Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. < Back AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. Previous Next AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Artist Name 00:00 / 44:22

Teater Nu startade 2017 och har sedan dess skapat teaterföreställningar, scenkonstverk, utställningar, samtal och drivit projekt och residens. Här kan du ta del av vad vi gjort genom åren. 2023 2022 2023 2023 Utlysning UTLYSNING - BAKLUCKEUTSTÄLLNING Boy konsthall söker en konsthantverkare som vill skapa en utställning i miniformat under Craft Days 2026. Ansökan är öppen till och med 8 februari. Se mer Samtal UNDERGÅNGEN – FASCINATION OCH SKRÄCK Ett samtal om undergångsmörker och dystopiska framtidsscenarier Se mer Samtal INTERNATIONELL KONSTTRÄFF Mingel- och samtalskväll för konstnärer och scenkonstnärer Se mer Utställning RAKEL HEED WINDAHL & MARIA HEED I utställningen undersöker konstnärerna de dolda mönster och arv som genom generationer format dem som kvinnor. Se mer Utställning AMY RONDAHL Amy Rondahl visar verk hos Boy konsthall. Se mer Teater UNDERGÅNGEN En apokalyptisk föreställning om skuld, straff och meningsfullhet. Urpremiär 21 november. 2025. Se mer Projekt BUSSRESOR MED GIBCA EXTENDED 2025 Här hittar du information om bussresor till oss i samband med GIBCA Extended. Se mer Utställning SOMMARSALONG 2025 Sommarsalongen återvänder för sjätte gången! Se mer Utställning LARS JONSSON Konstnären Lars Jonsson visar nya verk på Boy konsthall. Se mer Teater HOW / HUR? En annorlunda självhjälpspjäs som spelas exklusivt under festivalen Rabbit/Duck den 3 oktober. Se mer Utställning SCILLA RAJALIN Utställning med Scilla Rajalin. Detta verk föddes som ett svar på krigssituationen i Europa. Se mer Utställning ALEX GULLBERG Årets Kultur Ungdom-konstnär på Boy konsthall är Alex Gullberg. Se mer 2022 2022 2021 Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. Genre Big Title Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt. 2021

Vi pratar om kulturpolitik, glass, höstlängtan och om gem. < Back AVSNITT 20 – SOMMARENS SISTA SUCK Vi pratar om kulturpolitik, glass, höstlängtan och om gem. Previous Next AVSNITT 20 – SOMMARENS SISTA SUCK Artist Name 00:00 / 34:41

Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. < Back AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. Previous Next AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Artist Name 00:00 / 48:12

Vi snackar skit om Hoffmaestro-Jens, får reda på att Uddevalla vägrar svara på frågor och Matilda och Sara blir bjudna på vindruvor i Borås! < Back AVSNITT 34: ÖLSPRUT OCH NAVELSKÅDERI Vi snackar skit om Hoffmaestro-Jens, får reda på att Uddevalla vägrar svara på frågor och Matilda och Sara blir bjudna på vindruvor i Borås! Previous Next AVSNITT 34: ÖLSPRUT OCH NAVELSKÅDERI Artist Name 00:00 / 26:33

Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari < Back SMÅ NERVER AV PLAST Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari OSCAR STEEN VAR PÅ PRESSVISNINGEN AV MALMÖ DOCKTEATERS NYA FÖRESTÄLLNING SKVALPET SOM HAR PREMIÄR DEN 9 JANUARI. – Har ni tips på effektiva betablockerare? Malmö Dockteaters grundare och teaterchef, Erik Holmström, frågar oss på pressvisningen av Skvalpet humoristiskt angeläget om medel att motverka sina små handskakningar som välter dockor och scenografi under en scen med ett tjugotal dockor, stolar och små 3d-printade kaffekoppar. – Jag försöker ju leka men det är ju svårt att göra det avslappnat när ni sitter där. Visst kan det låta lite överspänt. Jag menar, det är ju inte ovanligt att det är precis så teatern beskrivs i de mest ideala stunder. Som en lek. Mellan scen och salong. Mellan skådespelare och roll. Mellan skådespelare på scen. Men i den scen utav Skvalpet som visades upp i källaren på Hasselgatan 8 i Malmö praktiseras en annan typ utav lek. I linje med dockteaterns första föreställning, Funktionell dumhet, bygger texten på intervjuer (om än mer tillspetsade). Dockorna är här mindre och inte mer avancerade än vanliga leksaksdockor, sådana där som brukar höra till dockhus i skala 1:18. För att dockorna ska kunna föra samtal med varandra kräver det att Holmström, i egenskap av enda dockförare, sträcker sig över, under och emellan hinder på den lilla teaterscenen och vickar på små huvuden, armar och ben. Holmström ger också röst till varje docka via en litet headset som styr ut minsta viskning till salongen. I motsats till tidigare verk, där föreställningarna krävt fler människor än dockor, manövrerar här en enskild person hela ensemblen. Jag slås av samma voyeuristiska sensation som när min treåriga dotter leker med sina Pippifigurer här hemma. För dockorna tar inget ansvar för publiken, de får liv i ett eget universum och emellan varann uppstår ett fält utav koncentration som likt magnetism drar mig upp ifrån sitsen. Kommunikationen med publiken står istället Sofia Andersson för. Hon är attributmakare för Skvalpet och livefilmar föreställningen med flera kameror. Den aktiva dockan projiceras ovanför den lilla lilla scenen, komplett med gigantiska händer som manövrerar den lilla plast/ler-figuren. Miniatyrscenen har miniatyrrån med miniatyrlampor som fungerar, det finns en miniatyrtrappa ner till källaren där vi får förklarat att ytterligare scener kommer utspela sig. Längst bak i rummet står en stad som kommer bjuda på ”en överraskning” när föreställningen är klar. Och strax till höger som miniatyrscenen, staden, filmkamerorna och sittplatserna ligger teaterns verkstad och kontor. Arbetsdator, verktyg, 3d printer och dockmaterial. Malmös yngsta teaters lokaler är som en öppen nerv där publika föreställningar ligger i knäet på sin egen produktion, här tar jag inte del utav sömlösa hantverk eller dramatiska berättelser. Istället ligger kvaliteten i något annat, något klumpigt men samtidigt väldigt intimt. Som att jag blir lite rädd för att andas när ljuset går ner och ett stelt leransikte pratar med ett annat leransikte. Där det som skapas är så skört att en påslagen telefon inte bara skulle störa, utan rent utav döda den lilla befolkade världen framför mig. Så i ljuset utav detta kanske de där betablockerarna inte vore så tokiga, för den där öppna nerven i rummet koncentreras till de små händerna, fötterna och ögonen när spelet börjar. Samt förstås de gigantiska, lätt skakande händerna som ger dem liv, och ibland välter en stol på köpet. Det blev bara en scen ifrån Skvalpet som visades upp för oss där innan julhelgen. Men med löfte om en liten intim premiär på nyårsafton med en större offentlig premiär 9:e januari är jag glad över att vara malmöbo där Sveriges enda dockteater för vuxna huserar. SKVALPET – MALMÖ DOCKTEATER, MALMÖ Idé, koncept & på scen: Erik Holmström Regi: Erik Holmström & Andrea Edwards Scenografi: Johan Bergman Scenografi i scenografin: Sören Brunes Musikkomposition: Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén Attributmakeri: Sofia Andersson Dockhuvuden: Ida Mira Johansson Producent: Anna Jonsson Björk Omslagsfoto: Från Skvalpet. Skriven av: Oscar Steen Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Är Berlin Berlin? Alltså är Berlin fortfarande ett hippt kulturmecka? Vilka städer försöker ta sig upp och bli Europas nya metropol? "Berlin har varit ute i 10 år, det dröjer nog längre innan den staden är helt död" Gäster: Cecilia Suhaid Gustafsson (konstnärlig ledare, Atalante) och Olof Runsten (registudent STDH). < Back 3:3 – ÄR BERLIN BERLIN? Är Berlin Berlin? Alltså är Berlin fortfarande ett hippt kulturmecka? Vilka städer försöker ta sig upp och bli Europas nya metropol? "Berlin har varit ute i 10 år, det dröjer nog längre innan den staden är helt död" Gäster: Cecilia Suhaid Gustafsson (konstnärlig ledare, Atalante) och Olof Runsten (registudent STDH). Previous Next 3:3 – ÄR BERLIN BERLIN? Artist Name 00:00 / 1:17:46

Alexander Abdallah bjuder på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. < Back FÖR JAG SER TALANGER I FÖRORT MEN INGA FÖREBILDER Alexander Abdallah bjuder på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. Alexander Abdallah studerar till skådespelare i Malmö och debuterar nu också som gästskribent på Scenkonstguiden. Här bjuder han på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. Högstadiet. Jag skrattade åt killar som sysslade med teater. Kallade dom bögar. När jag och mina vänner blev tvingade att se teater med skolan så planerade vi innan:’’Okej, varje gång alla skrattar, så låtsasskrattar vi på olika sätt’’. Frankenstein på Regina teatern i Uppsala. Alla andra skrattar, vi låtsasskrattar, gör sjukaste ljuden och sen skrattar på riktigt. Minns fortfarande hur roligt det var. Jag var värst. Läraren kastade ut mig. Vi vill inte se Frankenstein. Vi vill inte se teater. I förort finns ingen teater, vi gör inte teater, vi är inte teater. Jag vet inte ens vad teater är för något. Vem är Frankenstein? Vad har han gjort? Några år senare är jag med i ett teaterprojekt i Uppsala. En av regissörerna är: En av skådespelarna i Frankenstein på Regina teatern. 15 år. Jag börjar dansa. Popping. Kamouflerade mitt teaterintresse som börjat växa i mig. I Uppsala startas ett projekt. Ungdomar ska skapa en teaterföreställning ihop. Jag söker som dansare. Min dröm att stå på scen går inte att gömma längre och jag får roller i teaterföreställningen. Efter föreställningarna möter vi i ensemblen publiken utanför. Förortskidzen kommer fram. Helt galet inspirerade. Deras blick säger: Jag vill va som dig. Då insåg jag: Att jag aldrig haft en sån. En sån som jag blev för dom där och då. Jag bestämde att jag skulle bli en sån. Den bästa. Jag ska inspirera alla i orten. Att jaga dröm. Och dom som inte vågar drömma – Ska börja våga drömma, högt. 2012 började jag studera teater på Wiks folkhögskola. 2013 ser jag Ardalan Esmailis föreställning utan titel på riksteaterns teaterdagar. Där var han. Äntligen. Som jag saknade hela min uppväxt: En människa som såg ut som jag och gjorde det jag ville göra. En blatte på scenskolan. Wow. Då bestämde jag. Jag ska också.Vi pratar efter föreställningen. Han nämner Fridhems folkhögskola. 2013. Sagoturne med klassen och första året på Fridhems folkhögskola. Efter en föreställning springer det fram ca 10 barn mot mig. ’’ Du är som Zlatan’’. Vi pratar arabiska. Jag skriver autografer. Dom säger att dom vill börja med teater. Den yngsta pussar mig på pannan och säger ’’du är så fin, jag vill bli som dig’’. Jag känner igen honom från publiken. En av dom äldre där jag växt upp. Kriminell. Tvingad att se Romeo & Julia. Efter föreställningen kommer han fram till mig. Tänk er en kriminell person, sitta där på sin stol och le medans alla andra sjunger ’’ja må han leva’’. Typ så va hans ansiktsuttryck. En månad efter råkar vi på varandra i stan. Han nämner att han blev inspirerad. Att han börjat på en teaterkurs. Under höstterminen 2015 har Malmö stadsteater 4 skådespelare som rasifieras. Antal förebilder: 4st. Malmö. Gör något åt saken. Vad ska ni göra åt saken? För jag ser talanger i förort men inga förebilder. Skriven av: Alexander Abdallah Previous Next

Yolanta Schultz Rigtorp skriver om kampen för ett rikt kulturliv, om konstkritik och självinsikt. < Back ORMEN LEVER (VARNING FÖR IRONI) Yolanta Schultz Rigtorp skriver om kampen för ett rikt kulturliv, om konstkritik och självinsikt. “SEDAN KANSKE NÅGON JÄVEL I KOMMUNHUSET FÖRESLÅR ATT DET SKA BYGGAS PARKERINGSPLATS DÄR ISTÄLLET”. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP SKRIVER OM KAMPEN FÖR ETT RIKT KULTURLIV, OM KONSTKRITIK OCH SJÄLVINSIKT OCH OM MYRORS FANTASTISKA FÖRMÅGA TILL SAMARBETE. Bergman beskriver, i förordet till en litterär utgåva av Persona, att kulturlivet är som ett gammalt ormskinn i skogen; inuti kryper en massa myror omkring och på håll kan det nästan se ut som om ormen lever. Han menar att myrorna är vi; vi som vill verka inom konsten och kulturen. Vi sysselsätter oss med att få någonting dött att verka levande för en åskådares ögon. Kan tyckas meningslöst när det sägs så, men hur som helst så är det vi, myrorna, som gör det jobbet. Skulle vi utrymma ena halvan av ormskinnet så skulle det rasa ihop, växa mossa på och sedan kanske någon jävel i kommunhuset föreslår att det ska byggas parkeringsplats där istället. Skulle myrorna plötsligt få för sig att det är var och en och dennes vässade armbågar för sig, så skulle de antagligen börja äta varandra, tills det bara fanns en stor hulken-myra kvar. Sedan skulle den hulkenmyran bli gammal och dö. Och så skulle någon jävel i kommunhuset föreslå att det ska byggas parkeringsplats där det levande ormskinnet en gång låg. Du ser; båda dessa scenarios slutar precis som Macbeth; alla dör och det enda spåret de lämnar är en parkering. Och precis som i Macbeth är det på grund av individualistiskt högmod. Det är ingen hemlighet att en måste vara på tårna när en sysslar med kultur. I alla fall om en vill att den kulturen ska nå ut till en så stor publik som möjligt. Och det är väl minst sagt en naturlig vilja då publikintäkter är en råviktig inkomstfaktor när det gäller scenkonst. Har du någon gång frågat dig varför det “är så sjukt dyrt med privatteater?” så kan jag tala om att det är delvis därför. Men herregud vilket tråkigt ord det är, “inkomstfaktor”! Det blir som ett strypkoppel runt halsen på kulturarbetaren, det där ordet. När vi egentligen bara var taggade på att skapa något och få dela med oss av det. Inkomstfaktor. Inkomstfaktór. Inkómstfaktor. Blä. Blä. Blä. Hursomhelst så är det alltså ett flockdjursbeteende, att vilja dela med sig; vara del av en dialog. Det kommer hyfsat naturligt. Vad som inte kommer naturligt är “inkomstfaktorn”, det är ett inlärt kapitalistiskt påfund. Inkomstfaktorn, förmågan att synas och nå ut, är ofta vad som står emellan konstnären/kulturarbetaren och dennes förmåga till fritt, kreativt och tidskrävande skapande. Att vurma för kulturen är att på olika sätt bedriva en kamp för ett rikt och levande kulturliv, för det är ett måste om vi vill kunna verka inom det. Skådespelarna, regissörerna, performancekonstnärerna, författarna. Och så även kritikerna. Jag är inte på något vis en utbildad eller värst professionell scenkonstkritiker, men jag får genom Scenkonstguiden trots detta syssla med någonting som åtminstone liknar scenkonstkritik, så jag kommer för tesens skull räkna in mig själv i den kategorin. Jag har skrivit för Scenkonstguiden sporadiskt sedan 2015. Majoriteten av mina texter har vuxit likt grenar från den taggiga rosenbuske som är min absoluta favoritgenre vad gäller text: arga brev. Delvis därför att välformulerad aggression är bland det roligaste jag vet. Men också då jag under mina övre tonår blankt kände att det var jag och min vassa tunga (mitt vassa… tangentbord?) mot världen. Då jag länge och flitigt internaliserat mig till en slags upplevd kronisk underdog-position reflekterade jag inte heller kring nödvändigheten av att säga vissa saker, eller uttrycka mig på ett särskilt vis, och vad de orden lämnade för avtryck i omvärlden. Det här är en oerhört vanlig egenskap hos den moderna människan, låt oss kalla den; “Brist-på-förmåga-till-reflektion-kring huruvida-behovet-av-att-uttrycka-känslor/upplevelser-nödvändigtvis-korrelerar-med-omgivningens-behov-av-att-ta-del-av-dem”. Även kallat “brist på självinsikt”. Och jag vill poängtera att den inte alltid har med ett underdog-komplex att göra, då den även är vanlig hos män och akademiker. Ett målande exempel: Din vän säger “fan har du hört den här låten ‘Hallelujah’, den typ berör mig på riktigt för första gången sedan min pojkvän lämnade mig för min mamma förra året.”. En människa med ovan nämnda egenskap hade då svarat “Jag tycker att den är tillgjord. Och produktionen är dessutom billig. Inte på långa vägar den bästa av Leonard Cohens låtar. För du vet väl att det är han som skrivit den, inte Jeff Buckley?”. Medan en trevlig person hade sagt: “Vad fint. Vad är det med den som berör dig?”. Efter ett år på folkhögskola så har jag hursomhelst intagit en mer “mañana mañana”-inställning till livet i stort och även drabbats av en slags distans till mig själv och mina egna åsikter (typ). Jag har blivit helt plågsamt rationell, och tänker numera både ett och två varv innan jag säger saker om konst högt (oftast). Det finns hierarkier och maktskikt i scenkonstvärlden som beror på pengar, konkurrens och prestige. Kreatörer jobbar på helt olika grund, med helt olika resurser och helt olika möjligheter att nå ut och bli tagna på allvar. Det här är inte ett recept för ett inkluderande, kreativt klimat och ett i längden innehållsrikt kulturliv. Det är ett recept på normstyrd elitism. Och går vi i linje med den stämningen; med armbågarna utåt, då kommer ormskinnet som bekant att bli en parkeringsplats. Inte idag, inte imorgon. Men en dag vaknar vi och så är det någon rik jävel som parkerat sin Rolls Royce där Teater Smuts brukade ligga. Åter till myrorna. Grejen med myror är ju att de är världsbäst på att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Det kan vilket dagisbarn som helst bekräfta. Så här i juletider skulle vi även kunna dra en parallell till Jesus och hela hans kumbaya-attityd. Men låt oss avstå. Det här är vad jag menar: för att mina (och andras) recenserande texter ska fylla en funktion i kontexten “Göteborgs kultursfär” och inte bara i kontexten “Jag, jag själv och mig” så måste våra texter utgå lika mycket ifrån dem vi skriver om, som från oss själva. Vi behöver sålla bland våra åsikter och se till så att vi inte bara ägnar oss åt ett navelskådande, självförverkligande ordbajseri. Och inte heller åt att slicka Institutionernas röv. Det måste finnas en omvärldsanalys och en mottagaranalys någonstans där emellan “Jag” och “Jag själv”. Skriver jag om en frigrupp som har en ambition och en kreativ vision, då behöver jag inte skriva tre sidor text där jag dissekerar och sågar föreställningen in i minsta detalj och en rågad sked ironi. Exempelvis som jag gjorde 2015 med Valerie Solanas Ska Bli President i Amerika på GDT. En text vars redigeringsprocess förresten, på tal om arga brev, resulterade i att Scenkonstguidens egen Rasmus Klamas (Hej, hej! Minns du?) fick motta ett av mina mästerligaste, mest obstinata arga mail. Det spelar ju noll roll om jag tyckte att den sög rent estetiskt och politiskt, jag vill ju fortfarande att folk ska gå och se den, för att den är framvärkt av en liten teater med åtminstone ett visst mått lust och vision. Men skriver vi om Stadsteatern och Fredrik Evers så sparkar vi i högre grad uppåt när vi kritiserar, och de kan gott ta den lilla sparken utan att folk slutar gå dit. De kanske rent av behöver en spark eller två för att inte ta sina sätt och traditioner för givet. För att kanske till slut våga göra någonting som är nytänkande och intressant på riktigt. Kanske, gud förbjude, anställa någon som inte är formad efter Teaterhögskolans och STDHs avbild. (Inte för att säga att en examen från Teaterhögskolan kan garantera att du får jobba, nej nej nej, MEN! När du står där; ätstörd och skakande av kokain, hårt kramandes examensbeviset mot bröstet, då kan du åtminstone trösta dig med att de stora teatrarna och film-castarna i alla fall kommer att tänka på dig (snabbt) innan de anställer en av systrarna Jankell.) Vad menar jag med allt det här babbleriet, undrar du nu? Jag menar att jag stundtals vaknar till ifrån min individualistiska dvala och inser att jag inte bara kan skriva för att märkas, därför att det jag skriver om handlar inte om mig. Recensionen saknar för mig värde om den bara är till för skribenten och dennes pågående självförverkligande. Recensionen får värde genom att samverka med kulturlivet, och bidra genom att synliggöra det som behövs synliggöras parallellt med att kritisera endast det som behövs kritiseras. När den förtydligar och inkluderar även i sitt språk och sina referenser (ping DN, SvD), så att kulturen fortsätter breddas och växa, och leva som den naturliga del i ett samhälle som den ju är. För att avsluta vill jag ställa en fråga till dig som läser; har du märkt att den här texten utger sig för att vara kollektivistisk, men egentligen mest handlar om min egen personliga utveckling under de senaste två åren? What can I say, jag är 90-talist. Jag är inte uppfostrad till att ha integritet. Jag är uppfostrad till att ha identitetskris tjugofyrasju. Skål och gla’ helg där ute i stugorna! We shall overcome! Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Omslagsbild:CC0 Creative Commons Previous Next

Teater Nu är en del av TestArt som är ett projekt finansierat av kreativa europa och ett internationellt nätverk som ska stärka möjligheterna till internationella samarbeten och konstnärligt utbyte på Europeisk nivå. Residens och turnéslinga TestArt kommer skapa konstnärliga residens och internationella turnéer för att skapa ett internationellt scenkonstnätverk. Projektet består idag av 15 partners från Italien, Tyskland, Serbien, Slovenien och Sverige och pågår fram till och med december 2026. OM TESTART TestArt Teater Nu är en del av TestArt, ett internationellt nätverk som ska stärka möjligheterna till internationella samarbeten och konstnärligt utbyte på Europeisk nivå. Projektet bygger vidare på de lärdomar och insikter som kommit ur projektets föregångare, TrainArt. TESTARTS HEMSIDA NYHETSBREV OM TESTART VÅR RESA MED TESTART Purple Team Vi har blivit matchade! Inom ramen för det europeiska projektet TestArt har Teater Nu parats ihop med MALTE från Italien och Zentralwerk i Tyskland – tillsammans är vi The Purple Team. Matchningen skedde under 2024, då deltagande organisationer fick beskriva sina konstnärskap, behov och önskemål. Utifrån det sattes fem internationella team samman – grupper som nu samskapar nya sceniska verk genom residens och gemensamma processer. Residens på Zentralwerk I mars 2025 genomförde vi vårt första residens tillsammans på Zentralwerk i Dresden – som också är producent och värd för samarbetet. Teater Nu representeras av Matilda Klamas, regissör och dramatiker, och Sara Östebro, curator och dramaturg. Från MALTE medverkar regissören och dramatikern Sonia Antorini. Arbetet inleddes med en metod baserad på brevväxling, flödesskrivning och samtal – en process som lagt grunden för det fortsatta samarbetet. Nu fortsätter Matilda och Sonia skrivandet digitalt. De utbyter scener, förslag och tankar, och bygger vidare på det som startade i Dresden. Skrivfasen pågår under våren och sommaren 2025, med ett färdigt manus planerat till början av 2026. Premiären äger rum våren 2026 på Zentralwerk i Dresden, följt av en föreställning i Göteborg. PARTNERS Funded by the European Union. Views and opinions expressed are however those of the author(s) only and do not necessarily reflect those of the European Union or the European Education and Culture Executive Agency (EACEA). Neither the European Union nor EACEA can be held responsible for them. Teater Nu erhåller även medfinansiering för projektet från KulturRådet.