Anne Vigeland har upplevt Bröllop1 – en interaktiv mastodontupplevelse i en industrilokal i Uppsala. < Back EN UPPLEVELSE AV VISUELLT OCH EMOTIONELLT ÖVERFLÖD Anne Vigeland har upplevt Bröllop1 – en interaktiv mastodontupplevelse i en industrilokal i Uppsala. ANNE VIGELAND HAR UPPLEVT BRÖLLOP1 – EN INTERAKTIV MASTODONTUPPLEVELSE I EN INDUSTRILOKAL I UPPSALA. Klockan är 23.20 när jag ramlar in i ett sammetsklätt rum längst in i Köttinspektionens stora industrilokal i centrala Uppsala. Cavans rus känns i blodet och några väggar bort skriksjunger någon till Whitney Houston. Den klibbiga scenröken som har trängt in i lokalens alla vrån de senaste timmarna letar sig även fram genom dörrsprickan här, fyller det lilla rummet med en förväntansfull dimma. Under 20 minuter pratar jag med kvällens huspsykolog Oskar Henriksson. Jag är nervös, överväldigad och lite full. Vi pratar om min relation till bröllop, frieri, vigsel och äktenskap, om mina tankar kring tvåsamhet och romantik. Jag har precis gift mig, noga plockat ut den perfekta brudklänningen, promenerat långsamt uppför altargången med operasång klingande i öronen, ätit fantastiskt bröllopsmiddag medan talare har rört mig till tårar och skratt. Jag har dansat vals, ställt upp mig för bröllopsfoto och rökt cigaretter på baksidan av festlokalen medan jag har varit noga med att inte få cigarettaska på det vita polyestertyget kring min kropp. Och jag har delat min bröllopsdag med 30 andra vitklädda brudar. Vi har jämfört längden på våra släp, hjälpt varandra med dragkedjor och underkjolar och fäst plastblommor i spontana håruppsättningar. Min skepticism kring bröllopsritualernas patriarkala innebörd är för tillfället som bortblåsta, och jag märker hur mina händer blir svettiga när jag principfast försöker svara på psykologens frågor om mina egna tankar kring begreppet bröllop, som barn och som vuxen kvinna. Jag har ju fått leva ut flickdrömmen och burit en bröllopsklänning med puffärmar som nådde mig till öronen. Jag har fått uppleva livets största händelse, och jag älskade det. Tove Berglund, Ellen Norlund och Martina Elm har skapat ett fantastiskt projekt om bröllopsdagen som institution, tradition och norm. Bröllop1 beskrivs på evenemangets hemsida som en interaktiv helkväll som sätter deltagaren i centrum – en omslutande upplevelse som inkluderar alla sinnen. Verket representerar en ny form för scenkonstnärligt undersökande där de medverkande deltagarna utgör det främsta konstnärliga materialet och där upplevelsen tar utgångspunkt i och skapas utifrån den egna kroppen, snarare än att projiceras från aktör till publik. I Bröllop1 innebär detta en iscensatt bröllopsdag och en upplevelse av visuellt och emotionellt överflöd där häpnadsväckande klänningar och starka ord om det problematiska vid dagens juridiska äktenskapslager lever sida om sida i en underbart motsägelsefull symbios. Bröllop1 är den första i en serie av tre verk som tar sig an kyrkans idé om livets händelser, dopet och begravningen skall även dem de-konstrueras och återskapas. I Sverige väljer allt färre att vara med i kyrkan, samtidigt som de kyrkliga riterna så som just dopet, bröllopet och begravningen har en central plats i den svenska identiteten som samhälleliga markörer för det individuella livets utveckling. Denna märkliga paradox förtjänar en rejäl rentvättning, och Berglund, Norlund och Elm väljer att göra det med ett konstnärligt projekt fyllt till randen av paljetter, tyll, populärkulturella referenser och guilty pleasures. En fest för alla sinnen. Bröllop1 bestod alltså av fördrink och mingel, en sakral vigselceremoni, en ljuvlig trerätters middag signerad Sebastian Razola, ett antal middagstal av benhårda teoretiker och akademiker, en bröllopsvals med nykomponerat musik av Stefan Storm och en underbar fest med psykologmöte, karaoke och vodka. Men om det är ett moment vid dagen som förtjänar en närmare djupdykning och en riktigt hyllning så måste det vara klänningsprovningen. Tidigt under dagen leds vi in i ett rum fyllt av gigantiska bröllopsklänningar. Präst och klänningsentusiast Björn Häggmark har en enorm samling prinsessliknande bröllopsklänningar från 80- och 90-talet. Likt gigantiska marängtårtor fyller klänningarna rummets väggar och golv, det är ett surrealistiskt och underbart syn. Häggmark berättar om samlingen och om bröllopsklänningarnas färgskala och detaljrikedom. Sedan får vi prova, noga välja ut en klänning, försöka hitta den rätta, både i utseende och i storlek. Det är en milt sagt exalterat stämning som närvarar medan det trampas i evighetslånga släp och klänningar skickas mellan flera potentiella brudar. Själv hittar jag en romantisk klänning med vackra broderier, långt släp och stora rosetter. Jag fäster en blomma och lite tyll i mitt hår och väntar på att vigselceremonin skall inledas. I den långsamma klänningsparaden som sedan utgjorde delar av vigselceremonin, tänkte jag främst på hur mycket den bröllopsklänning jag hade valt att bära påminde mig om min mammas bröllopsklänning. Hon gifte sig 1982 och under otaliga år var den klänningen ett populärt inslag i källarens utklädningslåda, fram tills den en dag glömdes bort och slängdes. Den klänningen var alltid för stor för mig under mina barndomsår, men nu passar denna mig alldeles, alldeles perfekt. Det är både konstigt, lite fjantigt och ganska rörande. Mitt i detta fantastiska klänningslandskap slår det mig även hur bekvämt och självklart alla dessa människor rör sig i sina vita brudklänningar, klänningar vars främsta symbolik innebär en jungfrulighet, ett fortsatt överlämnande av kvinnan som ägodel och ett patriarkalt maktspel som jag har svårt att tro att någon här inne skulle kunna ställa sig bakom idag. Ändå älskar vi att bära dessa klänningar. Kanske innebär det en mytologisering av en svunnen tid, kanske är det barndomsnostalgi eller en fascination över det romantiska överflödet. Oavsett erbjuder Bröllop1 en personlig djupdykning i vad bröllop och äktenskap innebär för individen, ett ifrågasättande av privata värderingar och samhälleliga förväntningar kring romantisk kärlek. Fotograf, omslagsbild och artikelbilder: Miranda Ivarsson Skriven av: Anne Vigeland Previous Next

Utställning JULIA SCHUSTER Utställning 2020 Julia Schuster Andas in. Andas ute. 17 oktober – 21 november Julia Schusters första separatutställning i Sverige Andas in. Andas ute. visar en installation bestående av keramiska objekt, ljud och text som utforskar hur materialitet, den kreativa skrivprocessen och kroppens rörelser inåt och utåt förenas. Verket är sammanlänkat med naturen och landskapet i Bollebygd – en plats som har blivit en viktig källa för sammanhang och mening för konstnären. För din och vår säkerhet Vi kommer att ta emot som mest 2 personer i konsthallen samtidigt. Besök oss endast om du är helt frisk och se till att hålla ett avstånd på minst 1,5 meter till varandra och vår personal under ert besök. Vernissage: Lördag 17 oktober, 12.00-15.00 Tänk på att hålla avstånd! Konstnärssamtal via Instagram Live: 12 oktober kl 18.00-18.45@boykonsthall Julia Schuster (1989, Wien) är en tvärvetenskaplig konstnär vars primära medium är keramik, tätt följt av skriftligt och performativt arbete. Hon tog examen från Royal College of Art i London med en magisterexamen i keramik & glas 2016. Innan dess avslutade hon en BA i design vid Free University of Bozen-Bolzano i Italien (2013). Några tidigare utställningar inkluderar: Palinsesti (San Vito al Tagliamento, 2019); Ceramics and its Dimensions: Shaping the Future (Berlin, Ljubljana, Prag, 2018-2019), European Ceramic Context (Bornholm, 2018); British Ceramics Biennial (Stoke-on-Trent, 2017); Photo Kathmandu Biennial (Patan, 2016) och två separatutställningar på Mount House Gallery, Marlborough, Storbritannien. Schuster har varit residenskonstnär i Danmark, Nepal, Storbritannien, och senast i Sydkorea i studion tillhörande den berömda onggimästaren Hyangjong Oh. År 2018 tilldelades hon Future Lights in Ceramics – ambassador for European ceramics by Porzellanikon. Sedan 2019 är hon medlem i International Academy of Ceramics (IAC) och kommer snart medverka i en utställning med IAC på Beijing Guozhong Ceramic Art Museum. Schuster har arbetat i ett antal mycket olika kulturer och länder, vilket gjort att gå ”auf die Walz” blivit en viktig metod för hennes arbete. Att “walzen”, att bege sig ut på en gesällvandring, beskriver nämligen en tradition från det medeltida där en hantverkare skulle resa runt för att lära sig från olika workshops, sammanhang och mästare. För henne är att gå ”auf die Walz” en samtida tolkning av både att lära av och bidra till olika samhällen. För närvarande är hon baserad i Bollebygd, Sverige och Wien, Österrike. www.juliaschuster.net@juliaschuster_arthttps:// www.instagram.com/tv/CHvZ_vgJSbt/ Grafisk design av konstbok från Martin Verdroß, Italien. Konstbok, Cromático Transparent 105gsm, Munken Polar 100gsm, kartong, 21x21x1cm Bilder från vernissagen den 17 oktober 2020

Teater HOW / HUR? Teater 2025 How / Hur? är en annorlunda självhjälpspjäs, där vi genom absurda och ibland humoristiska uppgifter undersöker de små strävandena som tros ge kontroll – och undrar vad som händer när inget riktigt går som tänkt. Hur gör man det bästa kaffet på morgonen? Hur får man egentligen en god natts sömn? Hur undviker man att cellerna sväller? Hur angör man en brygga? Skulle du vilja ha en knapp för att trycka på autopiloten? En föreställning om alla de uppgifter vi gör för att få livet att fungera – och glipan mellan dem. Föreställningen presenteras i samarbete med festivalen Rabbit/Duck CRED Skådespelare: Matilda Bördin Regi och manus: Matilda Klamas FÖRESTÄLLNINGEN SPELADES EXKLUSIVT DEN 3 OKTOBER DÖRRARNA TILL FESTIVALEN ÖPPNAR: 17.00

Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. < Back AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. Previous Next AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Artist Name 00:00 / 57:58

Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. < Back FOKUS INSTÄLLT PÅ NYSKRIVEN DRAMATIK Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. DRAMALABBET SÄTTER DEN NYA DRAMATIKEN I CENTRUM – NÅGOT SOM FICK MINNA KARLSSON ATT KONTAKTA SARA ARRHUSIUS FÖR ATT PRATA OM RUM FÖR OFÄRDIG TEXT OCH HUR MAN KAN MÖJLIGGÖRA FÖR FRAMTIDENS SVENSKA DRAMATIKER.Dramalabbet är en mobil scen och ett öppet dramaturgiat i Stockholm, unik för sitt fokus på ny svensk dramatik. Där arbetar Sara Arrhusius som en av sju dramaturger. Sedan starten 1998 har Dramalabbet haft 70 urpremiärer, den allra senaste är Katten av Erika Lindahl – en magisk- realistisk pjäs om ett bostadskollektiv som spårar ur. Sara delar med sig till Scenkonstguiden om sina tankar om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. Sara Arrhusius beskriver Dramalabbets dramaturgiat som ett gäng eldsjälar som brinner för ny dramatik, utanför konventionen. Dramaturgiatet utgör en viktig plantskola för dramatiker, eftersom de är en av få dramaturgiat i Sverige, om inte det enda, som tar oetablerade dramatiker på allvar och erbjuder dem stöttning i skrivprocessen. Dramaturgiatet läser alla manus de får in, och får en bra känsla för vad som skrivs just nu i Sverige – vilket enligt Sara är en salig blandning av höger och vänster, högt och lågt, absurt, komik och politik: “Roligast är att få in manus som fortfarande är i process, som vi kan ringa in och utveckla tillsammans med dramatikern.” Förutom att ge respons på manus väljer dramaturgiatet även ut texter till readingserien Färskpressat, där nyskriven dramatik får utvecklas i möte med skådespelare och publik. Mötesplatser för ofärdig text är något Sara efterfrågar mer av. Textsamtal och respons är enligt henne svårt att få tillgång till utanför en utbildningskontext: “Där är folkhögskolorna och utbildningarna i kreativt skrivande jätteviktiga.” Dessa skolor utgör enligt Sara ett viktigt trappsteg för skrivande människor, men hon menar att tröskeln kan kännas hög: “Jag kommer ihåg när jag var tjugofyra och blev helt överlycklig när jag hade kommit in på Biskops-Arnö, det är så svårt att komma in.” Sara önskar att det startades fler öppna organisationer som Dramalabbet, som tar emot text och erbjuder ett tryggt rum för feedback och bollande av idéer. Utan rum för respons är det enligt Sara lätt att gapet blir för stort mellan att sitta ensam i sin skrivkammare och att våga skicka in ett manus till en institution: “Får man feedback då, eller har man sabbat hela sin yrkeskarriär om man skicker in något som är skit? Det finns en rädsla att blotta sig för tidigt.” För Sara dröjde det tjugofem år, och erfarenheten av en skrivarlinje, innan hon insåg hur omfattande en manusprocess är. Därför ser hon ett behov av att öka medvetenheten om dramatiskt skrivande hos yngre, särskilt eftersom hon anser att manusförfattare är ett växande yrke. “Att introducera dramatiskt skrivande redan på högstadiet eller ännu tidigare vore fantastiskt.” Samtidigt behöver institutioner som Dramaten och de konstnärliga högskolorna tänka mer på att sprida kunskap om branschen, anser Sara. För henne har scenkonsten alltid känts svår och oåtkomlig: – Om man inte kommer från en familj som har ett visst kulturellt kapital så är det svårt att förstå sig på kultursektorn och de olika yrkesroller som existerar där – vad gör en dramatiker? Det finns en grundläggande luddighet över vad kultur är, hur det skapas och vilken profession som ligger bakom. Av institutionerna efterfrågar Sara även fler diskussioner om rekrytering och om hur institutionerna själva kan möjliggöra för en större mångfald och representation – vilket enligt Sara behövs för att få in fler perspektiv och mer kunskap i branschen. Dramalabbets egen diskussion om att möjliggöra för en ökad mångfald av röster har resulterat i deras Satellit-verksamhet. Den tar formen av sommarkurser i dramatiskt berättande och teater, som sker i samarbete med kulturaktörer och skrivande personer i Stockholms ytterområden – bland annat i Kista och Jordbro. Under tre veckor får gymnasieungdomar möjlighet att prova och experimentera sig fram till en text som sedan framförs framför publik. Dramalabbet hjälper på så sätt till att avmystifiera scenkonsten, och dela med sig av verktyg för fortsatt skapande på egen hand. Innan Sara blev en del av Dramalabbet levde hon några år i Mumbai i Indien. Där kom hon att upptäcka ett annat rum för skrivande – öppna poesi-kvällar – där hela kvarter samlas och delar med sig av sina dikter i en varm och opretentiös stämning: “Man samlas en afton och så delar man. Det inspirerades jag jättemycket av.” Sara berättar även att det i Indien finns en lång tradition av muntligt berättande, och att mycket text skrivs just för att framföras. Texterna talar direkt till åhörarna, och får direkt respons. De öppna poesi-kvällarna är något som Sara gärna skulle se i Sverige också. “Det vore så fantastiskt att skapa såna tillfällen.” Omslagsbild: Pressbild Katten. Skriven av: Minna Karlsson Previous Next

Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. < Back ÄR SVERIGE REDO FÖR HEDWIG? Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. NEIL PATRICK HARRIS, MICHAEL C HALL OCH NU OLA SALO. DE HAR ALLA TRE TAGIT SIG AN DEN QUEERA ROCKSTJÄRNAN HEDWIG. RASMUS KLAMAS HAR RINGT UPP HUGO HANSÉN SOM NU REGISSERAR DEN SENARE. JAG PRATAR SÅKLART OM MUSIKALEN HEDWIG AND THE ANGRY INCH SOM NU HAR PREMIÄR PÅ GÖTA LEJON. Musikalen Hedwig and the angry inch hade premiär Off-Broadway 1998, då spelade upphovsmannen John Cameron Mitchell, Hedwig. Det skulle dröja hela 16 år tills den tog sig till Broadway, då How I met your mother-stjärnan Neil Patrick Harris gjorde att Hedwig fick ett rejält uppsving. Musikalen kan beskrivas som en slags monolog i konsertform. Hedwig föddes som Hans i Östberlin och ville därifrån. Träffar en amerikansk militär, Luther, tycke uppstår och de vill gifta sig. Men, det är inte tillåtet med gay-bröllop i DDR, så för att kunna gifta sig och fly till Västberlin så genomgår Hans en könskorrigering. Den operationen misslyckas och det som blir kvar är en liten bit kött, som Hedwig då väljer att kalla för “the angry inch”. Ett år senare har muren fallit och Luther har dumpat Hedwig. Hon sitter i en trailer park, pank och misslyckad. Då träffar hon Tommy Gnosis och det är här musikalen börjar. Hedwig blir förälskad i Tommy och förföljer honom på hans turnéer och i den här versionen är Tommy i Stockholm och då har Hedwig bokat upp Göta Lejon för att berätta om hur nära hon är sin kära Tommy Gnosis. Hugo berättar. – Det är ju lite speciellt med Hedwig and the angry inch, det är inte en dramatiker som har suttit sig ner vid skrivbordet och skrivit en berättelse utan den är framavlad under fyra års tid. John Cameron Mitchell kom till ett ställe i New York som hette Squeezbox, som var en transklubb där det framfördes punk- och rocklåtar live. Han åkte dit och testade lite material, sen åkte han hem och jobbade om den, vilket gör att storyn inte är helt självklar. Det är ju lösa nummer som är ihopsatta, så det är mer en emotionell story. Den börjar på ett sätt, sen känns det så, sen känns det så och sen känns det så. Storylinen kanske verkar rörig, men jag tror att det kommer kännas naturligt för publiken. Trots att Hedwig and the angry inch spelats på Broadway, West end och har gjorts på film, så är det ju faktiskt en ganska spetsig och lite udda musikal som känns lite indie. Ändå så spelas den nu på Göta Lejon i Stockholm som kanske mest är känd för att sätta upp stora, breda och ganska snälla föreställningar. – Jag tycker att det är väldigt modigt av dem att göra Hedwig and the angry inch. Det är ett ganska tufft tema och inte alls så glatt och publiktillvänt alla gånger. Jag frågade cheferna på Göta Lejon om de ville att jag skulle ta bort de lite tuffa bitarna och göra den snällare, men de sa att de ville ha den på det sättet som jag ville göra den. Syftet med det här är inte att sälja ut en hel säsong utan syftet är att bredda vad Göta Lejon kan vara. Publiken som vanligtvis går till Göta Lejon möts ju oftast av föreställningar, så som den glittriga musikalen Priscilla med Pernilla Wahlgren i huvudrollen eller musikal-komedi-parodin Förklädet med Björn Kjellman. När de nu möts av en störig, queer och högljudd Hedwig, kommer de bli besvikna? – Jag tänker att alla gillar en bra pjäs och det här är en bra pjäs. Det kanske också är så att de som inte riktigt visste vad de gick och såg på, behöver se den mest. Det är ju verkligen en pjäs om tolerans och acceptans. Om kaos och att inte vara stereotypt kvinnlig eller stereotypt manlig utan i någon gråzon. Att det kan vara väldigt vackert. Att queer är nånting vackert. Det kaoset är något som är själva livet i någon bemärkelse. “She’s more than a woman or a man, she’s a gender of one and that is accidentally so beautiful.” – John Cameron Mitchell om Hedwig Hedwig är en otroligt intressant karaktär och debatten om trans har ju fått stor uppmärksamhet de senaste åren. 2008 sattes Hedwig and the angry inch upp för första gången i Sverige, då på Stockholms Stadsteater med Johannes Bah Kuhnke som Hedwig och Farnaz Arbabi som regissör. Jag funderar på om Sverige nu, 8 år senare, är ännu mer redo att ta emot Hedwig? – Sverige har ju en väldigt unik drugkultur* i och med att vi haft After Dark sedan 80-talet. En man som klär sig i kvinnokläder är ju något som vi accepterar rakt av. Det som är lite mer hardcore i Hedwig är ju att storyn är rätt saftig och att Hedwig är mer än bara en dragqueen. Hon är en transperson och det är ju mer diskussion idag om vad trans är och känna sig som mittemellan. Eller att man byter ibland, att man går från det enda, till det andra och sen till något tredje. Den debatten fanns ju inte alls för 10 år sedan, som den finns idag. Som jag så ofta gör i mina intervjuer, så ställer jag alltid en sista fråga som är svinsvår att svara på. Så även denna gång. Håll i hatten, här kommer den. Om du var en rockstjärna, likt Hedwig. Vad skulle ditt artistnamn vara då? – Oj, haha! Jag har aldrig reflekterat över den frågan förut (en stunds fundering). Nämen, det får väl bli The Director eller nånting då! Jag hoppas att Göta Lejon-publiken kommer ta emot Hedwig med öppna armar och att privatteatrar fortsätter att sätta upp lite smalare och mer vågade föreställningar. Sen hoppas jag givetvis att vi får se The Director äntra scenen någon gång i framtiden. Håll ögonen öppna! * ORDLISTA Druga – Annat ord för dragqueen. Fotograf: Mattias Edwall Skriven av Rasmus Klamas Previous Next

Intervju med Catharina Bergil om skådespelarlinjen. < Back PULSMÄTNING PÅ SKÅDESPELARLINJEN I GÖTEBORG Intervju med Catharina Bergil om skådespelarlinjen. Dags för Göteborgs skådespelarlinje att hamna i strålkastarljuset. Jag träffade Catharina Bergil i en solig park i närheten av Artisten, huset där Högskolan för scen och musik huserar. Catharina Bergil jobbar som enhetschef för “dramatisk gestaltning för scen och film” och ansvarar då för enheten och kollegiet som utbildar skådespelare på kandidatnivå, masternivå och Contemporary Performative Arts. I tjänsten ingår en mängd ansvarsområden, från personal till budget till planering och och från och med hösten kommer hon också vara ansvarig för musikal och operautbildningen. Dessutom undervisar hon på kandidatnivå i teater och samhälle, en kurs i teaterteori som kopplar till teaterns relevans i samhället. Catharina berättar att hennes ambition med kursen är att studenterna ska bli kompetenta på att kunna prata om teater på samma avancerade sätt som regissörer,teaterchefer och konstnärliga ledare. Att vara skådespelare och inte ha med sig den kunskapen skulle göra skådespelaren ännu mer till ett verktyg för andras konstnärsskap och det tycker inte Catharina att vi ska bidra till. Jag nickar medhållande och kisar i solen, tar sats och börjar min frågestund. Har skådespelarlinjen någon profil? Vi har en filmprofil. På konstnärliga fakulteten har vi en extremt bra filmutbildning både på kandidat- och masternivå och vi har under många år samarbetat. Skådespelarlinjen i Göteborg kanske jobbar mer med karaktär än vad andra skolor gör, vi jobbar i den traditionen, vilket kanske också gör att våra studenter står sig väl i konkurrensen när det handlar om filmjobb. Att vi kopplar an till filmutbildningarna och har gemensamma kurser, vi skissar nu till exempel på en 30 poängare på avancerad nivå för skådespelare som vill gå vidare med filmskådespeleri, det skulle jag säga är en profil som vi har och som vi vill utveckla. Har en också filmskådespeleri på schemat på kandidatnivå? Ja det har vi, två kurser, en i ettan och en i tvåan. Man kan också göra sin praktik i en film och man skulle också kunna tänka sig att slutproduktionen var en filmproduktion, men det är ingen som har gjort det hittills. Det här med Yat då, hur kommer det in? Yat är ju en teknik, en metod innan för scenframställningen som undersöker karaktärsarbete. Att skapa en palett i ditt skådespeleri så du kan gå in och gestalta olika karaktärer. Men den tekniken är unik för Göteborg? Ja, det är den. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det är en profil men det är den tekniken som vi jobbar med. Det som är en utmaningen med Yaten är att det är så få som undervisar i den. Vi har en fantastisk kraft i Pelle Nordin just nu, men han kommer gå i pension inom ett par år. Sen finns det en stor vinst att träffa olika pedagoger och olika traditioner. Att få nosa på en skådespelartradition som inte är naturalistisk och inte bygger på karaktärsarbete, det är något vi behöver utveckla. Men jag upplever ofta att de tre åren lite för korta. Finns det några pedagoger som har varit förebilder för utbildningen? Jag tycker det är ett litet omodernt sätt att tänka på utbildning. Förebilder är bra, men om vi talar om mästare och lärlingstraditionen, som har varit väldigt stark, tycker jag att vi ska ta oss bort i från den. Vi ska utbilda skådespelare som är relevanta för den tid vi lever i nu och då måste vi erbjuda en utbildning som svarar mot det behovet samtidigt som den är gedigen och kvalitativ. Vad blir en för typ av skådespelare när en går här i Göteborg? Jag tror att det just nu är att man blir väldigt bra karaktärsskådespelare. Hur är då den optimala studenten? En student som är nyfiken, som är duktig på ensemble, duktig på att jobba ihop. Någon som är bra på att öva och tar till sig verktygen. Hur jobbar skolan mot att hitta nya grupper av studenter? Det är ju en fråga om vilka det är som söker och vilka som kommer in. Det som vi kallar breddad rekrytering här. Där vi har sett genom åren att bland de tusen som söker är de allra flesta vit medelklass. Vi har ett samarbete med Angereds teater, folkhögskolan i Angered och Västra Götalandsregionen där vi är på gång och där vi vill skapa en förberedande utbildning i Angered. Förhoppningsvis kommer den att medverka till att fler intresserar sig för skådespeleri från andra grupper i samhället. Men det är inte så att alla är uppmuntrade hemifrån att bli skådespelare. Det är ganska många nya svenskar, om vi tittar på den gruppen, som är välutbildade och kanske har flytt för att de är opinionsbildare, men som här inte får jobb inom deras kunskapsområde och får ta andra jobb. Deras barn kanske vill bli konstnärer men i den situationen så är det inte helt självklart att de uppmuntras till det, för risken är ju att man utbildas in i arbetslöshet. Så det är lite mer komplext än så. Vi ska göra allt som vi kan för att bjuda in och hyvla ner trösklarna till våra utbildningar men vi ska också vara realistiska och se att skådespelaryrket kanske inte är prio ett för många som har kommit till ett Sverige där dom inte får utlopp för sina kompetenser. Jag har förstått att ni träffas och pratar med andra skådespelarutbildningar, pratar ni om hur ni särskiljer er mot varandra då? Vi har till exempel diskuterat om vi skulle ha ett gemensamt första antagningsprov, sen skulle andra och tredje provet vara separerade, då hade vi behövt prata om profil och om vilka olika utbildningar vi erbjuder dom. Men så långt har vi inte kommit. Nu är det bara som jag gissar men eftersom det är så svårt att komma in så söker en inte sig till en speciell profil, man söker alla fyra skolorna. Det kanske hade varit lite mer roligt om vi hade varit lite mer olika. Jag tror att vi är ganska lika. På tal om profil, så är vi ju en del av Högskolan för scen och musik med alla möjligheter till samarbeten med musiker och kompositörer. Det är ju väldigt positivt att få till samarbeten, men finns det något negativt med att vara en del av en så stor institution? Det negativa är att vi är en så liten miljö, att vi inte har regiutbildning, scenografiutbildning eller de andra klassiska teaterutbildningarna. Det gör att vi blir ganska små, det kan jag vara lite avundsjuk på Stockholm till exempel, att de har hela teatermiljön runt omkring sig. Men där har vi filmen och en möjlighet till att utveckla musiksamarbetet ännu mer. Finns det något som du inte tycker är bra med utbildningen? Jag tycker inte alls det är bra att vi framför allt hittillls utbildat vit medelklass. Men om jag säger bäst kontra sämst? Om filmsamarbetet är det bästa… Vi jobbar nog för lite i sceniska projekt. Under de tre år som utgör en kandidatutbildning är det ganska få gånger som de får jobba gediget i ensemble. Det måste vi titta över och det kan gärna vara i samarbete med externa aktörer så att man når en publik. Publikmötet och ensemblearbetet är något vi behöver stärka. Jag vandrar vidare i parken och känner mig stärkt av synen på skådespelaren som en självständig konstnär och att det är dags att släppa mäster och lärlingsbilden även om den kanske sitter lite väl djupt rotad och många gånger också lockar men den tråden får jag ta ett annat tillfälle. Foto: Mikael Silkeberg Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Om Makode Lindes utställning. < Back MAKODES ÅTERKOMST Om Makode Lindes utställning. UTSTÄLLNINGEN, SOM INÅT OCH ENLIGT KONSTNÄREN SJÄLV HETER NEGERKUNGENS ÅTERKOMST MEN SOM UTÅT I KULTURHUSET STADSTEATERS MARKNADSFÖRING HETER MAKODE LINDES UTSTÄLLNING, HAR NU PÅ LÖRDAG DEN 30 JANUARI SIN HAJPADE VERNISSAGE. Snabb replay för er som tänker “Makode, vem?”: 2012 och verket Painful Cake, fast som gått till eftervärlden som tårtskandalen där Lena Adelsohn Liljeroth skrattande tog sig en tårtbit medan Makode i black face skrek av smärta. Ringer en klocka? Nu är Makode aktuell med en utställning på Kulturhuset Stadsteatern I Stockholm, en utställning som både är ett retrospektiv, med en samling äldre verk, men också ett gäng nya alster. Utställningen beskrivs som “ett allkonstverk där besökaren får följa med in i en värld fylld av humor, satir och referenser till sagor och myter.“ Eller som Makode själv skriver på facebook-eventet till utställningen: “Sagor och myter är, enligt Jung, dramatiseringar av det mänskliga psykets mest grundläggande funktioner. Barnet ges ett symboliskt språk att en dag besegra de drakar livet placerat ur längst dess väg. Trots att mytens hjältar ofta torterar sina motståndare, ljuger och själ för att uppnå sina mål; är fiktionens ondska och godhet, tydligt separerade i svart och vitt, fjärran kulturrelativismens och postmodernismens ständigt glidande gråzoner. Negerkungen är denna gråzon personifierad och bjuder in till ett postkolonialt, pzykadeliskt afrika-live långt upp i kaninens hål.” Utställningen ska vara som en stor teaterscen, besökarna får röra sig som skådespelare bland verken som utgör skådespelets scenografi. Vid vernissagen, som är öppen för alla, uppmanas besökare att maskera sig, ju mer kreativt och påhittigt desto bättre. Maskering ger också fri entré och köföreträde, samt en konstgåva från Makode själv! Och ja, det har ju stormat en del kring utställningen redan innan öppning – titelbråket jag hintade till i ingressen (där vd:n Benny Fredriksson förbjöd Makode att använda titeln Negerkungens återkomst), konstchefen Marianne Lindberg De Geer som stöttat Makode avgår i förtid (vet inte om det har något att göra med just detta, men antagligen till viss del) och ett facebook-event som överöses av både pepp och depp-kommentarer. Några av dessa kommentarer fixar Makode själv ihop till kollage och postar igen på sidan. “Ingen vill prata om min konst” säger Makode i en intervju i DN, men allt ståhej gör ändå att hans konst nås av många, och kanske att folk som inte känner sig så haj på konst får upp ögonen för nåt nytt, om de inte skräms iväg vill säga. Jag hakar iallafall på den person som kommenterat så här på eventet: “Oj så många som är intresserade av ett konstevenemang, kul!”. Jag har själv inte möjlighet att vara där på lördag pga är i stuga på landet – så snälla, släng på dig en fantastiskt fantasifylld mask och dra dit i mitt ställe. Återkom gärna med detaljerad beskrivning om hur fantastiskt/fruktansvärt det var. —- “Negerkungens återkomst” / “Makode Lindes utställning” Kulturhuset Stadsteatern, Galleri 3 Vernissage lördag 30 januari, 11.00-18.00 Visas tom 24 april 2016 —- Omslagsfoto: Matilda Rahm Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. < Back DET RÄCKER INTE ATT SÄGA ATT ALLA ÄR VÄLKOMNA Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. “ATT DELTA BORDE RIMLIGEN OCKSÅ BETYDA ATT EN FÅR BIDRA. ÄR DE OLIKA DANSUTBILDNINGARNA ÖPPNA FÖR PERSONER MED OLIKA FUNKTION PÅ YRKES- OCH GRUNDNIVÅ?” ANNA BERGSTRÖM, KONSTNÄRLIG LEDARE PÅ SPINNUNGA, REFLEKTERAR KRING UTBILDNING INOM DANS PÅ LIKA VILLKOR. “RÄTTEN TILL EN SORTS UTBILDNING TALAR INTE OM VART DEN UTBILDNINGEN SKA LEDA.” Vad behövs för att tillgänglighet inte bara är ett ord utan en verklighet? I Sverige och i många andra länder har vi skrivit under FN konventionen för mänskliga rättigheter, artikel 24 i sektionen för barn och unga med funktionsvariation. Artikeln talar om allas rätt till en kvalitativ utbildning på alla nivåer med rättigheter att utvecklas inom det utbildningen syftar till. Frågan jag ställer mig är hur olika instanser inom utbildningsväsendet tolkar artikeln? Eftersom den är just tolkningsbar (även om den är menad att vara tydlig). Rätten till en sorts utbildning talar inte om vart den utbildningen ska leda. I det professionella scenkonstlivet har det skiftat från att en ska kunna ta del av till att en ska kunna delta. Men att delta borde rimligen också betyda att en får bidra. För att kunna bidra i en skapande process oavsett vilken roll en har, på eller bakom scen, behöver en kunskap, utbildning och de verktyg för att utveckla ett konstnärligt uttryck. Då är det viktigt att den förändringen också sker inom utbildningen. Dansutbildningarna påverkar branschen och branschen påverkar dansutbildningarna. Jag tror att vägen till en bransch med mera mångfald vad det gäller funktion kräver att alla vi som har visionen och de som har uppdraget jobbar tillsammans för att förändringen ska bli reell. Den reella förändringen kan inte ske enbart genom samtal, utredningar och rapporter utan kräver också en praktik. Det räcker inte att säga att alla är välkomna om verkligheten inte är sann mot det uttalandet. Att någon säger till mig att jag är välkommen betyder inte att jag: upplever det så att förutsättningarna för hur utbildningens olika delar går att tillgodogöra sig på olika sätt finns närvarande För mig är intentionen med artikel 24 att få utveckla sin potential och tillgodogöra sig kunskap för vidare utbildning eller yrkesliv. De möjligheterna är inte jämlika för alla idag. Jag ser behovet av att kunna anpassa utbildningen till olika individers förutsättningar, att det är viktigt för att kunna tillgodogöra sig kunskapen. Men jag ser också avsaknaden av att ge individer möjlighet att nå sin fulla potential när de inte får alla de verktyg som de behöver för att nå dit. Kraven om en har en funktionsvariation är inte alltid rimliga. I vissa delar av särskolan blir inte individer tillräckligt utmanade för att nå den utveckling de skulle kunna nå. Om en har gått särgymansium har en inte tillgång till estetisk linje och en är heller inte behörig till högskolan. Det skapar bromsklossar både för att kunna utvecklas och sedermera kunna arbeta inom kulturlivet. För att inte tala om de kunskapsklyftor det bidrar till som i sig både är och skapar segregering. Får en inte chansen från början är det svårt att skapa jämlika möjligheter i längden. “VI TROR OCKSÅ ATT DET SKAPAR KONSTARTSUTVECKLING NÄR VI BRYTER NORMER FÖR ATT PÅ SÅ VIS VARA TVUNGNA ATT HITTA NYA ARBETSSÄTT, METODER OCH KONSTNÄRLIGA UTTRYCK.” Inom SpinnVäxa & SpinnUnga är vårt långsiktiga syfte att människor med funktionsvariationer ska ha samma möjligheter till att utvecklas och kunna bli professionella dansare. Och för att kunna komma dit behövs flera strukturer som gör att barn och ungdomar har möjlighet att kunna utveckla sin talang. Det behövs grundkurser men också yrkesförberedande och högre utbildning. Inom vår verksamhet står; att lära av varandra i centrum, med en stark tro på att alla har något att bidra med. Vad en bidrar med i skapandet är baserat på ens tidigare kunskap, men om en ser till att den kunskap som är viktig inte enbart begränsas till vad normen skapat för förväntningar och värderingar kan vi värdera den kunskap var och en innehar. Då har alla chansen att utveckla sin egen kunskap genom att dela just sina olikheter. Vi tror också att det skapar konstartsutveckling när vi bryter normer för att på så vis vara tvungna att hitta nya arbetssätt, metoder och konstnärliga uttryck. Så önskar vi att fler skulle våga arbeta. Visst finns det fler än vi som gör det också men inte i stor utsträckning. I min utopi är det här den nya normen för lärande. I Finland finns ett gymnasium med dansinriktning för personer med funktionsvariation där fokus på att hitta nya metoder för inlärning av danskonsten är starkt närvarande och ständigt utmanas. Denna startade till följd av en utveckling som skett i Finland över lång tid. Allt började efter andra världskriget och kalla kriget då Finland hade många skadade veteraner i behov av omskolning. En började att omvärdera vad och hur en utbildade så att fler skulle kunna komma i arbete oavsett funktionsuppsättning. Med tiden har det här tankesättet om att var och en har något att bidra med, även om ens funktion skiljer sig från normen, spridit sig till fler yrkesgrupper. Så även till kulturen. I England har Candoco Dance Company, det första professionella danskompaniet för personer med och utan funktionsvariation (startade 1991), revolutionerat inte bara scenkonsten utan också inom utbildningarna. Förändringar har skett genom att de bedrivit dans inom skolan, på fritiden och i några enstaka fall också inom de högre utbildningarna. De har även haft en egen ettårig utbildning för personer med funktionsvariation för att skapa möjlighet för fler att ta sig in i branschen. Dock las denna ner efter bara några år då bidragssystemet inte hängde med. Precis som vi kan se i Sverige trots att det är politiskt uttalat att en ska kunna både delta och bidra. Kanske behöver vi kulturpolitiskt definiera än tydligare vad det innebär att bidra och delta på lika villkor? Kanske nöjer en sig för lätt. Det finns flera exempel. Tex har Skånes Dansteater satsat på att skapa en lärlingsplats för en dansare med funktionsvariation för att hitta en form av in-house utbildning för en dansare en önskar anställa. “JAG LÄNGTAR EFTER UTBILDNINGAR SOM INTE FÖRSÖKER SKAPA DANSARE SOM ÄR STRÖMLINJEFORMADE.” Jag kan se att vi är många som försöker skapa en praktik för hur dansutbildning för personer med funktionsvariation skulle kunna se ut eller läggas upp även om det fortsatt behövs fler. Inklusive vad elever med normativa kroppar behöver lära sig för att kunna arbeta i mer dynamiska grupper. Utbildningar i olika form behövs eftersom det inte finns enbart ett sätt att jobba mer inkluderande, precis som det inte bara finns en typ av danspraktik. Det finns ju heller inte bara en sorts dansare, funktionsvariation eller ej. Jag längtar efter utbildningar som inte försöker skapa dansare som är strömlinjeformade. Hur villiga är dansutbildningarna att förändra hur en lär ut de verktyg som behövs i en danspraktik och vilka verktyg ses som viktiga? Hur öppen är dansbranschen för nya konstnärliga uttryck? Jag tror att en långsiktig förändring kan vi bara göra tillsammans. Vi behöver tydliggöra våra olika roller och ansvar inom dansstrukturen. Vem behöver driva vilka frågor för att vi ska ta oss framåt? Jag tänker att vi kanske måste börja där. Vad har var och en för förutsättningar att bidra till en förändring av vår dansutbildningar så att de kan inkludera fler och vi får en rikare dansscen. Foto: Beata Rydén Skriven av: Anna Bergström Previous Next

Utställning RAKEL HEED WINDAHL & MARIA HEED Utställning 2025 Skuggprinsessan och försoningen Rakel Heed Windahl & Maria Heed 5 april - 17 maj VERNISSAGE 5 APRIL,12.00-14.00 ÖPPET Torsdag 15.00-18.00 Fredag 15.00-18.00 Lördag 11.00-14.00 (Stängt Långfredagen, Påskafton och Första maj) I utställningen Skuggprinsessan och försoningen undersöker konstnärerna Maria Heed och Rakel Heed Windahl, mor och dotter, de dolda mönster och arv som genom generationer format dem som kvinnor. Med fokus på de drömmar, gömda berättelser och fantasier som bildat deras respektive livsväg, lyfter de fram de osynliga trådar som för oss människor samman. Utställningen blir här ett sätt att skapa ett rum för läkning och förståelse. “Vi speglar oss i vattenytan av det undermedvetna för att utforska och möta oss själva och varandra. Vi vill belysa de trauman som har dolts i skugglandet och ge en röst åt de kvinnor som trampat fram de mönster vi ärvde. Utställningen är ett sätt att föra vår gemensamma berättelse till ljuset och skapa ett rum för läkning och förståelse av det som format oss.” – Maria Heed och Rakel Heed Windahl Maria Heed Marias bilder rör sig i gränslandet mellan det rationellt vetenskapliga och det mystiska. Främst arbetar hon med måleri och grafik. Sedan 1978 har Maria haft omkring 60 separatutställningar i Sverige och i andra länder, och deltagit i cirka 300 samlingsutställningar runt om i världen, skapat ett antal offentliga utsmyckningar samt initierat och medverkat i ett flertal tvärkulturella projekt. Rakel Heed Windahl Rakel har sin grund i fotografi, men har under senare år utforskat bildspråket på ett mer skulpturalt sätt, där hon använder en mångfald av material. Rakels praktik är ett sökande efter energier som söker form, och genom dialog med material och olika medier skapar hon utrymme för de krafter som önskar en plats i den materiella världen. En manifestation för läkning Ett samtal med Maria Heed och Rakel Heed Windahl I utställningen Skuggprinsessan och försoningen möter vi berättelsen om skuggprinsessan, som söker sig till sin hemliga och trygga grotta — en plats långt borta från dem som varit elaka mot henne. Där dansar hon med skuggvarelser, äter nattsvart lakrits och skrattar i samklang med det bullrande berget. Sagan belyser hur fantasin kan bli en fristad, en räddning från en värld som ofta ser med misstänksamma ögon på det som är annorlunda och otyglat. Berättelser och sagor är ett kreativt verktyg som återkommer i både Marias och Rakels liv. ”Det är genom myter, berättelser och sagor vi närmar oss vårt ursprung”, säger Maria. För Rakel har sökandet efter ursprung varit en drivkraft ända sedan barndomen. Maria beskriver Rakels envishet: ”Rakel är ihärdig med att pilla bort sårskorpor”, säger hon med ett leende. Denna vilja att gräva djupare har ibland varit frustrerande, men båda kan erkänna att det också har varit nödvändigt. Deras gemensamma familjehistoria är präglad av hemligheter och saknade pusselbitar — kring ursprung, relationer och skeenden. ”Det finns en andlig tradition i vår familj, en tro på att livet inte tar slut när vi dör. Men det är samtidigt väldigt tydligt att vissa saker behöver bli klara innan man går vidare — man kan inte lämna saker obehandlade”, säger Rakel. Arbetet med utställningen har blivit en manifestation för läkning, både för Rakel och Maria. Genom tårar och skratt har de närmat sig varandra och lärt sig att möta det svåra tillsammans. Som besökare inbjuds du att inte bara betrakta deras resa, utan också att reflektera över din egen och vandra fram genom dina egna inre mystiska och hisnande landskap. Kan fantasin bli en vägvisare och ett verktyg för förståelse, försoning och förändring?

Projekt KONSTHALL: TEATER Projekt 2022 KONSTHALL: TEATER är världens största konsthall, bestående av ett område på 510 100 000 km2. Konsthallen har sitt epicentrum i den historiska stadsdelen Gamlestaden belägen i Göteborg, Sverige, men har hela världen som sitt galleri. Samlingen består av användarskapad readymade-konst. KONSTHALL: TEATER är en konsthall för alla! Var du än är i världen kan du både ta del av konstverk eller skapa konst själv. Syfte med piloten: Målet är att skapa en rörelse kring idéen där involvering från civilsamhället sker. Det vi vill åstadkomma är att uppmuntra till att se sin omgivning ur ett nytt perspektiv, vi skapar ett värde av vad som redan finns där. Vi utmanas filosofiskt kring vad som är värdefullt för ett område och rör oss kring den eviga frågan ‘vad är konst?’. Utgångspunkten är att skapa perspektivförskjutning ur ett platsutvecklingsperspektiv, inte utifrån vad vi behöver tillföra utan vad som redan finns på plats. Piloten handlar också om att skapa en dialog om estetik och form. Medverkande i projektet: Freja Hallberg, Andreas Luukinen, Johan Paus, Robin N Spegel, Sara Östebro och Matilda Klamas. Medstöd av:

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER