Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. < Back ÄR SVERIGE REDO FÖR HEDWIG? Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. NEIL PATRICK HARRIS, MICHAEL C HALL OCH NU OLA SALO. DE HAR ALLA TRE TAGIT SIG AN DEN QUEERA ROCKSTJÄRNAN HEDWIG. RASMUS KLAMAS HAR RINGT UPP HUGO HANSÉN SOM NU REGISSERAR DEN SENARE. JAG PRATAR SÅKLART OM MUSIKALEN HEDWIG AND THE ANGRY INCH SOM NU HAR PREMIÄR PÅ GÖTA LEJON. Musikalen Hedwig and the angry inch hade premiär Off-Broadway 1998, då spelade upphovsmannen John Cameron Mitchell, Hedwig. Det skulle dröja hela 16 år tills den tog sig till Broadway, då How I met your mother-stjärnan Neil Patrick Harris gjorde att Hedwig fick ett rejält uppsving. Musikalen kan beskrivas som en slags monolog i konsertform. Hedwig föddes som Hans i Östberlin och ville därifrån. Träffar en amerikansk militär, Luther, tycke uppstår och de vill gifta sig. Men, det är inte tillåtet med gay-bröllop i DDR, så för att kunna gifta sig och fly till Västberlin så genomgår Hans en könskorrigering. Den operationen misslyckas och det som blir kvar är en liten bit kött, som Hedwig då väljer att kalla för “the angry inch”. Ett år senare har muren fallit och Luther har dumpat Hedwig. Hon sitter i en trailer park, pank och misslyckad. Då träffar hon Tommy Gnosis och det är här musikalen börjar. Hedwig blir förälskad i Tommy och förföljer honom på hans turnéer och i den här versionen är Tommy i Stockholm och då har Hedwig bokat upp Göta Lejon för att berätta om hur nära hon är sin kära Tommy Gnosis. Hugo berättar. – Det är ju lite speciellt med Hedwig and the angry inch, det är inte en dramatiker som har suttit sig ner vid skrivbordet och skrivit en berättelse utan den är framavlad under fyra års tid. John Cameron Mitchell kom till ett ställe i New York som hette Squeezbox, som var en transklubb där det framfördes punk- och rocklåtar live. Han åkte dit och testade lite material, sen åkte han hem och jobbade om den, vilket gör att storyn inte är helt självklar. Det är ju lösa nummer som är ihopsatta, så det är mer en emotionell story. Den börjar på ett sätt, sen känns det så, sen känns det så och sen känns det så. Storylinen kanske verkar rörig, men jag tror att det kommer kännas naturligt för publiken. Trots att Hedwig and the angry inch spelats på Broadway, West end och har gjorts på film, så är det ju faktiskt en ganska spetsig och lite udda musikal som känns lite indie. Ändå så spelas den nu på Göta Lejon i Stockholm som kanske mest är känd för att sätta upp stora, breda och ganska snälla föreställningar. – Jag tycker att det är väldigt modigt av dem att göra Hedwig and the angry inch. Det är ett ganska tufft tema och inte alls så glatt och publiktillvänt alla gånger. Jag frågade cheferna på Göta Lejon om de ville att jag skulle ta bort de lite tuffa bitarna och göra den snällare, men de sa att de ville ha den på det sättet som jag ville göra den. Syftet med det här är inte att sälja ut en hel säsong utan syftet är att bredda vad Göta Lejon kan vara. Publiken som vanligtvis går till Göta Lejon möts ju oftast av föreställningar, så som den glittriga musikalen Priscilla med Pernilla Wahlgren i huvudrollen eller musikal-komedi-parodin Förklädet med Björn Kjellman. När de nu möts av en störig, queer och högljudd Hedwig, kommer de bli besvikna? – Jag tänker att alla gillar en bra pjäs och det här är en bra pjäs. Det kanske också är så att de som inte riktigt visste vad de gick och såg på, behöver se den mest. Det är ju verkligen en pjäs om tolerans och acceptans. Om kaos och att inte vara stereotypt kvinnlig eller stereotypt manlig utan i någon gråzon. Att det kan vara väldigt vackert. Att queer är nånting vackert. Det kaoset är något som är själva livet i någon bemärkelse. “She’s more than a woman or a man, she’s a gender of one and that is accidentally so beautiful.” – John Cameron Mitchell om Hedwig Hedwig är en otroligt intressant karaktär och debatten om trans har ju fått stor uppmärksamhet de senaste åren. 2008 sattes Hedwig and the angry inch upp för första gången i Sverige, då på Stockholms Stadsteater med Johannes Bah Kuhnke som Hedwig och Farnaz Arbabi som regissör. Jag funderar på om Sverige nu, 8 år senare, är ännu mer redo att ta emot Hedwig? – Sverige har ju en väldigt unik drugkultur* i och med att vi haft After Dark sedan 80-talet. En man som klär sig i kvinnokläder är ju något som vi accepterar rakt av. Det som är lite mer hardcore i Hedwig är ju att storyn är rätt saftig och att Hedwig är mer än bara en dragqueen. Hon är en transperson och det är ju mer diskussion idag om vad trans är och känna sig som mittemellan. Eller att man byter ibland, att man går från det enda, till det andra och sen till något tredje. Den debatten fanns ju inte alls för 10 år sedan, som den finns idag. Som jag så ofta gör i mina intervjuer, så ställer jag alltid en sista fråga som är svinsvår att svara på. Så även denna gång. Håll i hatten, här kommer den. Om du var en rockstjärna, likt Hedwig. Vad skulle ditt artistnamn vara då? – Oj, haha! Jag har aldrig reflekterat över den frågan förut (en stunds fundering). Nämen, det får väl bli The Director eller nånting då! Jag hoppas att Göta Lejon-publiken kommer ta emot Hedwig med öppna armar och att privatteatrar fortsätter att sätta upp lite smalare och mer vågade föreställningar. Sen hoppas jag givetvis att vi får se The Director äntra scenen någon gång i framtiden. Håll ögonen öppna! * ORDLISTA Druga – Annat ord för dragqueen. Fotograf: Mattias Edwall Skriven av Rasmus Klamas Previous Next

Intervju med Catharina Bergil om skådespelarlinjen. < Back PULSMÄTNING PÅ SKÅDESPELARLINJEN I GÖTEBORG Intervju med Catharina Bergil om skådespelarlinjen. Dags för Göteborgs skådespelarlinje att hamna i strålkastarljuset. Jag träffade Catharina Bergil i en solig park i närheten av Artisten, huset där Högskolan för scen och musik huserar. Catharina Bergil jobbar som enhetschef för “dramatisk gestaltning för scen och film” och ansvarar då för enheten och kollegiet som utbildar skådespelare på kandidatnivå, masternivå och Contemporary Performative Arts. I tjänsten ingår en mängd ansvarsområden, från personal till budget till planering och och från och med hösten kommer hon också vara ansvarig för musikal och operautbildningen. Dessutom undervisar hon på kandidatnivå i teater och samhälle, en kurs i teaterteori som kopplar till teaterns relevans i samhället. Catharina berättar att hennes ambition med kursen är att studenterna ska bli kompetenta på att kunna prata om teater på samma avancerade sätt som regissörer,teaterchefer och konstnärliga ledare. Att vara skådespelare och inte ha med sig den kunskapen skulle göra skådespelaren ännu mer till ett verktyg för andras konstnärsskap och det tycker inte Catharina att vi ska bidra till. Jag nickar medhållande och kisar i solen, tar sats och börjar min frågestund. Har skådespelarlinjen någon profil? Vi har en filmprofil. På konstnärliga fakulteten har vi en extremt bra filmutbildning både på kandidat- och masternivå och vi har under många år samarbetat. Skådespelarlinjen i Göteborg kanske jobbar mer med karaktär än vad andra skolor gör, vi jobbar i den traditionen, vilket kanske också gör att våra studenter står sig väl i konkurrensen när det handlar om filmjobb. Att vi kopplar an till filmutbildningarna och har gemensamma kurser, vi skissar nu till exempel på en 30 poängare på avancerad nivå för skådespelare som vill gå vidare med filmskådespeleri, det skulle jag säga är en profil som vi har och som vi vill utveckla. Har en också filmskådespeleri på schemat på kandidatnivå? Ja det har vi, två kurser, en i ettan och en i tvåan. Man kan också göra sin praktik i en film och man skulle också kunna tänka sig att slutproduktionen var en filmproduktion, men det är ingen som har gjort det hittills. Det här med Yat då, hur kommer det in? Yat är ju en teknik, en metod innan för scenframställningen som undersöker karaktärsarbete. Att skapa en palett i ditt skådespeleri så du kan gå in och gestalta olika karaktärer. Men den tekniken är unik för Göteborg? Ja, det är den. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det är en profil men det är den tekniken som vi jobbar med. Det som är en utmaningen med Yaten är att det är så få som undervisar i den. Vi har en fantastisk kraft i Pelle Nordin just nu, men han kommer gå i pension inom ett par år. Sen finns det en stor vinst att träffa olika pedagoger och olika traditioner. Att få nosa på en skådespelartradition som inte är naturalistisk och inte bygger på karaktärsarbete, det är något vi behöver utveckla. Men jag upplever ofta att de tre åren lite för korta. Finns det några pedagoger som har varit förebilder för utbildningen? Jag tycker det är ett litet omodernt sätt att tänka på utbildning. Förebilder är bra, men om vi talar om mästare och lärlingstraditionen, som har varit väldigt stark, tycker jag att vi ska ta oss bort i från den. Vi ska utbilda skådespelare som är relevanta för den tid vi lever i nu och då måste vi erbjuda en utbildning som svarar mot det behovet samtidigt som den är gedigen och kvalitativ. Vad blir en för typ av skådespelare när en går här i Göteborg? Jag tror att det just nu är att man blir väldigt bra karaktärsskådespelare. Hur är då den optimala studenten? En student som är nyfiken, som är duktig på ensemble, duktig på att jobba ihop. Någon som är bra på att öva och tar till sig verktygen. Hur jobbar skolan mot att hitta nya grupper av studenter? Det är ju en fråga om vilka det är som söker och vilka som kommer in. Det som vi kallar breddad rekrytering här. Där vi har sett genom åren att bland de tusen som söker är de allra flesta vit medelklass. Vi har ett samarbete med Angereds teater, folkhögskolan i Angered och Västra Götalandsregionen där vi är på gång och där vi vill skapa en förberedande utbildning i Angered. Förhoppningsvis kommer den att medverka till att fler intresserar sig för skådespeleri från andra grupper i samhället. Men det är inte så att alla är uppmuntrade hemifrån att bli skådespelare. Det är ganska många nya svenskar, om vi tittar på den gruppen, som är välutbildade och kanske har flytt för att de är opinionsbildare, men som här inte får jobb inom deras kunskapsområde och får ta andra jobb. Deras barn kanske vill bli konstnärer men i den situationen så är det inte helt självklart att de uppmuntras till det, för risken är ju att man utbildas in i arbetslöshet. Så det är lite mer komplext än så. Vi ska göra allt som vi kan för att bjuda in och hyvla ner trösklarna till våra utbildningar men vi ska också vara realistiska och se att skådespelaryrket kanske inte är prio ett för många som har kommit till ett Sverige där dom inte får utlopp för sina kompetenser. Jag har förstått att ni träffas och pratar med andra skådespelarutbildningar, pratar ni om hur ni särskiljer er mot varandra då? Vi har till exempel diskuterat om vi skulle ha ett gemensamt första antagningsprov, sen skulle andra och tredje provet vara separerade, då hade vi behövt prata om profil och om vilka olika utbildningar vi erbjuder dom. Men så långt har vi inte kommit. Nu är det bara som jag gissar men eftersom det är så svårt att komma in så söker en inte sig till en speciell profil, man söker alla fyra skolorna. Det kanske hade varit lite mer roligt om vi hade varit lite mer olika. Jag tror att vi är ganska lika. På tal om profil, så är vi ju en del av Högskolan för scen och musik med alla möjligheter till samarbeten med musiker och kompositörer. Det är ju väldigt positivt att få till samarbeten, men finns det något negativt med att vara en del av en så stor institution? Det negativa är att vi är en så liten miljö, att vi inte har regiutbildning, scenografiutbildning eller de andra klassiska teaterutbildningarna. Det gör att vi blir ganska små, det kan jag vara lite avundsjuk på Stockholm till exempel, att de har hela teatermiljön runt omkring sig. Men där har vi filmen och en möjlighet till att utveckla musiksamarbetet ännu mer. Finns det något som du inte tycker är bra med utbildningen? Jag tycker inte alls det är bra att vi framför allt hittillls utbildat vit medelklass. Men om jag säger bäst kontra sämst? Om filmsamarbetet är det bästa… Vi jobbar nog för lite i sceniska projekt. Under de tre år som utgör en kandidatutbildning är det ganska få gånger som de får jobba gediget i ensemble. Det måste vi titta över och det kan gärna vara i samarbete med externa aktörer så att man når en publik. Publikmötet och ensemblearbetet är något vi behöver stärka. Jag vandrar vidare i parken och känner mig stärkt av synen på skådespelaren som en självständig konstnär och att det är dags att släppa mäster och lärlingsbilden även om den kanske sitter lite väl djupt rotad och många gånger också lockar men den tråden får jag ta ett annat tillfälle. Foto: Mikael Silkeberg Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Om Makode Lindes utställning. < Back MAKODES ÅTERKOMST Om Makode Lindes utställning. UTSTÄLLNINGEN, SOM INÅT OCH ENLIGT KONSTNÄREN SJÄLV HETER NEGERKUNGENS ÅTERKOMST MEN SOM UTÅT I KULTURHUSET STADSTEATERS MARKNADSFÖRING HETER MAKODE LINDES UTSTÄLLNING, HAR NU PÅ LÖRDAG DEN 30 JANUARI SIN HAJPADE VERNISSAGE. Snabb replay för er som tänker “Makode, vem?”: 2012 och verket Painful Cake, fast som gått till eftervärlden som tårtskandalen där Lena Adelsohn Liljeroth skrattande tog sig en tårtbit medan Makode i black face skrek av smärta. Ringer en klocka? Nu är Makode aktuell med en utställning på Kulturhuset Stadsteatern I Stockholm, en utställning som både är ett retrospektiv, med en samling äldre verk, men också ett gäng nya alster. Utställningen beskrivs som “ett allkonstverk där besökaren får följa med in i en värld fylld av humor, satir och referenser till sagor och myter.“ Eller som Makode själv skriver på facebook-eventet till utställningen: “Sagor och myter är, enligt Jung, dramatiseringar av det mänskliga psykets mest grundläggande funktioner. Barnet ges ett symboliskt språk att en dag besegra de drakar livet placerat ur längst dess väg. Trots att mytens hjältar ofta torterar sina motståndare, ljuger och själ för att uppnå sina mål; är fiktionens ondska och godhet, tydligt separerade i svart och vitt, fjärran kulturrelativismens och postmodernismens ständigt glidande gråzoner. Negerkungen är denna gråzon personifierad och bjuder in till ett postkolonialt, pzykadeliskt afrika-live långt upp i kaninens hål.” Utställningen ska vara som en stor teaterscen, besökarna får röra sig som skådespelare bland verken som utgör skådespelets scenografi. Vid vernissagen, som är öppen för alla, uppmanas besökare att maskera sig, ju mer kreativt och påhittigt desto bättre. Maskering ger också fri entré och köföreträde, samt en konstgåva från Makode själv! Och ja, det har ju stormat en del kring utställningen redan innan öppning – titelbråket jag hintade till i ingressen (där vd:n Benny Fredriksson förbjöd Makode att använda titeln Negerkungens återkomst), konstchefen Marianne Lindberg De Geer som stöttat Makode avgår i förtid (vet inte om det har något att göra med just detta, men antagligen till viss del) och ett facebook-event som överöses av både pepp och depp-kommentarer. Några av dessa kommentarer fixar Makode själv ihop till kollage och postar igen på sidan. “Ingen vill prata om min konst” säger Makode i en intervju i DN, men allt ståhej gör ändå att hans konst nås av många, och kanske att folk som inte känner sig så haj på konst får upp ögonen för nåt nytt, om de inte skräms iväg vill säga. Jag hakar iallafall på den person som kommenterat så här på eventet: “Oj så många som är intresserade av ett konstevenemang, kul!”. Jag har själv inte möjlighet att vara där på lördag pga är i stuga på landet – så snälla, släng på dig en fantastiskt fantasifylld mask och dra dit i mitt ställe. Återkom gärna med detaljerad beskrivning om hur fantastiskt/fruktansvärt det var. —- “Negerkungens återkomst” / “Makode Lindes utställning” Kulturhuset Stadsteatern, Galleri 3 Vernissage lördag 30 januari, 11.00-18.00 Visas tom 24 april 2016 —- Omslagsfoto: Matilda Rahm Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. < Back DET RÄCKER INTE ATT SÄGA ATT ALLA ÄR VÄLKOMNA Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. “ATT DELTA BORDE RIMLIGEN OCKSÅ BETYDA ATT EN FÅR BIDRA. ÄR DE OLIKA DANSUTBILDNINGARNA ÖPPNA FÖR PERSONER MED OLIKA FUNKTION PÅ YRKES- OCH GRUNDNIVÅ?” ANNA BERGSTRÖM, KONSTNÄRLIG LEDARE PÅ SPINNUNGA, REFLEKTERAR KRING UTBILDNING INOM DANS PÅ LIKA VILLKOR. “RÄTTEN TILL EN SORTS UTBILDNING TALAR INTE OM VART DEN UTBILDNINGEN SKA LEDA.” Vad behövs för att tillgänglighet inte bara är ett ord utan en verklighet? I Sverige och i många andra länder har vi skrivit under FN konventionen för mänskliga rättigheter, artikel 24 i sektionen för barn och unga med funktionsvariation. Artikeln talar om allas rätt till en kvalitativ utbildning på alla nivåer med rättigheter att utvecklas inom det utbildningen syftar till. Frågan jag ställer mig är hur olika instanser inom utbildningsväsendet tolkar artikeln? Eftersom den är just tolkningsbar (även om den är menad att vara tydlig). Rätten till en sorts utbildning talar inte om vart den utbildningen ska leda. I det professionella scenkonstlivet har det skiftat från att en ska kunna ta del av till att en ska kunna delta. Men att delta borde rimligen också betyda att en får bidra. För att kunna bidra i en skapande process oavsett vilken roll en har, på eller bakom scen, behöver en kunskap, utbildning och de verktyg för att utveckla ett konstnärligt uttryck. Då är det viktigt att den förändringen också sker inom utbildningen. Dansutbildningarna påverkar branschen och branschen påverkar dansutbildningarna. Jag tror att vägen till en bransch med mera mångfald vad det gäller funktion kräver att alla vi som har visionen och de som har uppdraget jobbar tillsammans för att förändringen ska bli reell. Den reella förändringen kan inte ske enbart genom samtal, utredningar och rapporter utan kräver också en praktik. Det räcker inte att säga att alla är välkomna om verkligheten inte är sann mot det uttalandet. Att någon säger till mig att jag är välkommen betyder inte att jag: upplever det så att förutsättningarna för hur utbildningens olika delar går att tillgodogöra sig på olika sätt finns närvarande För mig är intentionen med artikel 24 att få utveckla sin potential och tillgodogöra sig kunskap för vidare utbildning eller yrkesliv. De möjligheterna är inte jämlika för alla idag. Jag ser behovet av att kunna anpassa utbildningen till olika individers förutsättningar, att det är viktigt för att kunna tillgodogöra sig kunskapen. Men jag ser också avsaknaden av att ge individer möjlighet att nå sin fulla potential när de inte får alla de verktyg som de behöver för att nå dit. Kraven om en har en funktionsvariation är inte alltid rimliga. I vissa delar av särskolan blir inte individer tillräckligt utmanade för att nå den utveckling de skulle kunna nå. Om en har gått särgymansium har en inte tillgång till estetisk linje och en är heller inte behörig till högskolan. Det skapar bromsklossar både för att kunna utvecklas och sedermera kunna arbeta inom kulturlivet. För att inte tala om de kunskapsklyftor det bidrar till som i sig både är och skapar segregering. Får en inte chansen från början är det svårt att skapa jämlika möjligheter i längden. “VI TROR OCKSÅ ATT DET SKAPAR KONSTARTSUTVECKLING NÄR VI BRYTER NORMER FÖR ATT PÅ SÅ VIS VARA TVUNGNA ATT HITTA NYA ARBETSSÄTT, METODER OCH KONSTNÄRLIGA UTTRYCK.” Inom SpinnVäxa & SpinnUnga är vårt långsiktiga syfte att människor med funktionsvariationer ska ha samma möjligheter till att utvecklas och kunna bli professionella dansare. Och för att kunna komma dit behövs flera strukturer som gör att barn och ungdomar har möjlighet att kunna utveckla sin talang. Det behövs grundkurser men också yrkesförberedande och högre utbildning. Inom vår verksamhet står; att lära av varandra i centrum, med en stark tro på att alla har något att bidra med. Vad en bidrar med i skapandet är baserat på ens tidigare kunskap, men om en ser till att den kunskap som är viktig inte enbart begränsas till vad normen skapat för förväntningar och värderingar kan vi värdera den kunskap var och en innehar. Då har alla chansen att utveckla sin egen kunskap genom att dela just sina olikheter. Vi tror också att det skapar konstartsutveckling när vi bryter normer för att på så vis vara tvungna att hitta nya arbetssätt, metoder och konstnärliga uttryck. Så önskar vi att fler skulle våga arbeta. Visst finns det fler än vi som gör det också men inte i stor utsträckning. I min utopi är det här den nya normen för lärande. I Finland finns ett gymnasium med dansinriktning för personer med funktionsvariation där fokus på att hitta nya metoder för inlärning av danskonsten är starkt närvarande och ständigt utmanas. Denna startade till följd av en utveckling som skett i Finland över lång tid. Allt började efter andra världskriget och kalla kriget då Finland hade många skadade veteraner i behov av omskolning. En började att omvärdera vad och hur en utbildade så att fler skulle kunna komma i arbete oavsett funktionsuppsättning. Med tiden har det här tankesättet om att var och en har något att bidra med, även om ens funktion skiljer sig från normen, spridit sig till fler yrkesgrupper. Så även till kulturen. I England har Candoco Dance Company, det första professionella danskompaniet för personer med och utan funktionsvariation (startade 1991), revolutionerat inte bara scenkonsten utan också inom utbildningarna. Förändringar har skett genom att de bedrivit dans inom skolan, på fritiden och i några enstaka fall också inom de högre utbildningarna. De har även haft en egen ettårig utbildning för personer med funktionsvariation för att skapa möjlighet för fler att ta sig in i branschen. Dock las denna ner efter bara några år då bidragssystemet inte hängde med. Precis som vi kan se i Sverige trots att det är politiskt uttalat att en ska kunna både delta och bidra. Kanske behöver vi kulturpolitiskt definiera än tydligare vad det innebär att bidra och delta på lika villkor? Kanske nöjer en sig för lätt. Det finns flera exempel. Tex har Skånes Dansteater satsat på att skapa en lärlingsplats för en dansare med funktionsvariation för att hitta en form av in-house utbildning för en dansare en önskar anställa. “JAG LÄNGTAR EFTER UTBILDNINGAR SOM INTE FÖRSÖKER SKAPA DANSARE SOM ÄR STRÖMLINJEFORMADE.” Jag kan se att vi är många som försöker skapa en praktik för hur dansutbildning för personer med funktionsvariation skulle kunna se ut eller läggas upp även om det fortsatt behövs fler. Inklusive vad elever med normativa kroppar behöver lära sig för att kunna arbeta i mer dynamiska grupper. Utbildningar i olika form behövs eftersom det inte finns enbart ett sätt att jobba mer inkluderande, precis som det inte bara finns en typ av danspraktik. Det finns ju heller inte bara en sorts dansare, funktionsvariation eller ej. Jag längtar efter utbildningar som inte försöker skapa dansare som är strömlinjeformade. Hur villiga är dansutbildningarna att förändra hur en lär ut de verktyg som behövs i en danspraktik och vilka verktyg ses som viktiga? Hur öppen är dansbranschen för nya konstnärliga uttryck? Jag tror att en långsiktig förändring kan vi bara göra tillsammans. Vi behöver tydliggöra våra olika roller och ansvar inom dansstrukturen. Vem behöver driva vilka frågor för att vi ska ta oss framåt? Jag tänker att vi kanske måste börja där. Vad har var och en för förutsättningar att bidra till en förändring av vår dansutbildningar så att de kan inkludera fler och vi får en rikare dansscen. Foto: Beata Rydén Skriven av: Anna Bergström Previous Next

Utställning RAKEL HEED WINDAHL & MARIA HEED Utställning 2025 Skuggprinsessan och försoningen Rakel Heed Windahl & Maria Heed 5 april - 17 maj VERNISSAGE 5 APRIL,12.00-14.00 ÖPPET Torsdag 15.00-18.00 Fredag 15.00-18.00 Lördag 11.00-14.00 (Stängt Långfredagen, Påskafton och Första maj) I utställningen Skuggprinsessan och försoningen undersöker konstnärerna Maria Heed och Rakel Heed Windahl, mor och dotter, de dolda mönster och arv som genom generationer format dem som kvinnor. Med fokus på de drömmar, gömda berättelser och fantasier som bildat deras respektive livsväg, lyfter de fram de osynliga trådar som för oss människor samman. Utställningen blir här ett sätt att skapa ett rum för läkning och förståelse. “Vi speglar oss i vattenytan av det undermedvetna för att utforska och möta oss själva och varandra. Vi vill belysa de trauman som har dolts i skugglandet och ge en röst åt de kvinnor som trampat fram de mönster vi ärvde. Utställningen är ett sätt att föra vår gemensamma berättelse till ljuset och skapa ett rum för läkning och förståelse av det som format oss.” – Maria Heed och Rakel Heed Windahl Maria Heed Marias bilder rör sig i gränslandet mellan det rationellt vetenskapliga och det mystiska. Främst arbetar hon med måleri och grafik. Sedan 1978 har Maria haft omkring 60 separatutställningar i Sverige och i andra länder, och deltagit i cirka 300 samlingsutställningar runt om i världen, skapat ett antal offentliga utsmyckningar samt initierat och medverkat i ett flertal tvärkulturella projekt. Rakel Heed Windahl Rakel har sin grund i fotografi, men har under senare år utforskat bildspråket på ett mer skulpturalt sätt, där hon använder en mångfald av material. Rakels praktik är ett sökande efter energier som söker form, och genom dialog med material och olika medier skapar hon utrymme för de krafter som önskar en plats i den materiella världen. En manifestation för läkning Ett samtal med Maria Heed och Rakel Heed Windahl I utställningen Skuggprinsessan och försoningen möter vi berättelsen om skuggprinsessan, som söker sig till sin hemliga och trygga grotta — en plats långt borta från dem som varit elaka mot henne. Där dansar hon med skuggvarelser, äter nattsvart lakrits och skrattar i samklang med det bullrande berget. Sagan belyser hur fantasin kan bli en fristad, en räddning från en värld som ofta ser med misstänksamma ögon på det som är annorlunda och otyglat. Berättelser och sagor är ett kreativt verktyg som återkommer i både Marias och Rakels liv. ”Det är genom myter, berättelser och sagor vi närmar oss vårt ursprung”, säger Maria. För Rakel har sökandet efter ursprung varit en drivkraft ända sedan barndomen. Maria beskriver Rakels envishet: ”Rakel är ihärdig med att pilla bort sårskorpor”, säger hon med ett leende. Denna vilja att gräva djupare har ibland varit frustrerande, men båda kan erkänna att det också har varit nödvändigt. Deras gemensamma familjehistoria är präglad av hemligheter och saknade pusselbitar — kring ursprung, relationer och skeenden. ”Det finns en andlig tradition i vår familj, en tro på att livet inte tar slut när vi dör. Men det är samtidigt väldigt tydligt att vissa saker behöver bli klara innan man går vidare — man kan inte lämna saker obehandlade”, säger Rakel. Arbetet med utställningen har blivit en manifestation för läkning, både för Rakel och Maria. Genom tårar och skratt har de närmat sig varandra och lärt sig att möta det svåra tillsammans. Som besökare inbjuds du att inte bara betrakta deras resa, utan också att reflektera över din egen och vandra fram genom dina egna inre mystiska och hisnande landskap. Kan fantasin bli en vägvisare och ett verktyg för förståelse, försoning och förändring?

Matilda Klamas har sett DOP1 i Uppsala. < Back VÄRDIG ETT KALEJDOSKOP Matilda Klamas har sett DOP1 i Uppsala. “EN SCENKONSTUPPLEVELSE BÄTTRE ÄN ALLA SPAUPPLEVELSER TILLSAMMANS.” VAD FINNS DET FÖR ANDEMENING I VÅRA NUTIDA RITUALER? DETTA UFORSKAR FÖRESTÄLLNING DOP1. MATILDA KLAMAS HAR BEGETT SIG TILL UPPSALA FÖR ATT TA DEL AV FÖRESTÄLLNINGEN. Livets händelser är namnet på den triologi scenkonstnärerna Tove Berglund, Ellen Norlund och Martina Elm har skapat. Det började med bröllopet och nu dopet. I höst blir det även dags för begravningen. Det som främst utforskas i DOP1 är betydelsen av ritualen, något vi får uppleva med alla sinnen. Hur luktar arvssynden? Hur ser reningen ut? – Det luktar gott kan jag avslöja, jordigt och djupt och det smakar sött och svalkande. Vi möttes upp utanför Linneas simskola och den exklusiva skaran fick slå sig till bords och dricka svalkande vatten, luska ut sitt kraftvatten för dagen och läsa ett fanzine speciellt skapat för denna upplevelse. Överlag är jag djupt fascinerad över hur många expertiser som deltog i DOP1, en författare, en kompositör, en sociolog, en psykolog, en hudvårdsterapeut, en matdesigner, en ljudkonstnär, en serietecknare med flera. Med denna kompetens och med konsnärernas respektfulla och varma händer som ledde oss genom föreställningen kände jag mig enormt bortskämd. Den som går på DOP1 för att få en gestaltad upplevelse har gått fel, detta är ett verk där deltagandet och den inre personliga upplevelsen står i fokus. Som i sin tur mynnar ut i en minst sagt kollektiv upplevelse där vi likt flytbojar bildade mönster värdigt ett kalejdoskop. Att få flyta tyngdlöst i grupp är något jag kommer bära med mig för en lång tid. Detta var en scenkonstupplevelse som var bättre än alla spaupplevelser tillsammans. Det som är fascinerande med DOP1 är vilka bilder de lyckas skapa. En av de största upplevelserna var när vi efter tvagning, och gåendes på led fick ta av oss ögonbindeln och kom in i den vackra simhallen och mötes av fantastiska folkmusikern Sara Parkman. I en vit glittrande klänning stod hon i vattnet och spelade på sin fiol och sjöng. En ny näckengestalt? I så fall den bästa jag fått ta del av. DOP1 är också en föreställning som växer med tiden, först är en upptagen med att bearbetta bilderna och upplevelsen och det är först efteråt temat och de olika teorier som presenterades kan få tid att utvecklas.Karin Jarnkvist, Sociolog, delgav ett perspektiv kring namngivningsceremonier som i mig landande i något av ett frågetecken. Hon presenterade en tanke kring att kvinnor är de som främst är engagerade i namngivningscermonin och att detta skulle vara för att upprätta en bild av denna goda modern. Något som fäderna då inte skulle ha samma behov av. Kanske missförstod då jag tog del av detta flytandes under en vacker regnbåge, men jag tyckte det var något i resonemanget som skavde. Må hända att det är fler kvinnor som är engagerade (tänker att hon som skriver en avhandling om detta har statistik kring det) men perspektivet att ha gått igenom processen av att bära och föda barn spelar i mina tankar in. Riten kring dop handlar för mig också om att välkomna barnet till jorden, till det sammanhang föräldrarna befinner sig i. Som ett vackert avslut på en lång process, en ceremoni. ANDRA ARTIKLAR KRING LIVETSHÄNDELSER HOS SCENKONSTGUIDEN En upplevelse av visuellt och emotionellt överflöd – recension av Bröllop1 Bilder i artikeln och bannern: Louise Enhörning Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. < Back 1:4 – JETZT BIENNALAR Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. Teasers: - Lars Ring berättar om sitt intensiva hat. - Farnaz Arbabi ger oss överlevnadstips. - Nils Poletti om att spela för branschen. Inklippta människor: Mario Castro Sepulveda (marknadsförare Teater 23), America Vera-Zavala (dramatiker), Elin Collmo (producent, Teater Sláva), Nils Poletti (konstnärlig ledare, Turteatern), Benedikte Esperi (dansare), Johan Häggblom (inspicient, Göteborgs Stadsteater), Lars Ring (teaterkritiker, SvD), Moa Backman (dramatiker), Logi Tulinius (skådespelare), Farnaz Arbabi (konstnärlig ledare, Unga klara Previous Next 1:4 – JETZT BIENNALAR Artist Name 00:00 / 1:02:13

Nätverk After Art Nätverk 2016 Teater Nu, Scenkonstguiden skapade under 2016 fyra nätverksträffar under konceptet After Art. En kväll där scenkonstnärer, konstfolk och performancenördar kunde hänga, snacka (om de ville), umgås och slappna av efter dagens konstnärliga arbete. Under kvällen bjöds det även på live akter. AFTER-ART #4 26 maj – Atalante, Göteborg. Tårtkalas och YouTube-karaoke. På scen: Finn Björnulfson Finn Björnulfson är en känd slagverkare som spelat med till exempel Håkan Hellström, Timbuktu och Simon Ljungman. Nu gästar han After-Art och vi är mega stolta! AFTER-ART GOES HARDCORE-MINGEL (AFTER-ART #3 ) 13 april – Pustervik, Göteborg En special-edition i samarbete med Göteborg & Co’s nätverksträff. Scenkonstguiden tar sitt koncept After-Art till en helt ny nivå av hardcore-mingel. Pröva på olika lekfulla sätta att skaffa nya kontakter. Passar både mäster-minglaren, nervös-minglaren och jag-kan-väl-säga-hej-minglaren. Var lugn och flyt med. AFTER-ART #2 17 mars – Kompani 415, Göteborg På scen: A.M.E A.M.E. is the solo music project of musician and actress Anna Maria Engberg. Her music is described as heartfelt, stripped indie that has a flirt with americana, based around the lyrics and a soft, personal voice. AFTER-ART #1 24 februari – Masthuggsteatern, Göteborg. På scen: Judiths JUDITHS bildar ett jazzpoppigt universum med musik signerat Amanda Elsa Larsson i centrum. Bandet är föränderligt som livet och nu på onsdag framförs låtarna på duo med Anton Alvin vid pianot. Texterna är uppriktiga med livet och havet som inspiration. ”Livet för att det är fantastiskt och fuck-up på samma gång, och havet för att det förenar världen. Eller jag tycker det borde göra det i alla fall, inte utgöra gränser…” för att citera låtskrivaren själv. Nätverksträffarna arrangerades med stöd av: Sensus, Kultur i Väst och KulturUngdom.

Vi sammanfattar året och delar ut pris till bland annat årets bästa föreställning, årets trend och årets "att man inte ville missa den här upplevelsen". < Back AVSNITT 26 – SNÖBOLLAR, POLITIK OCH PALJETTER Vi sammanfattar året och delar ut pris till bland annat årets bästa föreställning, årets trend och årets "att man inte ville missa den här upplevelsen". Previous Next AVSNITT 26 – SNÖBOLLAR, POLITIK OCH PALJETTER Artist Name 00:00 / 45:48

Vi pratar om vilka vi skulle vilja hänga med och när, Rasmus snackar s**t om communityteater och en jäkla massa annat. < Back AVSNITT 33: SWEDISH HOUSE MAFIA – VÅRT 20-TAL Vi pratar om vilka vi skulle vilja hänga med och när, Rasmus snackar s**t om communityteater och en jäkla massa annat. Previous Next AVSNITT 33: SWEDISH HOUSE MAFIA – VÅRT 20-TAL Artist Name 00:00 / 32:27

På Boy konsthall kan du uppleva samtidskonst mitt i Bollebygds centrum. Här kan du se utställningar med lokala och internationella konstnärer. Hos Boy konsthall kan du uppleva samtidskonst mitt i Bollebygds centrum. Här visas lokala och internationella konstnärer. Kom in på en kaffe och prata med utställningsvärdarna. Välkommen! HISTORIA AKTUELLT HITTA HIT ÖPPETTIDER emma_amal_khanafer_aci_035 IMG_3926 1/11 AKTUELLT Sofia Tillman NATTVÄKT 12 september - 17 oktober Motiven i utställningen Nattväkt kretsar kring skiftande tillstånd av närvaro och försvinnande, i ett osäkert gränsland mellan liv och död. Verken växer fram i äggoljetempera, torrpastell och kol, i en långsam tillblivelseprocess där uttrycket söker sig fram. Läs mer HITTA HIT Adress Göteborgsvägen 21 517 36 Bollebygd Öppettider Torsdag 15:00 – 18:00 Fredag 15:00 – 18:00 Lördag 11:00 – 14:00 Tillgänglighet Parkering och särskild parkering för personer med nedsatt rörelseförmåga finns precis utanför. Lokalen ligger i markplan, entrén mot gatan har breda dubbeldörrar och öppnas automatiskt. Ingen tröskel. BOY KONSTHALLS HISTORIA Boy konsthall startades 2017 av systrarna Sara och Maja Östebro, båda uppväxta i Bollebygd. Utgångspunkten var att undersöka vad som händer när Bollebygd blir en plats där ny samtidskonst skapas och vad kan konsten göra för utvecklingen lokalt? Förutom att här arrangera utställningar driver vi ett residensprogram där konstnärer bjuds in för att skapa nya verk med Bollebygd som backdrop. KULTURNÄMNDEN, VÄSTRA GÖTALANDSREGIONEN 2020: Boy konsthall har etablerat sig som en aktör med hög konstnärlig kvalitet i ett område som saknar kulturinstitutioner eller konsthallar. Med sin placering i ett köpcentrum i Bollebygd når man en publik som inte nödvändigtvis själva sökt sig till samtidskonsten. Boy konsthall har under de här åren fått medfinansiering från både kommun och kommunalförbund och upparbetat ett stort förtroende i konstvärlden. Ett initiativ som väsentligt ökat tillgången till samtidskonst av hög kvalitet för invånarna utanför storstaden. UTBILDNINGSNÄMNDEN, BOLLEBYGDS KOMMUN 2023: Sara och Maja Östebro på Boy konsthall bidrar med en stor dos av högkvalitativ samtidskonst till Bollebygd. Med sin konsthall är de djärva, kreativa och framåtsyftande och sätter Bollebygd på den kulturella kartan i Västsverige. De visar att konst kan ha en plats även i mindre samhällen och konsthallen blir såväl ett besöksmål som något att vara stolta över.

Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. < Back 2:4 – VI TALAR UT! Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. Teasers: - Påven får mens i julklapp! - Stina Oscarson blir ny stadsminister - Suzanne Reuter skickar en julhälsning Inklippta människor: Suzanne Reuter (skådespelare), Stina Oscarson (regissör) + random "kulturmän". Previous Next 2:4 – VI TALAR UT! Artist Name 00:00 / 1:09:10