Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. < Back AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. Previous Next AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Artist Name 00:00 / 44:10

En era har nått sitt slut. Sista avsnittet blir en promenad läng de pinsama minnenas skogsstig. < Back 5:3 – BEST OF En era har nått sitt slut. Sista avsnittet blir en promenad läng de pinsama minnenas skogsstig. EN ERA HAR NÅTT SITT SLUT. SISTA AVSNITTET AV SCENKONSTPODDEN BLIR EN PROMENAD LÄNGS DE PINSAMMA MINNENAS SKOGSSTIG. TAFATTHET, ÖVERDRIVET ALLVAR, STARKA CHILIS, SUZANNE REUTER, EN TRÖTT TAXICHAUFFÖR, BAMSE PÅ KULTURHUSET STADSTEATERN OCH MYCKET MER. Previous Next 5:3 – BEST OF Artist Name 00:00 / 1:29:44

LIVE från Scenkonstbiennalen i Norrköping! Vi kastar ur oss teser och testar dem på publiken. < Back 5:2 – SIAR OM FRAMTIDEN LIVE från Scenkonstbiennalen i Norrköping! Vi kastar ur oss teser och testar dem på publiken. Är 80-talet tillbaka? Eller kommer scenerna försvinna och ersättas med livelänk i soffan? Eller är Beck det enda som kommer spelas framöver? De och några till testas på prominent livepublik från Scenkonstbiennalen. Previous Next 5:2 – SIAR OM FRAMTIDEN Artist Name 00:00 / 42:35

Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). < Back 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). Teasers: - Vi blir hjärntvättade av patriarkatet. - Nasim Aghili snackar om att jobba med sufisk dans i den, efter mycket hot, nedlagda föreställningen Marken brinner. - Linda Forsell från PotatoPotato tycker till om hur scenkonstinstitutionerna sköter sig, när det gäller att jobba icke-patriarkalt. - Moa Backman visar på hur en kan skapa utopiska rum - Stefan Åkesson berättar om att Hollywoodfilmer alltför ofta är fulla av patriarkat och nationalism in absurdum. Previous Next 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Artist Name 00:00 / 1:10:07

Vi fortsätter vår vurm för den underbara Anna Takanen, vi snackar nakenhet med Nils Lindenmo och går på nycirkus på Angereds teater. < Back AVSNITT 23 – NAKEN-NILS OCH ANNA TAKANEN Vi fortsätter vår vurm för den underbara Anna Takanen, vi snackar nakenhet med Nils Lindenmo och går på nycirkus på Angereds teater. Previous Next AVSNITT 23 – NAKEN-NILS OCH ANNA TAKANEN Artist Name 00:00 / 42:29

Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. < Back MIN VÅTA IMPRODRÖM Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Rasmus Klamas har besökt improfestivalen Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Det finns en sak jag hatar med impro. Den saken älskar jag lika innerligt. Samma sak finns inom stand up:en och mina känslor där är desamma. Vi tar ett exempel ur stand up-världen: Du ska gå på stand up-klubb på till exempel Norra Brunn i Stockholm, headline för kvällen är Nour el Refai och det är därför du är där. För att se Nour. Klubben börjar klockan 19, men Nour går inte på scenen förrän närmare 21. Innan det är det två timmar av total skämskudde. Du får se en finnig 18-åring krypa upp på scenen och göra någon överdriven spaning om manligt och kvinnligt, detta följs av en något (alltså mycket lite) bättre människa som verkar ha hittat nån karaktär som hen ska köra. Detta pågår och pågår och pågår och när Nour väl kommer så har din tro på stand up tillintetgjorts. Du måste alltså genomlida dåliga komiker för att sen komma till the good stuff. Men samtidigt är det något jävligt fett med det. Tänk om jag som 18-åring hade fått stå på samma scen som typ Lena Endre. Shit, va häftigt. Samma tradition finns inom impron, eller iallafall på festivalen Improfest. Som ni ser är jag är ambivalent inför detta. Men låt mig nu berätta om min lördagskväll på Improfest som började i ett improhaveri och slutade i allas våta improdröm. City Impro Theatre. Fotograf: Mikael Thor Jag börjar min kväll med att ta mig till Gothenburg Studios för att se City Impro från London och International Theatre Stockholm från just Stockholm. I vår liknelse är City Impro den finniga 18-åringen. Den som inte har nån koll alls på hur man spelar teater eller hur man bygger en berättelse. Det är som ett dåligt firmafest-spex och såklart så är alla deras moment interaktiva. Publiken ska upp på scen, skrika platser och relationer. Jag ser hur min blick spikar fast sig i golvet varje gång de tittar ut i publiken och raggar folk. Det blir lite pinsamt när publiken som kommer upp nästan är bättre än de på scenen. Men jag tycker vi lägger den upplevelsen bakom oss och går vidare, för nu kan det bara bli bättre. Och det blir det. Det är International Theatre Stockholm som går back to basic. De börjar med att be oss i publiken att blunda och tänka på en dag där inte allt gick som det skulle. De väljer en slumpvis vald person som kort berättar om händelsen och sen kör de en pjäs i 30 minuter baserat på det. Hela min kropp skriker JA! när de sådär snyggt hoppar mellan karaktärer och bara får mig att fatta, utan att det är för övertydligt. Väl avvägt. Med hopp om impron tar mig till Teater Aftonstjärnan för att se kvällens huvudnummer – Det Andre Teatret. Mitt sällskap berättar att hon sett de förut och att de är riktigt bra. Puh, då ska det här nog vara lugnt. Konceptet går ut på att en inbjuden gäst intervjuas på scen och fyra skådespelare och en musiker hoppar in emellan och improviserar gästens liv. Kvällens gäst är ingen mindre än Lasse Kronér och som han bjuckar på sig själv. Han berättar storys om hur han sålde ett halsband någonstans i Europa, drack rosévin på Avenyn och bodde hos sin bästa vän på sjukhuset i flera månader. Ni som har en bild av impro, att det bara är tjo och tjim och ingen substans blir här slagen på fingrarna. Det blir ett så vackert porträtt av en persons liv gjort med så mycket värme och kärlek. Ibland när jag ser på impro känner jag att det här hade ju blivit mycket bättre om en författare bara hade skrivit en pjäs om det. Men det här var så självklart och så intuitivt. Planen var att föreställningen skulle vara 50 minuter – det blev 2 timmar. 2 timmar som jag absolut inte vill ha tillbaka. När föreställningen sen är slut så väntar ännu en föreställning. Jag behöver springa vidare, men jag sörjer inte. Jag vet inte vad som skulle kunna toppa det jag just sett. Publiken var lyrisk, jag var lyrisk och Lasse Kronér var minst sagt lyrisk. Jag tackar Improfest för en fabulös avslutning, jag hatälskar Improfest för att nybörjare får öppna kvällen och jag tycker nu ännu lite bättre om Lasse Kronér. Det Andre Teatret. Fotograf: Mikael Thor Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. < Back MED LIMMET SOM VAPEN Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. “EN ENSAM GERILLASOLDAT FRÅN THE GLUEUNIVERSE MED LIMMET SOM VAPEN.”JULIA HAGSTRÖM HAR SETT LIMMERSKAN OCH THE GLUE MOVEMENT – ETT LABORATORIUM FÖR LIM-EXPERIMENT OCH ANDRA FORMER AV POESI BAKOM NERDRAGNA PERSIENNER PÅ MALMÖ DOCKTEATER. ”Limmerskan är ett tidsfördriv, en flykt, en lek, en längtan, en livlina, en möjlighet till ett annat varande”. Så beskriver upphovsmakerskan, skådespelaren och konstnären Ellen Norlund, sitt alter-ego: Limmerskan. Det är en slags bisarr sägen jag har bevittnat på Malmö Dockteater. ”En föreställning, en installation, ett fanzine, ett rum för sökandet efter de förlorande delarna och närstudier av stelnande limbubblor”, som den beskrivs i pamfletten jag får i entrén. En aria utan ackompanjemang inleder föreställningen. Efterföljande är ett fysiskt och metaforiskt kollage i berättelseform i mixed media-format. Det är ett skickligt hanterande av ljud, ljus och bild som skapar en surrealistisk resa i ett undermedvetet landskap. En detaljrik och poetisk (mar)dröms-värld. Norlund beskriver i pamfletten hur Limmerskan kom till i samband med en tid full av sorg och rådlöshet. Hon försökte dra sig till minnes de situationer då hon senast känt sig hel och närvarande, i kontakt med sin omvärld. Ett minne från mellanstadiet var det första hon kom att tänka på – minnet av pysslandet med RX-lim. Bakom stundom svart som barnslig humor, finns en självklar skörhet hos Limmerskan – ”Dotter till de tiotusen Limmerskorna”. Föreställningen är genomgående präglad av en mångbottnad sorgsenhet och melankoli. Porträtten på Limmerskan påminner mig om de på Lydia Hearst som kidnappades av Symbiotiska befrielsearmén på 70-talet. Med en oresonlighet i blicken och RX-flaskan i handen, är hon som en ensam (något autistisk), gerillasoldat från The Glueuniverse med limmet som vapen. I pamfletten beskrivs Limmerskan som ”ett skugg-jag som skapat sitt eget universum där hon relaterar allt till lim och lagning.” Ett experimenterande med ”lim som material och lagning som livs-strategi.” Rummet i dockteaterns lokaler är i sig en installation indelat i olika sektioner. I en del finns lappar och dokument med kryptiska små budskap, anteckningar och olika slags utdrag uppsatta på väggarna. Där hänger också hörlurar som spelar en slags bakgrundsmusik till texterna och bilderna. Krossade och trasiga objekt som lagats med lim ligger utspridda i hela rummet. Under åskådarplatserna finns tre krypin där man hittar Limmerskans anteckningsböcker och fanzines. Även här finns hörlurar man kan lyssna på musik i. Norlund beskriver verket som en närstudie i ensamhet, självvald som ofrivillig. ”Ett alternativt ihopsättande av den inre och den yttre verkligheten”. Omslagsfoto: Gabriel Flores Jair Skriven av: Julia Hagström Previous Next

Vi bjuder på teaterskvaller och känslostormar. Det skälver om gbg stadsteater och dessutom har vi haffat eldkonstgruppen Flams. < Back AVSNITT 24 – FLAMS OCH STOFILER Vi bjuder på teaterskvaller och känslostormar. Det skälver om gbg stadsteater och dessutom har vi haffat eldkonstgruppen Flams. Previous Next AVSNITT 24 – FLAMS OCH STOFILER Artist Name 00:00 / 45:21

Avsnitt 11 av Teater Nu:s podcast finns nu på internät. Vi ger er bland annat en smutt av Indien, snack om teatergruppen Gruppens senaste föreställning plus att Matilda lär oss ett nytt ord. < Back AVSNITT 11 – INDIENSAMPLES, RUINPORR OCH ONDA KVINNOR Avsnitt 11 av Teater Nu:s podcast finns nu på internät. Vi ger er bland annat en smutt av Indien, snack om teatergruppen Gruppens senaste föreställning plus att Matilda lär oss ett nytt ord. Previous Next AVSNITT 11 – INDIENSAMPLES, RUINPORR OCH ONDA KVINNOR Artist Name 00:00 / 41:10

Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. < Back ”VI ÄR VIKTIGA. VI KAN FÖRÄNDRA. VI GÖR DET IHOP.” Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. ERIKA INGELSSON PRATAR MED ELIN SÖDERQUIST OCH NINA HABER FRÅN GRUPPEN OM KONSTNÄRLIG UTVECKLING, NORMKRITISK SCENKONST, TALKÖRER OCH TRYGGA RUM. Jag träffar två tredjedelar av den hyllade teatergruppen Gruppen på en workshop och efteråt slår vi oss ned för en pratstund. Det är kväll, klockan är snart tio på kvällen men Elin Söderquist och Nina Haber verkar inte ha några problem att stanna kvar ett slag för att jag ska få stilla min nyfikenhet kring hur en egentligen bär sig åt för göra feministisk och normkritisk scenkonst – något som jag tycker att de är experter på. När jag frågar hur de har utvecklats som grupp sedan de började 2011 berättar Nina att de blivit bättre på att ta pauser och veta när de är hungriga. Hon säger också att de med tiden blivit bättre på regissera varandra – och att säga ifrån när de gör varandra ledsna. Jag tänker att det nog faktiskt är det bästa receptet på framgång: Mat och rak kommunikation; Ja, det är nog bra grundförutsättningar för vilket grupparbete som helst. Elin spinner vidare: ”Jag tänker att vi också utvecklat vår estetik ganska mycket, alltså det första vi gjorde var en alternativ julcabarét som var…” Hon skrattar till och verkar söka efter det rätta ordet. ”Rolig. Men mycket har ju hänt sedan dess. Talkörer är till exempel något som vuxit fram succesivt och väcktes när vi gjorde en gatuföreställning. Och när vi gjort klubbspelningar är det ju svårt att prata så då har vi jobbat mer på de fysiska uttrycken och det har blivit mer dans.” Nina tillägger: ”Sedan tycker jag att vi blir smartare för varje projekt. Vi ser oss som en tankesmedja som vidareutbildar oss tillsammans. Inför Gruppen kartlägger den svenska teatern lärde vi oss jättemycket om funkofobi och funkfrågor och nu inför vårt nästa projekt läser vi mycket om postkolonialism och rasism.” De berättar också om att de gjort en radioteater med fokus på nationalism där de också kom in på rasism och Nina konstaterar med ett skratt: ”Den var ju en annorlunda föreställning för oss där vi bestämde oss för att testa att ta det lugnt. Så kan man fråga sig hur mycket vi lyckades, för att vi är så väldigt förtjusta i fart men vi utmanade oss och försökte även att inte tala så mycket i kör, som vi också är väldigt förtjusta i.” Jag tar en klunk vatten och tänker att uttrycket kill your darlings kanske inte alls är ett så dumt påfund för de som vill växa i sitt konstutövande. De tillägger att de varierar andelen rena ”faktascener” med mer rena ”spelscener” och beskriver deras föreställning Gruppen och Herrarna närmast som en föreläsning späckad med akademisk text. Båda får sedan något pillemariskt i blicken när de berättar att de i deras kommande projekt kör ”full on” med fakta igen då det ska handla om ekonomi. Jag slås av att jag aldrig har blivit så exalterad och nyfiken av att någon för ekonomi på tal. När jag frågar hur de tänker kring att arbeta med tunga ämnen som rasism och funkofobi där de själva tillhör normen och inte drabbas blir de med ens eftertänksamma och Nina säger: ”Det är svårt, känsligt, läskigt. Och vi ser till att knyta till oss människor med erfarenhet och som lär oss. Sedan var det ju inte som att vi inte visste, men det slog oss ganska hårt för kanske fyra år sedan, att vi är verkligen… vita”. Elin nickar och fyller i: ”Bianca (Kronlöf, reds amn) är lite mindre vit men kan läsas som vit och vi alla har någon slags medelklassbakgrund. Vad gör det? Vi försöker verkligen rannsaka oss själva”. De uppger sedan att de tackar nej till scener som inte är tillgängliga och att deras senaste projekt både har syn- och hörseltolkats. Angående funkfrågan tillägger Elin att de kände att ”läget var så akut, att förändringen måste börja” men att de också hoppas på att fler med erfarenhet ska komma och ta över teaterscenen. Jag kan inte göra något annat än att hålla med… Hur många gånger har en till exempel sett en rullstolsburen skådespelare i en klassisk Dramaten-uppsättning? Varför ses egentligen bara (den vita) normkroppen som det intressanta och representativa? Sedan kommer vi till den frågan vars svar jag nästan är mest nyfiken på det då det är något jag funderat en del på: Det här med att predika för de redan frälsta. Gruppen har en stor fanbase av en skara redan invigda feminister och antirasister, och många är politiskt aktiva och samhällsengagerade. Men hur går det egentligen med att nå utanför den så kallade PK-klicken? Nina svarar direkt och utan tvekan: ”I vissa klickar har vi blivit en grej och dom rummen måste få finnas. Det måste få finnas scenkonst som är snäll, intressant, politisk. En trygg plats där vi vet att ingen plötsligt kommer bli våldtagen på scen, eller att det kommer vara rasistiska pjäser. Dom rummen måste få finnas och det finns nästan inga.” Hon tittar rakt på mig. ”Vi måste vara ett sånt rum, vi skapar det då”. Elin lägger till att de är väldigt intresserade av de redan frälsta och att de ska orka utföra sin aktivism på sina arbetsplatser och i sina sammanhang. Jag kommer på mig själv att bli lättad över deras svar – att det faktiskt är okej med föreställningar där målet kanske inte är övertyga och utbilda en publik utan också att peppa de som redan tar debatten, de som redan vill och försöker åstadkomma en förändring. Nina reflekterar kring att de såklart hoppas att de kan nå ut även till andra, men att risken för att bli behagsjuka och oroliga skulle öka om de skulle försöka passa alla. Och jag tänker tillbaka på de gånger jag själv försökt med denna omöjliga uppgift och hur mycket ångest det leder till och hur lite kreativitet som föds ur detta tankesätt. Slutligen måste jag givetvis be om lite konkreta tips om hur en på bästa sätt kickar igång en normkritisk frigrupp och får bland annat tips om boken ”Större än såhär: Tankar för en genusnyfiken gestaltning”. Men också att våga ta hjälp av varandra – att höra av sig till andra som en beundrar och be om råd. De understryker vikten av att stötta varandra och inte skapa läger emellan olika frigrupper som alla jobbar mot samma mål. Och Nina sammanfattar det med orden: ”Vi är viktiga. Vi kan förändra. Vi gör det ihop”. Sedan går vi tillsammans mot tågstationen i decembermörkret för att sedan skiljas åt. Jag känner mig mer upplyft och upplyst än på länge. Omslagsfoto: Agnes Söderquist Skriven av: Erika Böös Previous Next

Vi sammanfattar året och delar ut pris till bland annat årets bästa föreställning, årets trend och årets "att man inte ville missa den här upplevelsen". < Back AVSNITT 26 – SNÖBOLLAR, POLITIK OCH PALJETTER Vi sammanfattar året och delar ut pris till bland annat årets bästa föreställning, årets trend och årets "att man inte ville missa den här upplevelsen". Previous Next AVSNITT 26 – SNÖBOLLAR, POLITIK OCH PALJETTER Artist Name 00:00 / 45:48