Om Makode Lindes utställning. < Back MAKODES ÅTERKOMST Om Makode Lindes utställning. UTSTÄLLNINGEN, SOM INÅT OCH ENLIGT KONSTNÄREN SJÄLV HETER NEGERKUNGENS ÅTERKOMST MEN SOM UTÅT I KULTURHUSET STADSTEATERS MARKNADSFÖRING HETER MAKODE LINDES UTSTÄLLNING, HAR NU PÅ LÖRDAG DEN 30 JANUARI SIN HAJPADE VERNISSAGE. Snabb replay för er som tänker “Makode, vem?”: 2012 och verket Painful Cake, fast som gått till eftervärlden som tårtskandalen där Lena Adelsohn Liljeroth skrattande tog sig en tårtbit medan Makode i black face skrek av smärta. Ringer en klocka? Nu är Makode aktuell med en utställning på Kulturhuset Stadsteatern I Stockholm, en utställning som både är ett retrospektiv, med en samling äldre verk, men också ett gäng nya alster. Utställningen beskrivs som “ett allkonstverk där besökaren får följa med in i en värld fylld av humor, satir och referenser till sagor och myter.“ Eller som Makode själv skriver på facebook-eventet till utställningen: “Sagor och myter är, enligt Jung, dramatiseringar av det mänskliga psykets mest grundläggande funktioner. Barnet ges ett symboliskt språk att en dag besegra de drakar livet placerat ur längst dess väg. Trots att mytens hjältar ofta torterar sina motståndare, ljuger och själ för att uppnå sina mål; är fiktionens ondska och godhet, tydligt separerade i svart och vitt, fjärran kulturrelativismens och postmodernismens ständigt glidande gråzoner. Negerkungen är denna gråzon personifierad och bjuder in till ett postkolonialt, pzykadeliskt afrika-live långt upp i kaninens hål.” Utställningen ska vara som en stor teaterscen, besökarna får röra sig som skådespelare bland verken som utgör skådespelets scenografi. Vid vernissagen, som är öppen för alla, uppmanas besökare att maskera sig, ju mer kreativt och påhittigt desto bättre. Maskering ger också fri entré och köföreträde, samt en konstgåva från Makode själv! Och ja, det har ju stormat en del kring utställningen redan innan öppning – titelbråket jag hintade till i ingressen (där vd:n Benny Fredriksson förbjöd Makode att använda titeln Negerkungens återkomst), konstchefen Marianne Lindberg De Geer som stöttat Makode avgår i förtid (vet inte om det har något att göra med just detta, men antagligen till viss del) och ett facebook-event som överöses av både pepp och depp-kommentarer. Några av dessa kommentarer fixar Makode själv ihop till kollage och postar igen på sidan. “Ingen vill prata om min konst” säger Makode i en intervju i DN, men allt ståhej gör ändå att hans konst nås av många, och kanske att folk som inte känner sig så haj på konst får upp ögonen för nåt nytt, om de inte skräms iväg vill säga. Jag hakar iallafall på den person som kommenterat så här på eventet: “Oj så många som är intresserade av ett konstevenemang, kul!”. Jag har själv inte möjlighet att vara där på lördag pga är i stuga på landet – så snälla, släng på dig en fantastiskt fantasifylld mask och dra dit i mitt ställe. Återkom gärna med detaljerad beskrivning om hur fantastiskt/fruktansvärt det var. —- “Negerkungens återkomst” / “Makode Lindes utställning” Kulturhuset Stadsteatern, Galleri 3 Vernissage lördag 30 januari, 11.00-18.00 Visas tom 24 april 2016 —- Omslagsfoto: Matilda Rahm Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. < Back MED HJÄRTAT I KULTURPOLITIKEN Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. Block: Kulturens gräsrötter, #3 VAD GÖR EN KULTURPOLITIKER? MATILDA KLAMAS TRAVADE IN I STADSHUSET OCH TRÄFFADE MARIYA VOYVODOVA, ORDFÖRANDE I KULTURNÄMNDEN, FÖR ATT FINNA SVAR. Jag kliver in i Göteborgs K-märkta stadshus för att träffa Mariya Voyvodova (S) som tillträdde som kulturpolitiker efter valet 2014. Innan dess hade hon varit stadssekreterare för socialdemokraterna i kommunstyrelsen och jobbat mycket med stadsutvecklingsfrågor och miljöfrågor. Intresset för kulturpolitiken var dock inget nytt utan något som alltid funnits där. “Det kanske har att göra med min bakgrund. Jag har ju dansat balett i Bulgarien i många år” berättar Mariya. Intrycket av träpanelen slår mot mig när vi går upp för dom många och låga trätrappstegen medan Mariya berättar om arkitekturstudenter som brukar komma på studiebesök för att kolla in byggnaden. Och visst ger miljön ett vackert och smäckert intryck. En härlig arbetsplats tänker jag och undrar varför jag inte har varit här tidigare. Inte heller har jag funderat så mycket på vilka som är kulturpolitiker och vad de faktiskt gör även om jag har gott om åsikter om kulturpolitik. En lucka jag har klivit in i stadshuset för att råda bot på. Som kulturpolitiker är Mariya ordförande i Kulturnämnden i Göteborg och kulturkommunalråd, Arbetet i kulturnämnden innebär ett gäng intressanta uppdrag, allt från att dela ut kulturstöd och stipendier till att verkställa stadens kulturprogram. Stadens kulturprogram är något Mariya är extra stolt över och i januari ställde sig kulturnämnden bakom konkreta handlingsplaner för hur kulturprogrammet ska sättas i verket. Precis som programmet är handlingsplanerna uppdelade i tre olika områden, kulturpolitik, konstpolitik och kulturplanering. Det märks att Mariya har jobbat med stadsutveckling när hon nu slår ett slag för hur viktig kulturens roll är i stadsbilden och utvecklandet av staden. “Kultur och konstperspektiviet måste komma in tidigt i planeringsprocessen. Det jobbar jag stenhårt med”, säger Mariya. I stadsutvecklingstanken ingår också planeringen av kulturhus, något som också ligger inom Mariyas tjänst, och där tycker hon att det gärna får tänkas utanför boxen – då ett kulturhus kan vara mycket mer än ett fysiskt hus. Jag nickar instämmande och ser den där dynamiska ytan som jag drömmer om, kanske ett pop-up-kulturhus som absorberar olika ytor efter behov eller varför inte ett kulturhus på hjul… En nyhet för mig är att staden jobbar med en 1%-regel, det innebär att 1% av det som läggs på bygga ut staden ska läggas på konstnärlig gestaltning och utsmyckning. Bland annat pågår det ett stort konstprogram i samband med västlänken där kulturnämnden också är involverad, vilket Mariya tycker är ett mycket spännande arbete. De flesta i kulturnämnden är fritidspolitiker, dock inte Mariya som med sin post som kulturkommunalråd kan ägna 100% av sitt uppdrag åt kulturpolitiken. Nämnden träffas en gång i månaden och mötena är offentliga, de första 30 minuterna är också vikta för besökarnas frågor till nämnden. Ett utmärkt sätt att påverka tänker jag och undrar hur hon tycker att en ska gå tillväga om en har en punkt en vill driva. “Ta kontakt med kulturnämndens politiker, sen beror det ju vad det är för något.” kommenterar hon. Mariya påpekar också att det är viktigt att blicka till andra grupper som kanske är mer resursstarka som till exempel näringslivet och inte bara rikta in sig mot politiken. En av de viktigaste frågorna enligt Mariya är att kunna stödja det växande kulturlivet. Att ge aktörerna möjlighet att visa upp kreativiteten och sprängkraften som finns inom scenkonsten. Men även här behöver fler grupper involveras “Det är viktigt att få med alla parter av samhället, inte bara kulturinstitutionerna och det fria kulturlivet utan att också få med näringslivet och fastighetsägarna. De behöver också förstå vikten av kultur och konst för staden vi bygger för framtiden.” Även tankarna kring kulturprogrammet går i linje med att kultur är något som angår alla. Kulturprogrammet är stadens kulturprogram och inte kulturnämndens, programmet ska vara en angelägenhet för alla kommunala bolag och nämnder, påpekar Mariya. Förutom 1%-regeln deltar Kulturnämnden i Göteborgs Stads satsning “Ett jämlikt Göteborg”, ett begrepp som ska innefatta hela tanken om staden och där måste kultur och konst vara en naturlig del. “Det får inte ses som ett område vid sidan av utan måste ses som en del av jämlikt Göteborg. Kultur och konst ska bidra till att jämna ut skillnaderna vi har i vårt samhälle och bidra till en bättre hälsa.” Att kultur och konst har en självklar och viktig roll i ett samhälle är för mig givet, ändå är det få punkter och områden inom kulturen som lagstiftade. När jag frågar Mariya om hon önskar mer lagstiftad kultur svarar hon kort och gott – JA! och genast tar hon upp ett exempel: “Jag tror alla partier är tämligen överens att kulturskolan är enormt bra för Sverige. Kulturskolan är inte lagstiftad och ibland när man tittar på sin budget i en stadsdelsnämnd och inte kan inte skära ner äldreomsorg och socialtjänst, då blickar man mot kultur och fritid därför att det inte är lagstiftat. Jag önskar att mer verksamheter inom kultur och fritid blev lagstiftat och blev en del av kärnverksamheten i stadsdelsnämnderna. ” Efter en timmes samtal glider jag ner för de små trätrappstegen. Nu något mer upplyst om en kulturpolitikers arbete och än mer sugen på att börja påverka och göra skillnad. Foto: Lena Dahlström Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Jetzt agerar genom att snacka med mänskor som älskar publiken och vill att de ska ha huvudrollen i allt de gör och vi provar på det där med huvudroll. < Back 1:2 - JETZT AGERAR Jetzt agerar genom att snacka med mänskor som älskar publiken och vill att de ska ha huvudrollen i allt de gör och vi provar på det där med huvudroll. Här kommer andra saker som vi lockar med: - Snack om vad parallella universum spelar för scenkonst. - Att barn längtar efter en poltergeist. - Vi ger er ett nytt mätinstrument (låter tråkigt, är roligare än tråkigt) Inklippta människor: Henrik Sputnes, curator Naïvité och Johan Rödström, scenograf MOLD. Previous Next 1:2 - JETZT AGERAR Artist Name 00:00 / 1:04:05

Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. < Back MED LIMMET SOM VAPEN Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. “EN ENSAM GERILLASOLDAT FRÅN THE GLUEUNIVERSE MED LIMMET SOM VAPEN.”JULIA HAGSTRÖM HAR SETT LIMMERSKAN OCH THE GLUE MOVEMENT – ETT LABORATORIUM FÖR LIM-EXPERIMENT OCH ANDRA FORMER AV POESI BAKOM NERDRAGNA PERSIENNER PÅ MALMÖ DOCKTEATER. ”Limmerskan är ett tidsfördriv, en flykt, en lek, en längtan, en livlina, en möjlighet till ett annat varande”. Så beskriver upphovsmakerskan, skådespelaren och konstnären Ellen Norlund, sitt alter-ego: Limmerskan. Det är en slags bisarr sägen jag har bevittnat på Malmö Dockteater. ”En föreställning, en installation, ett fanzine, ett rum för sökandet efter de förlorande delarna och närstudier av stelnande limbubblor”, som den beskrivs i pamfletten jag får i entrén. En aria utan ackompanjemang inleder föreställningen. Efterföljande är ett fysiskt och metaforiskt kollage i berättelseform i mixed media-format. Det är ett skickligt hanterande av ljud, ljus och bild som skapar en surrealistisk resa i ett undermedvetet landskap. En detaljrik och poetisk (mar)dröms-värld. Norlund beskriver i pamfletten hur Limmerskan kom till i samband med en tid full av sorg och rådlöshet. Hon försökte dra sig till minnes de situationer då hon senast känt sig hel och närvarande, i kontakt med sin omvärld. Ett minne från mellanstadiet var det första hon kom att tänka på – minnet av pysslandet med RX-lim. Bakom stundom svart som barnslig humor, finns en självklar skörhet hos Limmerskan – ”Dotter till de tiotusen Limmerskorna”. Föreställningen är genomgående präglad av en mångbottnad sorgsenhet och melankoli. Porträtten på Limmerskan påminner mig om de på Lydia Hearst som kidnappades av Symbiotiska befrielsearmén på 70-talet. Med en oresonlighet i blicken och RX-flaskan i handen, är hon som en ensam (något autistisk), gerillasoldat från The Glueuniverse med limmet som vapen. I pamfletten beskrivs Limmerskan som ”ett skugg-jag som skapat sitt eget universum där hon relaterar allt till lim och lagning.” Ett experimenterande med ”lim som material och lagning som livs-strategi.” Rummet i dockteaterns lokaler är i sig en installation indelat i olika sektioner. I en del finns lappar och dokument med kryptiska små budskap, anteckningar och olika slags utdrag uppsatta på väggarna. Där hänger också hörlurar som spelar en slags bakgrundsmusik till texterna och bilderna. Krossade och trasiga objekt som lagats med lim ligger utspridda i hela rummet. Under åskådarplatserna finns tre krypin där man hittar Limmerskans anteckningsböcker och fanzines. Även här finns hörlurar man kan lyssna på musik i. Norlund beskriver verket som en närstudie i ensamhet, självvald som ofrivillig. ”Ett alternativt ihopsättande av den inre och den yttre verkligheten”. Omslagsfoto: Gabriel Flores Jair Skriven av: Julia Hagström Previous Next

Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. < Back BYGDESPELENS FÖRLOVADE LANDSKAP Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. “DET ÄR BÄTTRE ÄN DU KAN FÖRESTÄLLA DIG!”. KARIN NOOMI KARLSSON GUIDAR OSS TILL BYGDESPELEN I DALARNA. ”Det finns enligt min mening inget trivsammare sätt på vilket man kan presentera en bit av en bygds historia, än att göra det i form av ett spel.” – Rune Lindström, skapare av Himlaspelet De så kallade bygdespelen utgör en egen form av teater, ofta med en lokal förankring. Skådespelarna kan vara såväl professionella utövare som teateramatörer från lokalsamhället och föreställningarna väcker ofta stort engagemang hos medverkande och publik. De spelas i snart sagt var del av landet, företrädelsevis på sommaren då många ensembler använder sig av utomhusscener. Trots den aldrig vikande entusiasmen hos publiken är ryktet bland storstädernas kulturmänniskor aningen befläckat då bygdespelen ofta buntas ihop med olika typer av buskis och amatörteater, men bygdespelen förtjänar ett bättre öde än så. För den som är intresserad finns en rad pärlor att njuta av under sommaren. Och vad kan väl vara bättre än att kombinera en sommarsemester med röda stugor och glittrande sjöar med en teaterupplevelse utöver det vanliga? I hjärtat av Dalarna finns det ett antal föreställningar att välja på. Gemensamt för många bygdespel i regionen är att de bygger på historiska händelser och gamla sagor och myter med en koppling till orterna där de framförs. De drar alla stor publik och många av dem spelas ofta, om inte årligen så åtminstone återkommande. Låt oss därför ta en närmare titt på några av de mer kända spelen som ges i just bygdespelens förlovade landskap. GAMLA GÅRDEN Gamla gården skrevs 1935 av Per Johannes. Per Johannes hade en folkskollärarexamen i botten och var bördig från Rönnäs by utanför Leksand. Pjäsen uruppfördes 1935 i Leksand och den var redan från början menad för amatörteaterskådespelare. Den turnerade runt i Dalarna och sattes upp i olika hembygdsföreningar och framfördes även i radion 1936. Efter 1941 spelades Gamla gården inte under ett antal år och fokus kom att hamna på Himlaspelet som då hade haft premiär. På 50-talet översatte man manuset till Bjursåsmål och 1951 kom man återigen att spela stycket men nu på dialekt. Sedan 1978 spelas pjäsen på Dössberget i Bjursås. Gamla gården handlar om den stora utvandringen till Amerika under sent 1800-och tidigt 1900-tal och om hur bönderna lurades att sälja sin skog för en spottstyver till stora skogsbolag. Inspiration till pjäsen fick författaren genom att hans farfar hade varit en av de bönder som motsatte sig skogsförsäljningen. När farfadern gick ur tiden försökte man tvinga fadern att gå med på försäljning av sitt skifte men även där tog det stopp och skiftet kom att stanna i släktens ägo. Utvandringen till Amerika berör stora delar av svenska folket och det är därför lätt att känna igen sig i berättelsen. Kontakten mellan de som gav sig av och de som stannade kvar var sporadisk av förklarliga skäl och när en av bygdens söner efter många år i Amerika återvänder till sin åldrige far vet glädjen inga gränser. Det är en fin skildring av emigranterna på sent 1800- och tidigt 1900-tal som möter publiken. Det finns ingen uppgift om när Gamla gården spelas nästa gång eller vilka som deltar, men pjäsen brukar spelas i samband med Bjursvicku i slutet av juli. Kontakta hembygdsföreningen för mer information. TROLLBRÖLLOPET Detta bygdespel skrevs 1932 av Herbert Grönfall, bördig från Äppelbo. Enligt en lokal sägen från 1600-talet ska handlingen i Trollbröllopet utspelat sig på en fäbodvall i Äppelbotrakten och det handlar om hur Äppelbo kyrka fick sin brudkrona. Spelet uppfördes första gången 1935 på samma helg som Gamla gården och är ett av de äldre bygdespelen i Sverige. Det spelas återkommande varje år och senaste uppsättningen ges i år, ett samarbete mellan lokala teateramatörer och Äppelbo Hembygdsförening. 80729351-xD3gb Älvor. Från Trollbröllopet. Foto: Trollbröllopet Här möter vi en berättelse om hur en ung flicka kläddes till brud av traktens troll men räddades i sista stund av ortsbefolkningen. På huvudet hade hon då en gyllene krona och den fäbodvall där hon brukade driva boskap fick därav namnet Brudskogen. Sägnen nedtecknades av Karl Erik Forsslund på 1920-talet i verket Med Dalälven från källorna till havet och enligt berättelsen gick det till på följande sätt: ”Det var på hösten, en mörk kväll, en sälbukulla var ensam vid vallen. Hon satt och vov en väv, då kom trollen in och skulle klä henne till brud åt en trollyngling; hon bad att få väva ut väven först, men det fick hon inte; de slet bort väven och hade sönder vävstolen. Då knöt hon sitt strumpeband omkring vallhundens hals (enligt andra sin halsduk med en vidfästad skriven lapp) och skickade hunden ner till sin fästman hemma i byn. Han förstod att något galet var på färde och gav sig iväg ridande, med ett stickbloss, som var utbrunnet när han var nära framme och som han kastade i en tjärn – den har ännu ljust vatten, alldeles grönt, och heter Lystjärn. Det var två slags troll, fattiga och rika. De fattiga fick inte komma in och vara med på kalaset; till hämnd talade de om för fästman, hur han skulle göra: kasta yxan över trollen därinne och hugga kniven i dörrn. Bruden var nästan färdigklädd, endast vänsterhandsken felade, annars hade de tagit henne med sig. Nu fick han henne med sig upp på hästryggen och red i sporrsträck därifrån, trollen kom efter och grät och tjöt, men så kom dom till en åker som var harvad i kors och då kunde de inte följa längre”… ”de kom till en höstplöjning, den var plöjd med plog med stål i och han red i kors över den, så trollen måste vända. Hästen stalp död, när dom kom hem men gullkronan hade kullan på sig än; den var tung och så stor att man gjorde tre stycken av den, en till Nås, en till Järna och en till Äppelbo. Och i Äppelbo kyrka finns trollens brudkrona kvar än idag, en liten fin pjäs med hängande löv och 7 diamanter (troligen bergskristaller) och ingen vet när eller varifrån den kommit hit; kanske såsom krigsbyte från något katolskt tempel, där den krönt en madonnabild, tro somliga. Förr skulle varje Äppelbobrud, som bar kronan, bära stål på sig under vigseln, för att inte trollen skulle komma och ta både krona och brud.” Brudkronan i berättelsen finns i verkligheten och går att beskåda i Äppelbo kyrka. Den är tillverkad i Tyskland på 1400-talet och det har framförts tankar om att den skulle kunna vara en del av ett krigsbyte som på oklara vägar har hamnat i Äppelbo kyrka. För att bortförklara hur en så dyrbar krona kunde hamna där den hamnade har sägnen sannolikt växt fram. Det hade under alla omständigheter varit mer hedersamt om den hade kommit från trollen än att den skulle visa sig vara stöldgods. HIMLASPELET Himlaspelet skrevs av Rune Lindström och hade premiär 1941 på Dramaten i Stockholm, delvis som en protest mot nazismens härjningar i Europa. Spelet gavs sedan i Sammildalsgropen i Leksand under många år men har även spelats i Tällberg. De senaste åren har man använt Svea-salen i Leksand för föreställningarna och på det viset är man inte lika utsatta för vädrets makter. Himlaspelet ges oftast årligen men har haft några kortare uppehåll sen premiären 1941. Lindström tog utgångspunkt i det klassiska dalamåleriet när han skrev sin pjäs och texten består av sex målningar med tillhörande berättelser. En kurbitsmålare får agera berättare för hela historien och detta anknyter till den tradition av kringresande målare, oftast namnlösa för eftervärlden, som prydde hemmen med sitt måleri hos de som hade råd. Handlingen utspelar sig i Dalarna och i en variant av det förlovade landet som bär tydliga likheter med det Dalarna som huvudpersonen så småningom lämnar bakom sig. Drängen Mats fästmö Marit bränns på bål som häxa och då hon är oskyldig bestämmer sig Mats för att söka upp Gud och ställa honom till svars. Han slår följe med en kurbitsmålare men när målaren måste lämna honom luras han av Djävulen själv att välja den breda vägen före den smala. Den naive Mats förändras till det sämre och girigheten och ondskan får honom att glömma sitt egentliga ärende. Varje steg han tar övervakas dock av Marit och Gud från himmelens höjder och när han slutligen ligger på sin dödsbädd ges han möjligheten att välja godheten och träda in i paradiset där han återförenas med sin Marit. Himlaspelet är en berättelse om kampen mellan ont och gott, om vinsten med att behålla sin barnatro och att det aldrig är försent att välja det goda och det rätta i livet. Även på sitt yttersta kan syndaren få Guds förlåtelse. Men det handlar inte bara om religionen och den kristna tron. Det handlar också om utanförskap, mobbning och de onda krafter som vill ta över här i världen och det är med andra ord en ständigt aktuell pjäs. Årets uppsättning av Himlaspelet spelades 27-31/7 i Svea-salen i Leksand. SÅ VARFÖR SKA DU BESÖKA ETT BYGDESPEL? Bygdespelen fortsätter att leva tack vare det enorma engagemang som ortsbefolkningen lägger ner. När det klagas alltmer på att landsbygden för en tynande tillvaro har man sannerligen inte tagit någon hänsyn till denna unika teaterform som drar publik från både när och fjärran. På ett lättillgängligt sätt ges publiken glimtar in i delar av historien som annars sällan exponeras i modern tid. Den enda utmaningen är möjligen inslaget av lokala bygdemål som kan ge publiken lite nervösa ryckningar men de allra värsta varianterna brukar vara bortslipade. Himlaspelets koppling till kyrkan och häxprocesserna belyser situationen för de som drabbades av vad som allmänt kallas ”Det stora oväsendet” som pågick mellan 1668 och 1676. Nära 300 personer fick sätta livet till innan man fick stopp på masshysterin, de flesta var kvinnor och unga flickor (totalt sett har drygt 400 personer avrättats för trolldom i Sverige mellan 1492 och 1704). Trollbröllopet ger både insyn i hur folk levde på landet och i vad man trodde på förr i tiden. Ett simpelt krigsbyte i verkligheten förklaras med trolltyg och så växer en sägen fram som än i modern tid traderas i form av ett teaterstycke. Varför inte utmana dig själv och besöka ett av de många bygdespelen? Du får ett stycke lokalhistoria på köpet, det bjuds på levande musik av spelmän och även om det inte alltid är så kändistätt på scenerna som i en större stad så är det riktigt skickliga skådespelare – både proffs och amatörer – som uppträder och som lägger ner själ och hjärta i föreställningarna. Det går inte att lämna en sådan föreställning oberörd, i alla fall har inte jag lyckats med det konststycket ännu. Och vill du att bygdespelen ska leva kvar även i framtiden så går det ofta bra att bli medlem i vänföreningar som stöttar projekten ekonomiskt. Läs mer: Per-Ola Björklund: Bygdespel i Dalarna. Handling, bakgrund, tillkomst. Rabén & Sjögren 1983 Omslagsbild: Pixabay. CC0 Creative Commons Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. < Back FESTIVALSPECIAL En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. DAGS FÖR EN RIKTIGT FESTIVALSPECIAL MED TIPS PÅ INTERNATIONELLA FESTIVALER OCH HUR EN HITTAR IN I STÄMNINGEN. DESSUTOM HAR MATILDA BEGETT SIG TILL BERLIN FÖR ATT TA PULSEN PÅ THEATERTREFFEN. Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj. Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst. Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig. Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna! Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör. Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. Vilka är era topp tre festivaler? Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler. En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. Vilken var den tredje? Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. Vad är det ni ska göra på GDTF? På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018 Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. < Back RESONANS AV SMÄRTA Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. “UNDERSÖKANDET BÖRJAR LÅNGSAMT SÄTTA RUMMET I GUNGNING OCH SKAPAR RESONANSER AV IGENKÄNNING OCH SMÄRTA.” MATILDA KLAMAS HAR SETT HEMSJUKA PÅ FOLKTEATERN I GÖTEBORG, EN FÖRESTÄLLNING DÄR TILLHÖRIGHET SÄTTS UNDER LUPP. Vi möts av två skådespelare i ett avskalat rum. Undersökandet står i fokus och denna gången är detta undersökande rent konkret. Här ska vi närma oss personer med nostalgi, hemsjuka, förstå dem, ta del av deras smärtkoreografi och krypa under huden på dem. Det är en undersökning av vår samtid, av geografisk, ideologisk och social hemlöshet där frågor kring tillhörighet och trygghet är det som dominerar. Skådespelarna är sig själva fast i en förhöjd form, de är undersökarna som efter närmanden blir de personer de undersöker. Eller snarare går in i de personerna. Spelet präglas av närvaro och en utsökt intimitet. Sandra Medina och Rasmus Lindgrenlyckas med små medel, som tonen i rösterna, och med små gester skapa ett rum av tillit och vi kommer riktigt nära. Deras grundliga undersökande börjar långsamt sätta rummet i gungning och skapar resonanser av igenkänning och smärta. “Det här kommer bli tråkigt” säger Sandra Medina i början av spelet och det stämmer, men inte tråkigt som på en långtråkigt sätt utan tråkigt som i att de gräver sig in och sätter känslomässiga spår som jag måsta deala med. Vilket kan vara en betungande uppgift. På golvet läggs en rad av personakter ut och under föreställningen får vi lära känna dessa personer genom deras liv och deras smärtor. Det är bland annat en soldat från förr som fått sitt hjärta att ta ny form och blöda svartblod av hemlängtan, en flicka som förlorat sin morfar och saknar allt som förändras och en ung kvinna som inte känner hemhörighet i sitt land och det sätter sig som en smärta i axeln och att hon fastnar i rörelser. Undersökningens struktur är utmärkt för att nässla in oss och få oss att börja känna med karaktärerna. Vi närmar oss med enkla medel, som lukt och rörelser, tills gestaltningen sätter igång och vi får en klump i magen. För hemsjuka handlar inte bara om hemlängtan utan också om den sociala hemlösheten, vilket vi alla mer eller mindre bidrar till. Vilka är det vi inte bjuder in till middagen? Vem på jobbet “klickar” ingen med? En av de starkaste scenerna är när skådespelarna experimenterar kring beteenden som får dem att uppleva otrygghet. Sandra Medina ber Rasmus Lindgren att vara närvarande men ignorera henne när hon pratar och visa ointresse och avstängdhet, innan experimentet är igång har Rasmus redan börjat och den kylan han utstrålar sätter sig i hela rummet. Det är inte bara hans handling och hennes reaktion som skapar smärta och igenkänning utan också igenkänningen i beteendet, när senast gjorde jag så? När jag kommer ut från salongen sitter rörelserna kvar. Känslan av att behöva sucka och kvida, för detta är en sann ögonöppnare av hur människor mår i ens direkta närhet men också i ett globalt perspektiv. Det är synd om människorna. HEMSJUKA – ETT SCENKONSTVERK FÖR ALLA SOM NÅGONSIN LÄNGTAT HEM Av och med: Rasmus Lindgren och Sandra Medina Regi och processledning: Rasmus Lindgren Text och research: Gabriela Pichler, Rasmus Lindgren och Sandra Medina Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren Ljusdesign: Bella Oldenqvist Ljuddesign: Robin Auoja Föreställningen spelades på Folkteatern Göteborg, 17 – 18 april kl 18.30 Bild i bannern: Rasmus Lindgren och Sandra Medina. Foto: Lina Ikse Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. < Back MIN VÅTA IMPRODRÖM Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Rasmus Klamas har besökt improfestivalen Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Det finns en sak jag hatar med impro. Den saken älskar jag lika innerligt. Samma sak finns inom stand up:en och mina känslor där är desamma. Vi tar ett exempel ur stand up-världen: Du ska gå på stand up-klubb på till exempel Norra Brunn i Stockholm, headline för kvällen är Nour el Refai och det är därför du är där. För att se Nour. Klubben börjar klockan 19, men Nour går inte på scenen förrän närmare 21. Innan det är det två timmar av total skämskudde. Du får se en finnig 18-åring krypa upp på scenen och göra någon överdriven spaning om manligt och kvinnligt, detta följs av en något (alltså mycket lite) bättre människa som verkar ha hittat nån karaktär som hen ska köra. Detta pågår och pågår och pågår och när Nour väl kommer så har din tro på stand up tillintetgjorts. Du måste alltså genomlida dåliga komiker för att sen komma till the good stuff. Men samtidigt är det något jävligt fett med det. Tänk om jag som 18-åring hade fått stå på samma scen som typ Lena Endre. Shit, va häftigt. Samma tradition finns inom impron, eller iallafall på festivalen Improfest. Som ni ser är jag är ambivalent inför detta. Men låt mig nu berätta om min lördagskväll på Improfest som började i ett improhaveri och slutade i allas våta improdröm. City Impro Theatre. Fotograf: Mikael Thor Jag börjar min kväll med att ta mig till Gothenburg Studios för att se City Impro från London och International Theatre Stockholm från just Stockholm. I vår liknelse är City Impro den finniga 18-åringen. Den som inte har nån koll alls på hur man spelar teater eller hur man bygger en berättelse. Det är som ett dåligt firmafest-spex och såklart så är alla deras moment interaktiva. Publiken ska upp på scen, skrika platser och relationer. Jag ser hur min blick spikar fast sig i golvet varje gång de tittar ut i publiken och raggar folk. Det blir lite pinsamt när publiken som kommer upp nästan är bättre än de på scenen. Men jag tycker vi lägger den upplevelsen bakom oss och går vidare, för nu kan det bara bli bättre. Och det blir det. Det är International Theatre Stockholm som går back to basic. De börjar med att be oss i publiken att blunda och tänka på en dag där inte allt gick som det skulle. De väljer en slumpvis vald person som kort berättar om händelsen och sen kör de en pjäs i 30 minuter baserat på det. Hela min kropp skriker JA! när de sådär snyggt hoppar mellan karaktärer och bara får mig att fatta, utan att det är för övertydligt. Väl avvägt. Med hopp om impron tar mig till Teater Aftonstjärnan för att se kvällens huvudnummer – Det Andre Teatret. Mitt sällskap berättar att hon sett de förut och att de är riktigt bra. Puh, då ska det här nog vara lugnt. Konceptet går ut på att en inbjuden gäst intervjuas på scen och fyra skådespelare och en musiker hoppar in emellan och improviserar gästens liv. Kvällens gäst är ingen mindre än Lasse Kronér och som han bjuckar på sig själv. Han berättar storys om hur han sålde ett halsband någonstans i Europa, drack rosévin på Avenyn och bodde hos sin bästa vän på sjukhuset i flera månader. Ni som har en bild av impro, att det bara är tjo och tjim och ingen substans blir här slagen på fingrarna. Det blir ett så vackert porträtt av en persons liv gjort med så mycket värme och kärlek. Ibland när jag ser på impro känner jag att det här hade ju blivit mycket bättre om en författare bara hade skrivit en pjäs om det. Men det här var så självklart och så intuitivt. Planen var att föreställningen skulle vara 50 minuter – det blev 2 timmar. 2 timmar som jag absolut inte vill ha tillbaka. När föreställningen sen är slut så väntar ännu en föreställning. Jag behöver springa vidare, men jag sörjer inte. Jag vet inte vad som skulle kunna toppa det jag just sett. Publiken var lyrisk, jag var lyrisk och Lasse Kronér var minst sagt lyrisk. Jag tackar Improfest för en fabulös avslutning, jag hatälskar Improfest för att nybörjare får öppna kvällen och jag tycker nu ännu lite bättre om Lasse Kronér. Det Andre Teatret. Fotograf: Mikael Thor Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. < Back "NU VET JAG BÄTTRE VILKA MINA VÄNNER ÄR" Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. ISMER, POESI OCH STORHETSVANSINNE. DET NORSKA TEATERKOMPANIET VERK PRODUKSJONER DJUPDÖK NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST OCH FANN NYA VÄNNER I KONSTHISTORIEN. SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED REGISSÖREN FREDRIK HANNESTAD. Gruppen är kända för att skapa verk som blandar stilar och genrer, och där misslyckandet är mer än välkommet. Ett undersökande arbetssätt, där lyssnandet och improvisationen är en viktig del. En scen kan ha över tio olika variationer, fria för skådespelarna att välja bland efter vad som känns rätt här och nu, och deras föreställningar har beskrivits som “toppen av ett isberg” där det gedigna arbetet skapat en egen värld av möjligheter. Sedan starten 1998 har gruppen skapat 18 produktioner och turnerat regelbundet. Nu besöker de Göteborg och Göteborgs dans- och teaterfestival med det senaste verket Manifest United där gruppen djupdykt ner i 100 år av konstnärsmanifest. Ismer, poesi och storhetsvansinne blandas med bisarra idéer och djup visdom. Jag kontaktade Fredrik Hannestad, konstnärlig ledare för gruppen, för att höra med om gruppens arbetssätt och vad de fann i konsthistorien. I ÅR FYLLER NI 20 ÅR – GRATTIS! VILKA LIVSLÄRDOMAR HAR NI FÅTT SEDAN ERA FÖRSTA DARRANDE STEG SOM ETT TEATERKOMPANI? – Jag tror att den viktigaste lärdomen är att jag inte vet ett jäkla dugg. Med andra ord, att lära sig att acceptera och att känna sig trygg i att ‘att inte veta’ som ett sätt att vara i den här världen. JAG UPPFATTAR ERT SÄTT ATT ARBETA SOM GENERÖST, OCH NI SKRIVER OCH PRATAR OCKSÅ OM ERT ARBETSSÄTT VÄLDIGT ÖPPET – VAR DETTA SÄTT ATT ARBETA (ER METOD MED ‘DEN SOCIALA SITUATIONEN’ OCH ‘LYSSNANDE’) NÅGOT NI HADE MED ER FRÅN BÖRJAN, ELLER HAR DET UTVECKLATS UNDER TIDEN? – I början arbetade vi väldigt mycket utan att ha så många teoretiska idéer om vårt arbete. Vi bara testade många olika estetiska uttryck och utforskade olika vägar, kanske för att vi fortfarande inte visste vad vi tyckte om. Ibland tror jag att vi har haft en stor identitetskris genom hela vårt arbete, vi har letat efter något omöjligt, efter något bortom allt, vi har försökt att återuppliva hela idén kring vad teater är. Efter några år började vi titta tillbaka och försökte förstå vad i helvete det är vi egentligen gör. Genom att göra det har vi upptäckt att några av de idéer som Institutet för Scenkonst under Ingmar Lindhs ledning har haft ett inflytande på oss, särskilt idéerna om att utöka kontext som material för skådespelarnas arbete och idéerna kring vikten av “lyssnande”. När vi börjar titta på vårt arbete börjar vi också se andra artister som har haft en enorm betydelse för oss. Så ja, det är något som har utvecklats över tiden. NU GÄSTAR NI GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED MANIFEST UNITED, DÄR NI DJUPDYKER NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST. VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SPÄNNANDE MED MANIFEST? – Den mest spännande upplevelsen är när jag verkligen tror att det konstverk jag har skapat är helt originellt, och sedan se att någon annan har tänkt och kämpat med exakt samma idéer för 100 år sedan. Wow, det är mind-blowing. Plötsligt hittar du nya vänner i konsthistorien, nu älskar jag Andy Warhol till exempel. Du ser att du är en del av något större och att du omedvetet har blivit inspirerad av olika rörelser under och genom ditt arbete. Nu vet jag bättre vilka mina vänner är. Det gör mig starkare som konstnär och mer sammanlänkad. Det gör mig passionerad och det ger mig mod att försöka hitta svar de stora frågorna, så som “Kärlek”. Det får mig att vilja kämpa för något, för min form, min konst. Det är spännande. I DET HÄR VERKET SÅ STÄLLER NI FRÅGAN ‘VAD HÄNDE MED KONSTNÄRSMANIFESTEN’ OCH VARFÖR DET INTE ÄR LIKA VANLIGT ATT SE MODIGA, REVOLUTIONERANDE OCH POETISKA KONSTNÄRSMANIFEST IDAG. HAR NI EN EGEN TEORI OM VARFÖR DET ÄR SÅ? – Det finns en känsla av att manifest är förknippade med 1900-talet. Manifest är vanligtvis riktade mot något. Det var så många kamper och krig och revolutioner och förändringar. Moderniteten var verkligen svår för mänskligheten att klara av. Det var nödvändigt att göra sig hörd, att skrika ut över världen. Nu är vi på något sätt justerade och behovet av stora revolutionära manifest är inte lika närvarande. Samtidigt står vi nu på tröskeln till något helt nytt: förstörelsen av vår egen planet och sammankopplingen mellan människor och maskiner. Kanske är det inte längre ett behov att vara emot någonting eller någon, men mer en fråga om att hitta vägen tillsammans, för att ta reda på vad som förenar oss alla. FINNS DET NÅGOT MANIFEST SOM HAR EN ALLDELES SPECIELL PLATS I DITT HJÄRTA? STANLEY BROWN: A short manifesto(1964) 4000 A.C. WHEN SCIENCE AND ART ARE ENTIRELY MELTED TOGETHER TO SOMETHING NEW WHEN THE PEOPLE WILL HAVE LOST THEIR REMEMBRANCE AND THUS WILL HAVE NO PAST, ONLY FUTURE. WHEN THEY WILL HAVE TO DISCOVER EVERYTHING EVERY MOMENT AGAIN AND AGAIN WHEN THEY WILL HAVE LOST THEIR NEED FOR CONTACT WITH OTHERS… THEN THEY WILL LIVE IN A WORLD OF ONLY COLOUR, LIGHT, SPACE, TIME, SOUNDS AND MOVEMENT THEN COLOUR LIGHT SPACE TIME SOUNDS AND MOVEMENT WILL BE FREE NO MUSIC NO THEATRE NO ART NO THERE WILL BE SOUND COLOUR LIGHT SPACE TIME MOVEMENT HAR VERK ETT EGET KONSTNÄRSMANIFEST? – Jag vet inte om det är ett manifest, men det är mer som riktlinjer för oss i vårt arbete: Låt allt vara enkelt, lätt, gör dig inte till, stäng inte något ute, passivisera inte. Håll det lågt, naivt, var inte rädd för det naiva, en nyckel till att kunna hävda dig själv. Att agera, att visa, att gå hela vägen. Att göra någonting enkelt, att hålla det enkelt, ekonomiskt, praktiskt. Att göra ett enkelt arbete med det jag har, något rått, oskyddat, utan pretentioner men med ambition. Att förlora dig själv, uttömma dig själv, att förlora kontrollen, förlora tiden, att låta sakerna ta kontroll, att förlora din syn,att ge upp, att inte längre ljuga eller beräkna. Att slåss tillbaka, ta kontroll, att slåss för konsten, för din rätt, för din vision, ditt berättigande. Att acceptera att ditt arbete är i bitar. MANIFEST UNITED Söndag 19 augusti & lördag 20 augusti, 19.00 Göteborgs dans- och teaterfestival Omslagsbild: Från Manifest United. Foto: Alette Schei Rørvik. Bilden visas här beskuren. Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. < Back JAKTEN PÅ STARTEN AV KARRIÄREN! Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. Regissören, dramatikern och ja, scenkonstgeniet, Malin Axelsson är superaktuell nu under hösten. I september släpper hon sin första roman Anropa samtidigt som hon börjar sitt nya jobb som konstnärlig ledare för Radioteatern. Jag tog ett snack med Malin om att vara elva personer som skriver ett och samma manus, att som sexåring bestämma sig för att jobba med scenkonst och att hänga i världens största UFO-arkiv. Det var egentligen först för några månader sen som jag själv fick sitta öga mot öga med Malin Axelssons scenkonst för första gången. Jag var i Malmö och tillsammans med ett par hundra andra människor knödde vi, under Scenkonstbiennalen, in oss i en liten teaterlokal i Västra Hamnen. De ljuslila biennalpassen lyser upp den nedsläckta salongen och jag får kanske min starkaste scenkonstupplevelse på många år. Det är Malin Axelssons Rose, Rose, Rose som hon skrivit ihop med Karin Serres för ung scen/öst. Den var så visuellt vacker och även fast den handlade om en tonårsflicka så kände jag att den handlade om mig och slog mig rakt i bröstet. Vad var det som fick Rose, Rose, Rose att bli som den blev? – Det är så många personer. Vi hade ju jobbat med Rose, Rose, Rose i flera år och när vi började repetera så fanns det inga karaktärer, det fanns tre manus – ett på svenska, ett på franska och ett blandat. Så skådespelarna har varit extremt medskapande i att stryka och välja text och att blanda språken. Man kan säga att processen har varit väldigt kollektiv. Malin berättar att hennes tid på ung scen/öst i mångt och mycket präglats av kollektiva processer. – Jag var väldigt intresserad av att utforska ett gemenskapande – hur gemensamt kan ett arbete bli? Vi gjorde en föreställning som heter Den magiska cirkeln som kanske var där vi gick längst i att bygga ett väldigt avancerat och interaktivt verk. Ett vackert ögonblick för mig var när vi skrev manus ihop, elva personer, i ett interaktivt dokument på nätet. Det tyckte jag var en otroligt häftig upplevelse. Inte bara i Den magiska cirkeln var relationen med publiken en viktig komponent, utan även i Rose, Rose, Rose, var jag som publik verkligen en del av föreställningen, även fast jag satt still i min stol under hela föreställningen. Malin berättar att det var denna närhet till publiken som gjorde att hon sökte sig till scenkonst för barn och unga. Förutom sitt jobb på ung scen/öst har hon jobbat som husdramatiker för UngaRiks. Något som också fick henne att bli sugen på att jobba mot barn och unga är att en ofta spelar nyskrivet och vågar utmana, både publiken och sig själv, i föreställningarna. Själv fick hon smaka på detta redan som sexåring. – Jag har starka minnesbilder fortfarande, från en föreställning, som jag tror bidrog mycket till att jag väldigt tidigt bestämde mig för att jobba med teater. Den heter Fram för lilla Märta och är skriven av Michael Segerström och jag kommer inte riktigt ihåg nu var den spelades, men det var en liten flicka i centrum för berättelsen. Det var en allvarlig och känslig berättelse om den här flickans liv och jag gissar att det var rätt så bra (skrattar). Var det det visuella eller vad var det som du diggade? – Det är klart att det var någonting med den där barngestalten som jag knöt an till. Men det jag kanske minns allra mest är att vi fick möta skådespelarna efter föreställningen och jag fick träffa hon som spelade flickan och prata med henne. Det måste ha varit runt 81, i en tid då barnteatern var stor. Man brukar prata om 70-talets barnteaterrevolution och det här var ju precis i anslutning till den, och den där närheten till publiken finns verkligen i barnteaterns tradition. Att man intresserar sig för publiken på djupet. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på att inte veta exakt vilken föreställning det var som hade påverkat Malin så mycket. Så jag startade en storsökning och jakten på denna föreställning tog sig via ett programblad från Teater 23:s uppsättning året efter till Tidningsteatern i Stockholm som spelade denna föreställning 1981. Björn Granath och manusförfattaren Michael Segerström står för regin och precis som Malin minns det, så beskriver även Expressens Lars Linder föreställningen, i en recension. Han skriver: “Aldrig någonsin har det varit så spännande att gå på barnteater som just nu. I Sverige utvecklas sedan en tid en märklig, nydanande dramatik som riktar sig till barn, men som tar sin publik på så djupt allvar att frågorna den ställer blir minst lika brännande för de vuxna som haft turen att gå med som sällskap.” Malin är som jag nämnde en mångsysslare av rang när det kommer till text och scenkonst. Hon har skrivit många pjäser, blivit nominerad till Augustpriset för sin barnbok Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn och kommer nu ut med sin första roman. Jag var nyfiken på om Malin har en skrivprocess som ser likadan ut varje gång. – Jag tycker mycket om att göra på olika sätt och helst göra på något nytt sätt som jag inte kan. En pjäs skrev jag utifrån research i “Archives for the unexplained” – som är ett av världens största UFO-arkiv som ligger i Norrköping. Då hade jag tänkt mig att skriva om UFO-bortföranden, men jag mötte massa människor i det här arkivet som ledde researchen åt ett annat håll. Det kan vara ganska svårt att planera en konstnärlig process eftersom det alltid kräver en öppenhet för att oväntade saker ska hända. Man vet aldrig vart ett projekt ska ta en. Det är ju det som är kul också. Så vi får se vad det blir nu. Improvisation är något jag är väldigt nyfiken på och vill lära mig mer om. Ibland kan det vara så när man jobbar med en improviserad scen att det blir den bästa scenen, men man kan inte upprepa det. Det är något väldigt vackert i det. Är det någon skillnad på att skriva för barn respektive vuxna? – Jag tror att jag förhåller mig på ungefär samma sätt, men jag är lite nyfiken nu på den vuxna publiken, eftersom jag ägnat sex år att möta barn. Så nu undrar jag: Vad tänker vuxna? (skrattar). Vad är viktigt för vuxna och vad engagerar vuxna? Hösten 2015 är Malin dubbelaktuell, både med romanen Anropa som hon skrivit på i över 10 år samt med sitt nya jobb på Radioteatern. Malin tar över efter Stina Oscarssons avhopp i vintras och vill modernisera radioteatern. – Något som intresserar oss på Radioteatern just nu är att vi befinner oss i en tid där radiolyssnandet har förändrats drastiskt på väldigt kort tid. Bara under min uppväxt har jag passerat genom vinyl, ett kort tid fanns det något som hetter minidisc (skrattar), och sen gigantiska mp3-spelare, sen krymper de ihop och nu har jag allt i mobilen. Nu är vi i en total gränsupplösning, på något sätt, mellan internet, mobilen, radio och TV. De här medierna har redan blandats ihop. Så det är en explosiv fas för radion och då också för radioteatern som konstform. När mediet förändras så drastiskt så öppnar det också upp för nya konstnärliga möjligheter, både i FM och på andra plattformar. Vi har konstnärliga verktyg idag som inte fanns för 10 år sen. Så en fråga jag ställer är: Vad är radioteater i det medielandskap vi har idag? Vad kan det vara? Kommer ni nå nya publikgrupper då? – Ja, vi vill att radioteater ska bli en angelägenhet för fler. Det är en intressant fråga. Hur ska det låta för att hela Sverige ska vilja lyssna? (skrattar). Nä, men den publikuppgiften är faktiskt ganska svindlande att vi vänder oss till hela Sveriges befolkning. Det är häftigt och svårt. Finns det något du bara kan göra som radioteater? Eller kan du göra alla verk både live och som radio? – Hmm, det var en intressant fråga. Om man inte tänker så fyrkantigt, så kan man tänka att radioteater också kan röra sig ute i det fysiska rummet. Även om FM har specifika kvaliteter som jag hoppas att vi kan utveckla vidare, så är inte uppdelningen mellan fysisk scen och radioteaterscen så definitiv. Speciellt inte med tanke på den gränsupplösning som vi precis pratade om. Du bär med dig din mobil överallt och kan lyssna var som helst. Vad skapar det för konstnärliga möjligheter i ett fysiskt rum? Det kan ju hänga ihop med varandra på olika sätt. Jag tänker att det finns föreställningar som rör sig kors och tvärs och respektlöst över den gränsen mellan den fysiska scenen och radioteaterscenen. Vi börjar närma oss slutet av vår pratstund, men jag hade en sista fråga som jag ville ställa. Jag tänker att om man älskar radioteater så älskar man ljud. Så jag frågade Malin om hon var ett ljud, vilket ljud skulle hon då vara? Hon funderade en lång stund och bad att få tänka lite grann. Några dagar senare fick jag ett mail med en ljudfil som hon valt att kalla för “Ljudet av badplats i augusti 2015” – ett ljud hon tyckte om. Som en sista bonus så bad jag Malin om hennes bästa häng- och lästips, när längtan efter sommaren blir för stor. Vart tycker du om att hänga? I etern, bland ljud, röster, historier och drömmar. Etern är genomskinlig, intressant och finns överallt, håller dig sällskap till långfrukosten, följer med till stranden och sanden, omsluter dig på resor och promenader och myser med dig alternativt håller dig tvingande vaken i sängen innan du ska somna. Det är en parallell komplex värld och scen där du både kan konfronteras med nya chockerande saker och drömma dig bort, det är bara att blunda mot solen och fly undan regnet och lyssna. Min favoritgrej är att diska eller jogga när jag hänger i etern. En annan snarlik men ändå annorlunda och på många sätt med etern förbunden plats som jag gärna hänger på är – nätet. Ditt bästa lästips? Tidskriften Kritikers senaste generösa dubbelnummer på tema Barn, där jag själv medverkar och även intressanta författare som Dimen Adbulla, Hassan Loo Sattarvandi, Jessica Schiefauer och Tone Schunnesson, bara för att nämna ett fåtal. Kan beställas på http://www.kritiker.nu . Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. < Back AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. Previous Next AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Artist Name 00:00 / 45:06