Äntligen är avsnitt 30 här och vi peppar inför två feta scenkonstfester, äter ost med Ost-David, ser på en klinik och är helt j***a blinda för vår egen stad. < Back AVSNITT 30: INLAGD OST Äntligen är avsnitt 30 här och vi peppar inför två feta scenkonstfester, äter ost med Ost-David, ser på en klinik och är helt j***a blinda för vår egen stad. Previous Next AVSNITT 30: INLAGD OST Artist Name 00:00 / 39:30

Utställning SCILLA RAJALIN Utställning 2025 English below Scilla Rajalin – 3,2,1 HUMP! 4 oktober - 31 oktober Vernissage 4 oktober, kl 12.00-16.00 Performance med dansarna Tora Andersson och Ayami Moriwaki: 12.30 & 15.20 Detta verk föddes som ett svar på krigssituationen i Europa och växte fram ur ett behov av motstånd mot uppmaningen att ”förbereda sig för krig". Verket fungerar som en kommentator i den eviga brottningsmatchen mellan fred & krig och utgör ett kontrasterande koncept till den kontinuerliga upprustningen av väpnade styrkor i Sverige och runt om i Europa. 3,2,1 HUMP! efterlyser radikal kärlek som metod och förlitar sig helhjärtat på mänsklig kontakt, intimitet och sinnenas strategier. Verket kombinerar mjukt formspråk och malplacerad våldsestetik för att utmana våra uppfattningar om makt. Verket undersöker även vår relation till våld, hur det påverkar vårt förhållande till andra människor samt dess inflytande på det politiska klimatet i Europa. 3,2,1 HUMP! tar form fysisk genom skulptur, videoinstallation och rörelsebaserade praktiker. Scilla Rajalin (hen/den) är en svensk-finsk koreograf baserad mellan Stockholm och London. Hen arbetar tvärdisciplinärt med dans, bildkonst och kreativt skrivande – och skapar dynamiska, ofta humoristiskt snedvridna verk kring föreställningar om identitet, opålitliga verkligheter och systematiska cykler av rutiner och mönster. Med en bakgrund inom improvisation och rumslig komposition fokuserar Rajalins arbete på alternativa atmosfäriska dramaturgier och färgstarka multiverkligheter med punkig edge. Rajalin har en kreativ portfolio som sträcker sig mellan USA, Storbritannien, Italien och Skandinavien, och har arbetat med Staibdance Dance Company, Eva Recacha, Holly Blakey, Erik Klinga, Linda Pistol, Lewis Walker, Becky Namgauds, Zacharias Wolfe med flera. Rajalin tog sin kandidatexamen i samtida dans vid London Contemporary Dance School. Medverkande: Scilla Rajalin Tora Andersson Ayami Moriwaki Fi Macbride Sari Mizoe Eva Pletikosic Veranika Hnatsiuk Elin Hallqvist Ella-My Blomdahl PROGRAM 19 september – Internationell konstträff 4 oktober – Konstbuss med GIBCA Extended 11 oktober - Konstbuss med GIBCA Extended Läs utställningskatalogen här . Utställningen är en del av GIBCA Extended. Läs mer här . ENG Scilla Rajalin – 3,2,1 HUMP! October 4 - October 31 Opening October 4, 12.00-16.00 Performance with the dancers Tora Andersson and Ayami Moriwaki: 12.30 & 15.20 This work was born in response to the warfare situation in Europe and grew from an intuitive urge for resistance against the call to “prepare for war”. The work acts as a commentator in the eternal wrestling match between peace & war and sits as an opposing concept to the continuous arming of forces in Sweden and around Europe. 3,2,1 HUMP! calls for radical love as a method and relies wholeheartedly on human connection, intimacy and the strategies of the senses. The work combines soft form and misplaced aesthetics of violence - dismantling elements of force and challenging our perceptions of power. The investigative aspect of the work concerns our relationship to violence, how it affects the way we relate to other people, and its influence on the political climate across Europe. 3,2,1 HUMP! takes physical form through sculpture, video installation and movement-based practices, with a focus on care, active listening, and attentive ways of connecting. Scilla Rajalin (they/them) is a Swedish-Finish choreographer based between Stockholm and London, they work multidisciplinary with movement, visual arts and creative writing - creating dynamic, often humorously twisted work around notions of identity, un-reliable realities and systematic cycles of routines and patterns. With a background in improvisation, spatial composition and dramaturgical studies, Rajalin´s work brings focus to alternative atmospheric scenarios and colourful multi-realities with a punky edge. Rajalin has a creative portfolio that reaches between the US, UK, Italy and Scandinavia, working with Staibdance Dance Company, Eva Recacha, Holly Blakey, Erik Klinga, Linda Pistol, Lewis Walker, Becky Namgauds, Zacharias Wolfe and more. Rajalin has a BA from London Contemporary Dance School. Participating artists: Scilla Rajalin Tora Andersson Ayami Moriwaki Fi Macbride Sari Mizoe Eva Pletikosic Veranika Hnatsiuk Elin Hallqvist Ella-My Blomdahl Read the exhibition catalogue here . The exhibition is part of GIBCA Extended. Read more here .

Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. < Back AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. Previous Next AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Artist Name 00:00 / 50:23

Performance GALA-KLUBBEN Performance 2015 ”All covered in glitter!” är mottot för kvällen när Scenkonstguiden slår upp dörrarna till GALA-KLUBBEN - Scenkonstgalan 2015s officiella efterfest! En klubb där teaterfolk, dansare, performancefolk, cirkuskonstnärer, stand-upare och DU trängs på ett och samma dansgolv. Överraskningarna kommer bli många och alla är välkomna! - Guldregn utlovas en gång i timmen. DJ's: Julia Pugsi Juliana Zapata Uppträdande: PARL3Y - the posthuman soundtrack Glitterlickin Klara Rocking Antonina Nutshell Åldersgräns: 18 år Tillgänglighet: Stor toalett, Hiss från nedre till övre nivå

Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. < Back AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. Previous Next AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Artist Name 00:00 / 48:12

Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. < Back FOKUS INSTÄLLT PÅ NYSKRIVEN DRAMATIK Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. DRAMALABBET SÄTTER DEN NYA DRAMATIKEN I CENTRUM – NÅGOT SOM FICK MINNA KARLSSON ATT KONTAKTA SARA ARRHUSIUS FÖR ATT PRATA OM RUM FÖR OFÄRDIG TEXT OCH HUR MAN KAN MÖJLIGGÖRA FÖR FRAMTIDENS SVENSKA DRAMATIKER.Dramalabbet är en mobil scen och ett öppet dramaturgiat i Stockholm, unik för sitt fokus på ny svensk dramatik. Där arbetar Sara Arrhusius som en av sju dramaturger. Sedan starten 1998 har Dramalabbet haft 70 urpremiärer, den allra senaste är Katten av Erika Lindahl – en magisk- realistisk pjäs om ett bostadskollektiv som spårar ur. Sara delar med sig till Scenkonstguiden om sina tankar om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. Sara Arrhusius beskriver Dramalabbets dramaturgiat som ett gäng eldsjälar som brinner för ny dramatik, utanför konventionen. Dramaturgiatet utgör en viktig plantskola för dramatiker, eftersom de är en av få dramaturgiat i Sverige, om inte det enda, som tar oetablerade dramatiker på allvar och erbjuder dem stöttning i skrivprocessen. Dramaturgiatet läser alla manus de får in, och får en bra känsla för vad som skrivs just nu i Sverige – vilket enligt Sara är en salig blandning av höger och vänster, högt och lågt, absurt, komik och politik: “Roligast är att få in manus som fortfarande är i process, som vi kan ringa in och utveckla tillsammans med dramatikern.” Förutom att ge respons på manus väljer dramaturgiatet även ut texter till readingserien Färskpressat, där nyskriven dramatik får utvecklas i möte med skådespelare och publik. Mötesplatser för ofärdig text är något Sara efterfrågar mer av. Textsamtal och respons är enligt henne svårt att få tillgång till utanför en utbildningskontext: “Där är folkhögskolorna och utbildningarna i kreativt skrivande jätteviktiga.” Dessa skolor utgör enligt Sara ett viktigt trappsteg för skrivande människor, men hon menar att tröskeln kan kännas hög: “Jag kommer ihåg när jag var tjugofyra och blev helt överlycklig när jag hade kommit in på Biskops-Arnö, det är så svårt att komma in.” Sara önskar att det startades fler öppna organisationer som Dramalabbet, som tar emot text och erbjuder ett tryggt rum för feedback och bollande av idéer. Utan rum för respons är det enligt Sara lätt att gapet blir för stort mellan att sitta ensam i sin skrivkammare och att våga skicka in ett manus till en institution: “Får man feedback då, eller har man sabbat hela sin yrkeskarriär om man skicker in något som är skit? Det finns en rädsla att blotta sig för tidigt.” För Sara dröjde det tjugofem år, och erfarenheten av en skrivarlinje, innan hon insåg hur omfattande en manusprocess är. Därför ser hon ett behov av att öka medvetenheten om dramatiskt skrivande hos yngre, särskilt eftersom hon anser att manusförfattare är ett växande yrke. “Att introducera dramatiskt skrivande redan på högstadiet eller ännu tidigare vore fantastiskt.” Samtidigt behöver institutioner som Dramaten och de konstnärliga högskolorna tänka mer på att sprida kunskap om branschen, anser Sara. För henne har scenkonsten alltid känts svår och oåtkomlig: – Om man inte kommer från en familj som har ett visst kulturellt kapital så är det svårt att förstå sig på kultursektorn och de olika yrkesroller som existerar där – vad gör en dramatiker? Det finns en grundläggande luddighet över vad kultur är, hur det skapas och vilken profession som ligger bakom. Av institutionerna efterfrågar Sara även fler diskussioner om rekrytering och om hur institutionerna själva kan möjliggöra för en större mångfald och representation – vilket enligt Sara behövs för att få in fler perspektiv och mer kunskap i branschen. Dramalabbets egen diskussion om att möjliggöra för en ökad mångfald av röster har resulterat i deras Satellit-verksamhet. Den tar formen av sommarkurser i dramatiskt berättande och teater, som sker i samarbete med kulturaktörer och skrivande personer i Stockholms ytterområden – bland annat i Kista och Jordbro. Under tre veckor får gymnasieungdomar möjlighet att prova och experimentera sig fram till en text som sedan framförs framför publik. Dramalabbet hjälper på så sätt till att avmystifiera scenkonsten, och dela med sig av verktyg för fortsatt skapande på egen hand. Innan Sara blev en del av Dramalabbet levde hon några år i Mumbai i Indien. Där kom hon att upptäcka ett annat rum för skrivande – öppna poesi-kvällar – där hela kvarter samlas och delar med sig av sina dikter i en varm och opretentiös stämning: “Man samlas en afton och så delar man. Det inspirerades jag jättemycket av.” Sara berättar även att det i Indien finns en lång tradition av muntligt berättande, och att mycket text skrivs just för att framföras. Texterna talar direkt till åhörarna, och får direkt respons. De öppna poesi-kvällarna är något som Sara gärna skulle se i Sverige också. “Det vore så fantastiskt att skapa såna tillfällen.” Omslagsbild: Pressbild Katten. Skriven av: Minna Karlsson Previous Next

Performance SCENKONSTAKUTEN Performance 2015 AKUTMOTTAGNING! Kliv in i en artificiellt återskapad sjukhusmiljö, så nära verkligheten men så mycket härligare. Ta på dig de blå plasttossorna, se ringen med stolar omringade av de gulnade väggarna. Kom in, sätt dig och ta en kopp kaffe eller vatten ur plastmugg. Denna smått beiga miljö kommer under fyra tillfällen att fyllas med ett fyrverkeri av scenkonstproblem, extravaganta tankar och übercoola experter. Scenkonstakuten var både en konstupplevelse men också ett tillfälle där besökarna fick hands-on-tips för att komma vidare i sin kreativitet och få hjälp med sina konstnärliga dilemman. Scenkonstakuten är en scenkonstupplevelse, ett terapirum och ett samtal. Sida vid sida – tillsammans hjälps vi åt Upplevelsen tog formen av en klassisk gruppterapi. Ett unikt tillfälle för ett samtal som leds av experter framtagna efter besökarnas behov. Vi har kanske alla drömt om att bli behandlade av Syster Ratched från Gökboet. Eller du kanske är mer på McMurphys sida? Oavsett, så tror vi att formen gruppterapi kan ta oss till nya höjder av reflektion. EXPERTERNA : Emil Klingvall, Skådespelare Teater Jaguar Hanna Johansson, Producent Backa teater Anders Westgerd, VD på GIL Yael Feiler, Göteborgs universitet Rolf Sossna, Regissör

Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. < Back TRUSTCOINS OCH SEKTKÄNSLOR Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. “JAG FÖRSÖKTE FORCERAT TÄNKA PÅ VIKTIDEAL FÖR ATT FULLFÖLJA UPPGIFTEN”. MATILDA KLAMAS HAR SETT FÖRESTÄLLNINGEN 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE OCH MISSLYCKADES ENLIGT SIG SJÄLV PÅ SAMTLIGA UTBILDNINGSPUNKTER. VET DU VEM DU ÄR? 35 jag och några skådespelare är en föreställning som bygger på deltagande, där publiken genom interaktiva stationer får vägledning i hur de kan konstruera och repetera in sin internetpersona, och vilka sociala koder som kan användas för att göra internet till en feministisk utopi. I foajén får vi ta emot ett formulär där det finns frågor om ditt jag. Vet du vem du är? Jag velar mellan ja och nej, kryssar nej. Nästa fråga: Är du säker? Är du riktigt säker? In kommer ett överpeppat gäng. Jag citerar en medpassagerare på bussen hem “ett möhippegäng en inte vill hänga med”. Vi får tilldelat oss den lokala valutan trustcoins, som bygger på tillit, och jag betalar gladeligen lite av mina 35 trustcoins för utbildningen och toapapper. Utifrån vår enkät blir vi peppigt indelade i grupper. Min grupp tas emot av en nervös, eller förmodligen spelad nervös, föredragshållare. Här får vi en workshop om troll och lurkers. Vi övar oss i att bekräfta varandra och ställa frågor, får redskap att erkänna våra troll- och lurkerstendenser och verktyg att träna bort dem. Det blir tydligt för mig att en av grundpunkterna kring den utopi vi “förväntas” att haka på är att delta mer på nätet och sprida positiva känslor, helt enkelt like:a loss och kommentera. “En utopi på nätet kräver engagemang, och hur glada blir vi inte av likes”, förklarar föreläsaren Barbiecute. ETT LIV IN FRONT OF KEYBOARD Vi börjar också ställas inför faktumet att bara leva i livet in front of keyboard. Där kommer frågorna kring hur behag och tillfredsställelse ska tas hand om i den kommande utopin. Vidare får jag ta del i en skräddarsydd utbildning i frigörandet av kroppen och nya alternativ till njutning. Jag får “dansa”, skaka kroppen fri från patriarkatets påtryckningar att trycka in vårt behov av rörelse i spel och form och hitta ett nytt formlöst sätt att röra mig. Som i min hjärntvättade hjärna liknar formen dans. Jag får också ta del av ASMR-rummet, där jag erbjuds att doppa mitt ansikte i en croissant och leka med kinestetisk sand. Ett av de mest krävande momenten under utbildningen var när vi fick lägga oss under ett skönt “tyngdtäcke” gjort av makaroner. Där skulle vi inse att våra lungor var fyllda av dyvatten som utgjordes av patriarkatet och alla förutfattade meningar om våra kroppar. Rummet var uppbyggt som en slags avslappningsstation och jag hamnade snabbt i ett meditativt läge. När jag låg under det härliga täcket och lyssnade till den välbehagliga rösten bad hen mig att inte styra mina tankar utan att låta dem vandra fritt. Jag tänkte på mäktigheten av att föda barn och härlig inredning. Kanske lät jag mina tankar vandra för fritt eller i fel område av frihet, då plötsligt rösten bad mig att ta tankarna och bränna dem i en eld. Kasta bort förtrycket. Bland barnfödar-tankar och nya färger på köksväggen, var jag högst motvillig att säga att det var patriarkatets fel och bränna skiten. Jag försökte istället forcerat tänka på viktideal för att fullfölja uppgiften, men lyckades inte riktigt. Därav blev den ljusceremoni som följde lätt problematiskt då vi skulle kasta våra tankar överbord. Jag smälte upplevelsen med lite egentid mellan passen, som tur hade jag trustcoins över så det räckte till nutella och chips. Utbildningen blev klar – var jag redo att joina den feministiska utopin på nätet? Tveksamt. Jag hade ju misslyckats på flera punkter i utbildningen och kanske var jag bortom räddning, hjärntvättad av patriarkatet. I slutet blev vi ombedda att dela med oss av våra användarnamn och lösenord till de sociala medier vi använder, så vi alla kan hjälpas åt att sprida glädje i utopin och dela på arbetsbördan. Nästintill samtidigt när jag avböjer att dela med mig höjer en skådespelarna rösten och säger att en i publiken har sagt “Aldrig i livet!” I grupper får vi sedan kort diskutera varför vi inte vill dela med oss och tyvärr inte prata lika mycket om våra tankar om den utopi som målats upp. “VAD HAR VI VARIT MED OM?” “ÄR DET EN SEKT?” På bussen på väg hem utbryter snabbt en diskussion med några andra från publiken. “Vad har vi varit med om?”, “Är det en sekt?”, “En dystopi”. Mina medresenärer liksom jag beskriver upplevelsen snarare som ett mardrömsscenario än en utopi. Däremot hade jag svårt att luska ut om det var avsikten. I programtexten läser jag att föreställningen 35 Jag och några skådespelare på fullt allvar vill utforska de psykologiska och etiska dilemman, och den politiska potential, som finns i den digitala offentligheten, där alla har möjlighet att framställa sitt eget subjekt. Det blev ingen utopi den här kvällen, men jag drabbas ändå av vilka diskussioner upplevelsen satte igång. Det är inte ofta som en föreställning så direkt efter sitt slut uppbådar i diskussioner om dess syfte med andra ur publiken. Samtalet landade heller inte i vad som var bra eller dåligt, utan kring tankarna bakom verket. En verkligt engagerande och tankeväckande kväll – men några medlemmar blev det inte, i alla fall inte den här kvällen. Infobox: 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE är ett samarbete mellan finlandssvenska Balu Frau (Sonja Ahlfors och Joanna Wingren), Stefan Åkesson (Poste Restante) och de nordiska skådespelarna: Nina Matthis, Sepideh Khodarahmi, Bergdís Jóhannsdottir, Lidia Bäck och Klara Wenner Tångring. Produktionen turnerar i hela norden under 2018-2019. Bild i bannern: Foto Liina Aalto-Setälä Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. < Back 5:1 – KÄNDISJAKT Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Två tredjedelar i staterna och en i kalla GBG. Vad snackar en då om? Jo men pressbilder så klart, och vilket land som är bäst på att leverera dem! Och så annat mustigt, så som kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Previous Next 5:1 – KÄNDISJAKT Artist Name 00:00 / 1:04:05

Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. < Back AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. Previous Next AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Artist Name 00:00 / 44:22

Utställning SOMMARSALONG 2024 Utställning 2024 SOMMARSALONG 2024 24 augusti – 7 september Sommarsalongen återvänder för femte gången! Salongen visar upp den kreativitet och skaparkraft som finns i Sjuhärad och Härryda. Här hyllas skaparglädjen och den omvälvande fria kreativiteten. Vernissage är den 24 augusti 12.00-14.00 Öppettider Torsdag 15.00-18.00 Fredag 15.00-18.00 Lördag 11.00-14.00 Årets utställare Birgitta G:son Santesson Margareta Bergetun Karina Gustafson Britt-Marie Setterstig Bengt Tuddén Farzaneh Mohamadzadeh Sara Ohlsson Djerf Peter Boström Maria Ulfvin Larsson Margareta Bergetun - En plats i solen

Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. < Back LÅT OSS PÅVERKA Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. Block: Kulturens gräsrötter, #4 SISTA DELEN I REPORTAGESERIEN KULTURENS GRÄSRÖTTER HANDLAR OM PÅVERKAN. MATILDA KLAMAS RINGDE UPP FRIDA BLOM PÅ PR-BYRÅN WESTANDER OCH FICK VETA MER OM LOBBYING OCH OPINIONSBILDNING. Frida Blom jobbar som projektledare och PR-konsult på Westander sen fyra år tillbaka. Hon är delägare och ansvarig för byråns erbjudande gällande opinionsbildning och lobbying. Dessutom har hon en bakgrund inom Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och därmed erfarenhet att verka som lobbyist på gräsrotsnivå. Helt enkelt någon som har stenkoll på det där med att påverka. Westander är en PR-byrå som jobbar med att skapa publicitet, opinionsbilda och påverka politiska beslut. Själv snubblade jag över Westander genom deras fritt delade PR-handbok. I den får en ta del av handfasta tips i allt i från pressmeddelanden till hur en ska tänka inför en tv-debatt. Viktiga tips som de delar med sig av fritt. Varför kan en ju undra? Bör en inte behålla sina knep för sig själv? Inte om målet med verksamheten är att fler ska delta i samhällsdebatten. För Westanders filosofi är att ju fler som engagerar sig i debatten, desto bättre är det för både demokratin och samhällsutvecklingen. Frida berättar också att de lever som de lär, och driver frågor som berör deras bransch. “Vi driver till exempel att PR-branschen ska bli mer öppen, vi har lobbat för att riksdagen ska införa en frivillig uppförandekod för PR-konsulter” Westander gör helst inte påverkningsarbetet åt sina uppdragsgivare, som att kontakta journalister och politiker. “Den typen av relationsbyggande tycker vi att uppdragsgivaren ska äga själv. Dels för att det inte är smart att bli för beroende av en PR-byrås kontakter, dels för att vi tror att det är det mest effektiva sättet”. För det handlar ju faktiskt om ett relationsbygge om det så är mot media eller mot beslutsfattare. VAD ÄR DÅ LOBBYING OCH HUR GÅR DET TILL? “Lobbying är att försöka påverka politiska beslut genom opinionsbildning via sociala och traditionella medier (tv och tidningar) eller genom direktkontakter med beslutsfattare” säger Frida. Opinionsbildning via media syftar till att få många människor att få upp ögonen för en sak som behöver förändras. När det är “tillräckligt” många röster som vittnar om samma förändringsbehov eller problem blir frågan också mer relevant för de som ska ta besluten. Direktkontakter med beslutsfattarna handlar ofta om möten, uppvaktningar, mail, telefonsamtal eller att man bjuder in beslutsfattarna till olika seminarium. Eller att en föreslår gemensamma initiativ. “Det optimala är om lobbyisten genom breda kanaler lyckas påverka allmänhetens värderingar, attityder och åsikter så att det skapas ett opinionstryck på beslutsfattarna, och att man genom direktkontakter samtidigt kommer med ett förslag till beslutsfattaren om hur han eller hon ska lösa situationen. Man levererar en lösning på ett faktiskt problem som politikern upplever att många människor bryr sig om.” Det vanligaste misstaget när en vill påverka är enligt Frida att en agerar kravställare istället för att se beslutsfattaren som en medspelare. “Man säger det här är fel och gör någonting åt det här.” Om inställningen är att politikern är en motspelare som ska övertygas börjar hela processen i ett motståndsläge och då är det också lätt att köra fast. Genom att istället se politikern som en medspelare och någon som en kan hjälpa, kan en komma mycket längre. Frida tipsar om hitta gemensamma intressen snarare än att ställa sig på motsatt sida. Dessutom är det guld att när en lägger fram ett problem också ha en formulerad lösning, då finns det ju ett konkret förslag att börja arbeta mot. KARTLÄGGA ÄR A OCH O För att veta hur en ska gå tillväga gäller det att kartlägga situationen, skaffa sig kunskap och göra en analys av den politiska spelplanen. Var ligger den här frågan nu? Vilka beslut ska fattas av vilka? Vad tycker politikerna om denna frågan just nu? Vilka aktörer har mycket inflytande vilka har litet inflytande. Vilka är rådgivarna och vilka tar beslut? Helt enkelt hur ser beslutsprocessen ut? “När kartläggningen är gjord är det dags att börja försöka påverka processen. Ju tidigare man kan komma in ju större chans har man att lyckas.” Ett första steg kan vara att lobba för att en utredning ska tillsättas, nästa steg skulle kunna vara att påverka direktiven för utredningen och det tredje steget att påverka utredaren för att få den att presentera ett förslag som man tycker om. Sedan går det att påverka remissinstanser och själv skriva remisser. Det går att lobba från kommun upp till hela vägen till riksdagsnivå. Processerna ser delvis olika ut, men principerna för arbetet är desamma. Det finns givetvis ännu fler moment att bedriva påverkan kring men viktigt är att vara med tidigt i processen, hur den än ser ut. LOBBYVERKSAMHET KAN HA EN NEGATIV KLANG För mig kan lobbying kännas främmande och något som jag tänker att främst stora företag sysslar med. Bilder av män i kostym i hotell-lobbys kommer upp på näthinnan så fort jag hör ordet. Även Frida känner igen att många får negativa associationer till ordet lobbying och hon tycker att många förknippar det med bilden som ges i amerikanska filmer, där resursstarka företag mer eller mindre köper sig makt. Men det är långt i från verkligheten tycker Frida som även var lobbyist då hon arbetade på Svenska Freds (en fredsorganisation). “Alla som försöker påverka politiska beslut är lobbyister. Vår ingång är att ju fler som försöker påverka desto bättre är det för demokratin.” Frida ser ändå två problem inom lobbyrörelsen, dels en resursojämlikhet och dels att viss lobbying sker i det fördolda. “Resursojämlikheten bidrar givetvis till en risk att de resursstarka får mest inflytande och det där måste man försöka motverka på olika sätt. Vi har till exempel föreslagit att riksdagen ska erbjuda gratisutbildningar i lobbying för organisationer”. Det andra problemet, när lobbying sker i det fördolda, handlar främst om när en uppdragsgivare hyr in en konsult och den personen lobbar utan att tala om vem det är som betalar, vem som är den riktiga avsändaren. “I så fall är ju risken stor att politiker och journalister och allmänhet vilseleds och inte kan ta ställning kring trovärdigheten i budskapet.” Westanders lösning är ett självpåtaget öppenhetskrav samtidigt som de försöker arbeta för mer öppenhet i branschen. KULTURSEKTORN KAN BLI BÄTTRE PÅ LOBBYING Jag frågar Frida hur bra hon tycker kultursektorn är på att arbeta med lobbying. Hon upplever att kulturen har ett stort och viktigt engagemang samtidigt som sektorn har en tuff situation ekonomiskt och personellt och därför satsas inte heller pengar på att verkligen försöka påverka. Frida tycker att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att argumentera för sin sak. “Jag känner generellt sätt att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att tala om varför ni är viktiga för samhällsutvecklingen. Det är det enda sättet att förmå politikerna att lyssna, att berätta varför ni har en väldigt samhällsnyttig verksamhet.” En kommunikationsutmaning menar Frida. Om vi vill ha mer resurser måste vi kunna visa på varför det är bra för samhället. Ett annat tips på vägen är att vara konkret i vilka beslut som ska fattas och utav vem. “Den som hör ert budskap ska veta – Aha det är det här jag ska göra efter det här mötet, nu vet jag exakt vad jag förväntas att göra.” Allmänna budskap går helt enkelt bort. DAGS FÖR PÅVERKAN? Då var det väl bara att börja formulera de vassaste argumenten, kartlägga och bygga relationer. Visst, det kan lätt kännas övermäktigt men då gäller det att komma ihåg att det behöver inte vara svårare än att ringa ett telefonsamtal för att sätta igång en påverkningsprocess. Dessutom är vi inte öar av ensamma kulturarbetare utan nu säger vi “hurra!” för organisering och tar de första spadtagen tillsammans. Låt oss bli kungar på att lobba! Ta gärna del av tidigare reportage i serien, läs bland annat om gräsrotsperspektivet i en punkkontext, en analys av kulturell infrastruktur kring en partybåt och en intervju med en kulturpolitiker. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next