Vi frågar oss, är det okej att ha med djur i föreställningar och på film? Hur skådespelartränar man ett djur? Hur är det att spela mot ett djur? < Back 2:3 – DJUR I KULTUR Vi frågar oss, är det okej att ha med djur i föreställningar och på film? Hur skådespelartränar man ett djur? Hur är det att spela mot ett djur? Teasers: - Storyn om anden som tog serien Cleo till filmfestivalen i Cannes. - Cirkus Brazil Jack slår hål på våra cirkusfördomar. - Sara frågar sin katt om hon har skådespelardrömmar. - Vi skapar den nya trenden som kommer att ersätta karaoke. Inklippta djur: Emelie Wallberg (skådespelare Uppsala Stadsteater), Moa Richter (Djurens rätt), Anne-Lie Arrefelt (Filmdjur), Trolle Rhodin (cirkus brazil jack) och katten Esther. Previous Next 2:3 – DJUR I KULTUR Artist Name 00:00 / 1:11:26

Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. < Back FÅNGEN I FANTASIN Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. KASTRATETS ANDRA FÖRESTÄLLNING NÅGONSIN, ANTI-LANCELOT, GÅR UPP PÅ SCEN I GÖTEBORG DEN 29 MAJ. FÖRESTÄLLNINGEN ÄR DEN ANDRA DELEN AV FRÖKENMASKINERNA DÄR DEN ROMANTISKA KÄRLEKEN SÄTTS UNDER LUPP. SCENKONSTGUIDENS SARA ÖSTEBRO DYKER NER I ETT SAMTAL MED REGISSÖREN MAX BOLOTIN OM KÄRLEK, RELATIONER, FANTASI OCH MAKT. Anti-Lancelot är berättelsen om Guinnevere, drottningen som är gift med Kung Arthur (ni vet han som drog svärdet ur den där stenen), och om Lancelot – Guinneveres riddare, som i Kastratets händer blivit till riddarpojken med liljevit stjärt, drottningens kärleksintresse och erotiska fantasi. Men innan vi går in mer på berättelsen om Guinnevere så tar vi en annan berättelse. Jag bad Max Bolotin, en av de konstnärliga ledarna för Kastratet, och textförfattare och regissör för aktuella Anti-Lancelot, att berätta berättelsen om Kastratet. Det slående namnet kommer från en teatergrupp som bildades på Teaterhögskolan i Malmö någon gång runt 2009. I gruppen ingick just Daniel Nyström (skådespelare i del ett av Frökenmaskinerna, I love Transylvania) och Caroline Söderström (skådespelare i Anti-Lancelot), och några till som just nu inte är en del av denna berättelse. Gruppen övergav sedan namnet för ett annat, Kastratet blev ledigt och Max såg sin chans. “Jag har alltid tänkt att det namnet, det ska jag använda till något.” Vi hoppar tillbaka till 2014 då Max precis blivit klar med texten till I love Transylvania, sitt examensarbete på ovannämnda skola, och behövde skapa ett forum för textreading. I samma veva pratade han och Sara Tuss Efrik ihop sig, båda saknade ett sammanhang, och Sara saknade en plats att experimentera med digitala uttryck på. “Då skapade vi Kastratet, i den lite brokiga form den är i nu, ett nätverk och en plattform för olika typer av konst och litteratur”. KÖTT OCH VÅLD OCH DÖD OCH BLOD Kastratets brokiga plattform används som en experimentplats och publiceringsyta för ett gäng människor från olika konstuttryck. En av Kastratets spelplatser är på webben där texter och illustrationer publiceras, en annan på scengolvet. Jag frågar Max om det finns någon gemensam tråd som går igenom alla Kastratets aktörer. “Egentligen inte. Det har inte funnits något program eller något manifest. Men allt eftersom så har vi ändå upptäckt att vi är intresserade av teatralitet på olika sätt, även i det som ligger utanför den rena teaterverksamheten. Vi är intresserade av dramatik, helt enkelt. Det finns någon typ röd tråd ändå i det vi publicerat, där det finns en känsla av att hellre ta i för mycket än för lite, hellre för tillgjort än för formbundet och svalt. Vi har en dragning åt det groteska, det överdramatiska och kött och våld och död och blod.” ANTI-LANCELOT Tillbaka till berättelsen om Guinnevere och riddarpojken. Anti-Lancelot är del två av Kastratets serie Frökenmaskinerna. Del ett var I love Transylvania som spelades på Teater Trixter hösten 2015. Båda är monologer om hövisk kärlek, begär och makt. Har en sett del ett kommer du kunna känna igen dig. “Det finns en del “call-backs” i texten som man kanske kommer känna igen om man har sett den tidigare”. I föreställningen Anti-Lancelot står Guinnevere i centrum, och relationen mellan henne och hennes riddare – ett nät av BDSM-erotik, fantasi och hennes val mellan två sorters makt, makten hon har över riddarpojken som får honom att underkasta sig, och den världsliga makten, statusen hon får av att vara drottning. “Det finns också en bitterhet hos Guinnevere över att hon inte fått makten själv, utan att den har givits till kung Arthur istället, som hon är gift med. I föreställningen ställs frågan om är det möjligt att förebrå honom för att han bara tog makten när han lyckades dra svärdet ur stenen och alla bestämde sig för att han skulle vara kung bara för det? Kan man förebrå honom för att han tog emot den makten? Så det är en källa till bitterhet i Guinneveres liv, även om hon har en stor förståelse för det”. SANNINGEN Vårt samtal svänger här in på ämnet relationer, och fantasier en har om sina kärlekspartners, något som monologerna också undersöker. “Det är omöjligt att vilja samma sak i en relation”, menar Max, “Det är alltid i någon mån en konstruktion, en fiktion. Vi kan aldrig veta hela sanningen om varandra, eller om oss själva egentligen, och därför är vi på något sätt dömda att hålla på med fiktioner och fantasier när vi relaterar till varandra.” En insikt som kan låta mörk och tung, så jag frågar Max om han också ser att detta står i motsats till vår lycka. “Nej, tvärtom”, svarar Max, “så kanske man måste acceptera att det är så för att kunna bli lycklig”, men brister snabbt ut i skratt. “En jättesvår fråga, jag vet absolut inte hur en blir lycklig!”. Huvudpersonerna i Frökenmaskinernas båda monologer har inget som helst intresse av denna insikt, eller vilja att se att personen de åtrår skulle ha en egen vilja och eget motiv till relationen, något som skapar problem när verkligheten inte verkar vara så som de själva målat upp den. “Nollpunkterna i båda pjäserna är att där människor inte lyckas leva upp till varandras fantasier, så tar våld vid. Det handlar om faran att fastna, att bli fången i någon annans fantasi. Det finns ögonblick i både pjäserna där huvudpersonen plötsligt bestämmer sig för, eller inser, att den personen de älskar, och som de tror är deras ideal, är det totalt motsatta, ett monster.” Kastratet #2 ANTI-LANCELOT Spelas vid tre tillfällen: 29 maj, 30 maj & 5 juni Teater Trixter, Göteborg Text & regi: Max Bolotin På scen: Caroline Söderström Omslagsbild: Caroline Söderström i Anti-Lancelot. Foto: Ina Marie Winther Åshaug. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. < Back TRUSTCOINS OCH SEKTKÄNSLOR Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. “JAG FÖRSÖKTE FORCERAT TÄNKA PÅ VIKTIDEAL FÖR ATT FULLFÖLJA UPPGIFTEN”. MATILDA KLAMAS HAR SETT FÖRESTÄLLNINGEN 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE OCH MISSLYCKADES ENLIGT SIG SJÄLV PÅ SAMTLIGA UTBILDNINGSPUNKTER. VET DU VEM DU ÄR? 35 jag och några skådespelare är en föreställning som bygger på deltagande, där publiken genom interaktiva stationer får vägledning i hur de kan konstruera och repetera in sin internetpersona, och vilka sociala koder som kan användas för att göra internet till en feministisk utopi. I foajén får vi ta emot ett formulär där det finns frågor om ditt jag. Vet du vem du är? Jag velar mellan ja och nej, kryssar nej. Nästa fråga: Är du säker? Är du riktigt säker? In kommer ett överpeppat gäng. Jag citerar en medpassagerare på bussen hem “ett möhippegäng en inte vill hänga med”. Vi får tilldelat oss den lokala valutan trustcoins, som bygger på tillit, och jag betalar gladeligen lite av mina 35 trustcoins för utbildningen och toapapper. Utifrån vår enkät blir vi peppigt indelade i grupper. Min grupp tas emot av en nervös, eller förmodligen spelad nervös, föredragshållare. Här får vi en workshop om troll och lurkers. Vi övar oss i att bekräfta varandra och ställa frågor, får redskap att erkänna våra troll- och lurkerstendenser och verktyg att träna bort dem. Det blir tydligt för mig att en av grundpunkterna kring den utopi vi “förväntas” att haka på är att delta mer på nätet och sprida positiva känslor, helt enkelt like:a loss och kommentera. “En utopi på nätet kräver engagemang, och hur glada blir vi inte av likes”, förklarar föreläsaren Barbiecute. ETT LIV IN FRONT OF KEYBOARD Vi börjar också ställas inför faktumet att bara leva i livet in front of keyboard. Där kommer frågorna kring hur behag och tillfredsställelse ska tas hand om i den kommande utopin. Vidare får jag ta del i en skräddarsydd utbildning i frigörandet av kroppen och nya alternativ till njutning. Jag får “dansa”, skaka kroppen fri från patriarkatets påtryckningar att trycka in vårt behov av rörelse i spel och form och hitta ett nytt formlöst sätt att röra mig. Som i min hjärntvättade hjärna liknar formen dans. Jag får också ta del av ASMR-rummet, där jag erbjuds att doppa mitt ansikte i en croissant och leka med kinestetisk sand. Ett av de mest krävande momenten under utbildningen var när vi fick lägga oss under ett skönt “tyngdtäcke” gjort av makaroner. Där skulle vi inse att våra lungor var fyllda av dyvatten som utgjordes av patriarkatet och alla förutfattade meningar om våra kroppar. Rummet var uppbyggt som en slags avslappningsstation och jag hamnade snabbt i ett meditativt läge. När jag låg under det härliga täcket och lyssnade till den välbehagliga rösten bad hen mig att inte styra mina tankar utan att låta dem vandra fritt. Jag tänkte på mäktigheten av att föda barn och härlig inredning. Kanske lät jag mina tankar vandra för fritt eller i fel område av frihet, då plötsligt rösten bad mig att ta tankarna och bränna dem i en eld. Kasta bort förtrycket. Bland barnfödar-tankar och nya färger på köksväggen, var jag högst motvillig att säga att det var patriarkatets fel och bränna skiten. Jag försökte istället forcerat tänka på viktideal för att fullfölja uppgiften, men lyckades inte riktigt. Därav blev den ljusceremoni som följde lätt problematiskt då vi skulle kasta våra tankar överbord. Jag smälte upplevelsen med lite egentid mellan passen, som tur hade jag trustcoins över så det räckte till nutella och chips. Utbildningen blev klar – var jag redo att joina den feministiska utopin på nätet? Tveksamt. Jag hade ju misslyckats på flera punkter i utbildningen och kanske var jag bortom räddning, hjärntvättad av patriarkatet. I slutet blev vi ombedda att dela med oss av våra användarnamn och lösenord till de sociala medier vi använder, så vi alla kan hjälpas åt att sprida glädje i utopin och dela på arbetsbördan. Nästintill samtidigt när jag avböjer att dela med mig höjer en skådespelarna rösten och säger att en i publiken har sagt “Aldrig i livet!” I grupper får vi sedan kort diskutera varför vi inte vill dela med oss och tyvärr inte prata lika mycket om våra tankar om den utopi som målats upp. “VAD HAR VI VARIT MED OM?” “ÄR DET EN SEKT?” På bussen på väg hem utbryter snabbt en diskussion med några andra från publiken. “Vad har vi varit med om?”, “Är det en sekt?”, “En dystopi”. Mina medresenärer liksom jag beskriver upplevelsen snarare som ett mardrömsscenario än en utopi. Däremot hade jag svårt att luska ut om det var avsikten. I programtexten läser jag att föreställningen 35 Jag och några skådespelare på fullt allvar vill utforska de psykologiska och etiska dilemman, och den politiska potential, som finns i den digitala offentligheten, där alla har möjlighet att framställa sitt eget subjekt. Det blev ingen utopi den här kvällen, men jag drabbas ändå av vilka diskussioner upplevelsen satte igång. Det är inte ofta som en föreställning så direkt efter sitt slut uppbådar i diskussioner om dess syfte med andra ur publiken. Samtalet landade heller inte i vad som var bra eller dåligt, utan kring tankarna bakom verket. En verkligt engagerande och tankeväckande kväll – men några medlemmar blev det inte, i alla fall inte den här kvällen. Infobox: 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE är ett samarbete mellan finlandssvenska Balu Frau (Sonja Ahlfors och Joanna Wingren), Stefan Åkesson (Poste Restante) och de nordiska skådespelarna: Nina Matthis, Sepideh Khodarahmi, Bergdís Jóhannsdottir, Lidia Bäck och Klara Wenner Tångring. Produktionen turnerar i hela norden under 2018-2019. Bild i bannern: Foto Liina Aalto-Setälä Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. < Back AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. Previous Next AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Artist Name 00:00 / 48:12

Intervju med Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. En konstkoloni i Frankrike < Back GREZ-SUR-LOING, EN UTOPI? Intervju med Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. En konstkoloni i Frankrike Detta är del 1 av 3 i reportageserien konstkluster. Grez-sur-Loing är en konstkoloni i Frankrike som har en särskild plats i den svenska konsthistorien. Strindberg var där, vissa av Skagenmålarna kom dit, Carl Larsson träffade Karin och de födde också sitt första barn på denna ort. En plats som har romantiserats och mytologiserats. Men vad var så speciellt med den här platsen, varför har den fått sådan betydelse? Jag ringde upp Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. Alexandra är konstvetare i grunden och flyttade till Göteborg 2003 där hon tog sin magisterexamen och blev doktorand. Att det blev Grez som blev hennes forskarämne kom till genom en liten twist. Hon hade börjat forska kring en koloni i Bayern, Dachau, men under en uppgift i forskarutbildningen bytte hon plötsligt spår. “Vi skulle skriva en låtsasansökan till de stora bidragsgivarna. Då skulle vi hitta på ett annat ämne än det vi skulle skriva vår doktorsavhandling om. Under forskningen kring Dachau dök en annan grupp upp som gick under namnet Glasgow Boys, som också hade anknytning till Grez. De hade jag inte hört talas om. Jag började fundera kring varför vi inte vet något om de skotska konstnärerna, medan i skotsk litteratur omnämns inte de svenska konstnärerna som också vistades i Grez.” Först var tanken att hon skulle skriva en samlad konsthistoria kring alla internationella grupper som vistades i Grez, men sedan växte vinkeln fram och blev mer ett kritiskt förhållningssätt mot den konsthistoria som redan skrivits. “När jag presenterade det här låtsas-forskar-ämnet tyckte alla att det var så mycket bättre, så jag övergav jag konstnärskolonin i Bayern fast jag hade hållit på med det i över ett år.” UT PÅ LANDET Under 1800-talet var det ett stort fenomen att konstnärer sökte sig ut på landet och det fanns mängder av koloniorter på den franska landsbygden. Det viktiga blev att hitta en ort som låg tillräckligt långt ifrån Paris för att undvika den turistiska känslan, samtidigt skulle det ligga på ett bekvämt pendlingsavstånd till Paris. Att just Grez blev en koloni var en konsekvens av att den stora konstnärskolonin i Barbizon i Fontainbleau-skogen blev för populär. “Det var mycket turister och byn började att bli moderniserad. Husen fick moderna tak, så de var inte så bra motiv längre. I skogen började det skapas riktiga vägar och det var mycket folk som sprang runt där.” I Grez, strax utanför Fontainbleauskogen, fanns dessutom vattnet. Floden som gick genom byn och hotellet låg exemplariskt i anslutning till vattnet med en vacker trädgård. Konstnärerna kunde ställa upp sina stafflier på bron och måla av floden. Det fanns också höga trädgårdsmurar, så det var lätt att hitta en avskild plats för att måla av nakenmodeller utan att bli störda. “Det är ju ofta så att det finns väldigt praktiska anledningar varför man väljer dessa platser. I litteraturen framställs det ofta som att konstnärerna direkt kände någon magisk atmosfär. Att det fanns något med platsen som gjorde den så pittoresk. Men ofta stämmer det inte, såna här platsmyter hittas ofta på lite senare. Egentligen är det väldigt praktiska saker som avgör.” Varför sökte sig då folk ut, bort från Paris? Alexandra berättar att detta började redan på slutet av 1700-talet, bland annat genom Rousseaus skrifter. Denna vurm befästes sedan under 1800-talet och framför allt under den senare delen. Industrialiseringen bidrog till att fler människor flyttade till städerna och städerna växte. De stora städerna uppfattades som smutsiga, ohälsosamma och rent av något onaturligt. Det blev en romantisering kring landsbygden och man började också få uppfattningen att befolkningen som levde på landsbygden hade bättre moral, medan de rika stadsborna kunde upplevas som dekadenta. Det blev populärt med målningar på bönder och den enkla landsortsbefolkningen och målningarna visades på salonger i Paris. “Det var ju bourgeoisin, de rika i Paris som köpte tavlorna. Och varför vill dom ha bönder på sina väggar? Det hade att göra med att man upplevde att de var moraliska människor och att de levde i harmoni med naturen.” Det fanns helt enkelt en marknad, de rika ville ha sina motiv och därför valde konstnärerna också att måla det. HUR PÅVERKADE DE VARANDRA När jag frågar om hur de influerade varandra berättar Alexandra att det finns delade meningar om detta. De som hävdar att de internationella konstnärerna inte umgicks baserar det främst på Strindbergs uttalande att de satt uppdelade vid matbordet, där landsmän satt med landsmän. Alexandra tror ändå att de behövde varandra för utbyte. “Det är väldigt svårt att säga att det inte fanns en social gemenskap, jag tycker inte riktigt det håller. Man kan inte flytta till franska landsbygden och tro att man blir en del av befolkningen där. För bönderna som bor där är man alltid udda och det ville man också gärna vara. Det finns berättelser om att de svenska konstnärerna och engelsmännen klädde sig väldigt udda. De ville ju inte anpassa sig till landsbygdslivet. De gick runt där i bara badbyxor och trätofflor. Vissa saker anammade man, trätofflorna hade bönderna också och de var praktiska när man fick stå och måla på lerig och fuktig grund i timmar, men till detta hade man konstiga badrockar eller roliga hattar eller sådant. Man ville sticka ut. Man var aldrig en del av befolkningen där. För att skapa en gruppkänsla är det viktigt att man har en antigrupp mot vilken man befäster sin egen grupp. De här konstnärerna befäste sin mera bohemiska konstnärsidentitet mot den enkla landsbygdsbefolkningen.” Och visst är det svårt att tro att de internationella konstnärerna inte umgicks, när det hölls gemensamma maskerader och danskvällar. Dessutom finns det exempelvis bevarad text om att Carl Larsson drack eggtoddy med amerikanerna. Huruvida de har påverkat varandra i sin konst är svårare att gå till botten med. ”Men om man läser vad de själva skrev, jobbade de ibland tillsammans, satt bredvid varandra i skogen och målade till exempel. Man kunde måla själv eller tillsammans, men när man kom hem till hotellet så kunde de ha utbyte av varandra. I Barbizon var detta nästan konventionaliserat, man ställde sina målningar ut med hotellmuren för att de skulle torka och efter maten drack man vermouth och pratade om målningarna som stod på tork. Vi vet inte om det hände i Grez, men nog visste de hur de andras motiv såg ut. Man visste vad de andra målade.” Alexandra beskriver att konstnärerna kunde diskutera olika tekniska tillvägagångssätt eller jämföra landskapen mellan länderna. Det finns också berättelser om hur det hjälpte varandra att sätta titel på sina verk.” EN MYTOLOGISERAD PLATS Att platsen sedan har blivit så mytologiserad kan handla om att de konstnärer som vistades i Grez också blev de stora konstnärerna i den svenska konsthistorien. Under 1800-talet började man skriva nationell konsthistoria, innan fanns det inte på samma sätt. Skapandet av konsthistorien var en del av det svenska nationsbygget. ”Man skapade en gemensam svensk identitet genom bl.a. en svensk historia och svensk litteratur och konst man kunde samlas kring. Man brukar inte känna samhörighet med andra svenskar bara för att man bor i ett land med samma gränser. Detta var något man under 1800-talet skapade väldigt aktivt. En del av detta var att skapa en svensk konsthistoria, och svenska motiv”. Den första betydelsefulla svenska konsthistorien skrevs av Georg Nordensvan som själv var konstnär och sedan blev skribent (korrespondent i Paris för svenska dagbladet). “Att han var konstnär legitimerade honom att skriva konstkritik, och detta gjorde honom då sedan legitimerad att skriva konsthistoria. Nu är det ju mer separerade grenar och det förväntas ett kritiskt perspektiv mot händelserna om man skriver konsthistoria. Den här historieframskrivningen hade nog inte gått igenom idag.” Georg Nordensvan skrev i princip fram sina vänner och beskrev deras förhållningssätt och konst som revolutionerande, främst när de blev opponenter mot akademin. Alexandra är tveksam hur revolutionerande de egentligen var. “Om man tittar på hur det var egentligen, så kanske det inte var så revolutionerande som det skrevs fram av konstnärerna själva och Nordensvan. De fick egentligen en bra utbildning på akademin som de tog med sig ut på kontinenten, resor som akademin också uppmuntrade. Vissa konstnärer fick ju till och med stipendier för att åka, så akademin var inte alls så reaktionär som det påstods i opponenternas berättelse. Nordensvan skrev fram berättelsen ganska dramatiskt och det blev ju den konsthistorien som gällde under stora delar av 1900-talet.” Opponenterna blev sedan Konstnärsförbundet samt viktiga svenska nationalmålare och då många av dem hade varit i Grez, blev också orten en viktig del av den svenska konsthistorien. Grez blev så viktig att hotellet där konstnärerna hade vistats sedan kom att ägas av en svensk stiftelse. I slutet av 80-talet hittade några Göteborgare det förfallna Hôtel Chevillon i Grez. De blev upprörda, det var ju tristl att inte fransmännen bevarade detta kulturarv. De bestämde sig att skapa en stiftelse som hade som ändamål att konservera detta hotell och fylla det med konstnärsliv igen. Eftersom det var till salu slog man till. Detta var en kostsam historia och man fick till och med Kungen att stötta upp. Det blev en nationell angelägenhet att bevara detta svenska kulturarv. Grez beskrivs som en utopi, jag tänker att det är den ultimata instragram-tillvaron och funderar på när jag kan åka dit. Bild: Wikimedia Commons Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Äntligen har vi avsnitt 16 här och vi hör varandra!! Är det inte fantastiskt? :) Vi pratar om nyrika svenskar, performancekläder, vapenfabriker och avslutar Asienresan med ännu ett jippo plus såklart en hel del annat. < Back AVSNITT 16 – HAR DU EN TUSENLAPP KLISTRAD I PANNAN? Äntligen har vi avsnitt 16 här och vi hör varandra!! Är det inte fantastiskt? :) Vi pratar om nyrika svenskar, performancekläder, vapenfabriker och avslutar Asienresan med ännu ett jippo plus såklart en hel del annat. Previous Next AVSNITT 16 – HAR DU EN TUSENLAPP KLISTRAD I PANNAN? Artist Name 00:00 / 43:43

Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. < Back MED HJÄRTAT I KULTURPOLITIKEN Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. Block: Kulturens gräsrötter, #3 VAD GÖR EN KULTURPOLITIKER? MATILDA KLAMAS TRAVADE IN I STADSHUSET OCH TRÄFFADE MARIYA VOYVODOVA, ORDFÖRANDE I KULTURNÄMNDEN, FÖR ATT FINNA SVAR. Jag kliver in i Göteborgs K-märkta stadshus för att träffa Mariya Voyvodova (S) som tillträdde som kulturpolitiker efter valet 2014. Innan dess hade hon varit stadssekreterare för socialdemokraterna i kommunstyrelsen och jobbat mycket med stadsutvecklingsfrågor och miljöfrågor. Intresset för kulturpolitiken var dock inget nytt utan något som alltid funnits där. “Det kanske har att göra med min bakgrund. Jag har ju dansat balett i Bulgarien i många år” berättar Mariya. Intrycket av träpanelen slår mot mig när vi går upp för dom många och låga trätrappstegen medan Mariya berättar om arkitekturstudenter som brukar komma på studiebesök för att kolla in byggnaden. Och visst ger miljön ett vackert och smäckert intryck. En härlig arbetsplats tänker jag och undrar varför jag inte har varit här tidigare. Inte heller har jag funderat så mycket på vilka som är kulturpolitiker och vad de faktiskt gör även om jag har gott om åsikter om kulturpolitik. En lucka jag har klivit in i stadshuset för att råda bot på. Som kulturpolitiker är Mariya ordförande i Kulturnämnden i Göteborg och kulturkommunalråd, Arbetet i kulturnämnden innebär ett gäng intressanta uppdrag, allt från att dela ut kulturstöd och stipendier till att verkställa stadens kulturprogram. Stadens kulturprogram är något Mariya är extra stolt över och i januari ställde sig kulturnämnden bakom konkreta handlingsplaner för hur kulturprogrammet ska sättas i verket. Precis som programmet är handlingsplanerna uppdelade i tre olika områden, kulturpolitik, konstpolitik och kulturplanering. Det märks att Mariya har jobbat med stadsutveckling när hon nu slår ett slag för hur viktig kulturens roll är i stadsbilden och utvecklandet av staden. “Kultur och konstperspektiviet måste komma in tidigt i planeringsprocessen. Det jobbar jag stenhårt med”, säger Mariya. I stadsutvecklingstanken ingår också planeringen av kulturhus, något som också ligger inom Mariyas tjänst, och där tycker hon att det gärna får tänkas utanför boxen – då ett kulturhus kan vara mycket mer än ett fysiskt hus. Jag nickar instämmande och ser den där dynamiska ytan som jag drömmer om, kanske ett pop-up-kulturhus som absorberar olika ytor efter behov eller varför inte ett kulturhus på hjul… En nyhet för mig är att staden jobbar med en 1%-regel, det innebär att 1% av det som läggs på bygga ut staden ska läggas på konstnärlig gestaltning och utsmyckning. Bland annat pågår det ett stort konstprogram i samband med västlänken där kulturnämnden också är involverad, vilket Mariya tycker är ett mycket spännande arbete. De flesta i kulturnämnden är fritidspolitiker, dock inte Mariya som med sin post som kulturkommunalråd kan ägna 100% av sitt uppdrag åt kulturpolitiken. Nämnden träffas en gång i månaden och mötena är offentliga, de första 30 minuterna är också vikta för besökarnas frågor till nämnden. Ett utmärkt sätt att påverka tänker jag och undrar hur hon tycker att en ska gå tillväga om en har en punkt en vill driva. “Ta kontakt med kulturnämndens politiker, sen beror det ju vad det är för något.” kommenterar hon. Mariya påpekar också att det är viktigt att blicka till andra grupper som kanske är mer resursstarka som till exempel näringslivet och inte bara rikta in sig mot politiken. En av de viktigaste frågorna enligt Mariya är att kunna stödja det växande kulturlivet. Att ge aktörerna möjlighet att visa upp kreativiteten och sprängkraften som finns inom scenkonsten. Men även här behöver fler grupper involveras “Det är viktigt att få med alla parter av samhället, inte bara kulturinstitutionerna och det fria kulturlivet utan att också få med näringslivet och fastighetsägarna. De behöver också förstå vikten av kultur och konst för staden vi bygger för framtiden.” Även tankarna kring kulturprogrammet går i linje med att kultur är något som angår alla. Kulturprogrammet är stadens kulturprogram och inte kulturnämndens, programmet ska vara en angelägenhet för alla kommunala bolag och nämnder, påpekar Mariya. Förutom 1%-regeln deltar Kulturnämnden i Göteborgs Stads satsning “Ett jämlikt Göteborg”, ett begrepp som ska innefatta hela tanken om staden och där måste kultur och konst vara en naturlig del. “Det får inte ses som ett område vid sidan av utan måste ses som en del av jämlikt Göteborg. Kultur och konst ska bidra till att jämna ut skillnaderna vi har i vårt samhälle och bidra till en bättre hälsa.” Att kultur och konst har en självklar och viktig roll i ett samhälle är för mig givet, ändå är det få punkter och områden inom kulturen som lagstiftade. När jag frågar Mariya om hon önskar mer lagstiftad kultur svarar hon kort och gott – JA! och genast tar hon upp ett exempel: “Jag tror alla partier är tämligen överens att kulturskolan är enormt bra för Sverige. Kulturskolan är inte lagstiftad och ibland när man tittar på sin budget i en stadsdelsnämnd och inte kan inte skära ner äldreomsorg och socialtjänst, då blickar man mot kultur och fritid därför att det inte är lagstiftat. Jag önskar att mer verksamheter inom kultur och fritid blev lagstiftat och blev en del av kärnverksamheten i stadsdelsnämnderna. ” Efter en timmes samtal glider jag ner för de små trätrappstegen. Nu något mer upplyst om en kulturpolitikers arbete och än mer sugen på att börja påverka och göra skillnad. Foto: Lena Dahlström Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Vi snackar om jäkligt mycket bra scenkonst. Vi får bland annat kämpaglöd från Nora på Folkteatern, ser kroppslig dans på Stora teatern och städar på Hagateatern. < Back AVSNITT 22 – ISTERAPI OCH STÄDMANI Vi snackar om jäkligt mycket bra scenkonst. Vi får bland annat kämpaglöd från Nora på Folkteatern, ser kroppslig dans på Stora teatern och städar på Hagateatern. Previous Next AVSNITT 22 – ISTERAPI OCH STÄDMANI Artist Name 00:00 / 59:02

Äntligen är avsnitt 30 här och vi peppar inför två feta scenkonstfester, äter ost med Ost-David, ser på en klinik och är helt j***a blinda för vår egen stad. < Back AVSNITT 30: INLAGD OST Äntligen är avsnitt 30 här och vi peppar inför två feta scenkonstfester, äter ost med Ost-David, ser på en klinik och är helt j***a blinda för vår egen stad. Previous Next AVSNITT 30: INLAGD OST Artist Name 00:00 / 39:30

Vi snackar om vad Nutellakakor har med oss att göra, vilken teater Kent Andersson egentligen gillar, hur lika vi är Se och hör-gänget och sist men inte minst. Vad är den hemliga ingrediensen? < Back AVSNITT 35: JETZT AVSLÖJAR DEN HEMLIGA INGREDIENSEN Vi snackar om vad Nutellakakor har med oss att göra, vilken teater Kent Andersson egentligen gillar, hur lika vi är Se och hör-gänget och sist men inte minst. Vad är den hemliga ingrediensen? Previous Next AVSNITT 35: JETZT AVSLÖJAR DEN HEMLIGA INGREDIENSEN Artist Name 00:00 / 40:29

Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. < Back KULTUR MÅSTE KUNNA ÄGA RUM Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. Block: Kulturens gräsrötter, #2 UTFORSKNINGARNA FORTSÄTTER – I DEL TVÅ AV VÅR DJUPDYKNING KRING KULTURENS GRÄSRÖTTER KIKAR VI NÄRMARE PÅ HUR KULTUR FÅR PLATS I STADEN MED HJÄLP AV HEITI ERNITS, DOKTORAND OCH PROJEKTLEDARE. Kulturell infrastruktur. Sug på det ordet! Kulturell. Infrastruktur. Jag vet inte hur det kommer sig, men det ordet har på senaste dykt upp lite varstans. Två ord som pekar på allt det som finns till för att stödja och möjliggöra kulturskapande. Heiti Ernits har koll på ämnet. Han jobbar på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut med att forska kring hållbar stadsutveckling och har då undersökt fenomenet kulturell infrastruktur. Jag ber Heiti förklara vad ordet betyder för honom: ”Kulturell infrastruktur är en underliggande struktur som på olika sätt stöttar och möjliggör olika typer av kulturella aktiviteter i rummet. Det kan bland annat handla om tillgång till lokaler och platser. En kulturell infrastruktur, kan man säga hjälper olika typer av kulturella aktiviteter att äga rum eller ta plats i stadsrummet.” För er som läst del 1 av vår artikelserie kanske minns hur Emma Swanström, låtskrivare och DIY-förespråkare, pratade om vikten av att ha egna platser där skapande kunde ta plats. Att det är där allting börjar. “Kultur måste kunna äga rum” menar Heiti och kopplar det till frågan om hur staden planeras? I hur stor utsträckning får kulturen plats i planeringen? “Jag brinner för att det ska kunna finnas en blandning i en stad, olika aktiviteter med en bredd av olika uttryck. Inte bara avenyn.” EXEMPEL: RIO RIO Om du är göteborgare känner du nog till Rio Rio, båten som ligger i kajen vid Fiskekyrkan. Båten med kulörta lyktor och ruffigt skråv dit vi gått för indieklubb men råkat hamna i salsaeufori, eller tvärt om. En van nattsuddare känner väl till båtens trappor, speciella lukt (avlopp?) och båtdäck. När båten hotades med nedstängning och skrotning var Heiti en av de som engagerade i opinionen kring båtens fortlevnad. “Det kom som en chock när jag hörde att den skulle tas bort. Och hur det uttrycktes från stadens sida, att den var ingenting att ha.” Hur kunde en plats som var älskad av så många ses som skräp och skit av staden? För Heiti var detta ofattbart och ville ta reda på hur det kunde komma sig att denna attityd fanns, och för att påverka beslutsfattarna tog han på sig uppgiften att lyfta fram det som tog plats på Rio Rio och visa att det ju visst händer mängder av kulturella aktiviteter där. Heiti fick möjlighet att forska kring ämnet. “Då gick jag ännu mer på djupet”. Nu fick han möjlighet att sätta båtens kulturella betydelse på pränt och nedteckna den kulturella kraften. Sätta ord på svettiga dansnätter, toakösdiskuterande, basgång och möten. Han upptäckte båtens betydelse för en mängd olika kluster i staden, hur den är en unik mötesplats för den latinamerikanska befolkningen på västkusten, hur människor som annars lever segregerat från varandra här kan mötas. “Ju mer jag grottade ner mig i vad den där båten gjorde egentligen, i och med salsan och danskulturen som tog plats där, desto mer upptäckte jag att ‘wow, vilken plats’. Och desto mer konstigt blev ställningstagandet att det här inte skulle vara något att ha.” Varför tyckte beslutsfattarna då att båten inte bidrog till någonting, sågs som skräp och “ingen riktig båt”. Heiti menar att det är flera händelser som gjort det möjligt. Dels historiskt, om hur det kom sig att båten hamnade där den ligger. “Båten hade knött in sig där en gång i tiden, på falska premisser. När båten var på plats blev folk chockade av hur den såg ut.”Det hade gjorts ett bra lobbyarbete för att få en plats, men sen när båten väl kom på plats så blev folk sura. “Men då var ju båten där”. Heiti menar också att synen på båten hänger samman med utvecklingen av hela Roselundsområdet. Båten drogs med i hur det pratade om Rosenlund – att det var skräpigt, stökigt och otryggt. I den vändan drogs båten in som en orsak till områdets otrygghet och det beslöts att båten var ful och skulle bort. “Min upplevelse var att de tjänstemän som verkade i det här sammanhanget inte hade koll på båten. Du vet, oftast jobbar man ju mellan 8 och 5 kanske, man kanske inte heller bor i stan. Och sen går man och kollar in båten, mitt på dagen, och tänker att ‘oj, här var det skräpigt och här händer ju ingenting’ – men man har ingen koll på vad som händer där på kvällen och natten.” Det hade inte gjort någon studie kring vad som egentligen skedde på båten och tjänstemännen hade inte koll på båtens kulturella aktiviteter. Samtidigt lobbade områdets fastighetsägare för att få bort den. Hur kommer det sig att den är kvar undrar ni kanske? Opinionen lyckades få politikerna att ta tillbaka sitt beslut och båten ligger kvar. För nu. I framtiden hägrar västlänken och ny bebyggelse av Rosenlund. “Den slutliga nådastöten” menar Heiti. “LYFTA KULTURENS VIKT I STADSPLANERINGEN” Om då den kulturella infrastrukturen ska möjliggöra kultur, vad finns det då för hinder och barrriärer som idag motverkar kulturens möjligheter att ta plats i staden? “Jag tänker på barriärer fysiskt. Dels i form av avstånd och tillgänglighet, men också som ekonomiska barriärer i form av för dyra lokaler, när man inte har stora ekonomiska resurser eller möjligheter. Och om man tänker i form av infrastruktur så ska ju infrastrukturen möjliggöra saker, inte försvåra.” Heiti kopplar tillbaka till Rio Rio, hur båten med sin centrala position ändå kunnat erbjuda billig hyra för aktörer och arrangörer. “En billighetsoas mitt i centrala Göteborg”, som i sig gjort det möjligt för en mängd olika kulturyttringar och klubbar att ta plats i staden. Exemplet Rio Rio ger en användbar bild av hur kulturen glöms bort i stadsplaneringen. Hur kommer det sig att viktiga kulturkluster inte är synliga i beslutsunderlag. Exemplet i sig ställer frågor om på vilka fler ställen detta sker idag. Vilka kunskaper skrivs inte ner eller förbises? Heiti berättar om hur den vanliga gången i stadsplanering brukar gå till, planer skickas ut som sedan olika expertinsatser kikar på. Hur mycket kulturen räknas in beror då till stor del hur väl insatta i kulturen tjänstemännen är. “Det är inte alltid de här frågorna och det småskaliga ger stor vikt eller kommer upp i handlingarna eller i beslutsdokumenten, och då tas det inte hänsyn till” Trist ju, men allt är inte så mörkt. Det finns metoder som motverkar detta, som tar fram arbetssätt som ska lyfta kunskapen om kulturens betydelse för en stad. Cultural planning är en rörelse inom stadsplanering där fokus ligger på att lyfta kulturens vikt i stadsplaneringen. Det är ett arbetssätt där en går in på djupet i en stadsdel eller ett grannskap och gör en grundlig inventering av de kulturella resurserna som finns där. En pratar med människorna i området och kartlägger kulturen. En nackdel med detta, menar Heiti, är att det arbetet är väldigt tidskrävande och att det oftast sker lite för sällan. “Kultur är väldigt dynmiskt och föränderligt, så görs det för sällan kanske man missar saker, eller riskerar att få en kartlägning som snabbt blir gammal.” Hur cultural planning kan utvecklas, och hur en kan jobba mer dynamisk med frågan är vad som står härnäst på Heitis att göra-lista, “hur vi mer aktivt kan utforska av stadens kulturflöden och införliva det i planeringsprocesser mer kontinuerligt”. För stadsplaneringsnörden kan jag viska om ord som “cultural co-planning” och “laboratory urbanism”. Kom ihåg var du hörde det först. För det bubblar just nu mycket kring cultural planning och urbana tankelabb. Kika till exempel in Nordic Urban Laboratory, ett tre dagars intensivt stadsplaneringslabb som kommer ta plats i Borås och Göteborg den 6-8 april. Här kommer det djupdykas ner i trender, stadsplaner och kulturellt drivna processer. Jag känner på mig att orden kulturell infrastruktur kommer fortsätta poppa upp i fler och fler sammanhang framöver. Omslagsbild: Heiti Ernits Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. < Back VAD ÄR DOCKTEATER? Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. Den 13-17 november går Figur-festivalen av stapeln i Göteborg. Det blir föreställningar och föreläsningar från världens alla hörn. Men vad är dockteater egentligen? För att du ska ha full koll inför festivalen, ringde jag upp Margareta Sörenson som är teater- och danskritiker och har skrivit för Expressen i över 30 år. Hon är något av en expert på just dockteater och har skrivit en massa böcker, bland annat All världens dockteater och En estetik för dockteatern tillsammans med Michael Meschke, en bok om Marionetteatern ”…är bara ryck på trådar” och en om Dockteatern Tittut: ”En stor liten teater”. Ja, ni ser ju vilken ocean av kunskap jag har hittat. Ska vi först reda ut lite olika begrepp. Det finns dockteater, figurteater, objektteater, marionetteater med mera. Vad skiljer de här grejerna åt? – Figurteater är bara ett annat ord för dockteater, man har försökt att hitta ett annat namn som inte är så förknippat med barnens dockor. I Norge beslöt de sig på 80-talet för att helt byta namn till figurteater. I Danmark säger man istället animationsteater, men här i Sverige har vi hållt fast vid ordet dockteater. Man brukar dela in dockteatern i fyra tekniker. Jag tror egentligen att det är en ganska missvisande indelning, men det är så de brukar delas upp traditionellt. De fyra är marionetteater, där dockans styrs med trådar, det är stavdockor som styrs med pinnar underifrån, vi har handdockor som en trär in handen i och slutligen skuggspel. Hur är det med objektteater då? Sen finns det då objektteater som är att du till exempel gör Macbeth med en bricka med drinktillbehör. Du tar en grej som finns och använder den, animerar den, gör den levande. Oftast spelar du inte bara objektteater utan det blandas med annat. Till exempel Staffan Westerberg som hade sina strumpor, “Lill-Strumpa” och “Syster Yster” och även fast han sätter på glasögon på en strumpa, så kallar vi ändå det för objektteater, för att han använder olika vardagliga saker. Figurfestivalen innehåller ju inte bara dockteater utan också animation. Vad har de för koppling till varandra? En rätt stor del av dockteatern idag arbetar faktiskt med animationer och film, där det är lerfigurer som filmas, och sen redigeras det ihop det så att det ser ut som att de rör sig. När uppfanns dockteatern? Vet man det? Det man kan säga är att det är en av de äldsta teaterformerna som finns runt om i världen. Den går tillbaka på religiösa riter och att man offrade då små “gubbar” istället för att offra människor. Från det till att det blev ett evenemang som en köper biljetter till på en teater, det är ju väldigt långt. Det är inte förrän på 1500-talet som dockteatern blir helt skild från kyrkan, men Bibelns berättelser fortsatte att vara ett ämne för dockteatern. Det fanns ju även kringresande familjer som spelade dockteater, men de kunde inte leva på bara sin teater utan fick syssla med både tandutdragning, som var ett väldigt populärt nöje på marknader, och trolleri. En annan intressant sak som skett genom historien är att fram till andra världskriget spelades dockteater för vuxna som politisk satir. Både i Tyskland, England och Sovjetunionen spelade man för soldaterna för att roa och peppa politiskt. Vid ryska fronten spelades dockteater som avbildade Hitler och Chamberlain sittande framför en jordglob, där de skar och åt och delade upp jordklotet.Som ju gjordes i propagandasyfte eller bara som underhållning. Varför är det så att vi tänker på barn när vi tänker på dockteater? – Från i mitten på 1800-talet så växte en barnkultur fram och blev en separat del från den övriga kulturen, med barnböcker, barnmusik och så vidare. Där började även dockteatern gå över att bli mer för barn. Det var också väldigt vanligt att amatörer spelade dockteater och att det fanns mycket i skolor och på bibliotek. Det fanns även mycket dockteater i borgerliga hem, som sagoläsning. Hur mår dockteatern idag? – Jag skulle säga att dockteatern mår väldigt bra. Idag är man inte så upptagen av att fördjupa dockteatern som hantverk utan det är ofta en blandning mellan synliga skådespelare och dockor. Man kanske ska tänka att dockteatern alltid har varit en del av teatern som helhet, att skådespelare har rört sig mellan genrerna. Som kritiker tycker jag att dockteatern mår jättebra, speciellt att många grupper ligger i framkant när det gäller teater för barn. Till festivalen kommer “Teatro Gioco Vita”, som är Europas mest berömda skuggspelsteater och är otroligt skickliga. Sen finns det många bra dockteatrar som turnerar i Sverige, bland annat Teater Sesam i Göteborg och Marionetteatern från Stockholm. Finns det saker som en dockteater kan göra men som inte en annan typ av teaterform kan göra? Dockorna kan göra vad som helst: flyga, delas mitt itu, trollas bort. Till exempel så finns det ju möjlighet att skildra erotik i tider där det inte har varit tillåtet att göra med skådespelare. Det var ett sätt att kringgå både censur och tabu, att använda sig av nakna dockor, för de är ju trots allt inte riktiga människor. Tiden före franska revolutionen var en sån tid där man försökte införa censur av olika slag, där en till exempel inte fick ha talpjäser på marknader. Då kunde man kringgå det genom att säga att det var dockorna som sa det, det var inte vi. Om du fått blodad tand, finns det möjlighet att höra mer av Margareta under festivalen. Hon deltar i ett eftersamtal av föreställningen Funktionell Dumhet, 16 november på Stora teatern. Hoppas vi ses i festivalvimlet! Omslagsbild: Peggy Marco Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next