Varför verkar alla älska böcker, film och scenkonst som är baserad på verkliga händelser? Gäst: Paula Stenström Öhman. < Back 4:1 – BASED ON A TRUE STORY Varför verkar alla älska böcker, film och scenkonst som är baserad på verkliga händelser? Gäst: Paula Stenström Öhman. ”När man då säger, nej men det här är en påhittad historia. Då är det folk som blir besvikna. Det är som att upplevelsen är mindre värd." - Paula Stenström Öhman Vår gäst är ingen mindre än kriminologen, regissören och manusförfattaren Paula Stenström Öhman. Previous Next 4:1 – BASED ON A TRUE STORY Artist Name 00:00 / 56:32

Vi diskuterar konst vs. underhållning med den alltid så briljanta Julia Dufvenius. Hon berättar om första gången hon lämnade en biograf i protest och om hur det är att snacka genus på Dramaten. < Back 3:2 – KONST VS. UNDERHÅLLNING Vi diskuterar konst vs. underhållning med den alltid så briljanta Julia Dufvenius. Hon berättar om första gången hon lämnade en biograf i protest och om hur det är att snacka genus på Dramaten. Vi bjuder på våra värsta fördomar om underhållningspubliken och avslöjar också hur våra hemliga konstnärsidentiteter skulle se ut. Gäst: Julia Dufvenius (skådespelare, poddmakare och allmänt kreativ person). Previous Next 3:2 – KONST VS. UNDERHÅLLNING Artist Name 00:00 / 1:14:55

Sara Östebro har pratat med koreografen och konstnären Sonja Jokiniemi som gästar Göteborgs dans- och teaterfestival med Blab. < Back MENINGSLÖSHET SOM FRIGÖR Sara Östebro har pratat med koreografen och konstnären Sonja Jokiniemi som gästar Göteborgs dans- och teaterfestival med Blab. SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED KOREOGRAFEN OCH KONSTNÄREN SONJA JOKINIEMI SOM GÄSTAR GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED BLAB, ETT PERFORMANCEVERK SOM BLANDAR BILD, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI. I augusti äger Göteborgs dans- och teaterfestival rum, en internationell festival som under tio dagar ger oss teater, dans, nycirkus och inspirerande möten. Nytt för i år är Stages, en plattform för ny scenkonst, där scenkonstnärer som just håller på att etablera sig får möjlighet att möta festivalpubliken. En av dessa konstnärer är Sonja Jokiniemi, annars baserad i Helsinki, Finland. Hon gästar festivalen med Blab, ett verk som beskrivs som en ‘awkward’ tankeprocess utan början eller slut. Bilderna skvallrar om färg, form och gränsöverskridande uttryck. Jag blev hooked direkt och bestämde mig för att ta reda på mer om Sonjas arbetssätt direkt från Sonja själv. HEJ SONJA! VI BÖRJAR MED TRE SNABBA FÖR ATT KALIBRERA OSS. NÄMN TRE ORD SOM BESKRIVER DIG! – Aha! Hmm… Grrrr… NUVARANDE HUMÖR? -Inspirerad. VAD SYSSLAR DU MED JUST NU? – Jag jobbar i Leuven och Gent i Belgien i ett deltagarbaserat projekt om autism och självuttryck som heter Caring for Stories, initierat av forskaren Leni Van Goidsenhoven från Leuven University. Projektet stöds också av STUK, ett hus för dans, bild och musik i Leuven. Vi arbetar med sex deltagare med autism, och tittar på språk, kommunikation och kreativa möten genom den filosofiska linsen ‘New Materialism’ (kort och klumpigt förklarat: en filosofisk idéströmning som bl.a. kritiserar uppdelningen av ‘natur’ och ‘kultur’ och som menar att vi bör se på allt som skapat av samma material, därför är t.ex. både naturen liksom det sociala/kulturen konstruerade, reds anm.). TACK! VI KÖR VIDARE. DU BESÖKER GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL I SOMMAR MED BLAB, SOM BESKRIVS SOM EN “HYBRID”, EN BLANDNING AV MÅLNING, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI. ÄR DEN HÄR TYPEN AV GENREBLANDNING VANLIGT FÖR DITT ARBETE? – Jag jobbar med material och objekt – eller allra helst saker – som medverkande och medarbetare på scenen på olika sätt. Teckning har alltid funnit med parallellt med mina performanceverk sedan 2008 på olika sätt. I vissa processer har mina teckningar och skisser varit en typ av utgångspunkt, för att komma åt arbetets inre värld, i vissa fall har jag även gjort parallella publikationer, antingen med en lös koppling till performanceverket, eller där man kunde följa arbetet genom en bok. I Blab översätts tre av mina teckningar till stora dukar på scenen. Att ljuda och känna av saker är en del av mitt arbete, och det koreografiska arbetet händer lika mycket i rörelsen av mänskliga kroppar som rörelsen och omvandlingen av saker i, och med, rum. I TEXTEN OM BLAB STÅR DET ATT VERKET FÖRSÖKER “ESCAPE THE WORLD OF CATEGORIES”, ATT RÖRA SIG BORT FRÅN KATEGORISERINGAR – VILKA BEGRÄNSNINGAR ELLER FAROR SER DU I ATT FÖRSÖKA FÖRSTÅ SAKER, OCH ATT KATEGORISERA OCH FÖRKLARA DEM? – Det finns ingen fara i att försöka förstå saker. Men vad som är en besvikelse för mig är hur våra samhällen hanterar skillnad. Hur mycket vi kategoriserar människor, hur diagnostiskt vårt språk är mot olika uttryck och upplevelser, och hur snabbt vi dömer varandra. Så snart viljan att försöka förstå faller in i det normativa tänkandet, som kategoriserar istället för att se på mångfald, så blir det en oönskad upprepning, ett reproducerande av invanda synsätt. I mitt arbete vill jag presentera en möjlighet att försöka förstå saker genom att ta in upplevelsen på ett mångfacetterat sätt, detta genom att kliva in i en så kallad ‘meningslös’ (non-sensical) upplevelse och få möjlighet att leva genom de känslor och associationer som uppstår när du inte ges ett narrativ, eller där du presenteras för flera narrativ samtidigt. Du får upptäcka saker genom din intuition. Jag vill föra fram den här typen av utrymme som ett intelligent och viktigt utrymme i ett samhälle som har blivit överfixerat med rationellt tänkande, instrumentalisering och koncept-tänkande. Konst har också lidit mycket av den rörelse som finns där konsten ges sitt värde genom dess instrumentella syfte. Här är vi faktiskt i stor fara, vi riskerar att förlora våra uttryck för fantasi. JAG KÄNNER ATT VI ÄR SÅ INVANDA KRING ATT SKAPA BERÄTTELSER OCH NARRATIV OM SAKER VI UPPLEVER, TILL OCH MED DÄR DET INTE VERKAR INTE FINNAS NÅGOT. HUR ÄR DET FÖR DIG I DITT ARBETE – KÄNNER DU AV EN TENDENS ATT FÖRSÖKA “SKAPA MENING” AV ALLT? – Jag vet alltid vad arbetet betyder för mig, men jag vill inte säga att detta är vad det är och borde vara för alla andra. Det handlar inte heller om att undvika ansvar för vad jag gör, utan istället försöker jag se möjligheten för flera subjektiva berättelser som äger rum i ett gemensamt teaterutrymme där rummet verkligen är tillgängligt för icke-gemensam förståelse och tolkning, men som ändå inte avviker från erfarenheten och upplevelsen av att ta del av det tillsammans. Jag tycker det är så befriande när det händer! Det har alltid varit svårt för mig att särskilt förstå de sociala koderna kring språk och meningsskapande i vad jag ser som ‘Teater’. Jag försöker gå bort från den givna koden av hur det ska vara och har varit, och istället se hur vi i ett delvis känt och delvis okänt landskap av symboler, meningar, berättelser och möten bildar våra egna subjektiva nät av förståelse. I mitt parallella arbete som konstnär och snart som en konstterapi-instruktör (expressive art therapeutic instructor), jobbar jag med människor med olika språk och perceptionsmönster än så kallade ‘neuronormativa’ personer. Här, liksom ofta “in real life” ställs jag inför frågor kring hur vi kan möta varandra utan ett gemensamt språk och hur vi skapar något som är gemensamt trots, och med hjälp av, våra skillnader, fel, och behov och önskningar som krockar. Det är ofta utmanande, men för mig på en mänsklig och filosofisk nivå är det extremt viktigt. I BLAB JOBBAR DU MED TRE PERFORMERS – IVO SERRA, MIRA KAUTTO OCH SARA GUREVITSCH. JOBBAR DU VANLIGTVIS MED FLER PERSONER I DINA VERK PÅ DETTA SÄTT? – Jag har gjort arbeten med mig själv på scenen, ensam eller i en duo, under de senaste åren. Detta är det första arbetet med andra konstnärer på scenen (och där Sonja själv inte är med på scen, reds anm.). HUR MYCKET AV ARBETET HAR NI SKAPAT TILLSAMMANS? – Jag tror att som performer/scenkonstnär, är man alltid i dialog med koreografernas vision och sin egen inre intuition och uttryck, och i den meningen är det ett samarbete mellan intuitioner och närvaro. De konstnärer jag arbetar med i Blab tar fram djupet i materialet. TILL SIST – VEM TYCKER DU SKA KOMMA OCH SE BLAB PÅ FESTIVALEN? – Självklart tycker jag att alla borde se detta! Jag skulle inte göra konst om jag tyckte att det bara var för en viss typ av människor. Jag hoppas att många kommer! GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 17-26 augusti Blab visas onsdag den 22 augusti på Atalante, Göteborg Biljetter till Stages släpps på fredag 1 juni! Då släpps även lösbiljetter till det övriga programmet. Omslagsbild: Från Blab. Foto: Simo Karisalo. Bilden visas här något beskuren. Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. < Back RESONANS AV SMÄRTA Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. “UNDERSÖKANDET BÖRJAR LÅNGSAMT SÄTTA RUMMET I GUNGNING OCH SKAPAR RESONANSER AV IGENKÄNNING OCH SMÄRTA.” MATILDA KLAMAS HAR SETT HEMSJUKA PÅ FOLKTEATERN I GÖTEBORG, EN FÖRESTÄLLNING DÄR TILLHÖRIGHET SÄTTS UNDER LUPP. Vi möts av två skådespelare i ett avskalat rum. Undersökandet står i fokus och denna gången är detta undersökande rent konkret. Här ska vi närma oss personer med nostalgi, hemsjuka, förstå dem, ta del av deras smärtkoreografi och krypa under huden på dem. Det är en undersökning av vår samtid, av geografisk, ideologisk och social hemlöshet där frågor kring tillhörighet och trygghet är det som dominerar. Skådespelarna är sig själva fast i en förhöjd form, de är undersökarna som efter närmanden blir de personer de undersöker. Eller snarare går in i de personerna. Spelet präglas av närvaro och en utsökt intimitet. Sandra Medina och Rasmus Lindgrenlyckas med små medel, som tonen i rösterna, och med små gester skapa ett rum av tillit och vi kommer riktigt nära. Deras grundliga undersökande börjar långsamt sätta rummet i gungning och skapar resonanser av igenkänning och smärta. “Det här kommer bli tråkigt” säger Sandra Medina i början av spelet och det stämmer, men inte tråkigt som på en långtråkigt sätt utan tråkigt som i att de gräver sig in och sätter känslomässiga spår som jag måsta deala med. Vilket kan vara en betungande uppgift. På golvet läggs en rad av personakter ut och under föreställningen får vi lära känna dessa personer genom deras liv och deras smärtor. Det är bland annat en soldat från förr som fått sitt hjärta att ta ny form och blöda svartblod av hemlängtan, en flicka som förlorat sin morfar och saknar allt som förändras och en ung kvinna som inte känner hemhörighet i sitt land och det sätter sig som en smärta i axeln och att hon fastnar i rörelser. Undersökningens struktur är utmärkt för att nässla in oss och få oss att börja känna med karaktärerna. Vi närmar oss med enkla medel, som lukt och rörelser, tills gestaltningen sätter igång och vi får en klump i magen. För hemsjuka handlar inte bara om hemlängtan utan också om den sociala hemlösheten, vilket vi alla mer eller mindre bidrar till. Vilka är det vi inte bjuder in till middagen? Vem på jobbet “klickar” ingen med? En av de starkaste scenerna är när skådespelarna experimenterar kring beteenden som får dem att uppleva otrygghet. Sandra Medina ber Rasmus Lindgren att vara närvarande men ignorera henne när hon pratar och visa ointresse och avstängdhet, innan experimentet är igång har Rasmus redan börjat och den kylan han utstrålar sätter sig i hela rummet. Det är inte bara hans handling och hennes reaktion som skapar smärta och igenkänning utan också igenkänningen i beteendet, när senast gjorde jag så? När jag kommer ut från salongen sitter rörelserna kvar. Känslan av att behöva sucka och kvida, för detta är en sann ögonöppnare av hur människor mår i ens direkta närhet men också i ett globalt perspektiv. Det är synd om människorna. HEMSJUKA – ETT SCENKONSTVERK FÖR ALLA SOM NÅGONSIN LÄNGTAT HEM Av och med: Rasmus Lindgren och Sandra Medina Regi och processledning: Rasmus Lindgren Text och research: Gabriela Pichler, Rasmus Lindgren och Sandra Medina Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren Ljusdesign: Bella Oldenqvist Ljuddesign: Robin Auoja Föreställningen spelades på Folkteatern Göteborg, 17 – 18 april kl 18.30 Bild i bannern: Rasmus Lindgren och Sandra Medina. Foto: Lina Ikse Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! < Back AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! Previous Next AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Artist Name 00:00 / 53:29

Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati < Back SATANS DÖD VÄCKER NYA TANKAR TILL LIV Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati DET ÄR MED SKYHÖGA FÖRVÄNTNINGAR SOM JAG TAR BUSSEN UT TILL SICKLA OCH DET 3500 KVADRATMETER STORA KONTORSKOMPLEXET. SNART SKA DET JÄMNAS MED MARKEN. MEN FÖRST VÄNTAR EN SISTA VANDRING FÖR OSS SOM VILL TA AVSKED AV TRILOGIN SATANS DEMOKRATI. FÖRVÄNTNINGARNA UPPFYLLS DELVIS: OCH BESVIKELSEN FYLLER EN VISS KONSTNÄRLIG FUNKTION. Det treåriga konst- och teaterprojektet liknar ingenting i annat i svenskt kulturliv just nu. Efter produktionerna Satans demokrati 2015 och Satans delirium 2016 är det alltså dags för den sista delen av produktionen, Satans död, innan byggnaden rivs. Projektet har engagerat hundratals professionella konstnärer och studenter med olika inriktningar och praktiker. Storyn har löst baserats på Mästaren och Margarita (skriven av Michail Bulgakov reds. anm.) för att skapa en dialog kring historia, samtid och framtid. Deltagarna har uppmanats till att vara nyfikna och aktivt undersöka den värld som byggts upp. Del två, alltså Satans delirium, var en närmast utomjordisk upplevelse för mig. En så kallad arbetarbiljett gav ett annorlunda perspektiv och ett extra deltagarmoment i föreställningen. Jag hade heller inte sett den första föreställningen 2015 och därför var det mitt första möte med produktionen. Det var omskakande och magiskt. Nu är upplägget och platsen inte lika främmande. Förutom den signifikanta och anonyma masken och en ficklampa får besökarna ett par hörlurar och ett kuvert med ett namn. I samklang med dämpade stråkar förklarar en röst att vi befinner oss i ett vakuum mellan liv och död. ”Vad ångrar du? Vilket minne vill du gå tillbaka till?”. Frågor som ställs men som jag personligen inte hinner besvara även om jag skulle vilja. Jag måste ta mig till det första rummet där Jayne, vars namn stod på kuvertet, har haft ett möte med sin chef Bengt-Åke en gång i tiden. Väl på kontoret är allt, inklusive Bengt-Åke, täckt av vit färg. Ett genomgående tema som förstärker känslan av att det är ett filter mellan oss och de levandes värld. I början är jag besatt av att finna svar på frågor som ställs om min tilldelade karaktär Jaynes liv och minnen. Jag vill knäcka koden. Men ibland kommer den ständigt puttrande rösten i lurarna med instruktioner och frågor som får mig att referera till mitt eget liv. Samtidigt ger blädderboken mig order i skrift och innan jag vet ordet av det ligger jag i Åklagarens hårda säng och stirrar upp i taket. Åklagaren som hade en mer central roll i de två tidigare delarna av trilogin. Vad är det här? Vad ska uppstå? Och vad i helvete är det där för en lucka under den där bokhyllan? Jag kryper in och konstaterar att jag befinner mig i någon slags tortyrkammare för BDSM-lekar och där någonstans har berättarrösten helt tappat bort mig. Intrycken är många och maxade. Nu springer jag runt som en skållad råtta mellan de tre våningsplanen – Jag vill hinna se allt. Men jag vill också undersöka allt grundligt: Se sambanden och det konstnärliga hantverket i varenda vrå. Såklart en omöjlighet som bara resulterar i en enorm stress. Men det är ju som livet självt. Du börjar i ett rum, exakt vilket och våning är en slump. Utifrån startposition navigerar du dig fram och upplever saker som får dig att dröja kvar längs vägen. Under tiden pågår det något annat precis intill och egentligen hade du lika gärna kunnat gå in där. Få en helt annan erfarenhet. Vad hade hänt då? Vad fanns där som du missade? Du kan avundas att du var på en annan plats vid ett annat tillfälle än just där just då. Men du kan inte göra något åt det. Du kan ha en idé om vart du ska, men du kan inte helt och hållet styra det som kommer att utgöra ditt eget liv. Det är bäst att åka med, släppa kontrollen. Vilket också blir Satans döds budskap till sina besökare när de skickar ut oss med uppmaningen: Ut och återuppstå. Klyschigt? Oavsett känner jag mig stärkt av ett modigt konstprojekt som genomgående visat på potentialen i det kollektiva skapandet. Mellan konstnärer inom olika fält likväl som mellan konstnärer och publiken. Här får alla vara med i undersökandet av var samtiden är på väg, vilka vi är och vilken värld vi vill skapa och skapa i. Tack för det Satan. Omslagsfoto: Anja Dahlgren Skriven av: Erika Böös Previous Next

En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. < Back FESTIVALSPECIAL En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. DAGS FÖR EN RIKTIGT FESTIVALSPECIAL MED TIPS PÅ INTERNATIONELLA FESTIVALER OCH HUR EN HITTAR IN I STÄMNINGEN. DESSUTOM HAR MATILDA BEGETT SIG TILL BERLIN FÖR ATT TA PULSEN PÅ THEATERTREFFEN. Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj. Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst. Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig. Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna! Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör. Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. Vilka är era topp tre festivaler? Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler. En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. Vilken var den tredje? Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. Vad är det ni ska göra på GDTF? På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018 Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. < Back AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. Previous Next AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Artist Name 00:00 / 44:10

En era har nått sitt slut. Sista avsnittet blir en promenad läng de pinsama minnenas skogsstig. < Back 5:3 – BEST OF En era har nått sitt slut. Sista avsnittet blir en promenad läng de pinsama minnenas skogsstig. EN ERA HAR NÅTT SITT SLUT. SISTA AVSNITTET AV SCENKONSTPODDEN BLIR EN PROMENAD LÄNGS DE PINSAMMA MINNENAS SKOGSSTIG. TAFATTHET, ÖVERDRIVET ALLVAR, STARKA CHILIS, SUZANNE REUTER, EN TRÖTT TAXICHAUFFÖR, BAMSE PÅ KULTURHUSET STADSTEATERN OCH MYCKET MER. Previous Next 5:3 – BEST OF Artist Name 00:00 / 1:29:44