En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. < Back FESTIVALSPECIAL En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. DAGS FÖR EN RIKTIGT FESTIVALSPECIAL MED TIPS PÅ INTERNATIONELLA FESTIVALER OCH HUR EN HITTAR IN I STÄMNINGEN. DESSUTOM HAR MATILDA BEGETT SIG TILL BERLIN FÖR ATT TA PULSEN PÅ THEATERTREFFEN. Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj. Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst. Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig. Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna! Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör. Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. Vilka är era topp tre festivaler? Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler. En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. Vilken var den tredje? Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. Vad är det ni ska göra på GDTF? På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018 Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. < Back AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. Previous Next AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Artist Name 00:00 / 44:10

En era har nått sitt slut. Sista avsnittet blir en promenad läng de pinsama minnenas skogsstig. < Back 5:3 – BEST OF En era har nått sitt slut. Sista avsnittet blir en promenad läng de pinsama minnenas skogsstig. EN ERA HAR NÅTT SITT SLUT. SISTA AVSNITTET AV SCENKONSTPODDEN BLIR EN PROMENAD LÄNGS DE PINSAMMA MINNENAS SKOGSSTIG. TAFATTHET, ÖVERDRIVET ALLVAR, STARKA CHILIS, SUZANNE REUTER, EN TRÖTT TAXICHAUFFÖR, BAMSE PÅ KULTURHUSET STADSTEATERN OCH MYCKET MER. Previous Next 5:3 – BEST OF Artist Name 00:00 / 1:29:44

LIVE från Scenkonstbiennalen i Norrköping! Vi kastar ur oss teser och testar dem på publiken. < Back 5:2 – SIAR OM FRAMTIDEN LIVE från Scenkonstbiennalen i Norrköping! Vi kastar ur oss teser och testar dem på publiken. Är 80-talet tillbaka? Eller kommer scenerna försvinna och ersättas med livelänk i soffan? Eller är Beck det enda som kommer spelas framöver? De och några till testas på prominent livepublik från Scenkonstbiennalen. Previous Next 5:2 – SIAR OM FRAMTIDEN Artist Name 00:00 / 42:35

Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). < Back 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). Teasers: - Vi blir hjärntvättade av patriarkatet. - Nasim Aghili snackar om att jobba med sufisk dans i den, efter mycket hot, nedlagda föreställningen Marken brinner. - Linda Forsell från PotatoPotato tycker till om hur scenkonstinstitutionerna sköter sig, när det gäller att jobba icke-patriarkalt. - Moa Backman visar på hur en kan skapa utopiska rum - Stefan Åkesson berättar om att Hollywoodfilmer alltför ofta är fulla av patriarkat och nationalism in absurdum. Previous Next 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Artist Name 00:00 / 1:10:07

Vi fortsätter vår vurm för den underbara Anna Takanen, vi snackar nakenhet med Nils Lindenmo och går på nycirkus på Angereds teater. < Back AVSNITT 23 – NAKEN-NILS OCH ANNA TAKANEN Vi fortsätter vår vurm för den underbara Anna Takanen, vi snackar nakenhet med Nils Lindenmo och går på nycirkus på Angereds teater. Previous Next AVSNITT 23 – NAKEN-NILS OCH ANNA TAKANEN Artist Name 00:00 / 42:29

Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. < Back MIN VÅTA IMPRODRÖM Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Rasmus Klamas har besökt improfestivalen Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Det finns en sak jag hatar med impro. Den saken älskar jag lika innerligt. Samma sak finns inom stand up:en och mina känslor där är desamma. Vi tar ett exempel ur stand up-världen: Du ska gå på stand up-klubb på till exempel Norra Brunn i Stockholm, headline för kvällen är Nour el Refai och det är därför du är där. För att se Nour. Klubben börjar klockan 19, men Nour går inte på scenen förrän närmare 21. Innan det är det två timmar av total skämskudde. Du får se en finnig 18-åring krypa upp på scenen och göra någon överdriven spaning om manligt och kvinnligt, detta följs av en något (alltså mycket lite) bättre människa som verkar ha hittat nån karaktär som hen ska köra. Detta pågår och pågår och pågår och när Nour väl kommer så har din tro på stand up tillintetgjorts. Du måste alltså genomlida dåliga komiker för att sen komma till the good stuff. Men samtidigt är det något jävligt fett med det. Tänk om jag som 18-åring hade fått stå på samma scen som typ Lena Endre. Shit, va häftigt. Samma tradition finns inom impron, eller iallafall på festivalen Improfest. Som ni ser är jag är ambivalent inför detta. Men låt mig nu berätta om min lördagskväll på Improfest som började i ett improhaveri och slutade i allas våta improdröm. City Impro Theatre. Fotograf: Mikael Thor Jag börjar min kväll med att ta mig till Gothenburg Studios för att se City Impro från London och International Theatre Stockholm från just Stockholm. I vår liknelse är City Impro den finniga 18-åringen. Den som inte har nån koll alls på hur man spelar teater eller hur man bygger en berättelse. Det är som ett dåligt firmafest-spex och såklart så är alla deras moment interaktiva. Publiken ska upp på scen, skrika platser och relationer. Jag ser hur min blick spikar fast sig i golvet varje gång de tittar ut i publiken och raggar folk. Det blir lite pinsamt när publiken som kommer upp nästan är bättre än de på scenen. Men jag tycker vi lägger den upplevelsen bakom oss och går vidare, för nu kan det bara bli bättre. Och det blir det. Det är International Theatre Stockholm som går back to basic. De börjar med att be oss i publiken att blunda och tänka på en dag där inte allt gick som det skulle. De väljer en slumpvis vald person som kort berättar om händelsen och sen kör de en pjäs i 30 minuter baserat på det. Hela min kropp skriker JA! när de sådär snyggt hoppar mellan karaktärer och bara får mig att fatta, utan att det är för övertydligt. Väl avvägt. Med hopp om impron tar mig till Teater Aftonstjärnan för att se kvällens huvudnummer – Det Andre Teatret. Mitt sällskap berättar att hon sett de förut och att de är riktigt bra. Puh, då ska det här nog vara lugnt. Konceptet går ut på att en inbjuden gäst intervjuas på scen och fyra skådespelare och en musiker hoppar in emellan och improviserar gästens liv. Kvällens gäst är ingen mindre än Lasse Kronér och som han bjuckar på sig själv. Han berättar storys om hur han sålde ett halsband någonstans i Europa, drack rosévin på Avenyn och bodde hos sin bästa vän på sjukhuset i flera månader. Ni som har en bild av impro, att det bara är tjo och tjim och ingen substans blir här slagen på fingrarna. Det blir ett så vackert porträtt av en persons liv gjort med så mycket värme och kärlek. Ibland när jag ser på impro känner jag att det här hade ju blivit mycket bättre om en författare bara hade skrivit en pjäs om det. Men det här var så självklart och så intuitivt. Planen var att föreställningen skulle vara 50 minuter – det blev 2 timmar. 2 timmar som jag absolut inte vill ha tillbaka. När föreställningen sen är slut så väntar ännu en föreställning. Jag behöver springa vidare, men jag sörjer inte. Jag vet inte vad som skulle kunna toppa det jag just sett. Publiken var lyrisk, jag var lyrisk och Lasse Kronér var minst sagt lyrisk. Jag tackar Improfest för en fabulös avslutning, jag hatälskar Improfest för att nybörjare får öppna kvällen och jag tycker nu ännu lite bättre om Lasse Kronér. Det Andre Teatret. Fotograf: Mikael Thor Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Pressbilder och presstext finns till våra aktuella händelser. Ta också del av recensioner och artiklar kring Teater Nus repertoar och Boy konsthalls utställningar. Pressinformation och bilder Presskontakt Sara Östebro sara@teaternu.se ARTIKLAR OCH RECENSIONER Amy gör smuts till konst: ”En motståndskraft” Artikel om utställningen med Amy Rondahl, Annonsmarkna'n 2026. Måleriet fick Alex att hitta hem Artikel om utställningen med Alex Gullberg, Annonsmarkna'n 2025. Snillrikt Konstnär inspireras av vetenskap och det ockulta Recension av utställning med Evelina Dovsten. Borås Tidning, 2024. Skulptur hos Boy - en del av biennalen Craft Days Artikel i Borås Tidning om utställningen med Göran Kling. 2024 Kärlek i migrationens namn – gripande poesi i Boy konsthall Artikel kring utställningen "Deras hår glänste i solen" med Alva Qi Törnqvist. Annonsmarkna'n, 2024. Gallerister prisas för att ha satt Bollebygd på den kulturella kartan Artikel kring årets kulturstipendiater i Bollebygds kommun, Annonsmarkna'n 2023. Betraktelsebilder att sjunka in i Recension av utställningen "A Flock of Planets" med konstnären Marianne Vlaschits, Borås Tidning 2023 Från extremist till queerperson – nu omfamnar Mamdouh livet Artikel kring utställning i samarbete med KulturUngdom, Annonsmarkna'n 2023 Recension Rörelsen i Göteborgs Posten Det är genomtänkt, noggrant regisserat och spelat med finess. Teater Nu visar att teatern lever i omsorgen om detaljerna, skriver Mikaela Blomqvist. Ronja Svedmark imponerar i premiären av ”Rörelsen” i Bollebygd Recension av föreställningen Rörelsen i Borås Tidning, 2023. Mycket puls när spioner intog La Familia Artikel kring föreställningen Rörelsen, Annonsmarkna'n 2023 Han vill få oss att se magin Artikel kring utställningen ”Små Saker Som Håller Ondskan Borta” med John Salquist, Annonsmarkna'n 2022 Med kärlek till naturen – här blir hår och regnvatten konst Artikel kring utställning med residenskonstnären Beatrice Alvestad Lopez, Annonsmarkna'n 2022. Teater Nu gör scenkonst på Ålgården Artikel i Borås Tidning i samband med föreställningen Ett eget rum // Apartment 2021. I leran möter historien framtiden Artikel kring utställning i samband med GIBCA extended i Annonsmarkna'n 2021. Här möter konsten vetenskapen Artikel kring utställning under GIBCA extended 2021, Annonsmarkna'n. PRESSRÖSTER RÖRELSEN 2023 Borås Tidning ”En teaterupplevelse man inte bör missa om man är det minsta intresserad av scenkonst” Läs recensionen Göteborgs Posten ”Teater Nu visar att teatern lever i omsorgen av detaljerna” Läs recensionen Annonsmarknad Intervju och reportage från premiären Läs här

Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. < Back FOKUS INSTÄLLT PÅ NYSKRIVEN DRAMATIK Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. DRAMALABBET SÄTTER DEN NYA DRAMATIKEN I CENTRUM – NÅGOT SOM FICK MINNA KARLSSON ATT KONTAKTA SARA ARRHUSIUS FÖR ATT PRATA OM RUM FÖR OFÄRDIG TEXT OCH HUR MAN KAN MÖJLIGGÖRA FÖR FRAMTIDENS SVENSKA DRAMATIKER.Dramalabbet är en mobil scen och ett öppet dramaturgiat i Stockholm, unik för sitt fokus på ny svensk dramatik. Där arbetar Sara Arrhusius som en av sju dramaturger. Sedan starten 1998 har Dramalabbet haft 70 urpremiärer, den allra senaste är Katten av Erika Lindahl – en magisk- realistisk pjäs om ett bostadskollektiv som spårar ur. Sara delar med sig till Scenkonstguiden om sina tankar om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. Sara Arrhusius beskriver Dramalabbets dramaturgiat som ett gäng eldsjälar som brinner för ny dramatik, utanför konventionen. Dramaturgiatet utgör en viktig plantskola för dramatiker, eftersom de är en av få dramaturgiat i Sverige, om inte det enda, som tar oetablerade dramatiker på allvar och erbjuder dem stöttning i skrivprocessen. Dramaturgiatet läser alla manus de får in, och får en bra känsla för vad som skrivs just nu i Sverige – vilket enligt Sara är en salig blandning av höger och vänster, högt och lågt, absurt, komik och politik: “Roligast är att få in manus som fortfarande är i process, som vi kan ringa in och utveckla tillsammans med dramatikern.” Förutom att ge respons på manus väljer dramaturgiatet även ut texter till readingserien Färskpressat, där nyskriven dramatik får utvecklas i möte med skådespelare och publik. Mötesplatser för ofärdig text är något Sara efterfrågar mer av. Textsamtal och respons är enligt henne svårt att få tillgång till utanför en utbildningskontext: “Där är folkhögskolorna och utbildningarna i kreativt skrivande jätteviktiga.” Dessa skolor utgör enligt Sara ett viktigt trappsteg för skrivande människor, men hon menar att tröskeln kan kännas hög: “Jag kommer ihåg när jag var tjugofyra och blev helt överlycklig när jag hade kommit in på Biskops-Arnö, det är så svårt att komma in.” Sara önskar att det startades fler öppna organisationer som Dramalabbet, som tar emot text och erbjuder ett tryggt rum för feedback och bollande av idéer. Utan rum för respons är det enligt Sara lätt att gapet blir för stort mellan att sitta ensam i sin skrivkammare och att våga skicka in ett manus till en institution: “Får man feedback då, eller har man sabbat hela sin yrkeskarriär om man skicker in något som är skit? Det finns en rädsla att blotta sig för tidigt.” För Sara dröjde det tjugofem år, och erfarenheten av en skrivarlinje, innan hon insåg hur omfattande en manusprocess är. Därför ser hon ett behov av att öka medvetenheten om dramatiskt skrivande hos yngre, särskilt eftersom hon anser att manusförfattare är ett växande yrke. “Att introducera dramatiskt skrivande redan på högstadiet eller ännu tidigare vore fantastiskt.” Samtidigt behöver institutioner som Dramaten och de konstnärliga högskolorna tänka mer på att sprida kunskap om branschen, anser Sara. För henne har scenkonsten alltid känts svår och oåtkomlig: – Om man inte kommer från en familj som har ett visst kulturellt kapital så är det svårt att förstå sig på kultursektorn och de olika yrkesroller som existerar där – vad gör en dramatiker? Det finns en grundläggande luddighet över vad kultur är, hur det skapas och vilken profession som ligger bakom. Av institutionerna efterfrågar Sara även fler diskussioner om rekrytering och om hur institutionerna själva kan möjliggöra för en större mångfald och representation – vilket enligt Sara behövs för att få in fler perspektiv och mer kunskap i branschen. Dramalabbets egen diskussion om att möjliggöra för en ökad mångfald av röster har resulterat i deras Satellit-verksamhet. Den tar formen av sommarkurser i dramatiskt berättande och teater, som sker i samarbete med kulturaktörer och skrivande personer i Stockholms ytterområden – bland annat i Kista och Jordbro. Under tre veckor får gymnasieungdomar möjlighet att prova och experimentera sig fram till en text som sedan framförs framför publik. Dramalabbet hjälper på så sätt till att avmystifiera scenkonsten, och dela med sig av verktyg för fortsatt skapande på egen hand. Innan Sara blev en del av Dramalabbet levde hon några år i Mumbai i Indien. Där kom hon att upptäcka ett annat rum för skrivande – öppna poesi-kvällar – där hela kvarter samlas och delar med sig av sina dikter i en varm och opretentiös stämning: “Man samlas en afton och så delar man. Det inspirerades jag jättemycket av.” Sara berättar även att det i Indien finns en lång tradition av muntligt berättande, och att mycket text skrivs just för att framföras. Texterna talar direkt till åhörarna, och får direkt respons. De öppna poesi-kvällarna är något som Sara gärna skulle se i Sverige också. “Det vore så fantastiskt att skapa såna tillfällen.” Omslagsbild: Pressbild Katten. Skriven av: Minna Karlsson Previous Next

Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. < Back MONEY FOR NOTHING Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP HAR SETT MEPHISTO PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER, OCH BLEV SÅ FRUSTRERAD ATT HON UPPFANN ETT NY RECENSIONSFORM FÖR 2010-TALET. VI FÅR EN SATIRISK OCH HUMORISTISK REFLEKTION – HELT UTAN CENSUR. Refrängen till Darins hitlåt från 2005 rör sig i huvudet när jag den tjugonde september går ut genom Göteborgs Stadsteaters huvudingång. Strax innan nio på kvällen. “Money for nothing, money for nothing”, en känsla som kommer till mig ofta i den här byggnaden. Andra akten av kvällens Mephisto har precis börjat spelas på stora scen. Huvudrollen Hendrik Höfgren, den i första akten unga, vänsterpolitiskt engagerade skådespelaren har gift sig och åldrats något. Nazisterna och Adolf Hitler har vunnit valet och 20-tal har blivit 30-tal i Berlin. Hendrik utses till teaterchef för Berlins teaterar; en drömposition, om det inte hade varit för att arbetsgivaren är den nationalsocialistiska staten. Det här innebär ett val för Hendrik, mellan moraliska principer och sitt eget egos vilja till storhet. Klaus Manns roman iscensätts den här gången i regi av Pontus Stenshäll, i nära samarbete med Stadsteaterns nya fräcka skitstora projektorsskärm, placerad i stora scenens fond. När jag lämnar Stadsteatern den här kvällen, efter att ha sett den en och en halv timme långa första akten av Mephisto, så gör jag det för att jag kände att jag hellre ville “komma i säng i tid” än att ägna en dryg timme till av mitt liv åt detta. Jag kände också att nu är det fanihelvete så jävlarimig nog på att Stadsteatern tar sin budget och lägger på sådana här nonchalant genomarbetade, intetsägande och förvirrade produktioner när DET FINNS TUSEN OCH ÅTER TUSEN frigrupper i Göteborg som hade gjort SÅ mycket bättre och intressantare saker för de här pengarna. Och gjort det fullt ut, inte bara “tillräckligt” för att det ska få benämnas som färdigt. “Money for nothing, money for nothing…”. Det var min känsla. Men nu såg jag ju endast halva Mephisto, så för att inte verka helt oresonlig i min kritik har jag tagit in en klasskamrat till mig på Nordiska Teaterskolan, som stannade kvar även under akt två, att bolla min upplevelse med. Så kära läsare, möt Elsa Carlsson: Hej Elsa! Hej, hej. Ska vi lite snabbt bara komma på några anledningar till varför vi inte borde tas på allvar i våra åsikter kring den här pjäsen? Nu ska jag vara pretentiös här, nej men du får censurera mig. Vi är ju unga, det är väl en relevant sak. Sen är det väl för att vi är tjejer då. Eller borde? Aha, jag trodde du frågade varför inte kommer tas på allvar! Borde… För att vi inte har koll typ! Vi vet ju inte så mycket. Enligt vissa äldre människor så vet vi ju ingenting. Vi har ju inte så mycket livserfarenhet. Sen kan det ju ligga någonting i att vi båda egentligen tycker samma sak om föreställningen. Det kan ju bli att en eldar påvarandra och hamnar en bit bort ifrån verkligheten om en inte är självkritisk. Javisst. Både du och jag har ju kollat på mycket teater, och ett brett spektrum av olika slags teater dessutom, borde inte det vara en merit i det här fallet? Ja alltså jag känner ju mig kvalificerad. Vafan, vi borde tas på allvar. Vi är ju unga, vi har ett annat perspektiv. Än vilka? De andra. Pontus Stenshäll. Nej haha, censurera mig. Censurera mig! Haha, de andra = något slags “kulturetablissemang”? Ja! Det blir ju intressant att fråga oss, som inte är en del av det där. Vi är ju varken verksamma kulturskribenter eller etablerade regissörer, eller så. Men ändå intresserade och tar del av teater; vi är ju del av publiken liksom. Vår åsikt är superrelevant. Tack! Över till själva föreställningen då; vilken riktning tog den här specifika tolkningen? Pontus Stenshäll har väl försökt dra in den i vår samtid, tror jag. Men man kommer fan inte ihåg, det är ett jävla brus. Nej men, riktningen är väl att ha vill ta in den i dagens samhälle med tanke på SD och de nationalistiska rörelserna i Europa och Sverige som finns på liknande sätt idag som när Mephisto utspelar sig. Det ANTAR jag i alla fall måste ha varit tanken. Men fanns det någon tydlig parallell till samtiden i själva föreställningen då? Utöver att Stadsteatern i sin marknadsföring beskriver Mephisto som “brinnande aktuell”, och det går att dra den slutsatsen själv utifrån den samhälleliga kontexten? Nej, inte direkt. Jag tyckte inte det gick fram i själva föreställningen. Man ska inte behöva läsa en pjäs/läsa på om en pjäs/läsa recensioner av en pjäs innan man går och ser den för att förstå. Jag kände inte ens att jag förstod helt när jag satt där. Det här med att behöva vara intellektuell hela jävla tiden? Och så ska man behöva känna någon slags skam över att man inte förstår, som om man därför är korkad? Nej, det där är exkluderande teater. Det hade ju klickat för ALLA där inne vad de menar med att sätta upp just Mephisto, just nu, om de hade haft så mycket som EN tydlig referens till dagens samhälle. OCH gjort den mer intressant. Ca 80% av handlingen utspelade sig inte på scenen, utan i kulisserna och övriga byggnaden, genom att en fotograf med filmkamera följde efter skådespelarna och detta sedan projicerades på deras nya fräscha (gigantiska) bakgrundsskärm. För mig bidrog detta till känslan av splittring och förvirring kring både koncept och handling – hur kände du? Absolut. Jag tyckte att de kunde använt sig av det medlet, kan bli skitsnyggt det där med att filma i kombination med scenteater, men det blev för mycket av den varan. Det tillförde inte heller så mycket till storyn, sättet de gjorde det på. Shaky-cam och lite hemmagjord känsla. Nej, det hade behövts lite mer stöd för det där i själva innehållet för att en skulle fatta varför det gjorde ett sådant val i utförandet. I övrigt med scenografi och scenografiska lösningar då? Det var inte så mycket som tillförde något i scenografisk väg, och den kändes absolut inte enhetlig eller följsam, eller logisk. Jag förstår varför de ville göra den här produktionen på stora scenen; “storsatsning” osv, men nu blev det också i och med fokuset på filminslagen bara så mycket rumsligt space som de inte utyttjade. Det var ju bara för skärmens skull då. Om de hade gjort den mer på scen, och på Studion så hade de behövt tänka mer på vissa scener och då hade den kanske känts mer sammanfogad och blivit bättre. Just för att de hade behövt skippa vissa tekniska val som skärmen och att göra saker långt bort. Jag håller med, tycker även att de hade kunnat korta ner den nämnvärt; det hade bidragit till mer tydlighet i handlingen. Men du, uppsättningen har ju trots allt fått strålande recensioner; DNs recensent upplevde den exempelvis som en triumf för Pontus Stenshäll. Vad tyckte du om regin i övrigt, “triumferar” Stenshäll enligt dig? Det var som att det hade klickat för vissa skådespelare och inte för andra regimässigt. Till exempel han som hade lite musikalkänsla över sig, Jesper Söderblom som spelar dramatikern Sebastian Brückner (som även hade någon slags konferencier-roll genom föreställningen); det var uppenbart att han hade någon tanke med att vara lite “mycket”, han hade anpassat sitt skådespeleri till föreställningens karaktär och sedan gått in för att spela det så. Problemet var ju att en stor del av ensemblen inte hade gjort det, slash att alla gjorde det på väldigt olika sätt. Stenhäll triumferade INTE just på grund av att större delen av ensemblen inte visste vad de gjorde där. Precis; då har han ju inte lyckats förmedla sin vision, vilket lite bäddar för kaos oavsett hur bra den visionen är. Men till huvudrollen då; vad tror du att Kulturbloggens skribent menade när hen skrev att Fredrik Evers, som spelar Höfgren, “gnistrade”? Hahaha. Ja du. *Stoppar in en snus*. Gnistra är väl det man gör när man har “fattat det”, och sedan gått ett steg längre. När man är “in to it”. Jag skulle inte säga att han gnistrade. Kostymen då, hade den något? Nej med det var där jag kände att de hade kunnat gå all in 20-tal. Superrealistiskt. Men nej. Det var typ en glittrig kjol som någon hade som jag tänkte direkt att det syntes att den absolut inte kom från 20-talet. “Produktplacering: Monki”, tänkte jag. Vad borde de göra för att fixa det här då? Tips till de inblandade? De borde sätta sig tillsammans allihopa, hela gänget, all teknisk personal också, och bara sitta och prata om den, jävligt länge, och mycket, och ingående. Ta ett kollektivt beslut; vad är det vi vill säga här nu? Så att alla inblandade har koll på det. Tack Elsa! Tack! Omslagsfoto: Ola Kjelbye Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Previous Next

Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. < Back JAKTEN PÅ STARTEN AV KARRIÄREN! Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. Regissören, dramatikern och ja, scenkonstgeniet, Malin Axelsson är superaktuell nu under hösten. I september släpper hon sin första roman Anropa samtidigt som hon börjar sitt nya jobb som konstnärlig ledare för Radioteatern. Jag tog ett snack med Malin om att vara elva personer som skriver ett och samma manus, att som sexåring bestämma sig för att jobba med scenkonst och att hänga i världens största UFO-arkiv. Det var egentligen först för några månader sen som jag själv fick sitta öga mot öga med Malin Axelssons scenkonst för första gången. Jag var i Malmö och tillsammans med ett par hundra andra människor knödde vi, under Scenkonstbiennalen, in oss i en liten teaterlokal i Västra Hamnen. De ljuslila biennalpassen lyser upp den nedsläckta salongen och jag får kanske min starkaste scenkonstupplevelse på många år. Det är Malin Axelssons Rose, Rose, Rose som hon skrivit ihop med Karin Serres för ung scen/öst. Den var så visuellt vacker och även fast den handlade om en tonårsflicka så kände jag att den handlade om mig och slog mig rakt i bröstet. Vad var det som fick Rose, Rose, Rose att bli som den blev? – Det är så många personer. Vi hade ju jobbat med Rose, Rose, Rose i flera år och när vi började repetera så fanns det inga karaktärer, det fanns tre manus – ett på svenska, ett på franska och ett blandat. Så skådespelarna har varit extremt medskapande i att stryka och välja text och att blanda språken. Man kan säga att processen har varit väldigt kollektiv. Malin berättar att hennes tid på ung scen/öst i mångt och mycket präglats av kollektiva processer. – Jag var väldigt intresserad av att utforska ett gemenskapande – hur gemensamt kan ett arbete bli? Vi gjorde en föreställning som heter Den magiska cirkeln som kanske var där vi gick längst i att bygga ett väldigt avancerat och interaktivt verk. Ett vackert ögonblick för mig var när vi skrev manus ihop, elva personer, i ett interaktivt dokument på nätet. Det tyckte jag var en otroligt häftig upplevelse. Inte bara i Den magiska cirkeln var relationen med publiken en viktig komponent, utan även i Rose, Rose, Rose, var jag som publik verkligen en del av föreställningen, även fast jag satt still i min stol under hela föreställningen. Malin berättar att det var denna närhet till publiken som gjorde att hon sökte sig till scenkonst för barn och unga. Förutom sitt jobb på ung scen/öst har hon jobbat som husdramatiker för UngaRiks. Något som också fick henne att bli sugen på att jobba mot barn och unga är att en ofta spelar nyskrivet och vågar utmana, både publiken och sig själv, i föreställningarna. Själv fick hon smaka på detta redan som sexåring. – Jag har starka minnesbilder fortfarande, från en föreställning, som jag tror bidrog mycket till att jag väldigt tidigt bestämde mig för att jobba med teater. Den heter Fram för lilla Märta och är skriven av Michael Segerström och jag kommer inte riktigt ihåg nu var den spelades, men det var en liten flicka i centrum för berättelsen. Det var en allvarlig och känslig berättelse om den här flickans liv och jag gissar att det var rätt så bra (skrattar). Var det det visuella eller vad var det som du diggade? – Det är klart att det var någonting med den där barngestalten som jag knöt an till. Men det jag kanske minns allra mest är att vi fick möta skådespelarna efter föreställningen och jag fick träffa hon som spelade flickan och prata med henne. Det måste ha varit runt 81, i en tid då barnteatern var stor. Man brukar prata om 70-talets barnteaterrevolution och det här var ju precis i anslutning till den, och den där närheten till publiken finns verkligen i barnteaterns tradition. Att man intresserar sig för publiken på djupet. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på att inte veta exakt vilken föreställning det var som hade påverkat Malin så mycket. Så jag startade en storsökning och jakten på denna föreställning tog sig via ett programblad från Teater 23:s uppsättning året efter till Tidningsteatern i Stockholm som spelade denna föreställning 1981. Björn Granath och manusförfattaren Michael Segerström står för regin och precis som Malin minns det, så beskriver även Expressens Lars Linder föreställningen, i en recension. Han skriver: “Aldrig någonsin har det varit så spännande att gå på barnteater som just nu. I Sverige utvecklas sedan en tid en märklig, nydanande dramatik som riktar sig till barn, men som tar sin publik på så djupt allvar att frågorna den ställer blir minst lika brännande för de vuxna som haft turen att gå med som sällskap.” Malin är som jag nämnde en mångsysslare av rang när det kommer till text och scenkonst. Hon har skrivit många pjäser, blivit nominerad till Augustpriset för sin barnbok Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn och kommer nu ut med sin första roman. Jag var nyfiken på om Malin har en skrivprocess som ser likadan ut varje gång. – Jag tycker mycket om att göra på olika sätt och helst göra på något nytt sätt som jag inte kan. En pjäs skrev jag utifrån research i “Archives for the unexplained” – som är ett av världens största UFO-arkiv som ligger i Norrköping. Då hade jag tänkt mig att skriva om UFO-bortföranden, men jag mötte massa människor i det här arkivet som ledde researchen åt ett annat håll. Det kan vara ganska svårt att planera en konstnärlig process eftersom det alltid kräver en öppenhet för att oväntade saker ska hända. Man vet aldrig vart ett projekt ska ta en. Det är ju det som är kul också. Så vi får se vad det blir nu. Improvisation är något jag är väldigt nyfiken på och vill lära mig mer om. Ibland kan det vara så när man jobbar med en improviserad scen att det blir den bästa scenen, men man kan inte upprepa det. Det är något väldigt vackert i det. Är det någon skillnad på att skriva för barn respektive vuxna? – Jag tror att jag förhåller mig på ungefär samma sätt, men jag är lite nyfiken nu på den vuxna publiken, eftersom jag ägnat sex år att möta barn. Så nu undrar jag: Vad tänker vuxna? (skrattar). Vad är viktigt för vuxna och vad engagerar vuxna? Hösten 2015 är Malin dubbelaktuell, både med romanen Anropa som hon skrivit på i över 10 år samt med sitt nya jobb på Radioteatern. Malin tar över efter Stina Oscarssons avhopp i vintras och vill modernisera radioteatern. – Något som intresserar oss på Radioteatern just nu är att vi befinner oss i en tid där radiolyssnandet har förändrats drastiskt på väldigt kort tid. Bara under min uppväxt har jag passerat genom vinyl, ett kort tid fanns det något som hetter minidisc (skrattar), och sen gigantiska mp3-spelare, sen krymper de ihop och nu har jag allt i mobilen. Nu är vi i en total gränsupplösning, på något sätt, mellan internet, mobilen, radio och TV. De här medierna har redan blandats ihop. Så det är en explosiv fas för radion och då också för radioteatern som konstform. När mediet förändras så drastiskt så öppnar det också upp för nya konstnärliga möjligheter, både i FM och på andra plattformar. Vi har konstnärliga verktyg idag som inte fanns för 10 år sen. Så en fråga jag ställer är: Vad är radioteater i det medielandskap vi har idag? Vad kan det vara? Kommer ni nå nya publikgrupper då? – Ja, vi vill att radioteater ska bli en angelägenhet för fler. Det är en intressant fråga. Hur ska det låta för att hela Sverige ska vilja lyssna? (skrattar). Nä, men den publikuppgiften är faktiskt ganska svindlande att vi vänder oss till hela Sveriges befolkning. Det är häftigt och svårt. Finns det något du bara kan göra som radioteater? Eller kan du göra alla verk både live och som radio? – Hmm, det var en intressant fråga. Om man inte tänker så fyrkantigt, så kan man tänka att radioteater också kan röra sig ute i det fysiska rummet. Även om FM har specifika kvaliteter som jag hoppas att vi kan utveckla vidare, så är inte uppdelningen mellan fysisk scen och radioteaterscen så definitiv. Speciellt inte med tanke på den gränsupplösning som vi precis pratade om. Du bär med dig din mobil överallt och kan lyssna var som helst. Vad skapar det för konstnärliga möjligheter i ett fysiskt rum? Det kan ju hänga ihop med varandra på olika sätt. Jag tänker att det finns föreställningar som rör sig kors och tvärs och respektlöst över den gränsen mellan den fysiska scenen och radioteaterscenen. Vi börjar närma oss slutet av vår pratstund, men jag hade en sista fråga som jag ville ställa. Jag tänker att om man älskar radioteater så älskar man ljud. Så jag frågade Malin om hon var ett ljud, vilket ljud skulle hon då vara? Hon funderade en lång stund och bad att få tänka lite grann. Några dagar senare fick jag ett mail med en ljudfil som hon valt att kalla för “Ljudet av badplats i augusti 2015” – ett ljud hon tyckte om. Som en sista bonus så bad jag Malin om hennes bästa häng- och lästips, när längtan efter sommaren blir för stor. Vart tycker du om att hänga? I etern, bland ljud, röster, historier och drömmar. Etern är genomskinlig, intressant och finns överallt, håller dig sällskap till långfrukosten, följer med till stranden och sanden, omsluter dig på resor och promenader och myser med dig alternativt håller dig tvingande vaken i sängen innan du ska somna. Det är en parallell komplex värld och scen där du både kan konfronteras med nya chockerande saker och drömma dig bort, det är bara att blunda mot solen och fly undan regnet och lyssna. Min favoritgrej är att diska eller jogga när jag hänger i etern. En annan snarlik men ändå annorlunda och på många sätt med etern förbunden plats som jag gärna hänger på är – nätet. Ditt bästa lästips? Tidskriften Kritikers senaste generösa dubbelnummer på tema Barn, där jag själv medverkar och även intressanta författare som Dimen Adbulla, Hassan Loo Sattarvandi, Jessica Schiefauer och Tone Schunnesson, bara för att nämna ett fåtal. Kan beställas på http://www.kritiker.nu . Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next