Äntligen är avsnitt 19 här, som innehåller slutet på Göteborgsdekalogen, en tjuvkik in på Unga klara där en såpa skapas och härliga polisminnen från Berlin. < Back AVSNITT 19 – ANNA TAKANEN HAR OCKSÅ VARIT UNG Äntligen är avsnitt 19 här, som innehåller slutet på Göteborgsdekalogen, en tjuvkik in på Unga klara där en såpa skapas och härliga polisminnen från Berlin. Previous Next AVSNITT 19 – ANNA TAKANEN HAR OCKSÅ VARIT UNG Artist Name 00:00 / 34:09

Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. < Back ÄR SVERIGE REDO FÖR HEDWIG? Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. NEIL PATRICK HARRIS, MICHAEL C HALL OCH NU OLA SALO. DE HAR ALLA TRE TAGIT SIG AN DEN QUEERA ROCKSTJÄRNAN HEDWIG. RASMUS KLAMAS HAR RINGT UPP HUGO HANSÉN SOM NU REGISSERAR DEN SENARE. JAG PRATAR SÅKLART OM MUSIKALEN HEDWIG AND THE ANGRY INCH SOM NU HAR PREMIÄR PÅ GÖTA LEJON. Musikalen Hedwig and the angry inch hade premiär Off-Broadway 1998, då spelade upphovsmannen John Cameron Mitchell, Hedwig. Det skulle dröja hela 16 år tills den tog sig till Broadway, då How I met your mother-stjärnan Neil Patrick Harris gjorde att Hedwig fick ett rejält uppsving. Musikalen kan beskrivas som en slags monolog i konsertform. Hedwig föddes som Hans i Östberlin och ville därifrån. Träffar en amerikansk militär, Luther, tycke uppstår och de vill gifta sig. Men, det är inte tillåtet med gay-bröllop i DDR, så för att kunna gifta sig och fly till Västberlin så genomgår Hans en könskorrigering. Den operationen misslyckas och det som blir kvar är en liten bit kött, som Hedwig då väljer att kalla för “the angry inch”. Ett år senare har muren fallit och Luther har dumpat Hedwig. Hon sitter i en trailer park, pank och misslyckad. Då träffar hon Tommy Gnosis och det är här musikalen börjar. Hedwig blir förälskad i Tommy och förföljer honom på hans turnéer och i den här versionen är Tommy i Stockholm och då har Hedwig bokat upp Göta Lejon för att berätta om hur nära hon är sin kära Tommy Gnosis. Hugo berättar. – Det är ju lite speciellt med Hedwig and the angry inch, det är inte en dramatiker som har suttit sig ner vid skrivbordet och skrivit en berättelse utan den är framavlad under fyra års tid. John Cameron Mitchell kom till ett ställe i New York som hette Squeezbox, som var en transklubb där det framfördes punk- och rocklåtar live. Han åkte dit och testade lite material, sen åkte han hem och jobbade om den, vilket gör att storyn inte är helt självklar. Det är ju lösa nummer som är ihopsatta, så det är mer en emotionell story. Den börjar på ett sätt, sen känns det så, sen känns det så och sen känns det så. Storylinen kanske verkar rörig, men jag tror att det kommer kännas naturligt för publiken. Trots att Hedwig and the angry inch spelats på Broadway, West end och har gjorts på film, så är det ju faktiskt en ganska spetsig och lite udda musikal som känns lite indie. Ändå så spelas den nu på Göta Lejon i Stockholm som kanske mest är känd för att sätta upp stora, breda och ganska snälla föreställningar. – Jag tycker att det är väldigt modigt av dem att göra Hedwig and the angry inch. Det är ett ganska tufft tema och inte alls så glatt och publiktillvänt alla gånger. Jag frågade cheferna på Göta Lejon om de ville att jag skulle ta bort de lite tuffa bitarna och göra den snällare, men de sa att de ville ha den på det sättet som jag ville göra den. Syftet med det här är inte att sälja ut en hel säsong utan syftet är att bredda vad Göta Lejon kan vara. Publiken som vanligtvis går till Göta Lejon möts ju oftast av föreställningar, så som den glittriga musikalen Priscilla med Pernilla Wahlgren i huvudrollen eller musikal-komedi-parodin Förklädet med Björn Kjellman. När de nu möts av en störig, queer och högljudd Hedwig, kommer de bli besvikna? – Jag tänker att alla gillar en bra pjäs och det här är en bra pjäs. Det kanske också är så att de som inte riktigt visste vad de gick och såg på, behöver se den mest. Det är ju verkligen en pjäs om tolerans och acceptans. Om kaos och att inte vara stereotypt kvinnlig eller stereotypt manlig utan i någon gråzon. Att det kan vara väldigt vackert. Att queer är nånting vackert. Det kaoset är något som är själva livet i någon bemärkelse. “She’s more than a woman or a man, she’s a gender of one and that is accidentally so beautiful.” – John Cameron Mitchell om Hedwig Hedwig är en otroligt intressant karaktär och debatten om trans har ju fått stor uppmärksamhet de senaste åren. 2008 sattes Hedwig and the angry inch upp för första gången i Sverige, då på Stockholms Stadsteater med Johannes Bah Kuhnke som Hedwig och Farnaz Arbabi som regissör. Jag funderar på om Sverige nu, 8 år senare, är ännu mer redo att ta emot Hedwig? – Sverige har ju en väldigt unik drugkultur* i och med att vi haft After Dark sedan 80-talet. En man som klär sig i kvinnokläder är ju något som vi accepterar rakt av. Det som är lite mer hardcore i Hedwig är ju att storyn är rätt saftig och att Hedwig är mer än bara en dragqueen. Hon är en transperson och det är ju mer diskussion idag om vad trans är och känna sig som mittemellan. Eller att man byter ibland, att man går från det enda, till det andra och sen till något tredje. Den debatten fanns ju inte alls för 10 år sedan, som den finns idag. Som jag så ofta gör i mina intervjuer, så ställer jag alltid en sista fråga som är svinsvår att svara på. Så även denna gång. Håll i hatten, här kommer den. Om du var en rockstjärna, likt Hedwig. Vad skulle ditt artistnamn vara då? – Oj, haha! Jag har aldrig reflekterat över den frågan förut (en stunds fundering). Nämen, det får väl bli The Director eller nånting då! Jag hoppas att Göta Lejon-publiken kommer ta emot Hedwig med öppna armar och att privatteatrar fortsätter att sätta upp lite smalare och mer vågade föreställningar. Sen hoppas jag givetvis att vi får se The Director äntra scenen någon gång i framtiden. Håll ögonen öppna! * ORDLISTA Druga – Annat ord för dragqueen. Fotograf: Mattias Edwall Skriven av Rasmus Klamas Previous Next

Vi har den briljante Johan Paus som vikarie, då Sara är på Roskilde och gör inslag. Vi andra pratar en hel del om tystnadens essentialitet, hur gott det är med sött samt Vimmerbys mest kända plats. < Back AVSNITT 18 – MYCKET YTA OCH LITE INNEHÅLL? BOOM! Vi har den briljante Johan Paus som vikarie, då Sara är på Roskilde och gör inslag. Vi andra pratar en hel del om tystnadens essentialitet, hur gott det är med sött samt Vimmerbys mest kända plats. Previous Next AVSNITT 18 – MYCKET YTA OCH LITE INNEHÅLL? BOOM! Artist Name 00:00 / 42:13

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

“Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. < Back TOMRUMMET BLEV STARTSKOTTET “Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. “VAD ÄR EN AKADEMI, EGENTLIGEN?” VERONIKA GUSTAFSON HAR KIKAT NÄRMARE PÅ DEN NYA AKADEMIEN, SOM TAGIT PÅ SIG UPPGIFTEN ATT DELA UT ETT ALTERNATIVT LITTERATURPRIS EFTER ATT SVENSKA AKADEMIEN STÄLLT IN ÅRETS NOBELPRIS I LITTERATUR. HON HAR PRATAT MED TVÅ AV AKADEMIENS TALESPERSONER, ALEXANDRA PASCALIDOU OCH ANN PÅLSSON. I svallvågorna efter turerna kring Svenska Akademien spolades årets Nobelpris i litteratur bort. Men det var inte ramaskriet, utan tomrummet som blev startskottet för ett alternativ att uppstå. Med Alexandra Pascalidou i spetsen gick över hundra kulturpersonligheter samman och bildade Nya Akademien, för att själva ombesörja årets litteraturprisutdelning och samtidigt pröva en väg till ett öppnare och mer demokratidrivet kulturliv. Medan vissa hävdar att Nya Akademien gör melodifestival av litteraturpriset och renommésnyltar, menar andra att den borde ersätta Nobelpriset för gott. Under tiden har Sveriges bibliotekarieskara fått nominera 47 kandidater till litteraturpriset, och en internationell omröstning hållits på Nya Akademiens hemsida, där Maryse Condé, Neil Gaiman, Kim Thúy och Haruki Murakami vaskades fram som finalister. Nu är det upp till Nya Akademiens nästan separata jury att kora vinnaren. För er som gillar att gissa: Murakami är uträknad, då han nyligen bestämde sig för att prisvägra. Världens mediehus snappade raskt upp vad som presenterades som ett substitut för Nobelpriset i litteratur. Omsusade i Der Spiegel, The New York Times, Turkish Telegraph etc och med tusentals påhejare världen över har Nya Akademien etablerat sig som en kulturkraft att räkna med, samtidigt som den själv räknar med att lägga ned – direkt efter utdelningen av litteraturpriset upplöses Nya Akademien, enligt hemsidan. Det har gått rasande fort. Vänta, vad är detta för en organisation, egentligen? Hur fungerar den, vad vill de uppnå och varför ska den upplösas så snart? Bäst att fråga Alexandra Pascalidou, Nya Akademiens grundare, och Ann Pålsson, akademiledamot tillika jurypresident för det nya litteraturpriset. ALEXANDRA, HUR SÅG DINA AMBITIONER UT NÄR DU STARTADE NYA AKADEMIEN, OCH HAR DE FÖRÄNDRATS SEDAN DESS? NÄR KOM DU PÅ IDÉN? Alexandra: Idén fick jag när jag hörde på nyheterna att de ställde in priset i år. Det var bara att kavla upp ärmarna och köra. Jag har gjort svårare saker i mitt liv. Och med den kraft, kreativitet och framåtanda som finns i vårt land är detta ett nöje! Min ambition var helt enkelt att fylla i den luckan som uppstått i samband med Svenska Akademiens misstag och övertramp. Det var ett haveri som världens medier rapporterade om och jag anser att det inte anstår Sverige eller en svensk institution med världens viktigaste varumärke att agera på detta vis. Vi kan bättre än så. Här finns så många kreativa, driftiga kulturarbetare, författare, litteraturvetare och akademiker, ledare, entreprenörer som kan göra skillnad och arbeta i takt med tiden i sann demokratisk anda med jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Vi vill lyfta litteraturen och författarna och inte låta dem betala priset för skandalerna. När jag ringde runt fick jag enkom entusiasm från människor som ville arbeta för ett nytt pris och en ny akademi. Vi enades om namnet Nya Akademien. VARFÖR SKA NYA AKADEMIEN UPPLÖSAS REDAN I DECEMBER, DIREKT EFTER PRISUTDELNINGEN? Alexandra: Nu har vi fullt upp med årets litteraturpris, men det finns inget principiellt som hindrar Nya Akademien från att leva vidare även nästa år. Vi får se hur det går. VAD INNEBÄR DET ATT VARA EN LEDAMOT AV NYA AKADEMIEN, VILKA UPPGIFTER HAR MAN? FINNS DET NÅGRA INTAGNINGSKRITERIER? Alexandra: Vi är en gratisarbetande gräsrotsrörelse där vem som vill får vara med och arbeta oavlönat för vår gemensamma vision – att dela ut priset och skapa en demokratisk, inkluderande och transparent prisprocess. Allt är frivilligt och man hjälper till så gott man kan med det man kan. Det enda vi kräver är att man sluter upp kring vår värdegrund som är demokratisk och tar ställning mot sexism och rasism. FINNS DET NÅGON SOM SKULLE FÖRVÄGRAS ETT MEDLEMSKAP? OM AUGUST STRINDBERG LEVDE NU OCH SKULLE ANSÖKA OM MEDLEMSKAP I NYA AKADEMIEN, SKULLE HAN FÅ BLI MEDLEM DÅ? Alexandra: En hypotetisk fråga men vi tar avstånd från misogyni och misantropi bland våra medlemmar. De som är med delar vår värdegrund och vill stå upp för alla människors lika rättigheter och friheter. Enligt er hemsida ska det nya litteraturpriset delas ut till “a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind into the world”. Vad innebär det? Ann: Att författaren genom sina berättelser bjuder in läsaren att förstå hens bakgrund och kultur, men också våra gemensamma likheter som människor: våra existentiella, sociala och politiska förutsättningar. Att författaren genom att dela med sig får oss att förstå lite mer om världen och om oss själva. Att författaren gör så att vi kan identifiera oss med en berättelse där vi från början inte känner igen oss. Alexandra: Det vi säger. I sann Alfred Nobel-anda. NI LÅTER BIBLIOTEKARIER NOMINERA KANDIDATER, ALLMÄNHETEN RÖSTA OCH EN JURYGRUPP BESTÅENDE AV FYRA PERSONER VARAV ENDAST EN ÄR MEDLEM I DEN NYA AKADEMIEN UTSE PRISTAGAREN. KAN MAN SÄGA ATT NYA AKADEMIEN DELAR UT DETTA LITTERATURPRIS, NÄR PRISPROCESSEN ÖVERLÅTS TILL UTOMSTÅENDE? Ann: Att expertjuryn står utanför det dagliga ideella arbetet i Nya Akademien är en försäkran om icke-jäv. Jurymedlemmarna ska vara fristående och koncentrera sig på läsningen. Så jobbar ju många juryer, t ex Augustjuryn där ledamöterna av juryn inte är en del av Augustadministrationen. PÅ HEMSIDAN STÅR DET ATT “LITERATURE SHOULD BE ASSOCIATED WITH DEMOCRACY, OPENNESS, EMPATHY AND RESPECT”. HUR GÖR NI FÖR ATT ETABLERA DENNA ASSOCIATION? ANVÄNDS DETTA SOM KRITERIER I NOMINERING OCH KORANDE AV FÖRFATTARE? Alexandra: Detta är inte kriterier för priset men vi anser att litteraturen ska vara öppen, tillgänglig och demokratisk. Litteraturen ska vara inkluderande och rymma mångfald. Det fria ordet ska inte vara ett privilegium för de bemedlade blott eller gynna ett kön, en klass, en kultur – enkelt uttryckt. NYA AKADEMIEN HAR KRITISERATS FÖR ATT EN STOR ANDEL AV DE NOMINERADE TILL DET INTERNATIONELLA LITTERATURPRISET ÄR NORDAMERIKANER OCH SVENSKAR. HUR SER NI PÅ DET? Ann: Först måste jag säga att jag är förvånad över att de som kritiserar de svenska författarna tvärtom inte är stolta över det intresse som svenska författare röner. Det här kan också bidra till att svenska författare i sin tur blir uppmärksammande i utlandet, en sorts omvänd internationalitet. Men nota bene, detta är läsarnas pris, speglat genom svenska bibliotekarierna och det ligger i sakens natur att de är nära den svenska och anglosaxiska litteraturen. Med detta pris, som drivs helt ideellt, prövar vi en ny modell. Det finns många andra litterära priser utgivna av etablerade föreningar och skattefinansierade institutioner som täcker in minoriteter och mindre språkområden. Vårt mål är att skapa en plattform som delar med sig av bra böcker och intressanta idéer, som kan läsas och diskuteras och delas – en demokratisering av litteraturspridandet, om man så vill. Att Nordamerika har många författare med på listan är inte konstigt. Det är en stor kontinent som även inbegriper områden som Kanada t ex. Sedan är det många författare eller författares förfäder som har flytt, migrerat eller bara tillfälligt bytt land (ofta från franska eller engelska kolonier) till USA. Det är också detta som gör berättelserna så dynamiska, mångfacetterade och lätta att ta till sig för alla som inte känner till författarens hemland eller kultur. Jämför t ex med Nobelspristagaren V.S. Naipaul, den i modern tid kanske störste skildraren av det postkoloniala arvet. Han bosatte sig ju i England redan vid 18 års ålder men räknas ändå ofta som en författare från Indien och Trinidad. Jag tänker så här, att var man bor idag – just för tillfället – är kanske inte längre så intressant i vår globaliserade värld. APROPÅ KRITIK! AV DEN KRITIK NI HITTILLS FÅTT: VILKEN ÄR KNASIGAST? FINNS DET NÅGON KRITIK NI KAN HÅLLA MED OM? Alexandra: En del av kritiken blickar bakåt och andas visst klassförakt. Underskattningen av bibliotekarierna och läsare runtom i världen är bara sorglig. PÅ ER HEMSIDA SKRIVER NI ATT “LITERATURE BECOMES THE COUNTERFORCE OF OPPRESSION” MENAR NI ATT DET ÄR NÅGOT LITTERATUREN ÄR, ELLER NÅGOT DE VILL FÅ DEN ATT BLI? BETRAKTAR NI PRISUTDELNINGEN SOM EN POLITISK HANDLING? Alexandra: Berättelserna, historierna, inblickarna i andras liv, kulturer, traditioner, förtryck och kamp bidrar till att bredda förståelsen och bygger broar mellan människor. Vi vill vara med och bryta tystnader och tabun och ge litteraturen den plats den förtjänar. Men detta initiativ är partipolitiskt obundet även om allt vi människor gör och inte gör är politiskt. HAR NI NÅGON FAVORIT BLAND DE NOMINERADE? Alexandra: Flera faktiskt men kan tyvärr inte uttala mig om specifika namn. Jag har röstat som alla andra 31 200 personer men har inget med nomineringar eller juryn att göra. Jag är bara en författare, journalist, litteraturälskare och människorättskämpe som värnar om berättande, skrivande och läsande. Och Sverige som ett föredöme i jämställdhet. … Det är spännande att följa denna akademi, särskilt med tanke på hur den experimenterar med nya metoder och målgrupper. Men givet de fundamentala skillnaderna mellan Svenska Akademien och Nya Akademien vad gäller syfte, värderingar och tillvägagångssätt är det underligt att Nya Akademien menar att de ska fylla luckan efter Nobelpriset i litteratur, och att det till råga på är deras främsta syfte. Nya Akademien verkar det finnas efterfrågan på, men efterfrågar Nya Akademien verkligen luckan den gör anspråk på att fylla? Det uttalade syftet att “säkerställa att ett internationellt litteraturpris delas ut 2018” och valet att schemalägga upplösningen till direkt efter prisutdelningen visar att Nya Akademien prioriterar priset framför sig själv – men kan ett pris väga tyngre än den akademi som delar ut det? För att akademien ska få ett förtroende som går utöver litteraturpriset krävs det att den existerar längre än tills prisutdelningen – att den förbinder sig till att få några år på nacken helt enkelt, i nöd och lust. Så att vi kan se hur det går. Nya Akademien påstår sig vara 100 % transparent. Men när ansvar delegeras till tusentals utomstående för att undvika jäv blir prisprocessen vag; vilka ska granskas? När uppgiften att kora en litteraturpristagare delegeras till hela världen, spelar ledamöternas litterära kompetens ingen roll. De som kritiserat Nya Akademien för att den har inredare och höjdhoppare med på listan över ledamöter tappar därmed sitt argument. Vad är en akademi, egentligen? Nya Akademien har visat sina styrkor, och internationell kulturdemokrati gillar jag skarpt. Men varför motivera sin existens med förfallet av Svenska Akademien? Varför inte gå hela vägen och låta Nya Akademien bli en helt ny akademi som delar ut sitt pris och kör sitt race – utan att snegla på vad andra gör eller inte gör med sitt? P.S. Haruki Murakami gick nyligen ut med att han önskar Nya Akademien lycka till med sitt pris, men själv inte vill ha det då han önskar undvika medieuppmärksamhet för att fokusera på sitt skrivande. I medierna lyfts detta fram som att Haruki Murakami “nobbar alternativt Nobelpris”. Frågan är om han skulle nobba det riktiga Nobelpriset också – med sitt resonemang är han hursomhelst bunden till det. Omslagsbild: Från Den Nya Akademiens websida. Foto: Den Nya Akademien Skriven av: Veronika Gustafson Previous Next

Alexander Abdallah bjuder på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. < Back FÖR JAG SER TALANGER I FÖRORT MEN INGA FÖREBILDER Alexander Abdallah bjuder på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. Alexander Abdallah studerar till skådespelare i Malmö och debuterar nu också som gästskribent på Scenkonstguiden. Här bjuder han på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. Högstadiet. Jag skrattade åt killar som sysslade med teater. Kallade dom bögar. När jag och mina vänner blev tvingade att se teater med skolan så planerade vi innan:’’Okej, varje gång alla skrattar, så låtsasskrattar vi på olika sätt’’. Frankenstein på Regina teatern i Uppsala. Alla andra skrattar, vi låtsasskrattar, gör sjukaste ljuden och sen skrattar på riktigt. Minns fortfarande hur roligt det var. Jag var värst. Läraren kastade ut mig. Vi vill inte se Frankenstein. Vi vill inte se teater. I förort finns ingen teater, vi gör inte teater, vi är inte teater. Jag vet inte ens vad teater är för något. Vem är Frankenstein? Vad har han gjort? Några år senare är jag med i ett teaterprojekt i Uppsala. En av regissörerna är: En av skådespelarna i Frankenstein på Regina teatern. 15 år. Jag börjar dansa. Popping. Kamouflerade mitt teaterintresse som börjat växa i mig. I Uppsala startas ett projekt. Ungdomar ska skapa en teaterföreställning ihop. Jag söker som dansare. Min dröm att stå på scen går inte att gömma längre och jag får roller i teaterföreställningen. Efter föreställningarna möter vi i ensemblen publiken utanför. Förortskidzen kommer fram. Helt galet inspirerade. Deras blick säger: Jag vill va som dig. Då insåg jag: Att jag aldrig haft en sån. En sån som jag blev för dom där och då. Jag bestämde att jag skulle bli en sån. Den bästa. Jag ska inspirera alla i orten. Att jaga dröm. Och dom som inte vågar drömma – Ska börja våga drömma, högt. 2012 började jag studera teater på Wiks folkhögskola. 2013 ser jag Ardalan Esmailis föreställning utan titel på riksteaterns teaterdagar. Där var han. Äntligen. Som jag saknade hela min uppväxt: En människa som såg ut som jag och gjorde det jag ville göra. En blatte på scenskolan. Wow. Då bestämde jag. Jag ska också.Vi pratar efter föreställningen. Han nämner Fridhems folkhögskola. 2013. Sagoturne med klassen och första året på Fridhems folkhögskola. Efter en föreställning springer det fram ca 10 barn mot mig. ’’ Du är som Zlatan’’. Vi pratar arabiska. Jag skriver autografer. Dom säger att dom vill börja med teater. Den yngsta pussar mig på pannan och säger ’’du är så fin, jag vill bli som dig’’. Jag känner igen honom från publiken. En av dom äldre där jag växt upp. Kriminell. Tvingad att se Romeo & Julia. Efter föreställningen kommer han fram till mig. Tänk er en kriminell person, sitta där på sin stol och le medans alla andra sjunger ’’ja må han leva’’. Typ så va hans ansiktsuttryck. En månad efter råkar vi på varandra i stan. Han nämner att han blev inspirerad. Att han börjat på en teaterkurs. Under höstterminen 2015 har Malmö stadsteater 4 skådespelare som rasifieras. Antal förebilder: 4st. Malmö. Gör något åt saken. Vad ska ni göra åt saken? För jag ser talanger i förort men inga förebilder. Skriven av: Alexander Abdallah Previous Next

Rasmus Klamas tog sig ett snack med författaren och regissören Martina Montelius. < Back JAG KÄNNER ATT JAG HAR KOMMIT HEM Rasmus Klamas tog sig ett snack med författaren och regissören Martina Montelius. SCENKONSTGALAN 2016 NÄRMAR SIG OCH RASMUS KLAMAS TOG SIG ETT SNACK MED FÖRFATTAREN OCH REGISSÖREN MARTINA MONTELIUS SOM KOMMER VARA KVÄLLENS KONFERENCIER. DET BLIR IRONISKT STORHETSVANSINNE, SNACK OM MYSKOXAR OCH OM DEN BÄSTA GALAUPPLADDNINGEN. Jag blir uppringd av Martina Montelius, direkt med glimten i ögat (ja, glimtar kan höras) säger hon “Välkommen till ditt nya liv, som personen som får intervjua den stora, överjordiska Martina Montelius”. Detta blir samtalets “running gag”, det känns lite som att det är så med Martina Montelius. Det är bara att åka med – hon är spontan, positiv och jävligt bjussig. Så ta på er de gammaldagsa pilotglajjorna och get ready! Jag berättar att jag tänker göra ett scenkonstnärligt smaktest med henne. Upplägget är enkelt, jag ger henne två alternativ och hon får välja ett av dem. Easy peasy! Här är resultatet: Strindberg eller Stridsberg (som i August Strindberg och Sara Stridsberg). Martina säger – “Stridsberg” Svartvitt eller färgexplosion Martina säger – “Färgexplosion, what did you think!” Method Acting eller Verfremdung Martina säger – “Åh, Verfremdung.” Komedi eller tragedi Martina säger – “Det är samma sak” Punk eller Svensson Martina säger – Svensson Ja, där fick vi fem snabba smaktestfrågor och jag känner att jag fick bo lite i Martinas mun och smaka på scenkonsten med hennes smaklökar. Men för att få ännu mer koll på vad hon diggar så vill jag veta två saker. Jag börjar med att fråga vilken kulturpersonlighet hon skulle vilja vara under en dag. “Åh, Göte Jesus. Vem ska jag välja. De flesta jag skulle vilja vara är ju döda, fast skulle i och för sig vara kul att veta hur det är att vara död. Då skulle jag vilja dö och i dödsriket vara den store franske författare Georges Perec.” Jag vill också i min nästa fråga, ta med henne till de levande och fråga vem hon drömmer om att göra ett projekt med och vad det skulle vara för projekt. “Nämen, det skulle vara Pernilla Wahlgren som jag skulle regissera i Sarah Kane’s självmordspjäs Psykos 4:48. Jag vet att Pernilla har det i sig, mycket ångest och smärta. Jag har träffat Pernilla och pratat om det och hon sa: “Ja, det, ja……”. Men jag måste få det lukrativt, jag måste hitta en sponsor och erbjuda henne en halv miljon. Då tror jag att hon skulle göra det.” Med detta i ryggen tycker jag vi är redo att snacka gala. Jag har en bild av Martina att hon går på fina författargalor hit och stora prisceremonier dit. Men det verkar inte riktigt stämma. “Jag har inte gått på så mycket galor alltså. I mitt privata liv så föredrar jag en lite sunkigare livsstil. Senast jag var på galej, så var jag på den lokala sportbaren här i Vällingby. Jag hade fått royalties för mina böcker och så satte jag sprätt på dem. Jag tror att om jag ska vara på en gala, så måste jag vara konferencier. Annars får jag för lite uppmärksamhet (skrattar)”. Är inte då Scenkonstgalan den perfekta galan för dig, för att den blandar det storslagna glittriga med det lite smutsiga undergroundiga? “Jo, jag känner ju att jag har kommit hem. Efter att ridån har gått ner och lamporna slocknat så tror jag att jag kommer gråta som ett barn, ungefär som att jag var 32 och hade förlorat min oskuld, äntligen, när jag trodde att det var för sent. Eller kanske 50 år.” Är det bitterljuva tårar då eller? “Det är tårar som dels kommer ur en avgrundsdjup sorg som jag inte har vågat ta i förr. Som handlar om att jag inte har fått vara konferencier på alla galor som gjorts sedan jag började prata. Men också att jag äntligen, äntligen fått komma hem. Att jag inte behövde dö utan att få vara där jag egentligen hör hemma.” Du pratar om att du kanske skulle få lite för lite uppmärksamhet om du skulle gå på Scenkonstgalan som “bara” publik. Men har du nåt tips till dem som ska gå som publik men som vill bli center of attention i minglet? “Man får ju komma ridande på nånting, i värsta fall en häst, det är lite för banalt egentligen. Men om man kan komma ridande på…ja,en myskoxe. De är ju i och för sig utrotade, men just därför. Det är mitt tips, fixa fram en myskoxe och kom ridande på den så blir du the talk of the town.” Vi vet ju att när det vankas gala så är de där timmarna innan det börjar oerhört viktiga. Hur skulle Martina Montelius förberett sig om hon skulle gå och se på Scenkonstgalan? “Jag skulle för det första vara så himla nervös för att få se Martina Montelius. Jag skulle köpt platser långt fram för att hon med stort H kanske skulle se på mig, haha. Men sen skulle jag ladda upp med så lite alkohol som möjligt för att vara klar i huvudet när jag äntligen fick se – henne, som jag tapetserat min väggar med och sett på alla youtube-klipp med, så jag till slut blev så arbetslös för att jag var så fixerad vid Martina Montelius (skratt).” Det här med alkoholen, snackar vi helt nykter alltså? “Nej, lite salongs. Man tänker sig ett glas champagne, typ. Det blir man lite mer påverkad av än vanligt vin. Så ett glas champagne, hemma och sen när man kommer till galan tar man ett glas till innan det börjar.” Så om Martina får välja, så har vi två glas vin i kroppen när Martina, likt Jesus intåg i Jerusalem, gör entre på Stora teatern. Vi är redo för ironi, improvisation och ordet som Martina själv vill beskriva kvällen med – “EUFORI”! Ordlista: *Method Acting – En teaterteknik som grundas i Konstantin Stanislavskijs teorier. Används mycket i Hollywood och går enkelt uttryckt ut på att du ska komma så nära du kan att bli din karaktär. Används av bland annat Christian Bale och Al Pacino. *Verfremdung – Brechts teori om distansering på teatern. Du som publik ska inte bli känslomässigt envolverad i berättelsen utan ha distans plus att skådespelaren ska ha distans till sin roll och inte vara den. *Georges Perec (1936-1982) – Fransk författare. Kanske mest känd för sin bok “Försvinna” (La disparition), mest känd för han helt skrev den utan att använda franskans vanligaste bokstav – “e”. *Sarah Kane (1971-1999) – Brittisk dramatiker som tog livet av sig 28 år gammal. Hennes sista pjäs Psykos 4.48 skrevs klart precis före hennes död och hade premiär år 2000. Omslagsbild: Kristoffer Sahlen Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. < Back AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. Previous Next AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Artist Name 00:00 / 42:36

Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. < Back AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. Previous Next AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Artist Name 00:00 / 57:58

Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. < Back MOGNA BALLONGER OCH DOFTEN AV GUMMI Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. “EN FAVORITSEKVENS ÄR DANSEN MED DE FÖDANDE POLOTRÖJORNA, DÄR DE VITA BALLONGERNA PUTAR UT I HELT NYA STÄLLNINGAR.” MATILDA KLAMAS HAR SETT ROSEMARYS BABYSHOWER PÅ POTATOPOTATO OCH HAR FÅTT TA DEL AV EN FÖRESTÄLLNING FYLLD MED KONTRASTER OCH INBJUDANDE VISUELLA ELEMENT. Jag möts av mogna ballonger i taket och doften av gummi. Börjar osökt att tänka på kondomer men slår bort tanken, här handlar det inte om skyddat samlag utan det motsatta. Men doften bjuder ändå in till intimitet. Skådespelaren Jenny M Jensen äntrar scenen i en tolkning av en klassisk commedia dell’arte mask och sjunger en smäktande ballad om lyckan över att få föda fram liv, men det finns också ett annat ljud som konkurrerar, ett orosljud som läggs som en kontrast mot den lyckliga sången. Denna bild av kontraster präglar föreställningen. Där finns lyckan och frågetecknen om vad det innebär på ett existentiellt plan att vara gravid, men där finns också en stor oro och stundom blir bilderna läskiga. Föreställningens namn skvallrar också om denna kontrast. Rosemarys Babyshower anspelar på både en skräckfilm och ett amerikanskt fenomen som nu är en klassiker även i en svenskkontext för att fira barnets nedkomst. Upplevelsen sträcker sig över flera plan. Det finns komik, skräckbilder som ibland skrämmer och i bland roar, filosofiska diskussioner och en lek med kroppar och födandet. En favoritsekvens är helt klart dansen med de födande polotröjorna, där de vita ballongerna putar ut i helt nya ställningar. Publiken i den nästintill fullsatta salongen domineras av vad jag kodar som kvinnor och i pausen tjuvlyssnar jag nyfiket på samtalen. Det är berättelser om egna och andras förlossningar som bubblar upp, och en hel del barnmorskor som berättar om deras arbete, vad de känner igen sig i och inte. Temat i sig är väl värt att ägna ett helt konstnärskap åt och föreställningen lyckas ta detta till ett högre plan än en personlig berättelse. I programbladet läser jag att detta är PotatoPotatos bidrag till att låta det gravida och födande subjektet ta plats i världen. När Paulina Göth och Jenny M Jensen möts och diskuterar “sina egna” upplevelser kring det gravida varat är det stundtals svårt att hänga med bland subjekt och objekt, men på något sätt gör det inget. Det är bjussigt och jag får något att fundera vidare över. Ibland kan jag uppleva helheten som bitvis för fragmentariskt, det finns en risk att helheten välter över till en cabaretform, där scenerna förblir scener och inte bildar en helhet. Men frågorna som väcks hamnar rätt och binder samman väven, även om jag inte greppade användningen av maskerna som återkom i olika skepnader. Även om det var smärtsamt att uppleva andra aktens krystwerksspelning, där vi i konsertformat får uppleva en förlossning, är det den som ger oss förlösning. Vi får vårt glas med segersaft och går hem med en tacksamhet över att blivit födda. Idé, koncept, regi: Paulina Göth och Jenny M Jensen På scenen: Paulina Göth och Jenny M Jensen Ljusdesign och scenografi: Kerstin Weimers Röstverk: Zofia Åsenlöf Dramaturgi: Helena Engberg, Freja Hallberg och Linda Forsell Maskdesign och konstruktion: Tiina Nilsson Produktionsassistens och maskdesign: Simone Norberg Körtekniker: Martina Olsson Bild i bannern: från föreställningen, foto: Alexandra Hall Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. < Back AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. Previous Next AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Artist Name 00:00 / 50:23

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER