“Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. < Back TOMRUMMET BLEV STARTSKOTTET “Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. “VAD ÄR EN AKADEMI, EGENTLIGEN?” VERONIKA GUSTAFSON HAR KIKAT NÄRMARE PÅ DEN NYA AKADEMIEN, SOM TAGIT PÅ SIG UPPGIFTEN ATT DELA UT ETT ALTERNATIVT LITTERATURPRIS EFTER ATT SVENSKA AKADEMIEN STÄLLT IN ÅRETS NOBELPRIS I LITTERATUR. HON HAR PRATAT MED TVÅ AV AKADEMIENS TALESPERSONER, ALEXANDRA PASCALIDOU OCH ANN PÅLSSON. I svallvågorna efter turerna kring Svenska Akademien spolades årets Nobelpris i litteratur bort. Men det var inte ramaskriet, utan tomrummet som blev startskottet för ett alternativ att uppstå. Med Alexandra Pascalidou i spetsen gick över hundra kulturpersonligheter samman och bildade Nya Akademien, för att själva ombesörja årets litteraturprisutdelning och samtidigt pröva en väg till ett öppnare och mer demokratidrivet kulturliv. Medan vissa hävdar att Nya Akademien gör melodifestival av litteraturpriset och renommésnyltar, menar andra att den borde ersätta Nobelpriset för gott. Under tiden har Sveriges bibliotekarieskara fått nominera 47 kandidater till litteraturpriset, och en internationell omröstning hållits på Nya Akademiens hemsida, där Maryse Condé, Neil Gaiman, Kim Thúy och Haruki Murakami vaskades fram som finalister. Nu är det upp till Nya Akademiens nästan separata jury att kora vinnaren. För er som gillar att gissa: Murakami är uträknad, då han nyligen bestämde sig för att prisvägra. Världens mediehus snappade raskt upp vad som presenterades som ett substitut för Nobelpriset i litteratur. Omsusade i Der Spiegel, The New York Times, Turkish Telegraph etc och med tusentals påhejare världen över har Nya Akademien etablerat sig som en kulturkraft att räkna med, samtidigt som den själv räknar med att lägga ned – direkt efter utdelningen av litteraturpriset upplöses Nya Akademien, enligt hemsidan. Det har gått rasande fort. Vänta, vad är detta för en organisation, egentligen? Hur fungerar den, vad vill de uppnå och varför ska den upplösas så snart? Bäst att fråga Alexandra Pascalidou, Nya Akademiens grundare, och Ann Pålsson, akademiledamot tillika jurypresident för det nya litteraturpriset. ALEXANDRA, HUR SÅG DINA AMBITIONER UT NÄR DU STARTADE NYA AKADEMIEN, OCH HAR DE FÖRÄNDRATS SEDAN DESS? NÄR KOM DU PÅ IDÉN? Alexandra: Idén fick jag när jag hörde på nyheterna att de ställde in priset i år. Det var bara att kavla upp ärmarna och köra. Jag har gjort svårare saker i mitt liv. Och med den kraft, kreativitet och framåtanda som finns i vårt land är detta ett nöje! Min ambition var helt enkelt att fylla i den luckan som uppstått i samband med Svenska Akademiens misstag och övertramp. Det var ett haveri som världens medier rapporterade om och jag anser att det inte anstår Sverige eller en svensk institution med världens viktigaste varumärke att agera på detta vis. Vi kan bättre än så. Här finns så många kreativa, driftiga kulturarbetare, författare, litteraturvetare och akademiker, ledare, entreprenörer som kan göra skillnad och arbeta i takt med tiden i sann demokratisk anda med jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Vi vill lyfta litteraturen och författarna och inte låta dem betala priset för skandalerna. När jag ringde runt fick jag enkom entusiasm från människor som ville arbeta för ett nytt pris och en ny akademi. Vi enades om namnet Nya Akademien. VARFÖR SKA NYA AKADEMIEN UPPLÖSAS REDAN I DECEMBER, DIREKT EFTER PRISUTDELNINGEN? Alexandra: Nu har vi fullt upp med årets litteraturpris, men det finns inget principiellt som hindrar Nya Akademien från att leva vidare även nästa år. Vi får se hur det går. VAD INNEBÄR DET ATT VARA EN LEDAMOT AV NYA AKADEMIEN, VILKA UPPGIFTER HAR MAN? FINNS DET NÅGRA INTAGNINGSKRITERIER? Alexandra: Vi är en gratisarbetande gräsrotsrörelse där vem som vill får vara med och arbeta oavlönat för vår gemensamma vision – att dela ut priset och skapa en demokratisk, inkluderande och transparent prisprocess. Allt är frivilligt och man hjälper till så gott man kan med det man kan. Det enda vi kräver är att man sluter upp kring vår värdegrund som är demokratisk och tar ställning mot sexism och rasism. FINNS DET NÅGON SOM SKULLE FÖRVÄGRAS ETT MEDLEMSKAP? OM AUGUST STRINDBERG LEVDE NU OCH SKULLE ANSÖKA OM MEDLEMSKAP I NYA AKADEMIEN, SKULLE HAN FÅ BLI MEDLEM DÅ? Alexandra: En hypotetisk fråga men vi tar avstånd från misogyni och misantropi bland våra medlemmar. De som är med delar vår värdegrund och vill stå upp för alla människors lika rättigheter och friheter. Enligt er hemsida ska det nya litteraturpriset delas ut till “a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind into the world”. Vad innebär det? Ann: Att författaren genom sina berättelser bjuder in läsaren att förstå hens bakgrund och kultur, men också våra gemensamma likheter som människor: våra existentiella, sociala och politiska förutsättningar. Att författaren genom att dela med sig får oss att förstå lite mer om världen och om oss själva. Att författaren gör så att vi kan identifiera oss med en berättelse där vi från början inte känner igen oss. Alexandra: Det vi säger. I sann Alfred Nobel-anda. NI LÅTER BIBLIOTEKARIER NOMINERA KANDIDATER, ALLMÄNHETEN RÖSTA OCH EN JURYGRUPP BESTÅENDE AV FYRA PERSONER VARAV ENDAST EN ÄR MEDLEM I DEN NYA AKADEMIEN UTSE PRISTAGAREN. KAN MAN SÄGA ATT NYA AKADEMIEN DELAR UT DETTA LITTERATURPRIS, NÄR PRISPROCESSEN ÖVERLÅTS TILL UTOMSTÅENDE? Ann: Att expertjuryn står utanför det dagliga ideella arbetet i Nya Akademien är en försäkran om icke-jäv. Jurymedlemmarna ska vara fristående och koncentrera sig på läsningen. Så jobbar ju många juryer, t ex Augustjuryn där ledamöterna av juryn inte är en del av Augustadministrationen. PÅ HEMSIDAN STÅR DET ATT “LITERATURE SHOULD BE ASSOCIATED WITH DEMOCRACY, OPENNESS, EMPATHY AND RESPECT”. HUR GÖR NI FÖR ATT ETABLERA DENNA ASSOCIATION? ANVÄNDS DETTA SOM KRITERIER I NOMINERING OCH KORANDE AV FÖRFATTARE? Alexandra: Detta är inte kriterier för priset men vi anser att litteraturen ska vara öppen, tillgänglig och demokratisk. Litteraturen ska vara inkluderande och rymma mångfald. Det fria ordet ska inte vara ett privilegium för de bemedlade blott eller gynna ett kön, en klass, en kultur – enkelt uttryckt. NYA AKADEMIEN HAR KRITISERATS FÖR ATT EN STOR ANDEL AV DE NOMINERADE TILL DET INTERNATIONELLA LITTERATURPRISET ÄR NORDAMERIKANER OCH SVENSKAR. HUR SER NI PÅ DET? Ann: Först måste jag säga att jag är förvånad över att de som kritiserar de svenska författarna tvärtom inte är stolta över det intresse som svenska författare röner. Det här kan också bidra till att svenska författare i sin tur blir uppmärksammande i utlandet, en sorts omvänd internationalitet. Men nota bene, detta är läsarnas pris, speglat genom svenska bibliotekarierna och det ligger i sakens natur att de är nära den svenska och anglosaxiska litteraturen. Med detta pris, som drivs helt ideellt, prövar vi en ny modell. Det finns många andra litterära priser utgivna av etablerade föreningar och skattefinansierade institutioner som täcker in minoriteter och mindre språkområden. Vårt mål är att skapa en plattform som delar med sig av bra böcker och intressanta idéer, som kan läsas och diskuteras och delas – en demokratisering av litteraturspridandet, om man så vill. Att Nordamerika har många författare med på listan är inte konstigt. Det är en stor kontinent som även inbegriper områden som Kanada t ex. Sedan är det många författare eller författares förfäder som har flytt, migrerat eller bara tillfälligt bytt land (ofta från franska eller engelska kolonier) till USA. Det är också detta som gör berättelserna så dynamiska, mångfacetterade och lätta att ta till sig för alla som inte känner till författarens hemland eller kultur. Jämför t ex med Nobelspristagaren V.S. Naipaul, den i modern tid kanske störste skildraren av det postkoloniala arvet. Han bosatte sig ju i England redan vid 18 års ålder men räknas ändå ofta som en författare från Indien och Trinidad. Jag tänker så här, att var man bor idag – just för tillfället – är kanske inte längre så intressant i vår globaliserade värld. APROPÅ KRITIK! AV DEN KRITIK NI HITTILLS FÅTT: VILKEN ÄR KNASIGAST? FINNS DET NÅGON KRITIK NI KAN HÅLLA MED OM? Alexandra: En del av kritiken blickar bakåt och andas visst klassförakt. Underskattningen av bibliotekarierna och läsare runtom i världen är bara sorglig. PÅ ER HEMSIDA SKRIVER NI ATT “LITERATURE BECOMES THE COUNTERFORCE OF OPPRESSION” MENAR NI ATT DET ÄR NÅGOT LITTERATUREN ÄR, ELLER NÅGOT DE VILL FÅ DEN ATT BLI? BETRAKTAR NI PRISUTDELNINGEN SOM EN POLITISK HANDLING? Alexandra: Berättelserna, historierna, inblickarna i andras liv, kulturer, traditioner, förtryck och kamp bidrar till att bredda förståelsen och bygger broar mellan människor. Vi vill vara med och bryta tystnader och tabun och ge litteraturen den plats den förtjänar. Men detta initiativ är partipolitiskt obundet även om allt vi människor gör och inte gör är politiskt. HAR NI NÅGON FAVORIT BLAND DE NOMINERADE? Alexandra: Flera faktiskt men kan tyvärr inte uttala mig om specifika namn. Jag har röstat som alla andra 31 200 personer men har inget med nomineringar eller juryn att göra. Jag är bara en författare, journalist, litteraturälskare och människorättskämpe som värnar om berättande, skrivande och läsande. Och Sverige som ett föredöme i jämställdhet. … Det är spännande att följa denna akademi, särskilt med tanke på hur den experimenterar med nya metoder och målgrupper. Men givet de fundamentala skillnaderna mellan Svenska Akademien och Nya Akademien vad gäller syfte, värderingar och tillvägagångssätt är det underligt att Nya Akademien menar att de ska fylla luckan efter Nobelpriset i litteratur, och att det till råga på är deras främsta syfte. Nya Akademien verkar det finnas efterfrågan på, men efterfrågar Nya Akademien verkligen luckan den gör anspråk på att fylla? Det uttalade syftet att “säkerställa att ett internationellt litteraturpris delas ut 2018” och valet att schemalägga upplösningen till direkt efter prisutdelningen visar att Nya Akademien prioriterar priset framför sig själv – men kan ett pris väga tyngre än den akademi som delar ut det? För att akademien ska få ett förtroende som går utöver litteraturpriset krävs det att den existerar längre än tills prisutdelningen – att den förbinder sig till att få några år på nacken helt enkelt, i nöd och lust. Så att vi kan se hur det går. Nya Akademien påstår sig vara 100 % transparent. Men när ansvar delegeras till tusentals utomstående för att undvika jäv blir prisprocessen vag; vilka ska granskas? När uppgiften att kora en litteraturpristagare delegeras till hela världen, spelar ledamöternas litterära kompetens ingen roll. De som kritiserat Nya Akademien för att den har inredare och höjdhoppare med på listan över ledamöter tappar därmed sitt argument. Vad är en akademi, egentligen? Nya Akademien har visat sina styrkor, och internationell kulturdemokrati gillar jag skarpt. Men varför motivera sin existens med förfallet av Svenska Akademien? Varför inte gå hela vägen och låta Nya Akademien bli en helt ny akademi som delar ut sitt pris och kör sitt race – utan att snegla på vad andra gör eller inte gör med sitt? P.S. Haruki Murakami gick nyligen ut med att han önskar Nya Akademien lycka till med sitt pris, men själv inte vill ha det då han önskar undvika medieuppmärksamhet för att fokusera på sitt skrivande. I medierna lyfts detta fram som att Haruki Murakami “nobbar alternativt Nobelpris”. Frågan är om han skulle nobba det riktiga Nobelpriset också – med sitt resonemang är han hursomhelst bunden till det. Omslagsbild: Från Den Nya Akademiens websida. Foto: Den Nya Akademien Skriven av: Veronika Gustafson Previous Next

Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. < Back ”VI ÄR VIKTIGA. VI KAN FÖRÄNDRA. VI GÖR DET IHOP.” Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. ERIKA INGELSSON PRATAR MED ELIN SÖDERQUIST OCH NINA HABER FRÅN GRUPPEN OM KONSTNÄRLIG UTVECKLING, NORMKRITISK SCENKONST, TALKÖRER OCH TRYGGA RUM. Jag träffar två tredjedelar av den hyllade teatergruppen Gruppen på en workshop och efteråt slår vi oss ned för en pratstund. Det är kväll, klockan är snart tio på kvällen men Elin Söderquist och Nina Haber verkar inte ha några problem att stanna kvar ett slag för att jag ska få stilla min nyfikenhet kring hur en egentligen bär sig åt för göra feministisk och normkritisk scenkonst – något som jag tycker att de är experter på. När jag frågar hur de har utvecklats som grupp sedan de började 2011 berättar Nina att de blivit bättre på att ta pauser och veta när de är hungriga. Hon säger också att de med tiden blivit bättre på regissera varandra – och att säga ifrån när de gör varandra ledsna. Jag tänker att det nog faktiskt är det bästa receptet på framgång: Mat och rak kommunikation; Ja, det är nog bra grundförutsättningar för vilket grupparbete som helst. Elin spinner vidare: ”Jag tänker att vi också utvecklat vår estetik ganska mycket, alltså det första vi gjorde var en alternativ julcabarét som var…” Hon skrattar till och verkar söka efter det rätta ordet. ”Rolig. Men mycket har ju hänt sedan dess. Talkörer är till exempel något som vuxit fram succesivt och väcktes när vi gjorde en gatuföreställning. Och när vi gjort klubbspelningar är det ju svårt att prata så då har vi jobbat mer på de fysiska uttrycken och det har blivit mer dans.” Nina tillägger: ”Sedan tycker jag att vi blir smartare för varje projekt. Vi ser oss som en tankesmedja som vidareutbildar oss tillsammans. Inför Gruppen kartlägger den svenska teatern lärde vi oss jättemycket om funkofobi och funkfrågor och nu inför vårt nästa projekt läser vi mycket om postkolonialism och rasism.” De berättar också om att de gjort en radioteater med fokus på nationalism där de också kom in på rasism och Nina konstaterar med ett skratt: ”Den var ju en annorlunda föreställning för oss där vi bestämde oss för att testa att ta det lugnt. Så kan man fråga sig hur mycket vi lyckades, för att vi är så väldigt förtjusta i fart men vi utmanade oss och försökte även att inte tala så mycket i kör, som vi också är väldigt förtjusta i.” Jag tar en klunk vatten och tänker att uttrycket kill your darlings kanske inte alls är ett så dumt påfund för de som vill växa i sitt konstutövande. De tillägger att de varierar andelen rena ”faktascener” med mer rena ”spelscener” och beskriver deras föreställning Gruppen och Herrarna närmast som en föreläsning späckad med akademisk text. Båda får sedan något pillemariskt i blicken när de berättar att de i deras kommande projekt kör ”full on” med fakta igen då det ska handla om ekonomi. Jag slås av att jag aldrig har blivit så exalterad och nyfiken av att någon för ekonomi på tal. När jag frågar hur de tänker kring att arbeta med tunga ämnen som rasism och funkofobi där de själva tillhör normen och inte drabbas blir de med ens eftertänksamma och Nina säger: ”Det är svårt, känsligt, läskigt. Och vi ser till att knyta till oss människor med erfarenhet och som lär oss. Sedan var det ju inte som att vi inte visste, men det slog oss ganska hårt för kanske fyra år sedan, att vi är verkligen… vita”. Elin nickar och fyller i: ”Bianca (Kronlöf, reds amn) är lite mindre vit men kan läsas som vit och vi alla har någon slags medelklassbakgrund. Vad gör det? Vi försöker verkligen rannsaka oss själva”. De uppger sedan att de tackar nej till scener som inte är tillgängliga och att deras senaste projekt både har syn- och hörseltolkats. Angående funkfrågan tillägger Elin att de kände att ”läget var så akut, att förändringen måste börja” men att de också hoppas på att fler med erfarenhet ska komma och ta över teaterscenen. Jag kan inte göra något annat än att hålla med… Hur många gånger har en till exempel sett en rullstolsburen skådespelare i en klassisk Dramaten-uppsättning? Varför ses egentligen bara (den vita) normkroppen som det intressanta och representativa? Sedan kommer vi till den frågan vars svar jag nästan är mest nyfiken på det då det är något jag funderat en del på: Det här med att predika för de redan frälsta. Gruppen har en stor fanbase av en skara redan invigda feminister och antirasister, och många är politiskt aktiva och samhällsengagerade. Men hur går det egentligen med att nå utanför den så kallade PK-klicken? Nina svarar direkt och utan tvekan: ”I vissa klickar har vi blivit en grej och dom rummen måste få finnas. Det måste få finnas scenkonst som är snäll, intressant, politisk. En trygg plats där vi vet att ingen plötsligt kommer bli våldtagen på scen, eller att det kommer vara rasistiska pjäser. Dom rummen måste få finnas och det finns nästan inga.” Hon tittar rakt på mig. ”Vi måste vara ett sånt rum, vi skapar det då”. Elin lägger till att de är väldigt intresserade av de redan frälsta och att de ska orka utföra sin aktivism på sina arbetsplatser och i sina sammanhang. Jag kommer på mig själv att bli lättad över deras svar – att det faktiskt är okej med föreställningar där målet kanske inte är övertyga och utbilda en publik utan också att peppa de som redan tar debatten, de som redan vill och försöker åstadkomma en förändring. Nina reflekterar kring att de såklart hoppas att de kan nå ut även till andra, men att risken för att bli behagsjuka och oroliga skulle öka om de skulle försöka passa alla. Och jag tänker tillbaka på de gånger jag själv försökt med denna omöjliga uppgift och hur mycket ångest det leder till och hur lite kreativitet som föds ur detta tankesätt. Slutligen måste jag givetvis be om lite konkreta tips om hur en på bästa sätt kickar igång en normkritisk frigrupp och får bland annat tips om boken ”Större än såhär: Tankar för en genusnyfiken gestaltning”. Men också att våga ta hjälp av varandra – att höra av sig till andra som en beundrar och be om råd. De understryker vikten av att stötta varandra och inte skapa läger emellan olika frigrupper som alla jobbar mot samma mål. Och Nina sammanfattar det med orden: ”Vi är viktiga. Vi kan förändra. Vi gör det ihop”. Sedan går vi tillsammans mot tågstationen i decembermörkret för att sedan skiljas åt. Jag känner mig mer upplyft och upplyst än på länge. Omslagsfoto: Agnes Söderquist Skriven av: Erika Böös Previous Next

En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. < Back FESTIVALSPECIAL En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. DAGS FÖR EN RIKTIGT FESTIVALSPECIAL MED TIPS PÅ INTERNATIONELLA FESTIVALER OCH HUR EN HITTAR IN I STÄMNINGEN. DESSUTOM HAR MATILDA BEGETT SIG TILL BERLIN FÖR ATT TA PULSEN PÅ THEATERTREFFEN. Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj. Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst. Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig. Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna! Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör. Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. Vilka är era topp tre festivaler? Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler. En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. Vilken var den tredje? Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. Vad är det ni ska göra på GDTF? På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018 Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. < Back BLOOMSBURYGRUPPEN SER BORTOM DET MÄTBARA Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. Konstkluster #3 I samband med Teater Nu och Scenkonstguidens föreställning Konstkolonin tar Scenkonstguiden ett redaktionellt grepp kring konstnärsgrupperingar. Detta är del 3 av 3 i reportageserien konstkluster. ÄR VIRGINIA WOOLF MISSFÖRSTÅDD? KAN MAN JÄMFÖRA TEXT MED MÅLERI? OCH VART HAR KUNSKAPEN OM DET GODA SAMTALET TAGIT VÄGEN? MATILDA KLAMAS HAR PRATAT BLOOMSBURYGRUPPEN MED INGELA LIND OCH HITTAT EN GRUPP SOM GÅR BORTOM DET MÄTBARA OCH TVÄRSÄKRA. I min research till föreställningen Konstkolonin fick jag tag på boken Leka med modernismen, Virginia Woolf och Bloomsburygruppen, skriven av Ingela Lind. Det var som om bitarna föll på plats, Ingela Lind beskrev Virginia för mig på helt nytt sätt och jämförde henne med andra konstyttringar som kubismen och Marcel Duchamp. Ingela Lind beskriver Virginias passion för form, hur hon saknade saknade liturgi och meningsfulla ritualer i sin samtidskultur och genom denna beskrivning förstod jag varför hon slår an ett så viktigt ackord hos mig. Virginia blev med ens greppbar och inte bara en dyster författare som har begått självmord och som jag oformulerat hyser en attraktion till. Ingela Lind är konstkritiker och har figurerat både i radio, på TV och varit fast anställd på DN i 30 år. Konsten är hennes bas, men hennes definition av konst är bredare än många andras och hon hävdar att konstnären inte behöver definiera sig inom ett uttrycksmedel utan kan vara gränsöverskridande. Numera skriver hon i huvudsakligen böcker och är snart aktuell med sin andra bok om Bloomsburygruppen. Vägen till Bloomsburygruppen började med en datakrasch när hon jobbade på DN. Allt hon hade skrivit försvann. “Då tänkte jag, antingen begår jag självmord eller så hittar jag på någonting. Och det var det jag gjorde naturligtvis och då tänkte jag att jag måste hitta på någonting som jag kan hålla på med hela livet, som är tillräckligt intressant.” Detta resulterade i en fördjupning i Bloomsburygruppen. Bloomsburygruppen, var ett speciellt kluster, som bestod av både ekonomer, filosofer, historiker och konstnärer av alla de slag. Men skulle man kunna kalla gruppen för en konstkoloni? “Det skulle jag säga för att för dom var ju konsten viktigast, även för Keynes som i Sverige bara betraktas som en sifferman. John Maynard Keynes hade bara läst ekonomi en termin i Cambridge och sa att ekonomin och ekonomer är bara till för konsten. De skilde på mål och medel. För dom var ekonomin bara ett medel för konsten och ett liv i konsten, och målet var vänskapen, diskussion och sökandet efter sanning via konsterna.” Ingela berättar att gruppen var emot det mätbara, gränsdragningar och definerande. De menade att livet och konsten gick utanför alla klassifikationer. “Det är fantasin, idéerna och konsten som tar oss bortom det som är mätbart, och det som vi tror är världen, men de menar att det finns så mycket mer som vi inte vet” Är det där leken kommer in, undrar jag. “Absolut, där kommer allt in. Leken är det som är utan regler, till skillnad från spelet. Leken ändras hela tiden, förändras, utökas. Det är det som är livet för Virginia Woolf alltså det här nosandet på andra sätt, gå ut och in ur olika personligheter, gå ut och in i olika tankesätt. Den bok som jag har skrivit nu heter Ta sig frihet med underrubriken Bloomsbury, Indien och det omätbara. Det är det här omätbara som är väldigt viktigt i en tid där vi bara tror på fakta och det mätbara. Det är det som är konsten. Om du sätter upp massa gränser för hur man får tänka och hur man får gestalta saker så har du uteslutit konsten.” Leken var för Bloomsburygruppen både en politisk och en ideologisk handling. Genom lek öppnade de för nya infallsvinklar. “Där är leken otroligt viktig. Att föreslå och pröva.” Bloomsburygruppen träffades regelbundet genom hela livet och stötte tankar mot varandra. Ingela Lind framhåller att de höll ut med varandra, även när deras åsikter gick isär. “Dom hade artikulerat att samtalet och diskussionen var viktigt.” De var inte heller rädda för att kritisera varandra. “De skrev ner varandra men det dödade inte deras relationer. Vi blir ofta ovänner om vi har olika åsikter, men det blev inte dom. För dom trodde på samtalet. Där är vi väldigt otränade.” Deras sammanslutning bidrog till deras eget skapande och varande. Det goda samtalet var centralt för gruppen. Genom det fick de ständigt nya infallsvinklar. “De trodde att samtalet, alltså att samvaron med andra människor driver fram saker inom dig själv som du inte skulle kommit på om du var ensam.” Jag tänker att det goda samtalet är en konstform i sig men som vi kanske har tappat idag och Ingela hakar på min tanke. ”Ja, det är ju på något sätt ute, för det är ju det mätbara och det tvärsäkra, som i sig nästan blir någon slags hånande tvärsäkerhet, det är det som är inne. Det är väldigt farligt. Det utesluter och stänger istället för att öppna. Det är det där med öppnandet som jag tror är väldigt viktigt, att vi inte tror att vi har kommit fram till det slutgiltiga utan det kan finnas andra sätt att attackera det här på. Det drar ju också in andra kulturer och där var de ju lite pionjärer då när det var så isolanistiskt i England, som det håller på att bli igen. De var öppna mot andra sätt att tänka.” Ibland kan jag få för mig att vi har fått fel bild av Virginia, att vi har missuppfattat henne. “Jag vet inte om jag skulle säga missuppfattad, men vi har stängt in henne tycker jag, som ren litteratör. Jag kallar henne för en gränsöverskridande konstnär, för det är det jag tycker att hon är. Visserligen använder hon ordet hela tiden, men hon använder ordet som det vore måleri. Hon är oerhört intresserad av olika konstarter. Om du tar till exempel Vågorna eller Mot fyren, om man läser dem nästan som målningar då tycker jag att man kommer mycket längre än om man bara analyserar texten. Hon strövar runt i alla konstformer.” Virginia beskriver själv i en dagboksanteckning hur hon letar efter en ny form i sitt skrivande som skulle förändra allt. “Hon ville använda orden på det sättet, hon drömde om det. Orden var ju hennes specialitet, hon prövade dem, sög på dom. Hon ville vidga den ramen. På det sättet var hon väldigt nyskapande.” I boken Leka med modernismen beskriver Ingela hur Virginia var besatt av formen men att det kan kännas främmande idag då innehållet dominerar konsten. Något jag själv känner igen, att vi har lättare att prata innehåll än form i konst och scenkonst. “Jag tycker det har varit ett väldigt ensidigt förnekande av formens betydelse. Man kan ju inte plocka ut den ensam. Men formen spelar en oerhörd viktig roll när det gäller konstverken. När man säger att det bara är innehållet som spelar någon roll då kan man lika gärna gå till ren journalistik eller text. Men konst är ju så mycket mer, det är ju ett samspel mellan väldigt många olika former, innehåll, tid och personer. Det är det komplexa samspelet som är konstens frihet. Tar du bort formen har du ju bara en ren utsaga kvar.” Jag undrar givetvis varför det har blivit så att form frågorna hamnat i skymundan? “Jag tror att det är för att vi bakom oss har det här med formalismen, som på 50-talet blev så otroligt stel och elitistisk, och som sa att så här ska det vara. Det var det som gjorde formalismen så omöjlig. Man var tvungen att bryta upp den. Jag tycker också att om man säger att innehållet inte alls spelar någon roll, som några inom Bloomsburygruppen sa, vilket jag opponerar mig mot, då har man själv blivit fundamentalist.” Jag tänker att det också saknas kunskap att prata om form. Vi har inga ord för att beskriva form utan därför fokuseras det mer på innehåll. ”Allting beror på den tid man är i. Det har att göra med den tiden där politiken var det viktigaste. Och när politiken var viktigast, kanske för att det har varit så repressivt tidigare, då var alla formfrågorna farliga. Då ville man visa att konsten var mycket viktigare än bara konsten, att den hör ihop med samhället. Men det har vi visat så mycket nu, och då har man glömt bort formen helt. Vi har aldrig utbildats i att diskutera formen och se vad den gör för innehållet. Där är vi både outbildade och väldigt hämmade.” Kan pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf ha påverkat vår bild av Virginia? “Kanske att pjäsen har påverkat på så sätt att man tror att hon är läskig och galen. Det är många som tror att hon är det. Mycket av hennes kändisskap beror ju på hennes självmord och att hon betraktas som galen. Det tror jag har spelat en ganska stor roll. Men det var hon ju inte. Hon hade perioder av psykisk ohälsa men det är ju inte klokt om man ska dra fram det som den sanna bilden av Virginia Woolf. Hon var ju i själva verket otroligt skarp och det kanske var därför hon begick självmord för att hon kände att det där höll på att förstöras.” Virginia tog sitt liv 1941 och under andra världskriget bodde hon och hennes judiska make Leonard Woolf i Summerset. Ingela berättar hur de dagligen fick utstå flyganfall med flygningar 100m över sina huvuden. “Virginia fattade nog mer än någon annan vad kriget innebar. Självmordet var helt konsekvent, hon kände att hon inte kunde skriva längre och började höra röster igen, som hon hade hört när hon var sjuk för längesen, och hon misstrodde världen. Jag tycker man kan förstå, det är ingen galen handling, det är en konsekvent handling. Jag vill inte försvara det, men menar att det inte var en galen människa utan att det var genomtänkt.” Bloomsburygruppen tog ställning mot samhället genom att vara pacifister och var emot all form av fundamentalism och alla former av auktoritära maktutövningar. De tog också ställning för någonting, ett öppnande tankesätt och att konsten inte är medel för någonting. “Där är de för mig en alternativ modernism. Konsten får aldrig vara fundamentalistisk.” Ingela Linds engagemang för gruppen slutar inte i och med den andra bokutgivningen. I vår skapar hon och Bo Nilsson en stor utställning om gruppen på konsthallen Artipelag som ligger på Värmdö strax utanför Stockholm. Det är den första utställningen om Bloomsburygruppen i Skandinavien och de 3000 kvadratmetrarna utställningsyta på Artipelag kommer fyllas med de olika personerna, design, förstautgåvor och foton. Det blir Omega Workshops, Charleston och den mjuka modernismen. 22 mars öppnar utställning och jag kan knappt vänta. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). < Back 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Vi pratar dramaturgi, bland annat den polyfona, den känslomässiga, den helande samt den i podden skapade svängiga dramaturgin. Gäster: Nasim Aghili (regissör och dramatiker), Linda Forsell (regissör och konstnärlig ledare PotatoPotato), Stefan Åkesson (dramaturg på Backa teater samt konstnärlig ledare för Poste Restante) och Moa Backman (dramatiker och dramaturg). Teasers: - Vi blir hjärntvättade av patriarkatet. - Nasim Aghili snackar om att jobba med sufisk dans i den, efter mycket hot, nedlagda föreställningen Marken brinner. - Linda Forsell från PotatoPotato tycker till om hur scenkonstinstitutionerna sköter sig, när det gäller att jobba icke-patriarkalt. - Moa Backman visar på hur en kan skapa utopiska rum - Stefan Åkesson berättar om att Hollywoodfilmer alltför ofta är fulla av patriarkat och nationalism in absurdum. Previous Next 1:5 – JETZT DRAMATURGIERAR Artist Name 00:00 / 1:10:07

Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. < Back FOKUS INSTÄLLT PÅ NYSKRIVEN DRAMATIK Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. DRAMALABBET SÄTTER DEN NYA DRAMATIKEN I CENTRUM – NÅGOT SOM FICK MINNA KARLSSON ATT KONTAKTA SARA ARRHUSIUS FÖR ATT PRATA OM RUM FÖR OFÄRDIG TEXT OCH HUR MAN KAN MÖJLIGGÖRA FÖR FRAMTIDENS SVENSKA DRAMATIKER.Dramalabbet är en mobil scen och ett öppet dramaturgiat i Stockholm, unik för sitt fokus på ny svensk dramatik. Där arbetar Sara Arrhusius som en av sju dramaturger. Sedan starten 1998 har Dramalabbet haft 70 urpremiärer, den allra senaste är Katten av Erika Lindahl – en magisk- realistisk pjäs om ett bostadskollektiv som spårar ur. Sara delar med sig till Scenkonstguiden om sina tankar om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. Sara Arrhusius beskriver Dramalabbets dramaturgiat som ett gäng eldsjälar som brinner för ny dramatik, utanför konventionen. Dramaturgiatet utgör en viktig plantskola för dramatiker, eftersom de är en av få dramaturgiat i Sverige, om inte det enda, som tar oetablerade dramatiker på allvar och erbjuder dem stöttning i skrivprocessen. Dramaturgiatet läser alla manus de får in, och får en bra känsla för vad som skrivs just nu i Sverige – vilket enligt Sara är en salig blandning av höger och vänster, högt och lågt, absurt, komik och politik: “Roligast är att få in manus som fortfarande är i process, som vi kan ringa in och utveckla tillsammans med dramatikern.” Förutom att ge respons på manus väljer dramaturgiatet även ut texter till readingserien Färskpressat, där nyskriven dramatik får utvecklas i möte med skådespelare och publik. Mötesplatser för ofärdig text är något Sara efterfrågar mer av. Textsamtal och respons är enligt henne svårt att få tillgång till utanför en utbildningskontext: “Där är folkhögskolorna och utbildningarna i kreativt skrivande jätteviktiga.” Dessa skolor utgör enligt Sara ett viktigt trappsteg för skrivande människor, men hon menar att tröskeln kan kännas hög: “Jag kommer ihåg när jag var tjugofyra och blev helt överlycklig när jag hade kommit in på Biskops-Arnö, det är så svårt att komma in.” Sara önskar att det startades fler öppna organisationer som Dramalabbet, som tar emot text och erbjuder ett tryggt rum för feedback och bollande av idéer. Utan rum för respons är det enligt Sara lätt att gapet blir för stort mellan att sitta ensam i sin skrivkammare och att våga skicka in ett manus till en institution: “Får man feedback då, eller har man sabbat hela sin yrkeskarriär om man skicker in något som är skit? Det finns en rädsla att blotta sig för tidigt.” För Sara dröjde det tjugofem år, och erfarenheten av en skrivarlinje, innan hon insåg hur omfattande en manusprocess är. Därför ser hon ett behov av att öka medvetenheten om dramatiskt skrivande hos yngre, särskilt eftersom hon anser att manusförfattare är ett växande yrke. “Att introducera dramatiskt skrivande redan på högstadiet eller ännu tidigare vore fantastiskt.” Samtidigt behöver institutioner som Dramaten och de konstnärliga högskolorna tänka mer på att sprida kunskap om branschen, anser Sara. För henne har scenkonsten alltid känts svår och oåtkomlig: – Om man inte kommer från en familj som har ett visst kulturellt kapital så är det svårt att förstå sig på kultursektorn och de olika yrkesroller som existerar där – vad gör en dramatiker? Det finns en grundläggande luddighet över vad kultur är, hur det skapas och vilken profession som ligger bakom. Av institutionerna efterfrågar Sara även fler diskussioner om rekrytering och om hur institutionerna själva kan möjliggöra för en större mångfald och representation – vilket enligt Sara behövs för att få in fler perspektiv och mer kunskap i branschen. Dramalabbets egen diskussion om att möjliggöra för en ökad mångfald av röster har resulterat i deras Satellit-verksamhet. Den tar formen av sommarkurser i dramatiskt berättande och teater, som sker i samarbete med kulturaktörer och skrivande personer i Stockholms ytterområden – bland annat i Kista och Jordbro. Under tre veckor får gymnasieungdomar möjlighet att prova och experimentera sig fram till en text som sedan framförs framför publik. Dramalabbet hjälper på så sätt till att avmystifiera scenkonsten, och dela med sig av verktyg för fortsatt skapande på egen hand. Innan Sara blev en del av Dramalabbet levde hon några år i Mumbai i Indien. Där kom hon att upptäcka ett annat rum för skrivande – öppna poesi-kvällar – där hela kvarter samlas och delar med sig av sina dikter i en varm och opretentiös stämning: “Man samlas en afton och så delar man. Det inspirerades jag jättemycket av.” Sara berättar även att det i Indien finns en lång tradition av muntligt berättande, och att mycket text skrivs just för att framföras. Texterna talar direkt till åhörarna, och får direkt respons. De öppna poesi-kvällarna är något som Sara gärna skulle se i Sverige också. “Det vore så fantastiskt att skapa såna tillfällen.” Omslagsbild: Pressbild Katten. Skriven av: Minna Karlsson Previous Next

Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. < Back TRUSTCOINS OCH SEKTKÄNSLOR Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. “JAG FÖRSÖKTE FORCERAT TÄNKA PÅ VIKTIDEAL FÖR ATT FULLFÖLJA UPPGIFTEN”. MATILDA KLAMAS HAR SETT FÖRESTÄLLNINGEN 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE OCH MISSLYCKADES ENLIGT SIG SJÄLV PÅ SAMTLIGA UTBILDNINGSPUNKTER. VET DU VEM DU ÄR? 35 jag och några skådespelare är en föreställning som bygger på deltagande, där publiken genom interaktiva stationer får vägledning i hur de kan konstruera och repetera in sin internetpersona, och vilka sociala koder som kan användas för att göra internet till en feministisk utopi. I foajén får vi ta emot ett formulär där det finns frågor om ditt jag. Vet du vem du är? Jag velar mellan ja och nej, kryssar nej. Nästa fråga: Är du säker? Är du riktigt säker? In kommer ett överpeppat gäng. Jag citerar en medpassagerare på bussen hem “ett möhippegäng en inte vill hänga med”. Vi får tilldelat oss den lokala valutan trustcoins, som bygger på tillit, och jag betalar gladeligen lite av mina 35 trustcoins för utbildningen och toapapper. Utifrån vår enkät blir vi peppigt indelade i grupper. Min grupp tas emot av en nervös, eller förmodligen spelad nervös, föredragshållare. Här får vi en workshop om troll och lurkers. Vi övar oss i att bekräfta varandra och ställa frågor, får redskap att erkänna våra troll- och lurkerstendenser och verktyg att träna bort dem. Det blir tydligt för mig att en av grundpunkterna kring den utopi vi “förväntas” att haka på är att delta mer på nätet och sprida positiva känslor, helt enkelt like:a loss och kommentera. “En utopi på nätet kräver engagemang, och hur glada blir vi inte av likes”, förklarar föreläsaren Barbiecute. ETT LIV IN FRONT OF KEYBOARD Vi börjar också ställas inför faktumet att bara leva i livet in front of keyboard. Där kommer frågorna kring hur behag och tillfredsställelse ska tas hand om i den kommande utopin. Vidare får jag ta del i en skräddarsydd utbildning i frigörandet av kroppen och nya alternativ till njutning. Jag får “dansa”, skaka kroppen fri från patriarkatets påtryckningar att trycka in vårt behov av rörelse i spel och form och hitta ett nytt formlöst sätt att röra mig. Som i min hjärntvättade hjärna liknar formen dans. Jag får också ta del av ASMR-rummet, där jag erbjuds att doppa mitt ansikte i en croissant och leka med kinestetisk sand. Ett av de mest krävande momenten under utbildningen var när vi fick lägga oss under ett skönt “tyngdtäcke” gjort av makaroner. Där skulle vi inse att våra lungor var fyllda av dyvatten som utgjordes av patriarkatet och alla förutfattade meningar om våra kroppar. Rummet var uppbyggt som en slags avslappningsstation och jag hamnade snabbt i ett meditativt läge. När jag låg under det härliga täcket och lyssnade till den välbehagliga rösten bad hen mig att inte styra mina tankar utan att låta dem vandra fritt. Jag tänkte på mäktigheten av att föda barn och härlig inredning. Kanske lät jag mina tankar vandra för fritt eller i fel område av frihet, då plötsligt rösten bad mig att ta tankarna och bränna dem i en eld. Kasta bort förtrycket. Bland barnfödar-tankar och nya färger på köksväggen, var jag högst motvillig att säga att det var patriarkatets fel och bränna skiten. Jag försökte istället forcerat tänka på viktideal för att fullfölja uppgiften, men lyckades inte riktigt. Därav blev den ljusceremoni som följde lätt problematiskt då vi skulle kasta våra tankar överbord. Jag smälte upplevelsen med lite egentid mellan passen, som tur hade jag trustcoins över så det räckte till nutella och chips. Utbildningen blev klar – var jag redo att joina den feministiska utopin på nätet? Tveksamt. Jag hade ju misslyckats på flera punkter i utbildningen och kanske var jag bortom räddning, hjärntvättad av patriarkatet. I slutet blev vi ombedda att dela med oss av våra användarnamn och lösenord till de sociala medier vi använder, så vi alla kan hjälpas åt att sprida glädje i utopin och dela på arbetsbördan. Nästintill samtidigt när jag avböjer att dela med mig höjer en skådespelarna rösten och säger att en i publiken har sagt “Aldrig i livet!” I grupper får vi sedan kort diskutera varför vi inte vill dela med oss och tyvärr inte prata lika mycket om våra tankar om den utopi som målats upp. “VAD HAR VI VARIT MED OM?” “ÄR DET EN SEKT?” På bussen på väg hem utbryter snabbt en diskussion med några andra från publiken. “Vad har vi varit med om?”, “Är det en sekt?”, “En dystopi”. Mina medresenärer liksom jag beskriver upplevelsen snarare som ett mardrömsscenario än en utopi. Däremot hade jag svårt att luska ut om det var avsikten. I programtexten läser jag att föreställningen 35 Jag och några skådespelare på fullt allvar vill utforska de psykologiska och etiska dilemman, och den politiska potential, som finns i den digitala offentligheten, där alla har möjlighet att framställa sitt eget subjekt. Det blev ingen utopi den här kvällen, men jag drabbas ändå av vilka diskussioner upplevelsen satte igång. Det är inte ofta som en föreställning så direkt efter sitt slut uppbådar i diskussioner om dess syfte med andra ur publiken. Samtalet landade heller inte i vad som var bra eller dåligt, utan kring tankarna bakom verket. En verkligt engagerande och tankeväckande kväll – men några medlemmar blev det inte, i alla fall inte den här kvällen. Infobox: 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE är ett samarbete mellan finlandssvenska Balu Frau (Sonja Ahlfors och Joanna Wingren), Stefan Åkesson (Poste Restante) och de nordiska skådespelarna: Nina Matthis, Sepideh Khodarahmi, Bergdís Jóhannsdottir, Lidia Bäck och Klara Wenner Tångring. Produktionen turnerar i hela norden under 2018-2019. Bild i bannern: Foto Liina Aalto-Setälä Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. < Back 5:1 – KÄNDISJAKT Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Två tredjedelar i staterna och en i kalla GBG. Vad snackar en då om? Jo men pressbilder så klart, och vilket land som är bäst på att leverera dem! Och så annat mustigt, så som kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Previous Next 5:1 – KÄNDISJAKT Artist Name 00:00 / 1:04:05

Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. < Back AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. Previous Next AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Artist Name 00:00 / 44:22

EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. < Back BARNEN – VAD HAR GÅTT FEL? EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. “LIKA MÖRKT SOM UNDER ETT STRÖMAVBROTT”. ELISOPHIE ANDRÉE HAR SETT RIKSTEATERFÖRESTÄLLNINGEN BARNEN I HÖGANÄS OCH DELAR DENNA GÅNG UT VATTENGLAS I BETYG." Ibland går man från en föreställning euforisk och alldeles upprymd av det magiska som är just teater. Relationen mellan scen och publik. Stämningen när applåderna sköljer över skådespelarna och byggnaden där någonting speciellt precis har ägt rum. Men ibland så går man ut från byggnaden, i detta fallet Tivolihuset i Höganäs, och känner sig snuvad. Snuvad på en upplevelse och på det fantastiska som kan ske i en teaterföreställning. Jag såg i helgen Riksteaterns Barnen som nu ska turnera Svea rike runt. Jag är otroligt kluven till hur jag känner. ENSEMBLE: Det är en otroligt trög start på Barnen som gör att vi får kämpa oss igenom en stor del av första akten innan det på riktigt börjar tända till, enbart tack vare skådespelarinsatserna och deras tighta sammanhållning och kemi. I andra akten tar det fart ordentligt och det finns en suggestiv känsla som ligger över en balansgång kring vem som gjort vad, och vem som känner vad. Jag gillar framförallt Astrid Assefas Hazel som spelas med precision och eftertänksamhet men samtidigt en humoristisk ton och ett djup som sällan ses, även gällande professionella uppsättningar. 4 / 5 vattenglas MANUS: Det är väl här egentligen det allra största problemet ligger. Det är babbligt, rörigt och det finns inget fokus på vilken av vägarna som de ska gå i manuset. Dramatikern Lucy Kirkwood har blivit hyllad just på grund av detta manus och då blir jag osäker och orolig på om det är någonting som har gått fullständigt förlorat i översättningen. För bra är det faktiskt inte. Och verkligen inte värdigt att bli nominerad till bästa pjäs i två stora länder. Trots att jag läst flera gånger vad pjäsen handlar om så har jag fortfarande svårt att greppa vad som är den röda tråden. Är det ett triangeldrama? En kärnvapenkatastrof? Ett äktenskap i förfall? Det som ytterligare stör mig är faktumet att ingenting blir uppklarat. Vi lämnas med ett öppet slut som är otroligt irriterande och en käftsmäll av otillfredsställdhet för oss i publiken. Jag känner mig åter igen: snuvad. 1 / 5 vattenglas KOSTYM/SCENOGRAFI: Det är tre skådespelare på scen under föreställningens cirka 1 timme och 45 minuter. Det blir därför väldigt lätt enformigt med samma sorts kläder under en så pass lång tid. Det hade varit fullt möjligt för att få det att leva upp lite grann, speciellt när de ska dansa loss i tredje akten. En fjäderboa eller glittrig hatt hade lyft hela stämningen i salongen. Jag väljer att putta ihop kostym och scenografi i en och samma kolumn eftersom det är någonting som denna gång glider ihop med varandra och är oföränderligt från början till slut. Vi befinner oss hela tiden i samma rum: i det lilla vardagsrummet/köket där strömmen aldrig verkar fungera – även om detta är någonting jag inte inser förrän i slutet när en av karaktärerna påpekar att “nu, nu funkar strömmen!”. Men scenografin i sig är likaså oföränderlig och ganska stram och stel och i grund och botten oinspirerande. 1 / 5 vattenglas REGI: Jag är ju fortfarande så otroligt förvirrad över faktumet att pjäsen blivit hyllad och blir därför osäker på om det isåfall är att problemet ligger hos regin. Det skulle även förklara den otroliga långa startsträckan och scenografin/kostymen som förblir densamma genom föreställningens gång. Men, regin är välarbetad kring skådespelarna och deras interagerande med varandra och det är åter igen där som pjäsen lyfter och blir sevärd. 3 / 5 vattenglas Avslutningsvis så är jag fortsatt kluven till om jag rekommenderar den eller inte. Den har sina ljusglimtar, men för det mesta så är det lika mörkt som under ett strömavbrott. I SIN HELHET BLIR DET 2 / 5 VATTENGLAS. SÅHÄR SKRIVER RIKSTEATERN SJÄLVA: Barnen – Drama, kärlek och intriger i Hem till gården-anda En katastrof har inträffat och det pensionerade paret Robin och Hazel bor inte kvar hemma längre. De har varit tvungna att flytta till en lånad liten stuga på den engelska östkusten utanför strålningsområdet. Dagarna ägnar de åt till att försöka upprätthålla en slags vardag, säkra maten de äter. Elen fungerar bara någon timme åt gången. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter 38 år? Vad vill hon egentligen? Rose har ett ärende, ett ärende som åtminstone hon inte tänker smita ifrån. Det blir ett laddat möte, hemligheter avslöjas och tidigare handlingar har fått konsekvenser. Kanske finns det fortfarande möjligheter att korrigera misstag som har gjorts. En rapp och smart pjäs av den unga hyllade brittiske dramatikern Lucy Kirkwood. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. För regi står Karin Enberg som tidigare regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Omslagsbild: Pressbild, foto: Sören Vilks. Skriven av: EliSophie Andrée Previous Next

Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. < Back AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. Previous Next AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Artist Name 00:00 / 42:36