Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Detta avsnitt grottar vi ner oss i humor! Hur mår humorn idag? Vart är den på väg? < Back 2:2 – HUMOR Detta avsnitt grottar vi ner oss i humor! Hur mår humorn idag? Vart är den på väg? Vi har bytt namn. Jetzt kändes så här två och ett halvt år senare, lite svårt, tråkigt och otydligt. Nytt namn är: Scenkonstpodden. Det blir enklare, tydligare och kanske till och med lite bättre. Teasers: - Anna Granath berättar om att tolka Petra Mede, i en dans. - Kalle Lind tycker att poddvärlden översvämmas av liberala hippa skojare. - Pernilla Hammargren pratar om att ha Sveriges enda feministiska stand up-klubb. - Matilda och Sara får ta ställning i de tre största humorbråken. Inklippta människor: Anna Granath, komiker, Kalle Lind, diversearbetare inom kultur, Pernilla Hammargren, ståuppkomiker och klubbarrangör och K. Svensson, liberal poddskojare. Previous Next 2:2 – HUMOR Artist Name 00:00 / 1:11:36

Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. < Back MED LIMMET SOM VAPEN Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. “EN ENSAM GERILLASOLDAT FRÅN THE GLUEUNIVERSE MED LIMMET SOM VAPEN.”JULIA HAGSTRÖM HAR SETT LIMMERSKAN OCH THE GLUE MOVEMENT – ETT LABORATORIUM FÖR LIM-EXPERIMENT OCH ANDRA FORMER AV POESI BAKOM NERDRAGNA PERSIENNER PÅ MALMÖ DOCKTEATER. ”Limmerskan är ett tidsfördriv, en flykt, en lek, en längtan, en livlina, en möjlighet till ett annat varande”. Så beskriver upphovsmakerskan, skådespelaren och konstnären Ellen Norlund, sitt alter-ego: Limmerskan. Det är en slags bisarr sägen jag har bevittnat på Malmö Dockteater. ”En föreställning, en installation, ett fanzine, ett rum för sökandet efter de förlorande delarna och närstudier av stelnande limbubblor”, som den beskrivs i pamfletten jag får i entrén. En aria utan ackompanjemang inleder föreställningen. Efterföljande är ett fysiskt och metaforiskt kollage i berättelseform i mixed media-format. Det är ett skickligt hanterande av ljud, ljus och bild som skapar en surrealistisk resa i ett undermedvetet landskap. En detaljrik och poetisk (mar)dröms-värld. Norlund beskriver i pamfletten hur Limmerskan kom till i samband med en tid full av sorg och rådlöshet. Hon försökte dra sig till minnes de situationer då hon senast känt sig hel och närvarande, i kontakt med sin omvärld. Ett minne från mellanstadiet var det första hon kom att tänka på – minnet av pysslandet med RX-lim. Bakom stundom svart som barnslig humor, finns en självklar skörhet hos Limmerskan – ”Dotter till de tiotusen Limmerskorna”. Föreställningen är genomgående präglad av en mångbottnad sorgsenhet och melankoli. Porträtten på Limmerskan påminner mig om de på Lydia Hearst som kidnappades av Symbiotiska befrielsearmén på 70-talet. Med en oresonlighet i blicken och RX-flaskan i handen, är hon som en ensam (något autistisk), gerillasoldat från The Glueuniverse med limmet som vapen. I pamfletten beskrivs Limmerskan som ”ett skugg-jag som skapat sitt eget universum där hon relaterar allt till lim och lagning.” Ett experimenterande med ”lim som material och lagning som livs-strategi.” Rummet i dockteaterns lokaler är i sig en installation indelat i olika sektioner. I en del finns lappar och dokument med kryptiska små budskap, anteckningar och olika slags utdrag uppsatta på väggarna. Där hänger också hörlurar som spelar en slags bakgrundsmusik till texterna och bilderna. Krossade och trasiga objekt som lagats med lim ligger utspridda i hela rummet. Under åskådarplatserna finns tre krypin där man hittar Limmerskans anteckningsböcker och fanzines. Även här finns hörlurar man kan lyssna på musik i. Norlund beskriver verket som en närstudie i ensamhet, självvald som ofrivillig. ”Ett alternativt ihopsättande av den inre och den yttre verkligheten”. Omslagsfoto: Gabriel Flores Jair Skriven av: Julia Hagström Previous Next

Vi bjuder på teaterskvaller och känslostormar. Det skälver om gbg stadsteater och dessutom har vi haffat eldkonstgruppen Flams. < Back AVSNITT 24 – FLAMS OCH STOFILER Vi bjuder på teaterskvaller och känslostormar. Det skälver om gbg stadsteater och dessutom har vi haffat eldkonstgruppen Flams. Previous Next AVSNITT 24 – FLAMS OCH STOFILER Artist Name 00:00 / 45:21

Avsnitt 11 av Teater Nu:s podcast finns nu på internät. Vi ger er bland annat en smutt av Indien, snack om teatergruppen Gruppens senaste föreställning plus att Matilda lär oss ett nytt ord. < Back AVSNITT 11 – INDIENSAMPLES, RUINPORR OCH ONDA KVINNOR Avsnitt 11 av Teater Nu:s podcast finns nu på internät. Vi ger er bland annat en smutt av Indien, snack om teatergruppen Gruppens senaste föreställning plus att Matilda lär oss ett nytt ord. Previous Next AVSNITT 11 – INDIENSAMPLES, RUINPORR OCH ONDA KVINNOR Artist Name 00:00 / 41:10

Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. < Back ”VI ÄR VIKTIGA. VI KAN FÖRÄNDRA. VI GÖR DET IHOP.” Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. ERIKA INGELSSON PRATAR MED ELIN SÖDERQUIST OCH NINA HABER FRÅN GRUPPEN OM KONSTNÄRLIG UTVECKLING, NORMKRITISK SCENKONST, TALKÖRER OCH TRYGGA RUM. Jag träffar två tredjedelar av den hyllade teatergruppen Gruppen på en workshop och efteråt slår vi oss ned för en pratstund. Det är kväll, klockan är snart tio på kvällen men Elin Söderquist och Nina Haber verkar inte ha några problem att stanna kvar ett slag för att jag ska få stilla min nyfikenhet kring hur en egentligen bär sig åt för göra feministisk och normkritisk scenkonst – något som jag tycker att de är experter på. När jag frågar hur de har utvecklats som grupp sedan de började 2011 berättar Nina att de blivit bättre på att ta pauser och veta när de är hungriga. Hon säger också att de med tiden blivit bättre på regissera varandra – och att säga ifrån när de gör varandra ledsna. Jag tänker att det nog faktiskt är det bästa receptet på framgång: Mat och rak kommunikation; Ja, det är nog bra grundförutsättningar för vilket grupparbete som helst. Elin spinner vidare: ”Jag tänker att vi också utvecklat vår estetik ganska mycket, alltså det första vi gjorde var en alternativ julcabarét som var…” Hon skrattar till och verkar söka efter det rätta ordet. ”Rolig. Men mycket har ju hänt sedan dess. Talkörer är till exempel något som vuxit fram succesivt och väcktes när vi gjorde en gatuföreställning. Och när vi gjort klubbspelningar är det ju svårt att prata så då har vi jobbat mer på de fysiska uttrycken och det har blivit mer dans.” Nina tillägger: ”Sedan tycker jag att vi blir smartare för varje projekt. Vi ser oss som en tankesmedja som vidareutbildar oss tillsammans. Inför Gruppen kartlägger den svenska teatern lärde vi oss jättemycket om funkofobi och funkfrågor och nu inför vårt nästa projekt läser vi mycket om postkolonialism och rasism.” De berättar också om att de gjort en radioteater med fokus på nationalism där de också kom in på rasism och Nina konstaterar med ett skratt: ”Den var ju en annorlunda föreställning för oss där vi bestämde oss för att testa att ta det lugnt. Så kan man fråga sig hur mycket vi lyckades, för att vi är så väldigt förtjusta i fart men vi utmanade oss och försökte även att inte tala så mycket i kör, som vi också är väldigt förtjusta i.” Jag tar en klunk vatten och tänker att uttrycket kill your darlings kanske inte alls är ett så dumt påfund för de som vill växa i sitt konstutövande. De tillägger att de varierar andelen rena ”faktascener” med mer rena ”spelscener” och beskriver deras föreställning Gruppen och Herrarna närmast som en föreläsning späckad med akademisk text. Båda får sedan något pillemariskt i blicken när de berättar att de i deras kommande projekt kör ”full on” med fakta igen då det ska handla om ekonomi. Jag slås av att jag aldrig har blivit så exalterad och nyfiken av att någon för ekonomi på tal. När jag frågar hur de tänker kring att arbeta med tunga ämnen som rasism och funkofobi där de själva tillhör normen och inte drabbas blir de med ens eftertänksamma och Nina säger: ”Det är svårt, känsligt, läskigt. Och vi ser till att knyta till oss människor med erfarenhet och som lär oss. Sedan var det ju inte som att vi inte visste, men det slog oss ganska hårt för kanske fyra år sedan, att vi är verkligen… vita”. Elin nickar och fyller i: ”Bianca (Kronlöf, reds amn) är lite mindre vit men kan läsas som vit och vi alla har någon slags medelklassbakgrund. Vad gör det? Vi försöker verkligen rannsaka oss själva”. De uppger sedan att de tackar nej till scener som inte är tillgängliga och att deras senaste projekt både har syn- och hörseltolkats. Angående funkfrågan tillägger Elin att de kände att ”läget var så akut, att förändringen måste börja” men att de också hoppas på att fler med erfarenhet ska komma och ta över teaterscenen. Jag kan inte göra något annat än att hålla med… Hur många gånger har en till exempel sett en rullstolsburen skådespelare i en klassisk Dramaten-uppsättning? Varför ses egentligen bara (den vita) normkroppen som det intressanta och representativa? Sedan kommer vi till den frågan vars svar jag nästan är mest nyfiken på det då det är något jag funderat en del på: Det här med att predika för de redan frälsta. Gruppen har en stor fanbase av en skara redan invigda feminister och antirasister, och många är politiskt aktiva och samhällsengagerade. Men hur går det egentligen med att nå utanför den så kallade PK-klicken? Nina svarar direkt och utan tvekan: ”I vissa klickar har vi blivit en grej och dom rummen måste få finnas. Det måste få finnas scenkonst som är snäll, intressant, politisk. En trygg plats där vi vet att ingen plötsligt kommer bli våldtagen på scen, eller att det kommer vara rasistiska pjäser. Dom rummen måste få finnas och det finns nästan inga.” Hon tittar rakt på mig. ”Vi måste vara ett sånt rum, vi skapar det då”. Elin lägger till att de är väldigt intresserade av de redan frälsta och att de ska orka utföra sin aktivism på sina arbetsplatser och i sina sammanhang. Jag kommer på mig själv att bli lättad över deras svar – att det faktiskt är okej med föreställningar där målet kanske inte är övertyga och utbilda en publik utan också att peppa de som redan tar debatten, de som redan vill och försöker åstadkomma en förändring. Nina reflekterar kring att de såklart hoppas att de kan nå ut även till andra, men att risken för att bli behagsjuka och oroliga skulle öka om de skulle försöka passa alla. Och jag tänker tillbaka på de gånger jag själv försökt med denna omöjliga uppgift och hur mycket ångest det leder till och hur lite kreativitet som föds ur detta tankesätt. Slutligen måste jag givetvis be om lite konkreta tips om hur en på bästa sätt kickar igång en normkritisk frigrupp och får bland annat tips om boken ”Större än såhär: Tankar för en genusnyfiken gestaltning”. Men också att våga ta hjälp av varandra – att höra av sig till andra som en beundrar och be om råd. De understryker vikten av att stötta varandra och inte skapa läger emellan olika frigrupper som alla jobbar mot samma mål. Och Nina sammanfattar det med orden: ”Vi är viktiga. Vi kan förändra. Vi gör det ihop”. Sedan går vi tillsammans mot tågstationen i decembermörkret för att sedan skiljas åt. Jag känner mig mer upplyft och upplyst än på länge. Omslagsfoto: Agnes Söderquist Skriven av: Erika Böös Previous Next

Vi sammanfattar året och delar ut pris till bland annat årets bästa föreställning, årets trend och årets "att man inte ville missa den här upplevelsen". < Back AVSNITT 26 – SNÖBOLLAR, POLITIK OCH PALJETTER Vi sammanfattar året och delar ut pris till bland annat årets bästa föreställning, årets trend och årets "att man inte ville missa den här upplevelsen". Previous Next AVSNITT 26 – SNÖBOLLAR, POLITIK OCH PALJETTER Artist Name 00:00 / 45:48

Det är the podd of the festivaler. Vi springer runt som galningar på Göteborgs dans och teaterfestival, West Pride, Live Action och Andra Långdagen. Och vi har sjukt mycket att snacka om! < Back AVSNITT 31: NYA ORD, VÄNNER! Det är the podd of the festivaler. Vi springer runt som galningar på Göteborgs dans och teaterfestival, West Pride, Live Action och Andra Långdagen. Och vi har sjukt mycket att snacka om! Previous Next AVSNITT 31: NYA ORD, VÄNNER! Artist Name 00:00 / 1:00:31

Maja Östebro Curator och kommunikatör på Boy konsthall Maja är konstnär baserad i Göteborg. Hon är en av grundarna till Boy konsthall där hon arbetar som curator och kommunikatör. Hon har studerat vid HDK-Valand, Högskolan för konst och design, och tog examen i konsthantverk - smyckeskonst våren 2020. Kontakt boykonsthall@teaternu.se majaostebro@gmail.com CV EDUCATIONS 2016-2020 Bachelor’s programme in Jewellery Art, HDK-Valand - Academy of Art and Design 2013-2014 Artistic Idea and Formation, Gothenburg School of Art 2011-2013 Painting, Gothenburg School of Art SOLO EXHIBITIONS 2020 This Is How I Want To Remember It - Window Exhibition, Galleri & Butik Lerverk (Göteborg) 2014 Biskopsgården - En utställning, Väderlekstorget (Göteborg) 2010 Galleri Odinslund (Bollebygd) GROUP EXHIBITIONS 2023 Boys boys boys - GIBCA Extended, Boy konsthall (Bollebygd) 2021 Transmuted Inside, SAW - GIBCA Extended (Göteborg) 2021 Maja Östebro & Lotta Snijder, Boy konsthall (Bollebygd) 2020 Perception of Body, Nääs Art & Craft (Floda) 2019/2020 Parafras - Art Nouveau, Gothenburg Museum of Art (Göteborg) 2019 When we met through material and body - group exhibition, Föreningsgatan 2 (Göteborg) 2017 Dialoger, Boy konsthall (Bollebygd) 2016 Konstrundan Västra Hisingen, Kulturhuset Vingen (Göteborg) 2016 MM Art Market, Konstepidemin (Göteborg) 2015 Konstrundan Västra Hisingen, Kulturhuset Vingen (Göteborg) 2014 Konstrundan Västra Hisingen, Kulturhuset Vingen (Göteborg) 2014 Tio vänliga höghus, Kulturnatta i Kvarnbyn (Mölndal) 2014 Plats för vinterdvala - student exhibition, Konstepidemin (Göteborg) 2013 Examensutställning, Gothenburg School of Art (Göteborg) 2012 Group exhibition, Galleri Oro (Göteborg) 2011 Student exhibition, Gothenburg School of Art (Göteborg) PERFORMANCE 2018 Performance - 13festivalen, Konstepidemin (Göteborg) 2013 Special normal bingo soirée at Hotel Ricasol, Konstfack (Stockholm) 2012 Peace & Love Festival at Hotel Ricasol, Peace and Love festivalen (Borlänge) 2011 BINGO, BABY! - Ganska långt västerut, Slottsskogen (Göteborg) 2011 BINGO, BABY! - Hotel Ricasol at Feed The Horse, Jazzhuset (Göteborg) 2011 CHRISTMAS BINGO SHOW at Hotel Ricasol, Konstepidemin (Göteborg) PUBLIC WORK 2018 - 2024 My Ostomy Collection, Östra Sjukhuset, Sahlgrenska University Hospital (Göteborg)

Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. < Back "NU VET JAG BÄTTRE VILKA MINA VÄNNER ÄR" Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. ISMER, POESI OCH STORHETSVANSINNE. DET NORSKA TEATERKOMPANIET VERK PRODUKSJONER DJUPDÖK NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST OCH FANN NYA VÄNNER I KONSTHISTORIEN. SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED REGISSÖREN FREDRIK HANNESTAD. Gruppen är kända för att skapa verk som blandar stilar och genrer, och där misslyckandet är mer än välkommet. Ett undersökande arbetssätt, där lyssnandet och improvisationen är en viktig del. En scen kan ha över tio olika variationer, fria för skådespelarna att välja bland efter vad som känns rätt här och nu, och deras föreställningar har beskrivits som “toppen av ett isberg” där det gedigna arbetet skapat en egen värld av möjligheter. Sedan starten 1998 har gruppen skapat 18 produktioner och turnerat regelbundet. Nu besöker de Göteborg och Göteborgs dans- och teaterfestival med det senaste verket Manifest United där gruppen djupdykt ner i 100 år av konstnärsmanifest. Ismer, poesi och storhetsvansinne blandas med bisarra idéer och djup visdom. Jag kontaktade Fredrik Hannestad, konstnärlig ledare för gruppen, för att höra med om gruppens arbetssätt och vad de fann i konsthistorien. I ÅR FYLLER NI 20 ÅR – GRATTIS! VILKA LIVSLÄRDOMAR HAR NI FÅTT SEDAN ERA FÖRSTA DARRANDE STEG SOM ETT TEATERKOMPANI? – Jag tror att den viktigaste lärdomen är att jag inte vet ett jäkla dugg. Med andra ord, att lära sig att acceptera och att känna sig trygg i att ‘att inte veta’ som ett sätt att vara i den här världen. JAG UPPFATTAR ERT SÄTT ATT ARBETA SOM GENERÖST, OCH NI SKRIVER OCH PRATAR OCKSÅ OM ERT ARBETSSÄTT VÄLDIGT ÖPPET – VAR DETTA SÄTT ATT ARBETA (ER METOD MED ‘DEN SOCIALA SITUATIONEN’ OCH ‘LYSSNANDE’) NÅGOT NI HADE MED ER FRÅN BÖRJAN, ELLER HAR DET UTVECKLATS UNDER TIDEN? – I början arbetade vi väldigt mycket utan att ha så många teoretiska idéer om vårt arbete. Vi bara testade många olika estetiska uttryck och utforskade olika vägar, kanske för att vi fortfarande inte visste vad vi tyckte om. Ibland tror jag att vi har haft en stor identitetskris genom hela vårt arbete, vi har letat efter något omöjligt, efter något bortom allt, vi har försökt att återuppliva hela idén kring vad teater är. Efter några år började vi titta tillbaka och försökte förstå vad i helvete det är vi egentligen gör. Genom att göra det har vi upptäckt att några av de idéer som Institutet för Scenkonst under Ingmar Lindhs ledning har haft ett inflytande på oss, särskilt idéerna om att utöka kontext som material för skådespelarnas arbete och idéerna kring vikten av “lyssnande”. När vi börjar titta på vårt arbete börjar vi också se andra artister som har haft en enorm betydelse för oss. Så ja, det är något som har utvecklats över tiden. NU GÄSTAR NI GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED MANIFEST UNITED, DÄR NI DJUPDYKER NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST. VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SPÄNNANDE MED MANIFEST? – Den mest spännande upplevelsen är när jag verkligen tror att det konstverk jag har skapat är helt originellt, och sedan se att någon annan har tänkt och kämpat med exakt samma idéer för 100 år sedan. Wow, det är mind-blowing. Plötsligt hittar du nya vänner i konsthistorien, nu älskar jag Andy Warhol till exempel. Du ser att du är en del av något större och att du omedvetet har blivit inspirerad av olika rörelser under och genom ditt arbete. Nu vet jag bättre vilka mina vänner är. Det gör mig starkare som konstnär och mer sammanlänkad. Det gör mig passionerad och det ger mig mod att försöka hitta svar de stora frågorna, så som “Kärlek”. Det får mig att vilja kämpa för något, för min form, min konst. Det är spännande. I DET HÄR VERKET SÅ STÄLLER NI FRÅGAN ‘VAD HÄNDE MED KONSTNÄRSMANIFESTEN’ OCH VARFÖR DET INTE ÄR LIKA VANLIGT ATT SE MODIGA, REVOLUTIONERANDE OCH POETISKA KONSTNÄRSMANIFEST IDAG. HAR NI EN EGEN TEORI OM VARFÖR DET ÄR SÅ? – Det finns en känsla av att manifest är förknippade med 1900-talet. Manifest är vanligtvis riktade mot något. Det var så många kamper och krig och revolutioner och förändringar. Moderniteten var verkligen svår för mänskligheten att klara av. Det var nödvändigt att göra sig hörd, att skrika ut över världen. Nu är vi på något sätt justerade och behovet av stora revolutionära manifest är inte lika närvarande. Samtidigt står vi nu på tröskeln till något helt nytt: förstörelsen av vår egen planet och sammankopplingen mellan människor och maskiner. Kanske är det inte längre ett behov att vara emot någonting eller någon, men mer en fråga om att hitta vägen tillsammans, för att ta reda på vad som förenar oss alla. FINNS DET NÅGOT MANIFEST SOM HAR EN ALLDELES SPECIELL PLATS I DITT HJÄRTA? STANLEY BROWN: A short manifesto(1964) 4000 A.C. WHEN SCIENCE AND ART ARE ENTIRELY MELTED TOGETHER TO SOMETHING NEW WHEN THE PEOPLE WILL HAVE LOST THEIR REMEMBRANCE AND THUS WILL HAVE NO PAST, ONLY FUTURE. WHEN THEY WILL HAVE TO DISCOVER EVERYTHING EVERY MOMENT AGAIN AND AGAIN WHEN THEY WILL HAVE LOST THEIR NEED FOR CONTACT WITH OTHERS… THEN THEY WILL LIVE IN A WORLD OF ONLY COLOUR, LIGHT, SPACE, TIME, SOUNDS AND MOVEMENT THEN COLOUR LIGHT SPACE TIME SOUNDS AND MOVEMENT WILL BE FREE NO MUSIC NO THEATRE NO ART NO THERE WILL BE SOUND COLOUR LIGHT SPACE TIME MOVEMENT HAR VERK ETT EGET KONSTNÄRSMANIFEST? – Jag vet inte om det är ett manifest, men det är mer som riktlinjer för oss i vårt arbete: Låt allt vara enkelt, lätt, gör dig inte till, stäng inte något ute, passivisera inte. Håll det lågt, naivt, var inte rädd för det naiva, en nyckel till att kunna hävda dig själv. Att agera, att visa, att gå hela vägen. Att göra någonting enkelt, att hålla det enkelt, ekonomiskt, praktiskt. Att göra ett enkelt arbete med det jag har, något rått, oskyddat, utan pretentioner men med ambition. Att förlora dig själv, uttömma dig själv, att förlora kontrollen, förlora tiden, att låta sakerna ta kontroll, att förlora din syn,att ge upp, att inte längre ljuga eller beräkna. Att slåss tillbaka, ta kontroll, att slåss för konsten, för din rätt, för din vision, ditt berättigande. Att acceptera att ditt arbete är i bitar. MANIFEST UNITED Söndag 19 augusti & lördag 20 augusti, 19.00 Göteborgs dans- och teaterfestival Omslagsbild: Från Manifest United. Foto: Alette Schei Rørvik. Bilden visas här beskuren. Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Anne Vigeland har upplevt Bröllop1 – en interaktiv mastodontupplevelse i en industrilokal i Uppsala. < Back EN UPPLEVELSE AV VISUELLT OCH EMOTIONELLT ÖVERFLÖD Anne Vigeland har upplevt Bröllop1 – en interaktiv mastodontupplevelse i en industrilokal i Uppsala. ANNE VIGELAND HAR UPPLEVT BRÖLLOP1 – EN INTERAKTIV MASTODONTUPPLEVELSE I EN INDUSTRILOKAL I UPPSALA. Klockan är 23.20 när jag ramlar in i ett sammetsklätt rum längst in i Köttinspektionens stora industrilokal i centrala Uppsala. Cavans rus känns i blodet och några väggar bort skriksjunger någon till Whitney Houston. Den klibbiga scenröken som har trängt in i lokalens alla vrån de senaste timmarna letar sig även fram genom dörrsprickan här, fyller det lilla rummet med en förväntansfull dimma. Under 20 minuter pratar jag med kvällens huspsykolog Oskar Henriksson. Jag är nervös, överväldigad och lite full. Vi pratar om min relation till bröllop, frieri, vigsel och äktenskap, om mina tankar kring tvåsamhet och romantik. Jag har precis gift mig, noga plockat ut den perfekta brudklänningen, promenerat långsamt uppför altargången med operasång klingande i öronen, ätit fantastiskt bröllopsmiddag medan talare har rört mig till tårar och skratt. Jag har dansat vals, ställt upp mig för bröllopsfoto och rökt cigaretter på baksidan av festlokalen medan jag har varit noga med att inte få cigarettaska på det vita polyestertyget kring min kropp. Och jag har delat min bröllopsdag med 30 andra vitklädda brudar. Vi har jämfört längden på våra släp, hjälpt varandra med dragkedjor och underkjolar och fäst plastblommor i spontana håruppsättningar. Min skepticism kring bröllopsritualernas patriarkala innebörd är för tillfället som bortblåsta, och jag märker hur mina händer blir svettiga när jag principfast försöker svara på psykologens frågor om mina egna tankar kring begreppet bröllop, som barn och som vuxen kvinna. Jag har ju fått leva ut flickdrömmen och burit en bröllopsklänning med puffärmar som nådde mig till öronen. Jag har fått uppleva livets största händelse, och jag älskade det. Tove Berglund, Ellen Norlund och Martina Elm har skapat ett fantastiskt projekt om bröllopsdagen som institution, tradition och norm. Bröllop1 beskrivs på evenemangets hemsida som en interaktiv helkväll som sätter deltagaren i centrum – en omslutande upplevelse som inkluderar alla sinnen. Verket representerar en ny form för scenkonstnärligt undersökande där de medverkande deltagarna utgör det främsta konstnärliga materialet och där upplevelsen tar utgångspunkt i och skapas utifrån den egna kroppen, snarare än att projiceras från aktör till publik. I Bröllop1 innebär detta en iscensatt bröllopsdag och en upplevelse av visuellt och emotionellt överflöd där häpnadsväckande klänningar och starka ord om det problematiska vid dagens juridiska äktenskapslager lever sida om sida i en underbart motsägelsefull symbios. Bröllop1 är den första i en serie av tre verk som tar sig an kyrkans idé om livets händelser, dopet och begravningen skall även dem de-konstrueras och återskapas. I Sverige väljer allt färre att vara med i kyrkan, samtidigt som de kyrkliga riterna så som just dopet, bröllopet och begravningen har en central plats i den svenska identiteten som samhälleliga markörer för det individuella livets utveckling. Denna märkliga paradox förtjänar en rejäl rentvättning, och Berglund, Norlund och Elm väljer att göra det med ett konstnärligt projekt fyllt till randen av paljetter, tyll, populärkulturella referenser och guilty pleasures. En fest för alla sinnen. Bröllop1 bestod alltså av fördrink och mingel, en sakral vigselceremoni, en ljuvlig trerätters middag signerad Sebastian Razola, ett antal middagstal av benhårda teoretiker och akademiker, en bröllopsvals med nykomponerat musik av Stefan Storm och en underbar fest med psykologmöte, karaoke och vodka. Men om det är ett moment vid dagen som förtjänar en närmare djupdykning och en riktigt hyllning så måste det vara klänningsprovningen. Tidigt under dagen leds vi in i ett rum fyllt av gigantiska bröllopsklänningar. Präst och klänningsentusiast Björn Häggmark har en enorm samling prinsessliknande bröllopsklänningar från 80- och 90-talet. Likt gigantiska marängtårtor fyller klänningarna rummets väggar och golv, det är ett surrealistiskt och underbart syn. Häggmark berättar om samlingen och om bröllopsklänningarnas färgskala och detaljrikedom. Sedan får vi prova, noga välja ut en klänning, försöka hitta den rätta, både i utseende och i storlek. Det är en milt sagt exalterat stämning som närvarar medan det trampas i evighetslånga släp och klänningar skickas mellan flera potentiella brudar. Själv hittar jag en romantisk klänning med vackra broderier, långt släp och stora rosetter. Jag fäster en blomma och lite tyll i mitt hår och väntar på att vigselceremonin skall inledas. I den långsamma klänningsparaden som sedan utgjorde delar av vigselceremonin, tänkte jag främst på hur mycket den bröllopsklänning jag hade valt att bära påminde mig om min mammas bröllopsklänning. Hon gifte sig 1982 och under otaliga år var den klänningen ett populärt inslag i källarens utklädningslåda, fram tills den en dag glömdes bort och slängdes. Den klänningen var alltid för stor för mig under mina barndomsår, men nu passar denna mig alldeles, alldeles perfekt. Det är både konstigt, lite fjantigt och ganska rörande. Mitt i detta fantastiska klänningslandskap slår det mig även hur bekvämt och självklart alla dessa människor rör sig i sina vita brudklänningar, klänningar vars främsta symbolik innebär en jungfrulighet, ett fortsatt överlämnande av kvinnan som ägodel och ett patriarkalt maktspel som jag har svårt att tro att någon här inne skulle kunna ställa sig bakom idag. Ändå älskar vi att bära dessa klänningar. Kanske innebär det en mytologisering av en svunnen tid, kanske är det barndomsnostalgi eller en fascination över det romantiska överflödet. Oavsett erbjuder Bröllop1 en personlig djupdykning i vad bröllop och äktenskap innebär för individen, ett ifrågasättande av privata värderingar och samhälleliga förväntningar kring romantisk kärlek. Fotograf, omslagsbild och artikelbilder: Miranda Ivarsson Skriven av: Anne Vigeland Previous Next