Jetzt agerar genom att snacka med mänskor som älskar publiken och vill att de ska ha huvudrollen i allt de gör och vi provar på det där med huvudroll. < Back 1:2 - JETZT AGERAR Jetzt agerar genom att snacka med mänskor som älskar publiken och vill att de ska ha huvudrollen i allt de gör och vi provar på det där med huvudroll. Här kommer andra saker som vi lockar med: - Snack om vad parallella universum spelar för scenkonst. - Att barn längtar efter en poltergeist. - Vi ger er ett nytt mätinstrument (låter tråkigt, är roligare än tråkigt) Inklippta människor: Henrik Sputnes, curator Naïvité och Johan Rödström, scenograf MOLD. Previous Next 1:2 - JETZT AGERAR Artist Name 00:00 / 1:04:05

Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. < Back AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. Previous Next AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Artist Name 00:00 / 50:23

Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. < Back AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. Previous Next AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Artist Name 00:00 / 42:36

Äntligen är avsnitt 9 här och det är fullspäckad med Baaderdans och ett teatersnack med den spännande och alltid aktuelle Tobias Brandin. Som vanligt är den fina Flocken som spelar. < Back AVSNITT 9 – BAADER, BRANDIN OCH BRECHT Äntligen är avsnitt 9 här och det är fullspäckad med Baaderdans och ett teatersnack med den spännande och alltid aktuelle Tobias Brandin. Som vanligt är den fina Flocken som spelar. Previous Next AVSNITT 9 – BAADER, BRANDIN OCH BRECHT Artist Name 00:00 / 37:31

Anne Vigeland har upplevt Bröllop1 – en interaktiv mastodontupplevelse i en industrilokal i Uppsala. < Back EN UPPLEVELSE AV VISUELLT OCH EMOTIONELLT ÖVERFLÖD Anne Vigeland har upplevt Bröllop1 – en interaktiv mastodontupplevelse i en industrilokal i Uppsala. ANNE VIGELAND HAR UPPLEVT BRÖLLOP1 – EN INTERAKTIV MASTODONTUPPLEVELSE I EN INDUSTRILOKAL I UPPSALA. Klockan är 23.20 när jag ramlar in i ett sammetsklätt rum längst in i Köttinspektionens stora industrilokal i centrala Uppsala. Cavans rus känns i blodet och några väggar bort skriksjunger någon till Whitney Houston. Den klibbiga scenröken som har trängt in i lokalens alla vrån de senaste timmarna letar sig även fram genom dörrsprickan här, fyller det lilla rummet med en förväntansfull dimma. Under 20 minuter pratar jag med kvällens huspsykolog Oskar Henriksson. Jag är nervös, överväldigad och lite full. Vi pratar om min relation till bröllop, frieri, vigsel och äktenskap, om mina tankar kring tvåsamhet och romantik. Jag har precis gift mig, noga plockat ut den perfekta brudklänningen, promenerat långsamt uppför altargången med operasång klingande i öronen, ätit fantastiskt bröllopsmiddag medan talare har rört mig till tårar och skratt. Jag har dansat vals, ställt upp mig för bröllopsfoto och rökt cigaretter på baksidan av festlokalen medan jag har varit noga med att inte få cigarettaska på det vita polyestertyget kring min kropp. Och jag har delat min bröllopsdag med 30 andra vitklädda brudar. Vi har jämfört längden på våra släp, hjälpt varandra med dragkedjor och underkjolar och fäst plastblommor i spontana håruppsättningar. Min skepticism kring bröllopsritualernas patriarkala innebörd är för tillfället som bortblåsta, och jag märker hur mina händer blir svettiga när jag principfast försöker svara på psykologens frågor om mina egna tankar kring begreppet bröllop, som barn och som vuxen kvinna. Jag har ju fått leva ut flickdrömmen och burit en bröllopsklänning med puffärmar som nådde mig till öronen. Jag har fått uppleva livets största händelse, och jag älskade det. Tove Berglund, Ellen Norlund och Martina Elm har skapat ett fantastiskt projekt om bröllopsdagen som institution, tradition och norm. Bröllop1 beskrivs på evenemangets hemsida som en interaktiv helkväll som sätter deltagaren i centrum – en omslutande upplevelse som inkluderar alla sinnen. Verket representerar en ny form för scenkonstnärligt undersökande där de medverkande deltagarna utgör det främsta konstnärliga materialet och där upplevelsen tar utgångspunkt i och skapas utifrån den egna kroppen, snarare än att projiceras från aktör till publik. I Bröllop1 innebär detta en iscensatt bröllopsdag och en upplevelse av visuellt och emotionellt överflöd där häpnadsväckande klänningar och starka ord om det problematiska vid dagens juridiska äktenskapslager lever sida om sida i en underbart motsägelsefull symbios. Bröllop1 är den första i en serie av tre verk som tar sig an kyrkans idé om livets händelser, dopet och begravningen skall även dem de-konstrueras och återskapas. I Sverige väljer allt färre att vara med i kyrkan, samtidigt som de kyrkliga riterna så som just dopet, bröllopet och begravningen har en central plats i den svenska identiteten som samhälleliga markörer för det individuella livets utveckling. Denna märkliga paradox förtjänar en rejäl rentvättning, och Berglund, Norlund och Elm väljer att göra det med ett konstnärligt projekt fyllt till randen av paljetter, tyll, populärkulturella referenser och guilty pleasures. En fest för alla sinnen. Bröllop1 bestod alltså av fördrink och mingel, en sakral vigselceremoni, en ljuvlig trerätters middag signerad Sebastian Razola, ett antal middagstal av benhårda teoretiker och akademiker, en bröllopsvals med nykomponerat musik av Stefan Storm och en underbar fest med psykologmöte, karaoke och vodka. Men om det är ett moment vid dagen som förtjänar en närmare djupdykning och en riktigt hyllning så måste det vara klänningsprovningen. Tidigt under dagen leds vi in i ett rum fyllt av gigantiska bröllopsklänningar. Präst och klänningsentusiast Björn Häggmark har en enorm samling prinsessliknande bröllopsklänningar från 80- och 90-talet. Likt gigantiska marängtårtor fyller klänningarna rummets väggar och golv, det är ett surrealistiskt och underbart syn. Häggmark berättar om samlingen och om bröllopsklänningarnas färgskala och detaljrikedom. Sedan får vi prova, noga välja ut en klänning, försöka hitta den rätta, både i utseende och i storlek. Det är en milt sagt exalterat stämning som närvarar medan det trampas i evighetslånga släp och klänningar skickas mellan flera potentiella brudar. Själv hittar jag en romantisk klänning med vackra broderier, långt släp och stora rosetter. Jag fäster en blomma och lite tyll i mitt hår och väntar på att vigselceremonin skall inledas. I den långsamma klänningsparaden som sedan utgjorde delar av vigselceremonin, tänkte jag främst på hur mycket den bröllopsklänning jag hade valt att bära påminde mig om min mammas bröllopsklänning. Hon gifte sig 1982 och under otaliga år var den klänningen ett populärt inslag i källarens utklädningslåda, fram tills den en dag glömdes bort och slängdes. Den klänningen var alltid för stor för mig under mina barndomsår, men nu passar denna mig alldeles, alldeles perfekt. Det är både konstigt, lite fjantigt och ganska rörande. Mitt i detta fantastiska klänningslandskap slår det mig även hur bekvämt och självklart alla dessa människor rör sig i sina vita brudklänningar, klänningar vars främsta symbolik innebär en jungfrulighet, ett fortsatt överlämnande av kvinnan som ägodel och ett patriarkalt maktspel som jag har svårt att tro att någon här inne skulle kunna ställa sig bakom idag. Ändå älskar vi att bära dessa klänningar. Kanske innebär det en mytologisering av en svunnen tid, kanske är det barndomsnostalgi eller en fascination över det romantiska överflödet. Oavsett erbjuder Bröllop1 en personlig djupdykning i vad bröllop och äktenskap innebär för individen, ett ifrågasättande av privata värderingar och samhälleliga förväntningar kring romantisk kärlek. Fotograf, omslagsbild och artikelbilder: Miranda Ivarsson Skriven av: Anne Vigeland Previous Next

Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. < Back AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. Previous Next AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Artist Name 00:00 / 42:54

Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. < Back AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. Previous Next AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Artist Name 00:00 / 36:48

Teater HÄRMED FÖRKLARAR JAG KRIG MOT GUD Teater 2011 Spelades 15 april – 5 maj, 2011 på Amandas teater. Under nio föreställningar bjöd Teater Nu in gymnasieklasser och trevlig publik till Härmed förklarar jag krig mot Gud. I samband med föreställningen anordnades samtal där publiken diskuterade tillsammans med skådespelarna och inlånade moderatorer. I anslutning till föreställningen kunde man beskåda fotoutställningen ”Guds gåva till mannen”. Om föreställningen: ”Sex gudar kommer ner på jorden och intar människogestalt, deras uppgift från Gud är att övervaka världen och se till att livet fortlöper. Några blir ordningsgudar och några blir ödesgudinnor. En dag tröttnar ödesgudinnorna på sin uppgift. Varför blev de kvinnor som ska förlika sig med tanken att föda barn, är deras mening med livet redan bestämd? Berättelsen är en saga och ett porträtt av samhällets syn på fortplantning, kvinnan och Gud. Är meningen med livet barn? Vem är det som stöper oss och styr våra liv? Kan inte allt ibland kännas orättvist uttänkt? Är det inte dags att ta saken i egna händer? Är det inte dags att förklara krig mot Gud?” Föreställningen presenterade inga lättköpta svar utan bejakade det frågande och uppmuntrade till att brottas med könsideal, Gud och de rådande normerna för att ta reda på vad man själv egentligen tycker om saker och ting. Medverkande: Manus och regi – Matilda Johansson Producent – Rasmus Klamas Skådespelare – Anna Bergman, Kaisa-Liisa Strand, Alexandra Frick Brorsson, Elin Hansen, Johan Paus, Nils Lindenmo, Rasmus Klamas och Magnus Lindberg. Scenograf – Petra Linderson Ljusdesign – Michel Käll Kostym – Ia Olsson Guds gåva till mannen Fotoutställning av Gabriella Duraffourd och Astrid Warberg. Härmed förklarar jag krig mot Gud arrangerades med stöd av Göteborgs Stad Kultur, MoKS och Folkuniversitetet.

Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. < Back JAKTEN PÅ STARTEN AV KARRIÄREN! Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. Regissören, dramatikern och ja, scenkonstgeniet, Malin Axelsson är superaktuell nu under hösten. I september släpper hon sin första roman Anropa samtidigt som hon börjar sitt nya jobb som konstnärlig ledare för Radioteatern. Jag tog ett snack med Malin om att vara elva personer som skriver ett och samma manus, att som sexåring bestämma sig för att jobba med scenkonst och att hänga i världens största UFO-arkiv. Det var egentligen först för några månader sen som jag själv fick sitta öga mot öga med Malin Axelssons scenkonst för första gången. Jag var i Malmö och tillsammans med ett par hundra andra människor knödde vi, under Scenkonstbiennalen, in oss i en liten teaterlokal i Västra Hamnen. De ljuslila biennalpassen lyser upp den nedsläckta salongen och jag får kanske min starkaste scenkonstupplevelse på många år. Det är Malin Axelssons Rose, Rose, Rose som hon skrivit ihop med Karin Serres för ung scen/öst. Den var så visuellt vacker och även fast den handlade om en tonårsflicka så kände jag att den handlade om mig och slog mig rakt i bröstet. Vad var det som fick Rose, Rose, Rose att bli som den blev? – Det är så många personer. Vi hade ju jobbat med Rose, Rose, Rose i flera år och när vi började repetera så fanns det inga karaktärer, det fanns tre manus – ett på svenska, ett på franska och ett blandat. Så skådespelarna har varit extremt medskapande i att stryka och välja text och att blanda språken. Man kan säga att processen har varit väldigt kollektiv. Malin berättar att hennes tid på ung scen/öst i mångt och mycket präglats av kollektiva processer. – Jag var väldigt intresserad av att utforska ett gemenskapande – hur gemensamt kan ett arbete bli? Vi gjorde en föreställning som heter Den magiska cirkeln som kanske var där vi gick längst i att bygga ett väldigt avancerat och interaktivt verk. Ett vackert ögonblick för mig var när vi skrev manus ihop, elva personer, i ett interaktivt dokument på nätet. Det tyckte jag var en otroligt häftig upplevelse. Inte bara i Den magiska cirkeln var relationen med publiken en viktig komponent, utan även i Rose, Rose, Rose, var jag som publik verkligen en del av föreställningen, även fast jag satt still i min stol under hela föreställningen. Malin berättar att det var denna närhet till publiken som gjorde att hon sökte sig till scenkonst för barn och unga. Förutom sitt jobb på ung scen/öst har hon jobbat som husdramatiker för UngaRiks. Något som också fick henne att bli sugen på att jobba mot barn och unga är att en ofta spelar nyskrivet och vågar utmana, både publiken och sig själv, i föreställningarna. Själv fick hon smaka på detta redan som sexåring. – Jag har starka minnesbilder fortfarande, från en föreställning, som jag tror bidrog mycket till att jag väldigt tidigt bestämde mig för att jobba med teater. Den heter Fram för lilla Märta och är skriven av Michael Segerström och jag kommer inte riktigt ihåg nu var den spelades, men det var en liten flicka i centrum för berättelsen. Det var en allvarlig och känslig berättelse om den här flickans liv och jag gissar att det var rätt så bra (skrattar). Var det det visuella eller vad var det som du diggade? – Det är klart att det var någonting med den där barngestalten som jag knöt an till. Men det jag kanske minns allra mest är att vi fick möta skådespelarna efter föreställningen och jag fick träffa hon som spelade flickan och prata med henne. Det måste ha varit runt 81, i en tid då barnteatern var stor. Man brukar prata om 70-talets barnteaterrevolution och det här var ju precis i anslutning till den, och den där närheten till publiken finns verkligen i barnteaterns tradition. Att man intresserar sig för publiken på djupet. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på att inte veta exakt vilken föreställning det var som hade påverkat Malin så mycket. Så jag startade en storsökning och jakten på denna föreställning tog sig via ett programblad från Teater 23:s uppsättning året efter till Tidningsteatern i Stockholm som spelade denna föreställning 1981. Björn Granath och manusförfattaren Michael Segerström står för regin och precis som Malin minns det, så beskriver även Expressens Lars Linder föreställningen, i en recension. Han skriver: “Aldrig någonsin har det varit så spännande att gå på barnteater som just nu. I Sverige utvecklas sedan en tid en märklig, nydanande dramatik som riktar sig till barn, men som tar sin publik på så djupt allvar att frågorna den ställer blir minst lika brännande för de vuxna som haft turen att gå med som sällskap.” Malin är som jag nämnde en mångsysslare av rang när det kommer till text och scenkonst. Hon har skrivit många pjäser, blivit nominerad till Augustpriset för sin barnbok Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn och kommer nu ut med sin första roman. Jag var nyfiken på om Malin har en skrivprocess som ser likadan ut varje gång. – Jag tycker mycket om att göra på olika sätt och helst göra på något nytt sätt som jag inte kan. En pjäs skrev jag utifrån research i “Archives for the unexplained” – som är ett av världens största UFO-arkiv som ligger i Norrköping. Då hade jag tänkt mig att skriva om UFO-bortföranden, men jag mötte massa människor i det här arkivet som ledde researchen åt ett annat håll. Det kan vara ganska svårt att planera en konstnärlig process eftersom det alltid kräver en öppenhet för att oväntade saker ska hända. Man vet aldrig vart ett projekt ska ta en. Det är ju det som är kul också. Så vi får se vad det blir nu. Improvisation är något jag är väldigt nyfiken på och vill lära mig mer om. Ibland kan det vara så när man jobbar med en improviserad scen att det blir den bästa scenen, men man kan inte upprepa det. Det är något väldigt vackert i det. Är det någon skillnad på att skriva för barn respektive vuxna? – Jag tror att jag förhåller mig på ungefär samma sätt, men jag är lite nyfiken nu på den vuxna publiken, eftersom jag ägnat sex år att möta barn. Så nu undrar jag: Vad tänker vuxna? (skrattar). Vad är viktigt för vuxna och vad engagerar vuxna? Hösten 2015 är Malin dubbelaktuell, både med romanen Anropa som hon skrivit på i över 10 år samt med sitt nya jobb på Radioteatern. Malin tar över efter Stina Oscarssons avhopp i vintras och vill modernisera radioteatern. – Något som intresserar oss på Radioteatern just nu är att vi befinner oss i en tid där radiolyssnandet har förändrats drastiskt på väldigt kort tid. Bara under min uppväxt har jag passerat genom vinyl, ett kort tid fanns det något som hetter minidisc (skrattar), och sen gigantiska mp3-spelare, sen krymper de ihop och nu har jag allt i mobilen. Nu är vi i en total gränsupplösning, på något sätt, mellan internet, mobilen, radio och TV. De här medierna har redan blandats ihop. Så det är en explosiv fas för radion och då också för radioteatern som konstform. När mediet förändras så drastiskt så öppnar det också upp för nya konstnärliga möjligheter, både i FM och på andra plattformar. Vi har konstnärliga verktyg idag som inte fanns för 10 år sen. Så en fråga jag ställer är: Vad är radioteater i det medielandskap vi har idag? Vad kan det vara? Kommer ni nå nya publikgrupper då? – Ja, vi vill att radioteater ska bli en angelägenhet för fler. Det är en intressant fråga. Hur ska det låta för att hela Sverige ska vilja lyssna? (skrattar). Nä, men den publikuppgiften är faktiskt ganska svindlande att vi vänder oss till hela Sveriges befolkning. Det är häftigt och svårt. Finns det något du bara kan göra som radioteater? Eller kan du göra alla verk både live och som radio? – Hmm, det var en intressant fråga. Om man inte tänker så fyrkantigt, så kan man tänka att radioteater också kan röra sig ute i det fysiska rummet. Även om FM har specifika kvaliteter som jag hoppas att vi kan utveckla vidare, så är inte uppdelningen mellan fysisk scen och radioteaterscen så definitiv. Speciellt inte med tanke på den gränsupplösning som vi precis pratade om. Du bär med dig din mobil överallt och kan lyssna var som helst. Vad skapar det för konstnärliga möjligheter i ett fysiskt rum? Det kan ju hänga ihop med varandra på olika sätt. Jag tänker att det finns föreställningar som rör sig kors och tvärs och respektlöst över den gränsen mellan den fysiska scenen och radioteaterscenen. Vi börjar närma oss slutet av vår pratstund, men jag hade en sista fråga som jag ville ställa. Jag tänker att om man älskar radioteater så älskar man ljud. Så jag frågade Malin om hon var ett ljud, vilket ljud skulle hon då vara? Hon funderade en lång stund och bad att få tänka lite grann. Några dagar senare fick jag ett mail med en ljudfil som hon valt att kalla för “Ljudet av badplats i augusti 2015” – ett ljud hon tyckte om. Som en sista bonus så bad jag Malin om hennes bästa häng- och lästips, när längtan efter sommaren blir för stor. Vart tycker du om att hänga? I etern, bland ljud, röster, historier och drömmar. Etern är genomskinlig, intressant och finns överallt, håller dig sällskap till långfrukosten, följer med till stranden och sanden, omsluter dig på resor och promenader och myser med dig alternativt håller dig tvingande vaken i sängen innan du ska somna. Det är en parallell komplex värld och scen där du både kan konfronteras med nya chockerande saker och drömma dig bort, det är bara att blunda mot solen och fly undan regnet och lyssna. Min favoritgrej är att diska eller jogga när jag hänger i etern. En annan snarlik men ändå annorlunda och på många sätt med etern förbunden plats som jag gärna hänger på är – nätet. Ditt bästa lästips? Tidskriften Kritikers senaste generösa dubbelnummer på tema Barn, där jag själv medverkar och även intressanta författare som Dimen Adbulla, Hassan Loo Sattarvandi, Jessica Schiefauer och Tone Schunnesson, bara för att nämna ett fåtal. Kan beställas på http://www.kritiker.nu . Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Vi pratar om känslan av nagellack, att provsjunga i en garderob och såklart prata ålderdom och scenkonst med massa intressanta människor. < Back 1:3 – JETZT ÅLDRAS Vi pratar om känslan av nagellack, att provsjunga i en garderob och såklart prata ålderdom och scenkonst med massa intressanta människor. Teasers: - Vi ringer Boljsoj-baletten för att undersöka om hur vi blir balettdansare. - Story om förkylda giraffer i en scendebut. - Vi får reda på att vi faktiskt inte är födda än - i Japan. Inklippta människor: Bolsjojteatern i Moskva (balettgigant), Jaan Kolk (förbundsdirektör Teaterförbundet), Henry Stiglund (lektor i scenframställning, Teaterhögskolan i Malmö), Hampus Algotsson (komiker och standup-arrangör), Josefin "Josefinito" Johansson (komiker och tramsebyxa) och Ami Skånberg Dahlstedt (dansare, skådespelare och koreograf). Previous Next 1:3 – JETZT ÅLDRAS Artist Name 00:00 / 1:04:43

Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. < Back FÅNGEN I FANTASIN Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. KASTRATETS ANDRA FÖRESTÄLLNING NÅGONSIN, ANTI-LANCELOT, GÅR UPP PÅ SCEN I GÖTEBORG DEN 29 MAJ. FÖRESTÄLLNINGEN ÄR DEN ANDRA DELEN AV FRÖKENMASKINERNA DÄR DEN ROMANTISKA KÄRLEKEN SÄTTS UNDER LUPP. SCENKONSTGUIDENS SARA ÖSTEBRO DYKER NER I ETT SAMTAL MED REGISSÖREN MAX BOLOTIN OM KÄRLEK, RELATIONER, FANTASI OCH MAKT. Anti-Lancelot är berättelsen om Guinnevere, drottningen som är gift med Kung Arthur (ni vet han som drog svärdet ur den där stenen), och om Lancelot – Guinneveres riddare, som i Kastratets händer blivit till riddarpojken med liljevit stjärt, drottningens kärleksintresse och erotiska fantasi. Men innan vi går in mer på berättelsen om Guinnevere så tar vi en annan berättelse. Jag bad Max Bolotin, en av de konstnärliga ledarna för Kastratet, och textförfattare och regissör för aktuella Anti-Lancelot, att berätta berättelsen om Kastratet. Det slående namnet kommer från en teatergrupp som bildades på Teaterhögskolan i Malmö någon gång runt 2009. I gruppen ingick just Daniel Nyström (skådespelare i del ett av Frökenmaskinerna, I love Transylvania) och Caroline Söderström (skådespelare i Anti-Lancelot), och några till som just nu inte är en del av denna berättelse. Gruppen övergav sedan namnet för ett annat, Kastratet blev ledigt och Max såg sin chans. “Jag har alltid tänkt att det namnet, det ska jag använda till något.” Vi hoppar tillbaka till 2014 då Max precis blivit klar med texten till I love Transylvania, sitt examensarbete på ovannämnda skola, och behövde skapa ett forum för textreading. I samma veva pratade han och Sara Tuss Efrik ihop sig, båda saknade ett sammanhang, och Sara saknade en plats att experimentera med digitala uttryck på. “Då skapade vi Kastratet, i den lite brokiga form den är i nu, ett nätverk och en plattform för olika typer av konst och litteratur”. KÖTT OCH VÅLD OCH DÖD OCH BLOD Kastratets brokiga plattform används som en experimentplats och publiceringsyta för ett gäng människor från olika konstuttryck. En av Kastratets spelplatser är på webben där texter och illustrationer publiceras, en annan på scengolvet. Jag frågar Max om det finns någon gemensam tråd som går igenom alla Kastratets aktörer. “Egentligen inte. Det har inte funnits något program eller något manifest. Men allt eftersom så har vi ändå upptäckt att vi är intresserade av teatralitet på olika sätt, även i det som ligger utanför den rena teaterverksamheten. Vi är intresserade av dramatik, helt enkelt. Det finns någon typ röd tråd ändå i det vi publicerat, där det finns en känsla av att hellre ta i för mycket än för lite, hellre för tillgjort än för formbundet och svalt. Vi har en dragning åt det groteska, det överdramatiska och kött och våld och död och blod.” ANTI-LANCELOT Tillbaka till berättelsen om Guinnevere och riddarpojken. Anti-Lancelot är del två av Kastratets serie Frökenmaskinerna. Del ett var I love Transylvania som spelades på Teater Trixter hösten 2015. Båda är monologer om hövisk kärlek, begär och makt. Har en sett del ett kommer du kunna känna igen dig. “Det finns en del “call-backs” i texten som man kanske kommer känna igen om man har sett den tidigare”. I föreställningen Anti-Lancelot står Guinnevere i centrum, och relationen mellan henne och hennes riddare – ett nät av BDSM-erotik, fantasi och hennes val mellan två sorters makt, makten hon har över riddarpojken som får honom att underkasta sig, och den världsliga makten, statusen hon får av att vara drottning. “Det finns också en bitterhet hos Guinnevere över att hon inte fått makten själv, utan att den har givits till kung Arthur istället, som hon är gift med. I föreställningen ställs frågan om är det möjligt att förebrå honom för att han bara tog makten när han lyckades dra svärdet ur stenen och alla bestämde sig för att han skulle vara kung bara för det? Kan man förebrå honom för att han tog emot den makten? Så det är en källa till bitterhet i Guinneveres liv, även om hon har en stor förståelse för det”. SANNINGEN Vårt samtal svänger här in på ämnet relationer, och fantasier en har om sina kärlekspartners, något som monologerna också undersöker. “Det är omöjligt att vilja samma sak i en relation”, menar Max, “Det är alltid i någon mån en konstruktion, en fiktion. Vi kan aldrig veta hela sanningen om varandra, eller om oss själva egentligen, och därför är vi på något sätt dömda att hålla på med fiktioner och fantasier när vi relaterar till varandra.” En insikt som kan låta mörk och tung, så jag frågar Max om han också ser att detta står i motsats till vår lycka. “Nej, tvärtom”, svarar Max, “så kanske man måste acceptera att det är så för att kunna bli lycklig”, men brister snabbt ut i skratt. “En jättesvår fråga, jag vet absolut inte hur en blir lycklig!”. Huvudpersonerna i Frökenmaskinernas båda monologer har inget som helst intresse av denna insikt, eller vilja att se att personen de åtrår skulle ha en egen vilja och eget motiv till relationen, något som skapar problem när verkligheten inte verkar vara så som de själva målat upp den. “Nollpunkterna i båda pjäserna är att där människor inte lyckas leva upp till varandras fantasier, så tar våld vid. Det handlar om faran att fastna, att bli fången i någon annans fantasi. Det finns ögonblick i både pjäserna där huvudpersonen plötsligt bestämmer sig för, eller inser, att den personen de älskar, och som de tror är deras ideal, är det totalt motsatta, ett monster.” Kastratet #2 ANTI-LANCELOT Spelas vid tre tillfällen: 29 maj, 30 maj & 5 juni Teater Trixter, Göteborg Text & regi: Max Bolotin På scen: Caroline Söderström Omslagsbild: Caroline Söderström i Anti-Lancelot. Foto: Ina Marie Winther Åshaug. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. < Back ETT LÅNGSAMT MUSIKSTYCKE BAKLÄNGES Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. “SUGGESTIVT OCH MÖRKT. DET ÄR BÅDE DESS STYRKA OCH STÖRSTA SVAGHET” REIKA XAPPOLA FARMAN, JURYMEDLEM, HAR SETT KOREOGRAFEN JEFTA VAN DINTHERS DARK FIELD ANALYSIS PÅ GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Inför festivalen fastnade jag rätt så snabbt för Dark Field Analysis. Inte för att två nakna män illustrerade programbladets omslag utan då föreställningen beskrevs som en “thriller”. Hösten är på väg in och jag och min vän Emelie Leriche som gick och tittade var nyfikna på vad koreografen Jefta van Dinther, som uppmärksammats rejält senaste åren, skulle hitta på. Föreställningen hade sålt slut två dagar innan och jag fick en stol i sista sekund och recensionen var räddad. I foajén var det många förväntansfulla blickar och en bra blandning av människor. Efter en liten presentation, där vi bland annat fick reda på exakt antal minuter föreställning skulle ta, fick vi gå in till den mörka salen. RUMMET EKADE FRAMTID Runt den kvadratiska scenen sitter publiken och i mitten betraktar vi en sjukhusgrön matta. Bra ljus tänkte jag omedelbart då det totalt fokuserar publikens uppmärksamhet på scenen. Scenens upplägg förde direkt tankarna till en framtida operationssal med två försöksmänniskor. Någonstans lite utanför mitten på mattan satt två nakna män. Jag ändrar mig och säger två kroppar, inte för att vara politiskt korrekt utan då det var två kroppar som inte hade något tydligt gestaltat maskulint eller feminint över sig. Det började med en lång tystnad. Sedan långa långsamma meningar av rörelser där kropparna tar lång tid på sig att tala. Inga snabba kroppsrörelser utan ett iskallt mörker som faller rakt ner på de två kropparna. What are you thinking ? ”What is your fist memory” var det första jag hörde, kropparnas första kommunikation sattes igång och jag förväntade mig inte dessa ord och tänkte direkt: Ge mig ingen nostalgi, jag orkar inte. Men föreställning var raka motsatsen. Allt med rummet ekade nämligen framtid. INGET SEXUELLT ÖVER DEN NAKNA HUDENS MÖTEN Efter ett par minuter har ljussättning, ljud och rörelser gjort betraktaren till en naturlig del av rummet. Man börjar smälta in. En av dansarna ställer frågor nyfiket och naivt till den andra, som jag tänker har levt lite längre eller funnits till på den gröna sjukhusmattan i en längre tid. Den yngre ber den äldre att öppna munnen, precis som doktorn ber patienten vid ett sjukhusbesök. Referenser till Apornas planet dyker upp i huvudet tillsammans med associationer till bakterier, halsont och streptokocker. Men ljudet “aaaaa” som doktorn brukar utstöta kommer inte. Det blir en tyst undersökning. ”I only remember the pregnant silence and the slow motions kind of sensation” Statisk kroppskontakt, inget sexuellt över den nakna hudens möten men väldigt intimt, den ena kroppen, den lite nyare kroppens rörelser är mer statisk, den äldre som rör sig mjukare. Den mjukas rörelser visar på att han fått mer övning i livet. Den kroppen har även mer svar på den nyare kroppens frågor. Jag slutar att lyssna på vad det är dom säger och min uppmärksamhet fångas, äntligen mer rörelser. Fram tills nu har det gått långsamt, det kändes som ett långsamt musikstycke som går ännu långsammare baklänges. ”Were you bleeding? ” ”have you seen the inside of a body” Nu pratar vi. Men vad är det vi pratar om? Jag har sett första säsongen av West World. Tv-serien med Anthony Hopkins och robotmänniskor som skapats i labb och sen sätts i Westernmiljö. Dark Field Analysis är inte i en Westernmiljö utan lutar mer åt labbet och sjukhusets miljöer – vilket visserligen även förekommer i West World. I ett labb kan allt kännas sterilt och redan bestämt. Rummet vi satt i kändes väldigt bestämt och jag kunde inte sluta tänka på det. Olika rörelser utsattes för Iika mängd ljus där skuggorna fick flera liv samtidigt som musiken gick på. Dansarna höll monologliknande tal mot publiken men inte till publiken, vi betraktar labbråttorna. Jag föreställer mig att mellan mig och kropparna finns ett glasfönster och att jag långsamt börjar att trycka mitt ansikte mot glaset. ”Life cracks open” Detta börjar kännas som ett stycke som kommer att påverka mig på något sätt. Ville jag ha mer eller blev jag uttråkad, jag kunde inte avgöra. 30 min hade förflutit och jag väntade och ville förstå. Vill jag ha mer eller borde jag bara gå nu? Musiken går på , surr och snabba frekvenser. Och varför börjar den ena mima till texten i låten tittandes ner på mattan? Här tappar de bort mig en aning. EN KÄMPIG VÄNTAN Upplevelsen saknar enhetlig berättarform och jag börjar acceptera jag inte inte kommer få några direkta svar utan det får komma vid ett senare tillfälle. En del av oss kan i ett sådant läge uppleva oss exkluderade: är detta koreografen och dansarnas självupptagenhet som spelar oss ett spratt? Föreställningens höjdpunkt var när allt släcktes ner, totalt mörker och vissa reste sig upp och gick – kanske för att de var rädda eller för att de fått nog. Ett skönt drag från koreografen och jag fick vila lite i väntan på akt två. Akt två var födseln. Väldigt vackert men hela väntan dit var aningen för kämpig. För mycket text och för mycket väntan. Ljusspelet gick tillbaka mot grönt, och i operationssalen är det snart allt färdigställt och efter 50 minuter reser den ena sig upp på två ben. Endast då slog det mig att allt varit på golvet fram tills denna stund. Stela statiska steg avlutar stycket i diagonal och vi ser kropparna in i minsta rörelse med en kroppslig kontroll och det är häftigt att se en kropp i kontakt med sig själv. Juan Pablo Caramas rörelser får mig att tänka på hur det känns att känna till varje muskel och hur den ska bete sig med att sträva uppåt långsamt, det är kroppskonst. Dark Field Analysis är ambitiöst och avancerat. Suggestivt och mörkt. Det är både dess styrka och största svaghet. Som besökare tappas man bort under resans gång. Man väntar på förlösning men möts av starka och rätt förvirrande intryck. Vissa kommer älska det. Andra kommer bara resa sig och gå. Kisar man riktigt hårt så når man kanske insikt och ett högre tillstånd av föreställningen. Undertecknad blev mest utmattad. Men det är ju en känsla det med. DARK FIELS ANALYSIS Backa teater Göteborgs dans- och teaterfestival 2018 Koreograf: Jefta Van DintherDansare: Juan Pablo Cámara och Roger Reyner Sala Ljusdesign: Minna Tiikkainen Foto: Ben Mergelsberg, bilden är beskuren. Skriven av: Reika Xappola Farman Previous Next