vilken av vägarna som de ska gå i manuset. Dramatikern Lucy Kirkwood har blivit hyllad just på grund av detta manus och då blir jag osäker och orolig på om det är någonting som har gått fullständigt förlorat i översättningen. För bra är det faktiskt inte. Och verkligen inte värdigt att bli nominerad till bästa pjäs i två stora länder. Trots att jag läst flera gånger vad pjäsen handlar om så har jag fortfarande svårt att greppa vad som är den röda tråden. Är det ett triangeldrama? En kärnvapenkatastrof? Ett äktenskap i förfall? Det som ytterligare stör mig är faktumet att ingenting blir uppklarat. Vi lämnas med ett öppet slut som är otroligt irriterande och en käftsmäll av otillfredsställdhet för oss i publiken. Jag känner mig åter igen: snuvad. 1 / 5 vattenglas KOSTYM/SCENOGRAFI: Det är tre skådespelare på scen under föreställningens cirka 1 timme och 45 minuter. Det blir därför väldigt lätt enformigt med samma sorts kläder under en så pass lång tid. Det hade varit fullt möjligt för att få det att leva upp lite grann, speciellt när de ska dansa loss i tredje akten. En fjäderboa eller glittrig hatt hade lyft hela stämningen i salongen. Jag väljer att putta ihop kostym och scenografi i en och samma kolumn eftersom det är någonting som denna gång glider ihop med varandra och är oföränderligt från början till slut. Vi befinner oss hela tiden i samma rum: i det lilla vardagsrummet/köket där strömmen aldrig verkar fungera – även om detta är någonting jag inte inser förrän i slutet när en av karaktärerna påpekar att “nu, nu funkar strömmen!”. Men scenografin i sig är likaså oföränderlig och ganska stram och stel och i grund och botten oinspirerande. 1 / 5 vattenglas REGI: Jag är ju fortfarande så otroligt förvirrad över faktumet att pjäsen blivit hyllad och blir därför osäker på om det isåfall är att problemet ligger hos regin. Det skulle även förklara den otroliga långa startsträckan och scenografin/kostymen som förblir densamma genom föreställningens gång. Men, regin är välarbetad kring skådespelarna och deras interagerande med varandra och det är åter igen där som pjäsen lyfter och blir sevärd. 3 / 5 vattenglas Avslutningsvis så är jag fortsatt kluven till om jag rekommenderar den eller inte. Den har sina ljusglimtar, men för det mesta så är det lika mörkt som under ett strömavbrott. I SIN HELHET BLIR DET 2 / 5 VATTENGLAS. SÅHÄR SKRIVER RIKSTEATERN SJÄLVA: Barnen – Drama, kärlek och intriger i Hem till gården-anda En katastrof har inträffat och det pensionerade paret Robin och Hazel bor inte kvar hemma längre. De har varit tvungna att flytta till en lånad liten stuga på den engelska östkusten utanför strålningsområdet. Dagarna ägnar de åt till att försöka upprätthålla en slags vardag, säkra maten de äter. Elen fungerar bara någon timme åt gången. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter 38 år? Vad vill hon egentligen? Rose har ett ärende, ett ärende som åtminstone hon inte tänker smita ifrån. Det blir ett laddat möte, hemligheter avslöjas och tidigare handlingar har fått konsekvenser. Kanske finns det fortfarande möjligheter att korrigera misstag som har gjorts. En rapp och smart pjäs av den unga hyllade brittiske dramatikern Lucy Kirkwood. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. För regi står Karin Enberg som tidigare regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Omslagsbild: Pressbild, foto: Sören Vilks. Skriven av: EliSophie Andrée Previous Next

Äntligen är avsnitt 21 här och det med en penis på huvudet. Vi pratar om Gruppen och herrarna, träffar 2lång 2 gånger, lyssnar på en gammal dänga och går in i övervakningssamhället. < Back AVSNITT 21 – MED EN PENIS PÅ HUVUDET Äntligen är avsnitt 21 här och det med en penis på huvudet. Vi pratar om Gruppen och herrarna, träffar 2lång 2 gånger, lyssnar på en gammal dänga och går in i övervakningssamhället. Previous Next AVSNITT 21 – MED EN PENIS PÅ HUVUDET Artist Name 00:00 / 39:20

Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. < Back MONEY FOR NOTHING Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP HAR SETT MEPHISTO PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER, OCH BLEV SÅ FRUSTRERAD ATT HON UPPFANN ETT NY RECENSIONSFORM FÖR 2010-TALET. VI FÅR EN SATIRISK OCH HUMORISTISK REFLEKTION – HELT UTAN CENSUR. Refrängen till Darins hitlåt från 2005 rör sig i huvudet när jag den tjugonde september går ut genom Göteborgs Stadsteaters huvudingång. Strax innan nio på kvällen. “Money for nothing, money for nothing”, en känsla som kommer till mig ofta i den här byggnaden. Andra akten av kvällens Mephisto har precis börjat spelas på stora scen. Huvudrollen Hendrik Höfgren, den i första akten unga, vänsterpolitiskt engagerade skådespelaren har gift sig och åldrats något. Nazisterna och Adolf Hitler har vunnit valet och 20-tal har blivit 30-tal i Berlin. Hendrik utses till teaterchef för Berlins teaterar; en drömposition, om det inte hade varit för att arbetsgivaren är den nationalsocialistiska staten. Det här innebär ett val för Hendrik, mellan moraliska principer och sitt eget egos vilja till storhet. Klaus Manns roman iscensätts den här gången i regi av Pontus Stenshäll, i nära samarbete med Stadsteaterns nya fräcka skitstora projektorsskärm, placerad i stora scenens fond. När jag lämnar Stadsteatern den här kvällen, efter att ha sett den en och en halv timme långa första akten av Mephisto, så gör jag det för att jag kände att jag hellre ville “komma i säng i tid” än att ägna en dryg timme till av mitt liv åt detta. Jag kände också att nu är det fanihelvete så jävlarimig nog på att Stadsteatern tar sin budget och lägger på sådana här nonchalant genomarbetade, intetsägande och förvirrade produktioner när DET FINNS TUSEN OCH ÅTER TUSEN frigrupper i Göteborg som hade gjort SÅ mycket bättre och intressantare saker för de här pengarna. Och gjort det fullt ut, inte bara “tillräckligt” för att det ska få benämnas som färdigt. “Money for nothing, money for nothing…”. Det var min känsla. Men nu såg jag ju endast halva Mephisto, så för att inte verka helt oresonlig i min kritik har jag tagit in en klasskamrat till mig på Nordiska Teaterskolan, som stannade kvar även under akt två, att bolla min upplevelse med. Så kära läsare, möt Elsa Carlsson: Hej Elsa! Hej, hej. Ska vi lite snabbt bara komma på några anledningar till varför vi inte borde tas på allvar i våra åsikter kring den här pjäsen? Nu ska jag vara pretentiös här, nej men du får censurera mig. Vi är ju unga, det är väl en relevant sak. Sen är det väl för att vi är tjejer då. Eller borde? Aha, jag trodde du frågade varför inte kommer tas på allvar! Borde… För att vi inte har koll typ! Vi vet ju inte så mycket. Enligt vissa äldre människor så vet vi ju ingenting. Vi har ju inte så mycket livserfarenhet. Sen kan det ju ligga någonting i att vi båda egentligen tycker samma sak om föreställningen. Det kan ju bli att en eldar påvarandra och hamnar en bit bort ifrån verkligheten om en inte är självkritisk. Javisst. Både du och jag har ju kollat på mycket teater, och ett brett spektrum av olika slags teater dessutom, borde inte det vara en merit i det här fallet? Ja alltså jag känner ju mig kvalificerad. Vafan, vi borde tas på allvar. Vi är ju unga, vi har ett annat perspektiv. Än vilka? De andra. Pontus Stenshäll. Nej haha, censurera mig. Censurera mig! Haha, de andra = något slags “kulturetablissemang”? Ja! Det blir ju intressant att fråga oss, som inte är en del av det där. Vi är ju varken verksamma kulturskribenter eller etablerade regissörer, eller så. Men ändå intresserade och tar del av teater; vi är ju del av publiken liksom. Vår åsikt är superrelevant. Tack! Över till själva föreställningen då; vilken riktning tog den här specifika tolkningen? Pontus Stenshäll har väl försökt dra in den i vår samtid, tror jag. Men man kommer fan inte ihåg, det är ett jävla brus. Nej men, riktningen är väl att ha vill ta in den i dagens samhälle med tanke på SD och de nationalistiska rörelserna i Europa och Sverige som finns på liknande sätt idag som när Mephisto utspelar sig. Det ANTAR jag i alla fall måste ha varit tanken. Men fanns det någon tydlig parallell till samtiden i själva föreställningen då? Utöver att Stadsteatern i sin marknadsföring beskriver Mephisto som “brinnande aktuell”, och det går att dra den slutsatsen själv utifrån den samhälleliga kontexten? Nej, inte direkt. Jag tyckte inte det gick fram i själva föreställningen. Man ska inte behöva läsa en pjäs/läsa på om en pjäs/läsa recensioner av en pjäs innan man går och ser den för att förstå. Jag kände inte ens att jag förstod helt när jag satt där. Det här med att behöva vara intellektuell hela jävla tiden? Och så ska man behöva känna någon slags skam över att man inte förstår, som om man därför är korkad? Nej, det där är exkluderande teater. Det hade ju klickat för ALLA där inne vad de menar med att sätta upp just Mephisto, just nu, om de hade haft så mycket som EN tydlig referens till dagens samhälle. OCH gjort den mer intressant. Ca 80% av handlingen utspelade sig inte på scenen, utan i kulisserna och övriga byggnaden, genom att en fotograf med filmkamera följde efter skådespelarna och detta sedan projicerades på deras nya fräscha (gigantiska) bakgrundsskärm. För mig bidrog detta till känslan av splittring och förvirring kring både koncept och handling – hur kände du? Absolut. Jag tyckte att de kunde använt sig av det medlet, kan bli skitsnyggt det där med att filma i kombination med scenteater, men det blev för mycket av den varan. Det tillförde inte heller så mycket till storyn, sättet de gjorde det på. Shaky-cam och lite hemmagjord känsla. Nej, det hade behövts lite mer stöd för det där i själva innehållet för att en skulle fatta varför det gjorde ett sådant val i utförandet. I övrigt med scenografi och scenografiska lösningar då? Det var inte så mycket som tillförde något i scenografisk väg, och den kändes absolut inte enhetlig eller följsam, eller logisk. Jag förstår varför de ville göra den här produktionen på stora scenen; “storsatsning” osv, men nu blev det också i och med fokuset på filminslagen bara så mycket rumsligt space som de inte utyttjade. Det var ju bara för skärmens skull då. Om de hade gjort den mer på scen, och på Studion så hade de behövt tänka mer på vissa scener och då hade den kanske känts mer sammanfogad och blivit bättre. Just för att de hade behövt skippa vissa tekniska val som skärmen och att göra saker långt bort. Jag håller med, tycker även att de hade kunnat korta ner den nämnvärt; det hade bidragit till mer tydlighet i handlingen. Men du, uppsättningen har ju trots allt fått strålande recensioner; DNs recensent upplevde den exempelvis som en triumf för Pontus Stenshäll. Vad tyckte du om regin i övrigt, “triumferar” Stenshäll enligt dig? Det var som att det hade klickat för vissa skådespelare och inte för andra regimässigt. Till exempel han som hade lite musikalkänsla över sig, Jesper Söderblom som spelar dramatikern Sebastian Brückner (som även hade någon slags konferencier-roll genom föreställningen); det var uppenbart att han hade någon tanke med att vara lite “mycket”, han hade anpassat sitt skådespeleri till föreställningens karaktär och sedan gått in för att spela det så. Problemet var ju att en stor del av ensemblen inte hade gjort det, slash att alla gjorde det på väldigt olika sätt. Stenhäll triumferade INTE just på grund av att större delen av ensemblen inte visste vad de gjorde där. Precis; då har han ju inte lyckats förmedla sin vision, vilket lite bäddar för kaos oavsett hur bra den visionen är. Men till huvudrollen då; vad tror du att Kulturbloggens skribent menade när hen skrev att Fredrik Evers, som spelar Höfgren, “gnistrade”? Hahaha. Ja du. *Stoppar in en snus*. Gnistra är väl det man gör när man har “fattat det”, och sedan gått ett steg längre. När man är “in to it”. Jag skulle inte säga att han gnistrade. Kostymen då, hade den något? Nej med det var där jag kände att de hade kunnat gå all in 20-tal. Superrealistiskt. Men nej. Det var typ en glittrig kjol som någon hade som jag tänkte direkt att det syntes att den absolut inte kom från 20-talet. “Produktplacering: Monki”, tänkte jag. Vad borde de göra för att fixa det här då? Tips till de inblandade? De borde sätta sig tillsammans allihopa, hela gänget, all teknisk personal också, och bara sitta och prata om den, jävligt länge, och mycket, och ingående. Ta ett kollektivt beslut; vad är det vi vill säga här nu? Så att alla inblandade har koll på det. Tack Elsa! Tack! Omslagsfoto: Ola Kjelbye Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Previous Next

Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. < Back ”VI ÄR VIKTIGA. VI KAN FÖRÄNDRA. VI GÖR DET IHOP.” Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. ERIKA INGELSSON PRATAR MED ELIN SÖDERQUIST OCH NINA HABER FRÅN GRUPPEN OM KONSTNÄRLIG UTVECKLING, NORMKRITISK SCENKONST, TALKÖRER OCH TRYGGA RUM. Jag träffar två tredjedelar av den hyllade teatergruppen Gruppen på en workshop och efteråt slår vi oss ned för en pratstund. Det är kväll, klockan är snart tio på kvällen men Elin Söderquist och Nina Haber verkar inte ha några problem att stanna kvar ett slag för att jag ska få stilla min nyfikenhet kring hur en egentligen bär sig åt för göra feministisk och normkritisk scenkonst – något som jag tycker att de är experter på. När jag frågar hur de har utvecklats som grupp sedan de började 2011 berättar Nina att de blivit bättre på att ta pauser och veta när de är hungriga. Hon säger också att de med tiden blivit bättre på regissera varandra – och att säga ifrån när de gör varandra ledsna. Jag tänker att det nog faktiskt är det bästa receptet på framgång: Mat och rak kommunikation; Ja, det är nog bra grundförutsättningar för vilket grupparbete som helst. Elin spinner vidare: ”Jag tänker att vi också utvecklat vår estetik ganska mycket, alltså det första vi gjorde var en alternativ julcabarét som var…” Hon skrattar till och verkar söka efter det rätta ordet. ”Rolig. Men mycket har ju hänt sedan dess. Talkörer är till exempel något som vuxit fram succesivt och väcktes när vi gjorde en gatuföreställning. Och när vi gjort klubbspelningar är det ju svårt att prata så då har vi jobbat mer på de fysiska uttrycken och det har blivit mer dans.” Nina tillägger: ”Sedan tycker jag att vi blir smartare för varje projekt. Vi ser oss som en tankesmedja som vidareutbildar oss tillsammans. Inför Gruppen kartlägger den svenska teatern lärde vi oss jättemycket om funkofobi och funkfrågor och nu inför vårt nästa projekt läser vi mycket om postkolonialism och rasism.” De berättar också om att de gjort en radioteater med fokus på nationalism där de också kom in på rasism och Nina konstaterar med ett skratt: ”Den var ju en annorlunda föreställning för oss där vi bestämde oss för att testa att ta det lugnt. Så kan man fråga sig hur mycket vi lyckades, för att vi är så väldigt förtjusta i fart men vi utmanade oss och försökte även att inte tala så mycket i kör, som vi också är väldigt förtjusta i.” Jag tar en klunk vatten och tänker att uttrycket kill your darlings kanske inte alls är ett så dumt påfund för de som vill växa i sitt konstutövande. De tillägger att de varierar andelen rena ”faktascener” med mer rena ”spelscener” och beskriver deras föreställning Gruppen och Herrarna närmast som en föreläsning späckad med akademisk text. Båda får sedan något pillemariskt i blicken när de berättar att de i deras kommande projekt kör ”full on” med fakta igen då det ska handla om ekonomi. Jag slås av att jag aldrig har blivit så exalterad och nyfiken av att någon för ekonomi på tal. När jag frågar hur de tänker kring att arbeta med tunga ämnen som rasism och funkofobi där de själva tillhör normen och inte drabbas blir de med ens eftertänksamma och Nina säger: ”Det är svårt, känsligt, läskigt. Och vi ser till att knyta till oss människor med erfarenhet och som lär oss. Sedan var det ju inte som att vi inte visste, men det slog oss ganska hårt för kanske fyra år sedan, att vi är verkligen… vita”. Elin nickar och fyller i: ”Bianca (Kronlöf, reds amn) är lite mindre vit men kan läsas som vit och vi alla har någon slags medelklassbakgrund. Vad gör det? Vi försöker verkligen rannsaka oss själva”. De uppger sedan att de tackar nej till scener som inte är tillgängliga och att deras senaste projekt både har syn- och hörseltolkats. Angående funkfrågan tillägger Elin att de kände att ”läget var så akut, att förändringen måste börja” men att de också hoppas på att fler med erfarenhet ska komma och ta över teaterscenen. Jag kan inte göra något annat än att hålla med… Hur många gånger har en till exempel sett en rullstolsburen skådespelare i en klassisk Dramaten-uppsättning? Varför ses egentligen bara (den vita) normkroppen som det intressanta och representativa? Sedan kommer vi till den frågan vars svar jag nästan är mest nyfiken på det då det är något jag funderat en del på: Det här med att predika för de redan frälsta. Gruppen har en stor fanbase av en skara redan invigda feminister och antirasister, och många är politiskt aktiva och samhällsengagerade. Men hur går det egentligen med att nå utanför den så kallade PK-klicken? Nina svarar direkt och utan tvekan: ”I vissa klickar har vi blivit en grej och dom rummen måste få finnas. Det måste få finnas scenkonst som är snäll, intressant, politisk. En trygg plats där vi vet att ingen plötsligt kommer bli våldtagen på scen, eller att det kommer vara rasistiska pjäser. Dom rummen måste få finnas och det finns nästan inga.” Hon tittar rakt på mig. ”Vi måste vara ett sånt rum, vi skapar det då”. Elin lägger till att de är väldigt intresserade av de redan frälsta och att de ska orka utföra sin aktivism på sina arbetsplatser och i sina sammanhang. Jag kommer på mig själv att bli lättad över deras svar – att det faktiskt är okej med föreställningar där målet kanske inte är övertyga och utbilda en publik utan också att peppa de som redan tar debatten, de som redan vill och försöker åstadkomma en förändring. Nina reflekterar kring att de såklart hoppas att de kan nå ut även till andra, men att risken för att bli behagsjuka och oroliga skulle öka om de skulle försöka passa alla. Och jag tänker tillbaka på de gånger jag själv försökt med denna omöjliga uppgift och hur mycket ångest det leder till och hur lite kreativitet som föds ur detta tankesätt. Slutligen måste jag givetvis be om lite konkreta tips om hur en på bästa sätt kickar igång en normkritisk frigrupp och får bland annat tips om boken ”Större än såhär: Tankar för en genusnyfiken gestaltning”. Men också att våga ta hjälp av varandra – att höra av sig till andra som en beundrar och be om råd. De understryker vikten av att stötta varandra och inte skapa läger emellan olika frigrupper som alla jobbar mot samma mål. Och Nina sammanfattar det med orden: ”Vi är viktiga. Vi kan förändra. Vi gör det ihop”. Sedan går vi tillsammans mot tågstationen i decembermörkret för att sedan skiljas åt. Jag känner mig mer upplyft och upplyst än på länge. Omslagsfoto: Agnes Söderquist Skriven av: Erika Böös Previous Next

Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati < Back SATANS DÖD VÄCKER NYA TANKAR TILL LIV Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati DET ÄR MED SKYHÖGA FÖRVÄNTNINGAR SOM JAG TAR BUSSEN UT TILL SICKLA OCH DET 3500 KVADRATMETER STORA KONTORSKOMPLEXET. SNART SKA DET JÄMNAS MED MARKEN. MEN FÖRST VÄNTAR EN SISTA VANDRING FÖR OSS SOM VILL TA AVSKED AV TRILOGIN SATANS DEMOKRATI. FÖRVÄNTNINGARNA UPPFYLLS DELVIS: OCH BESVIKELSEN FYLLER EN VISS KONSTNÄRLIG FUNKTION. Det treåriga konst- och teaterprojektet liknar ingenting i annat i svenskt kulturliv just nu. Efter produktionerna Satans demokrati 2015 och Satans delirium 2016 är det alltså dags för den sista delen av produktionen, Satans död, innan byggnaden rivs. Projektet har engagerat hundratals professionella konstnärer och studenter med olika inriktningar och praktiker. Storyn har löst baserats på Mästaren och Margarita (skriven av Michail Bulgakov reds. anm.) för att skapa en dialog kring historia, samtid och framtid. Deltagarna har uppmanats till att vara nyfikna och aktivt undersöka den värld som byggts upp. Del två, alltså Satans delirium, var en närmast utomjordisk upplevelse för mig. En så kallad arbetarbiljett gav ett annorlunda perspektiv och ett extra deltagarmoment i föreställningen. Jag hade heller inte sett den första föreställningen 2015 och därför var det mitt första möte med produktionen. Det var omskakande och magiskt. Nu är upplägget och platsen inte lika främmande. Förutom den signifikanta och anonyma masken och en ficklampa får besökarna ett par hörlurar och ett kuvert med ett namn. I samklang med dämpade stråkar förklarar en röst att vi befinner oss i ett vakuum mellan liv och död. ”Vad ångrar du? Vilket minne vill du gå tillbaka till?”. Frågor som ställs men som jag personligen inte hinner besvara även om jag skulle vilja. Jag måste ta mig till det första rummet där Jayne, vars namn stod på kuvertet, har haft ett möte med sin chef Bengt-Åke en gång i tiden. Väl på kontoret är allt, inklusive Bengt-Åke, täckt av vit färg. Ett genomgående tema som förstärker känslan av att det är ett filter mellan oss och de levandes värld. I början är jag besatt av att finna svar på frågor som ställs om min tilldelade karaktär Jaynes liv och minnen. Jag vill knäcka koden. Men ibland kommer den ständigt puttrande rösten i lurarna med instruktioner och frågor som får mig att referera till mitt eget liv. Samtidigt ger blädderboken mig order i skrift och innan jag vet ordet av det ligger jag i Åklagarens hårda säng och stirrar upp i taket. Åklagaren som hade en mer central roll i de två tidigare delarna av trilogin. Vad är det här? Vad ska uppstå? Och vad i helvete är det där för en lucka under den där bokhyllan? Jag kryper in och konstaterar att jag befinner mig i någon slags tortyrkammare för BDSM-lekar och där någonstans har berättarrösten helt tappat bort mig. Intrycken är många och maxade. Nu springer jag runt som en skållad råtta mellan de tre våningsplanen – Jag vill hinna se allt. Men jag vill också undersöka allt grundligt: Se sambanden och det konstnärliga hantverket i varenda vrå. Såklart en omöjlighet som bara resulterar i en enorm stress. Men det är ju som livet självt. Du börjar i ett rum, exakt vilket och våning är en slump. Utifrån startposition navigerar du dig fram och upplever saker som får dig att dröja kvar längs vägen. Under tiden pågår det något annat precis intill och egentligen hade du lika gärna kunnat gå in där. Få en helt annan erfarenhet. Vad hade hänt då? Vad fanns där som du missade? Du kan avundas att du var på en annan plats vid ett annat tillfälle än just där just då. Men du kan inte göra något åt det. Du kan ha en idé om vart du ska, men du kan inte helt och hållet styra det som kommer att utgöra ditt eget liv. Det är bäst att åka med, släppa kontrollen. Vilket också blir Satans döds budskap till sina besökare när de skickar ut oss med uppmaningen: Ut och återuppstå. Klyschigt? Oavsett känner jag mig stärkt av ett modigt konstprojekt som genomgående visat på potentialen i det kollektiva skapandet. Mellan konstnärer inom olika fält likväl som mellan konstnärer och publiken. Här får alla vara med i undersökandet av var samtiden är på väg, vilka vi är och vilken värld vi vill skapa och skapa i. Tack för det Satan. Omslagsfoto: Anja Dahlgren Skriven av: Erika Böös Previous Next

Residens RESIDENSKONSTNÄR 2024 Residens 2024 Jan Martin Tordby Residens 2 mars - 23 mars Konstnären Jan Martin Tordby skapar nya verk på plats i Bollebygd. Tordby (f. 1990) är uppvuxen i Mariestad dit hon nu återvänt efter 7 år i New York. Tordby är utbildad vid Konstfack i Stockholm. Under perioden 2-23 mars kommer hon använda konsthallen som ateljé och undersöka en serie nya verk. Det kommer även finnas tillfällen att som besökare ta del av processen och höra mer om de verk som skapas. Arbetet kommer sedan presenteras i en utställning i konsthallen 23 mars - 20 april. Utställning 23 mars - 20 april Vernissage 23 mars klockan 12.00-14.00 I am ready to fail lägesrapport: förberedelserna tar över, förberedelser som leder till fler förberedelser - vad rör jag mig emot? jag söker inte kollapsen, kollapsen söker mig. evidensen jag undersöker berättar om chansen, den mirakulösa chansen att jag står redo för resan och lyckas fånga det fartfyllda ögonblicket. lägesrapport: mer förberedelser, mer lidande, mer att utforska, mer att uttrycka. att misslyckas erbjuder en expansiv potential som håller mig vid liv. jag kastar mig ut i ovissheten och litar på materialets hållfasthet. jag tränar mina händer och hela kroppen på elastiska rörelser för att förlänga ögonblicket precis innan allt kollapsar igen. lägesrapport: den enda riktiga kramen är kollapsen. __________________________________________________ Jan Martin Tordby utvecklar flera projekt samtidigt och i etapper, måleri, skulptur och installationsarbeten som faller samman. Genom sitt arbete vill hon att alla ska tänka på vilka vi verkligen är som människor. Hon dras till försummade, vittrande, från stötta och trasiga föremål eller byggnadsmaterial som bär på en specifik resonans. Sina favoritmaterial hittar hon på skroten eller i utkanten av samhällen. Tordby kallar detta material för "othered material". Tordby arbetar med konceptet edging* som tanke-landskap och ingång i sin konstnärliga process. Konceptet hjälper henne att utvinna både språk och gester som driver arbetet framåt. Förberedelser som leder till fler förberedelser inför ett explosivt event. Verken hon utvecklar befinner sig på olika platser i cykliska perioder av specifik rörelse och utforskar ett släktskap eller belyser olikheter mellan specifika materiella sammansättningar. *edging involves cycles of increasing stimulation and stopping just before the point of departure

Utställning BEATRICE ALVESTAD LOPEZ Utställning 2022 Beatrice Alvestad Lopez Mitt hår och alla regnväxter 10 september – 15 oktober 2022 Läs och ladda ner digital katalog här . Konstnären Beatrice Alvestad Lopez var på ett månadslångt residens i Bollebygd i juni, och nu är hon tillbaka för att presentera de idéer och verk hon arbetat fram i relation till vattnet och naturen omkring Västra Nedsjön. I utställningen Mitt hår och alla regnväxter arbetar Alvestad Lopez med sin egen kropp i relation till regnet, vattnet och växtligheten runt strandkanten. Verket består av tre delar – ett videoverk som är en inspelning av den performance hon utförde på bryggan vid Nedflo strand, en handsnidad trädgren och två vattenkärl innehållandes konstnärens hår och insamlat regnvatten. Alvestad Lopez är en tvärvetenskaplig konstnär som arbetar med foto, film, måleri, installation och performance. Hon har en kärlek till naturen och vattnet. Hennes senaste arbeten utforskar platser där hav möter land; vattnets dynamik, vågmönstren och det universella flödet av vatten genom materia, världar och levande kroppar.Beatrice Alvestad Lopez är den sjunde konstnären att bjudas in till vårt residensprogram, där konstnärer bjuds in för att skapa nya verk på plats i Bollebygd. www.beatricealvestadlopez.com

Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. < Back MED LIMMET SOM VAPEN Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. “EN ENSAM GERILLASOLDAT FRÅN THE GLUEUNIVERSE MED LIMMET SOM VAPEN.”JULIA HAGSTRÖM HAR SETT LIMMERSKAN OCH THE GLUE MOVEMENT – ETT LABORATORIUM FÖR LIM-EXPERIMENT OCH ANDRA FORMER AV POESI BAKOM NERDRAGNA PERSIENNER PÅ MALMÖ DOCKTEATER. ”Limmerskan är ett tidsfördriv, en flykt, en lek, en längtan, en livlina, en möjlighet till ett annat varande”. Så beskriver upphovsmakerskan, skådespelaren och konstnären Ellen Norlund, sitt alter-ego: Limmerskan. Det är en slags bisarr sägen jag har bevittnat på Malmö Dockteater. ”En föreställning, en installation, ett fanzine, ett rum för sökandet efter de förlorande delarna och närstudier av stelnande limbubblor”, som den beskrivs i pamfletten jag får i entrén. En aria utan ackompanjemang inleder föreställningen. Efterföljande är ett fysiskt och metaforiskt kollage i berättelseform i mixed media-format. Det är ett skickligt hanterande av ljud, ljus och bild som skapar en surrealistisk resa i ett undermedvetet landskap. En detaljrik och poetisk (mar)dröms-värld. Norlund beskriver i pamfletten hur Limmerskan kom till i samband med en tid full av sorg och rådlöshet. Hon försökte dra sig till minnes de situationer då hon senast känt sig hel och närvarande, i kontakt med sin omvärld. Ett minne från mellanstadiet var det första hon kom att tänka på – minnet av pysslandet med RX-lim. Bakom stundom svart som barnslig humor, finns en självklar skörhet hos Limmerskan – ”Dotter till de tiotusen Limmerskorna”. Föreställningen är genomgående präglad av en mångbottnad sorgsenhet och melankoli. Porträtten på Limmerskan påminner mig om de på Lydia Hearst som kidnappades av Symbiotiska befrielsearmén på 70-talet. Med en oresonlighet i blicken och RX-flaskan i handen, är hon som en ensam (något autistisk), gerillasoldat från The Glueuniverse med limmet som vapen. I pamfletten beskrivs Limmerskan som ”ett skugg-jag som skapat sitt eget universum där hon relaterar allt till lim och lagning.” Ett experimenterande med ”lim som material och lagning som livs-strategi.” Rummet i dockteaterns lokaler är i sig en installation indelat i olika sektioner. I en del finns lappar och dokument med kryptiska små budskap, anteckningar och olika slags utdrag uppsatta på väggarna. Där hänger också hörlurar som spelar en slags bakgrundsmusik till texterna och bilderna. Krossade och trasiga objekt som lagats med lim ligger utspridda i hela rummet. Under åskådarplatserna finns tre krypin där man hittar Limmerskans anteckningsböcker och fanzines. Även här finns hörlurar man kan lyssna på musik i. Norlund beskriver verket som en närstudie i ensamhet, självvald som ofrivillig. ”Ett alternativt ihopsättande av den inre och den yttre verkligheten”. Omslagsfoto: Gabriel Flores Jair Skriven av: Julia Hagström Previous Next

Vi ser på foppatofflor med bling bling på GEST, ser oss själva i spegeln på Backa teater, får ett skämtsamt kvitto och pratar om politisk teater i Ungern. Gäst: Sarah Melin < Back AVSNITT 29: LÄKEROLASK OCH FÅGELKVITTER Vi ser på foppatofflor med bling bling på GEST, ser oss själva i spegeln på Backa teater, får ett skämtsamt kvitto och pratar om politisk teater i Ungern. Gäst: Sarah Melin Previous Next AVSNITT 29: LÄKEROLASK OCH FÅGELKVITTER Artist Name 00:00 / 52:37

Varför verkar alla älska böcker, film och scenkonst som är baserad på verkliga händelser? Gäst: Paula Stenström Öhman. < Back 4:1 – BASED ON A TRUE STORY Varför verkar alla älska böcker, film och scenkonst som är baserad på verkliga händelser? Gäst: Paula Stenström Öhman. ”När man då säger, nej men det här är en påhittad historia. Då är det folk som blir besvikna. Det är som att upplevelsen är mindre värd." - Paula Stenström Öhman Vår gäst är ingen mindre än kriminologen, regissören och manusförfattaren Paula Stenström Öhman. Previous Next 4:1 – BASED ON A TRUE STORY Artist Name 00:00 / 56:32

Rasmus Klamas tog sig ett snack med författaren och regissören Martina Montelius. < Back JAG KÄNNER ATT JAG HAR KOMMIT HEM Rasmus Klamas tog sig ett snack med författaren och regissören Martina Montelius. SCENKONSTGALAN 2016 NÄRMAR SIG OCH RASMUS KLAMAS TOG SIG ETT SNACK MED FÖRFATTAREN OCH REGISSÖREN MARTINA MONTELIUS SOM KOMMER VARA KVÄLLENS KONFERENCIER. DET BLIR IRONISKT STORHETSVANSINNE, SNACK OM MYSKOXAR OCH OM DEN BÄSTA GALAUPPLADDNINGEN. Jag blir uppringd av Martina Montelius, direkt med glimten i ögat (ja, glimtar kan höras) säger hon “Välkommen till ditt nya liv, som personen som får intervjua den stora, överjordiska Martina Montelius”. Detta blir samtalets “running gag”, det känns lite som att det är så med Martina Montelius. Det är bara att åka med – hon är spontan, positiv och jävligt bjussig. Så ta på er de gammaldagsa pilotglajjorna och get ready! Jag berättar att jag tänker göra ett scenkonstnärligt smaktest med henne. Upplägget är enkelt, jag ger henne två alternativ och hon får välja ett av dem. Easy peasy! Här är resultatet: Strindberg eller Stridsberg (som i August Strindberg och Sara Stridsberg). Martina säger – “Stridsberg” Svartvitt eller färgexplosion Martina säger – “Färgexplosion, what did you think!” Method Acting eller Verfremdung Martina säger – “Åh, Verfremdung.” Komedi eller tragedi Martina säger – “Det är samma sak” Punk eller Svensson Martina säger – Svensson Ja, där fick vi fem snabba smaktestfrågor och jag känner att jag fick bo lite i Martinas mun och smaka på scenkonsten med hennes smaklökar. Men för att få ännu mer koll på vad hon diggar så vill jag veta två saker. Jag börjar med att fråga vilken kulturpersonlighet hon skulle vilja vara under en dag. “Åh, Göte Jesus. Vem ska jag välja. De flesta jag skulle vilja vara är ju döda, fast skulle i och för sig vara kul att veta hur det är att vara död. Då skulle jag vilja dö och i dödsriket vara den store franske författare Georges Perec.” Jag vill också i min nästa fråga, ta med henne till de levande och fråga vem hon drömmer om att göra ett projekt med och vad det skulle vara för projekt. “Nämen, det skulle vara Pernilla Wahlgren som jag skulle regissera i Sarah Kane’s självmordspjäs Psykos 4:48. Jag vet att Pernilla har det i sig, mycket ångest och smärta. Jag har träffat Pernilla och pratat om det och hon sa: “Ja, det, ja……”. Men jag måste få det lukrativt, jag måste hitta en sponsor och erbjuda henne en halv miljon. Då tror jag att hon skulle göra det.” Med detta i ryggen tycker jag vi är redo att snacka gala. Jag har en bild av Martina att hon går på fina författargalor hit och stora prisceremonier dit. Men det verkar inte riktigt stämma. “Jag har inte gått på så mycket galor alltså. I mitt privata liv så föredrar jag en lite sunkigare livsstil. Senast jag var på galej, så var jag på den lokala sportbaren här i Vällingby. Jag hade fått royalties för mina böcker och så satte jag sprätt på dem. Jag tror att om jag ska vara på en gala, så måste jag vara konferencier. Annars får jag för lite uppmärksamhet (skrattar)”. Är inte då Scenkonstgalan den perfekta galan för dig, för att den blandar det storslagna glittriga med det lite smutsiga undergroundiga? “Jo, jag känner ju att jag har kommit hem. Efter att ridån har gått ner och lamporna slocknat så tror jag att jag kommer gråta som ett barn, ungefär som att jag var 32 och hade förlorat min oskuld, äntligen, när jag trodde att det var för sent. Eller kanske 50 år.” Är det bitterljuva tårar då eller? “Det är tårar som dels kommer ur en avgrundsdjup sorg som jag inte har vågat ta i förr. Som handlar om att jag inte har fått vara konferencier på alla galor som gjorts sedan jag började prata. Men också att jag äntligen, äntligen fått komma hem. Att jag inte behövde dö utan att få vara där jag egentligen hör hemma.” Du pratar om att du kanske skulle få lite för lite uppmärksamhet om du skulle gå på Scenkonstgalan som “bara” publik. Men har du nåt tips till dem som ska gå som publik men som vill bli center of attention i minglet? “Man får ju komma ridande på nånting, i värsta fall en häst, det är lite för banalt egentligen. Men om man kan komma ridande på…ja,en myskoxe. De är ju i och för sig utrotade, men just därför. Det är mitt tips, fixa fram en myskoxe och kom ridande på den så blir du the talk of the town.” Vi vet ju att när det vankas gala så är de där timmarna innan det börjar oerhört viktiga. Hur skulle Martina Montelius förberett sig om hon skulle gå och se på Scenkonstgalan? “Jag skulle för det första vara så himla nervös för att få se Martina Montelius. Jag skulle köpt platser långt fram för att hon med stort H kanske skulle se på mig, haha. Men sen skulle jag ladda upp med så lite alkohol som möjligt för att vara klar i huvudet när jag äntligen fick se – henne, som jag tapetserat min väggar med och sett på alla youtube-klipp med, så jag till slut blev så arbetslös för att jag var så fixerad vid Martina Montelius (skratt).” Det här med alkoholen, snackar vi helt nykter alltså? “Nej, lite salongs. Man tänker sig ett glas champagne, typ. Det blir man lite mer påverkad av än vanligt vin. Så ett glas champagne, hemma och sen när man kommer till galan tar man ett glas till innan det börjar.” Så om Martina får välja, så har vi två glas vin i kroppen när Martina, likt Jesus intåg i Jerusalem, gör entre på Stora teatern. Vi är redo för ironi, improvisation och ordet som Martina själv vill beskriva kvällen med – “EUFORI”! Ordlista: *Method Acting – En teaterteknik som grundas i Konstantin Stanislavskijs teorier. Används mycket i Hollywood och går enkelt uttryckt ut på att du ska komma så nära du kan att bli din karaktär. Används av bland annat Christian Bale och Al Pacino. *Verfremdung – Brechts teori om distansering på teatern. Du som publik ska inte bli känslomässigt envolverad i berättelsen utan ha distans plus att skådespelaren ska ha distans till sin roll och inte vara den. *Georges Perec (1936-1982) – Fransk författare. Kanske mest känd för sin bok “Försvinna” (La disparition), mest känd för han helt skrev den utan att använda franskans vanligaste bokstav – “e”. *Sarah Kane (1971-1999) – Brittisk dramatiker som tog livet av sig 28 år gammal. Hennes sista pjäs Psykos 4.48 skrevs klart precis före hennes död och hade premiär år 2000. Omslagsbild: Kristoffer Sahlen Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next