Äntligen har vi avsnitt 16 här och vi hör varandra!! Är det inte fantastiskt? :) Vi pratar om nyrika svenskar, performancekläder, vapenfabriker och avslutar Asienresan med ännu ett jippo plus såklart en hel del annat. < Back AVSNITT 16 – HAR DU EN TUSENLAPP KLISTRAD I PANNAN? Äntligen har vi avsnitt 16 här och vi hör varandra!! Är det inte fantastiskt? :) Vi pratar om nyrika svenskar, performancekläder, vapenfabriker och avslutar Asienresan med ännu ett jippo plus såklart en hel del annat. Previous Next AVSNITT 16 – HAR DU EN TUSENLAPP KLISTRAD I PANNAN? Artist Name 00:00 / 43:43

Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg < Back HUR DJUPT ÄR KANINHÅLET? Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg “SOM ATT VAKNA UPP MITT INNE I EN SKRÄCKFILM OCH INTE KUNNA HITTA NÖDUTGÅNGEN”. KARIN NOOMI KARLSSON HAR SETT ENSAM GALNING I ETT SLAKTHUS I GAMLESTADEN, GÖTEBORG. EN SCENKONSTUPPLEVELSE UTÖVER DET VANLIGA SOM HON INTE TYCKER VI SKA MISSA." “This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes.” – Neo, The Matrix Den 3 april 2018 klockan 12.46 lokal tid kliver en kvinna in på YouTubes kontor i San Bruno. I handen har hon en halvautomatisk Smith & Wesson som hon avfyrar mot de anställda runt omkring henne. Kvinnan hette Nasim Najafi Aghdam och hon avslutade sitt eget liv på plats efter attacken. Här kunde historien om henne ha slutat. Nasim var inte särskilt känd utanför kretsen av följare på YouTube och mycket lite av hennes filmade material har överlevt då hennes YouTube-kanal raderades på allt innehåll kort efter händelsen. Men tack vare Isabel Cruz Liljegrens pjäs har Nasims namn åter lyfts upp till ytan, och det på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. I Alexandra Nordbergs intensiva tolkning får publiken möta olika sidor av performancekonstnären, YouTubern, veganen, träningscoachen och kvinnan Nasim. Ensam galning är ingen vanlig teaterföreställning. Besökarna blir en del av föreställningen, gränsen mellan verklighet och föreställning suddas sakta men säkert ut; det är inte en föreställning för den som önskar vara en passiv åskådare. Vi bjuds in i Nasims universum och möter olika versioner av henne i de scener som spelas upp. Ena stunden är vi de anställda på YouTubes kontor som blir beskjutna, i nästa ögonblick deltar vi i en minnesstund för Nasim. Kronologin är uppbruten och upplevelsen blir inte helt olik den man får när man ser David Lynch-filmen Mulholland Drive. Vad är sant? Vad är en produkt av hennes psykiska ohälsa? Vad kommer att hända härnäst? Föreställningen spelas på en temporär scen i ett gammalt slakthus. Det är ingen slump att man har valt att lämna Stadsteaterns trygga omgivning, här gäller det att skapa en miljö som är så kall och hård som möjligt för att publiken ska få en chans att känna det Nasim sannolikt kände när hon osäkrade sitt vapen och tryckte av. Referenser till The Matrix och klassisk litteratur fulländar känslan av skräck och osäkerhet. Det verkar faktiskt inte finnas någon gräns för hur djupt kaninhålet är. Och det är kanske i just det ögonblicket som jag ser en likhet mellan mig själv och Nasmin. För vilken kvinna har inte varit i ett läge där man har känt sig förbannad på grund av diskriminering, patriarkatets förtryck och omgivningens fördömande blickar när man bryter mot normerna? Och vem har inte fått höra att man är hysterisk när man försöker uttrycka sin ilska och besvikelse? Ensam galning är en helt ny upplevelse. Det blir lite som att vakna upp mitt inne i en skräckfilm och inte kunna hitta nödutgången. Vid ett par tillfällen får man sig en rejäl pulshöjare och just när man tror att det hela är över så kommer en överraskning som inte liknar något som jag har sett på en teaterscen tidigare. Det här är definitivt en föreställning som man inte får missa. Den är inget för räddhågsna, och den väcker framför allt en fråga som jag inte hade väntat mig. Kunde hon ha varit jag? ENSAM GALNING Göteborgs Stadsteater Spelas fram till 16 maj på tillfällig scen i Slakthusområdet, Gamlestaden På scenen: Alexandra Nordberg Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren Scenografi och ljus: Carl Kristiansson Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud Producent: Gustav Åvik Omslagsfoto: Ola Kjelbye. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Rasmus Raphaëlle Östebro har tagit del av Molly Lowes megaperformance GAME ON på Lilith Performance Studio i Malmö. < Back SPLATTERFOTBOLL, FAKE-BLOD OCH DÖD PÅ LÅTSAS Rasmus Raphaëlle Östebro har tagit del av Molly Lowes megaperformance GAME ON på Lilith Performance Studio i Malmö. “KAN VI BACKA TIDEN, KAN VI SKRIVA OM SPELREGLERNA, KAN VI FÅ EN ANDRA CHANS?” RASMUS RAPHAËLLE ÖSTEBRO HAR TAGIT DEL AV MOLLY LOWES MEGAPERFORMANCE GAME ON PÅ LILITH PERFORMANCE STUDIO I MALMÖ. Befinner vi oss i en tid av bristfällig empati, eller försöker vi febrilt orientera oss efter någon slags gemenskap mitt i en likgiltig masspsykos? Vilka är vi? Är inte du som jag? Jag trodde att jag var som du. Får jag smaka på dina popcorn? Det första vi-et som uppenbarar sig är denna gemensamt slingrande kropp som tillsammans delar en spänd förväntan. Ett typiskt dramatiskt oktobermörker omger oss. Vi står i kö, vi står tätt intill varandra och vi väntar. Genom högljudda viskningar delar någon med sig av rykten om vad vi står inför. Vi är förberedda. Vi är här tillsammans. Vi är ett lag av betraktare och vi vet helt säkert att spelet snart ska spelas. Kanske viskas det om att tävlingslystenhet är synonymt med drivkraft, att en vinnarskalle eventuellt är den enda möjliga överlevaren i den slutgiltiga striden. Egentligen tror vi inte på såna påståenden, ju, men vi vet att de cirkulerar och med tiden normaliseras i det samhälle vi tvingas hantera var dag. Kanske är vi här för ett att mätta ett ofrånkomligt behov av underhållning och eskapistisk utandning från rådande samhällsklimat. Vi väntar. Fortsatt väntar vi tillsammans. Klockan slår 20, dörren öppnas och spelreglerna uppenbarar sig – successivt men oerhört kompromisslöst säkert. Order blir till lag och mitt framför ögonen på oss omdefinieras vi-et medan vi utan motsägelse eller protest accepterar att lagkamrater blir motståndare – ett någonting som vi instinktivt borde känna ställs i motsats till oss och vår nya gemenskap. GAME ON är interaktivitet utan egentligt utrymme för påverkan. GAME ON är en parodi på verkligheter i verkligheten. GAME ON skapar sociala och emotionella tillstånd som bevisligen paralyserar vår medmänsklighet. FÄRGEN ÄR RÖD, FÄRGEN ÄR BLÅ Det glittrar och glimmar i associationer kring politikens grundfärger. Associationer som översätts till ställningstaganden kring ett vi och ett dem. Stämningen är festlig, hotfull och inbjudande. Färgen är röd, färgen är blå och spelplatsen är en slags ironisk, lekfull och förväntad tolkning av sportarenan som symbol för okomplicerade, efterlängtade och riktigt oriktiga konflikter. Vi känner till den här typen av plats, vi har varit här förut och vi agerar efter invanda beteenden. I denna framställning ifrågasätts inte det mänskliga behovet av att tillskriva sig som vinnare över någonting, vad som helst, även om vi skrämmande nog råkar definieras som potentiella förlorare. Med symboler, tecken och manipulation leder Molly Lowe oss genom ett makalöst och strikt kaotiskt mastodontperformance, in i en kritiskt lekfull citering av verkligheten. Iklädd min tilldelade lagtröja följer jag den tydligt definierade vägen och orienterar mig tveklöst efter färgen som blivit synonymt med min samhörighet. För mina högt värderade låtsaspengar köper jag gladeligen några pom-poms och ett pärlhalsband i souvenirkiosken. Men jag får inte välja färg, det ter sig helt omöjligt att uttrycka annan visuell tillhörighet än till min tydligt tilldelade och nästintill påtvingade gemenskap. I den här verklighets-citeringen finns inga färgskalor eller alternativ. Jag varken kan eller får måla utanför konstnärens konceptuella linjer. Varje försök drunknar i ett hav av socialt normativa självklarheter. Med en axelryckning tvingas jag acceptera det och placeras sedan i en hängivet dirigerad kroppslig orkester med machoanda, bultande energi och vrålande kamplystenhet. Nyss var vi kollektivt slingrande, nu är vi uppdelat statiska och vi stirrar varandra i vitögat. Vi är två körer som på röda och blåa läktare speglas i varandras likheter och olikheter. Av auktoritära maskotar och absurt avdramatiserade lagledare uppmuntras vi i vårt fortsatt upptrissade stojande. Som förväntat tävlar vi nu mot varandra på alla sätt vi förmår. Det som sammanlänkar oss är symbolen för den inbillade konflikten – det förstorade foosball-spelet bestående av dockor i verklig skala. De är de ofrivilliga spelarna utan tydliga lagtillhörigheter eller annan uppdelning än att de styrs av rummets rådande motparter. De enda som i psykotisk inbillning verkar förhålla sig till striden är vi som omger den rektangulära ytan vi inbillas tro är den betydande fristående spelplanen. Jag undrar vem här inne som besitter positionen och möjligheten att tala om för oss vilka som utgör de verkliga marionettdockorna i detta bisarra och barocka mimetiska verklighetsdrama? GAME ON är scenografisk regi och en surrealistisk dokusåpa à la horror-comedy-gameshow-nyhetersport- och-väder. GAME ON är ett rum som drunknar i en smittsamt brölande maskulinitetsnorm bortanför den maskulint kodade kroppen. GAME ON anspelar på mänsklighetens brister och den moderna människans sociopatiskt djuriska instinkter. VI ÄLSKAR SHOW Showen är plötsligt igång. Äntligen? Jag är stundtals uttråkad utan att det egentligen påverkar det tillstånd jag försatts i. Bombastiska och basalt banala operadueller varvas med löften om stundande dramatik och blodigt lekfullt allvar. Fanorna vajar och i en kollektivt susande rörelse ställer vi efter påtryckningar oss upp för att hedra vårt nyfunna sammanhang och identiteten med den. Vi lyder order, såklart. Showen är lika mycket ritual som krigsförklaring och skämt. Showen är lockbetet, vi älskar show och vi showar gärna med. Framför våra ögon utspelar sig en match av regelrätt splatterfotboll, fast med fake-blod och död på låtsas. De ofrivilliga spelarna förlorar armar, ben och huvuden. Skådespelet är inget annat än en grotesk massaker, men det enda som får utrymme på denna arena är behovet av att segra. Vi mumsar på popcorn och erbjuds köpa korv, vuvuzelahorn och symboler för känsloreaktioner. Ett antagande om inbillad slump hänger i luften, men illusionen är inte vattentät. Bulvaner och initiativtagare utmärker sig subtilt men medvetet. Skådespelarna är strategiskt utplacerade frön. De är trendsättare. De är vågens begynnelse. Mitt i kaoset mellan blodbad, en svepande kiss cam, ljudet av barnskrik och glädjevrål efter vunna poäng som ändå inte räknas fastnar jag i tanken om hur det bristfälliga skådespelet eventuellt avsiktligt sipprar igenom för att ge oss ledtrådar om att grupptryck inte beror på stenhård regi och minimalt utrymme för initiativ som inte passar in i detta utstuderade narrativ av iscensatt verklighet. Jag sitter som förstenad och vägrar acceptera att vi gemensamt lät detta ske. Jag känner ånger, förskräckelse, och panik över hur lättlurade vi är – i denna fiktion, precis som i vår upplevda verklighet. Showen slutar med en sista manipulation till publikapplåder. Det är ett hastigt men utdraget och motvilligt slut. Långsamt skyndande lämnar publiken arenan och vi-et känns nu inte som något annat än ett isolerat jag. Ensam sitter jag nu kvar på läktaren och undrar vem om inte vi som bär det yttersta ansvaret för att i vår samtid förankra medmänsklighet, solidaritet och altruism i teori och praktik. Kan vi backa tiden, kan vi skriva om spelreglerna, kan vi få en andra chans? Om ja, kan vi hantera den möjligheten, eller är människan bara ett instinktivt blodtörstande flockdjur vars största rädsla är att stå utan definierad gemenskap i en tid där det desperat formulerade vi-et tros vara besatt av att gruppera sig mot det andra, det som inte är vi, det som utstrålar annanhet, ett antaget yttre hot? GAME ON En (totalt utsåld) megaperformance av Molly Lowe. Dokumentation och spår från detta megaperformance presenteras sedan i en efterföljande utställning. Lilith Performance Studio Performance 6, 10, 13, 17, 20 oktober Utställning 27 oktober – 18 november (torsdag-söndag) Omslagsbild: Lilith Performance Stuido / Petter Pettersson. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Rasmus Raphaëlle Östebro Previous Next

Vi snackar om jäkligt mycket bra scenkonst. Vi får bland annat kämpaglöd från Nora på Folkteatern, ser kroppslig dans på Stora teatern och städar på Hagateatern. < Back AVSNITT 22 – ISTERAPI OCH STÄDMANI Vi snackar om jäkligt mycket bra scenkonst. Vi får bland annat kämpaglöd från Nora på Folkteatern, ser kroppslig dans på Stora teatern och städar på Hagateatern. Previous Next AVSNITT 22 – ISTERAPI OCH STÄDMANI Artist Name 00:00 / 59:02

Vi fortsätter vår vurm för den underbara Anna Takanen, vi snackar nakenhet med Nils Lindenmo och går på nycirkus på Angereds teater. < Back AVSNITT 23 – NAKEN-NILS OCH ANNA TAKANEN Vi fortsätter vår vurm för den underbara Anna Takanen, vi snackar nakenhet med Nils Lindenmo och går på nycirkus på Angereds teater. Previous Next AVSNITT 23 – NAKEN-NILS OCH ANNA TAKANEN Artist Name 00:00 / 42:29

Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. < Back AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. Previous Next AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Artist Name 00:00 / 42:36

Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Scenkonstpoddens första livepodd! < Back 4:2 – THE FRINGE HYPE Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Scenkonstpoddens första livepodd! Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Det dricks Black Russian, Sara skrattar åt alla applåder och vi undrar hur en Fringefestival med bara Macbeth hade sett ut. Detta är Scenkonstpoddens första livepodd! Gäster: Heidi Edström aka Ingentinget, Rebecka Pershagen aka Bex de la kex osv. Previous Next 4:2 – THE FRINGE HYPE Artist Name 00:00 / 51:44

Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. < Back AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. Previous Next AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Artist Name 00:00 / 44:01

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Sara Östebro har pratat med koreografen och konstnären Sonja Jokiniemi som gästar Göteborgs dans- och teaterfestival med Blab. < Back MENINGSLÖSHET SOM FRIGÖR Sara Östebro har pratat med koreografen och konstnären Sonja Jokiniemi som gästar Göteborgs dans- och teaterfestival med Blab. SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED KOREOGRAFEN OCH KONSTNÄREN SONJA JOKINIEMI SOM GÄSTAR GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED BLAB, ETT PERFORMANCEVERK SOM BLANDAR BILD, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI. I augusti äger Göteborgs dans- och teaterfestival rum, en internationell festival som under tio dagar ger oss teater, dans, nycirkus och inspirerande möten. Nytt för i år är Stages, en plattform för ny scenkonst, där scenkonstnärer som just håller på att etablera sig får möjlighet att möta festivalpubliken. En av dessa konstnärer är Sonja Jokiniemi, annars baserad i Helsinki, Finland. Hon gästar festivalen med Blab, ett verk som beskrivs som en ‘awkward’ tankeprocess utan början eller slut. Bilderna skvallrar om färg, form och gränsöverskridande uttryck. Jag blev hooked direkt och bestämde mig för att ta reda på mer om Sonjas arbetssätt direkt från Sonja själv. HEJ SONJA! VI BÖRJAR MED TRE SNABBA FÖR ATT KALIBRERA OSS. NÄMN TRE ORD SOM BESKRIVER DIG! – Aha! Hmm… Grrrr… NUVARANDE HUMÖR? -Inspirerad. VAD SYSSLAR DU MED JUST NU? – Jag jobbar i Leuven och Gent i Belgien i ett deltagarbaserat projekt om autism och självuttryck som heter Caring for Stories, initierat av forskaren Leni Van Goidsenhoven från Leuven University. Projektet stöds också av STUK, ett hus för dans, bild och musik i Leuven. Vi arbetar med sex deltagare med autism, och tittar på språk, kommunikation och kreativa möten genom den filosofiska linsen ‘New Materialism’ (kort och klumpigt förklarat: en filosofisk idéströmning som bl.a. kritiserar uppdelningen av ‘natur’ och ‘kultur’ och som menar att vi bör se på allt som skapat av samma material, därför är t.ex. både naturen liksom det sociala/kulturen konstruerade, reds anm.). TACK! VI KÖR VIDARE. DU BESÖKER GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL I SOMMAR MED BLAB, SOM BESKRIVS SOM EN “HYBRID”, EN BLANDNING AV MÅLNING, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI. ÄR DEN HÄR TYPEN AV GENREBLANDNING VANLIGT FÖR DITT ARBETE? – Jag jobbar med material och objekt – eller allra helst saker – som medverkande och medarbetare på scenen på olika sätt. Teckning har alltid funnit med parallellt med mina performanceverk sedan 2008 på olika sätt. I vissa processer har mina teckningar och skisser varit en typ av utgångspunkt, för att komma åt arbetets inre värld, i vissa fall har jag även gjort parallella publikationer, antingen med en lös koppling till performanceverket, eller där man kunde följa arbetet genom en bok. I Blab översätts tre av mina teckningar till stora dukar på scenen. Att ljuda och känna av saker är en del av mitt arbete, och det koreografiska arbetet händer lika mycket i rörelsen av mänskliga kroppar som rörelsen och omvandlingen av saker i, och med, rum. I TEXTEN OM BLAB STÅR DET ATT VERKET FÖRSÖKER “ESCAPE THE WORLD OF CATEGORIES”, ATT RÖRA SIG BORT FRÅN KATEGORISERINGAR – VILKA BEGRÄNSNINGAR ELLER FAROR SER DU I ATT FÖRSÖKA FÖRSTÅ SAKER, OCH ATT KATEGORISERA OCH FÖRKLARA DEM? – Det finns ingen fara i att försöka förstå saker. Men vad som är en besvikelse för mig är hur våra samhällen hanterar skillnad. Hur mycket vi kategoriserar människor, hur diagnostiskt vårt språk är mot olika uttryck och upplevelser, och hur snabbt vi dömer varandra. Så snart viljan att försöka förstå faller in i det normativa tänkandet, som kategoriserar istället för att se på mångfald, så blir det en oönskad upprepning, ett reproducerande av invanda synsätt. I mitt arbete vill jag presentera en möjlighet att försöka förstå saker genom att ta in upplevelsen på ett mångfacetterat sätt, detta genom att kliva in i en så kallad ‘meningslös’ (non-sensical) upplevelse och få möjlighet att leva genom de känslor och associationer som uppstår när du inte ges ett narrativ, eller där du presenteras för flera narrativ samtidigt. Du får upptäcka saker genom din intuition. Jag vill föra fram den här typen av utrymme som ett intelligent och viktigt utrymme i ett samhälle som har blivit överfixerat med rationellt tänkande, instrumentalisering och koncept-tänkande. Konst har också lidit mycket av den rörelse som finns där konsten ges sitt värde genom dess instrumentella syfte. Här är vi faktiskt i stor fara, vi riskerar att förlora våra uttryck för fantasi. JAG KÄNNER ATT VI ÄR SÅ INVANDA KRING ATT SKAPA BERÄTTELSER OCH NARRATIV OM SAKER VI UPPLEVER, TILL OCH MED DÄR DET INTE VERKAR INTE FINNAS NÅGOT. HUR ÄR DET FÖR DIG I DITT ARBETE – KÄNNER DU AV EN TENDENS ATT FÖRSÖKA “SKAPA MENING” AV ALLT? – Jag vet alltid vad arbetet betyder för mig, men jag vill inte säga att detta är vad det är och borde vara för alla andra. Det handlar inte heller om att undvika ansvar för vad jag gör, utan istället försöker jag se möjligheten för flera subjektiva berättelser som äger rum i ett gemensamt teaterutrymme där rummet verkligen är tillgängligt för icke-gemensam förståelse och tolkning, men som ändå inte avviker från erfarenheten och upplevelsen av att ta del av det tillsammans. Jag tycker det är så befriande när det händer! Det har alltid varit svårt för mig att särskilt förstå de sociala koderna kring språk och meningsskapande i vad jag ser som ‘Teater’. Jag försöker gå bort från den givna koden av hur det ska vara och har varit, och istället se hur vi i ett delvis känt och delvis okänt landskap av symboler, meningar, berättelser och möten bildar våra egna subjektiva nät av förståelse. I mitt parallella arbete som konstnär och snart som en konstterapi-instruktör (expressive art therapeutic instructor), jobbar jag med människor med olika språk och perceptionsmönster än så kallade ‘neuronormativa’ personer. Här, liksom ofta “in real life” ställs jag inför frågor kring hur vi kan möta varandra utan ett gemensamt språk och hur vi skapar något som är gemensamt trots, och med hjälp av, våra skillnader, fel, och behov och önskningar som krockar. Det är ofta utmanande, men för mig på en mänsklig och filosofisk nivå är det extremt viktigt. I BLAB JOBBAR DU MED TRE PERFORMERS – IVO SERRA, MIRA KAUTTO OCH SARA GUREVITSCH. JOBBAR DU VANLIGTVIS MED FLER PERSONER I DINA VERK PÅ DETTA SÄTT? – Jag har gjort arbeten med mig själv på scenen, ensam eller i en duo, under de senaste åren. Detta är det första arbetet med andra konstnärer på scenen (och där Sonja själv inte är med på scen, reds anm.). HUR MYCKET AV ARBETET HAR NI SKAPAT TILLSAMMANS? – Jag tror att som performer/scenkonstnär, är man alltid i dialog med koreografernas vision och sin egen inre intuition och uttryck, och i den meningen är det ett samarbete mellan intuitioner och närvaro. De konstnärer jag arbetar med i Blab tar fram djupet i materialet. TILL SIST – VEM TYCKER DU SKA KOMMA OCH SE BLAB PÅ FESTIVALEN? – Självklart tycker jag att alla borde se detta! Jag skulle inte göra konst om jag tyckte att det bara var för en viss typ av människor. Jag hoppas att många kommer! GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 17-26 augusti Blab visas onsdag den 22 augusti på Atalante, Göteborg Biljetter till Stages släpps på fredag 1 juni! Då släpps även lösbiljetter till det övriga programmet. Omslagsbild: Från Blab. Foto: Simo Karisalo. Bilden visas här något beskuren. Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER